Låt oss nu gå över till frågan om huruvida djurhållningen behövs för att producera tillräckliga mängder mat. Även om vi skulle kunna tillgodose oss alla viktiga näringsämnen utan djurhållning, så kanske vi inte utan en djurhållning kan producera livsmedel så det räcker åt hela befolkningen?
Eftersom mat idag handlas på en global marknad ska vi börja med att titta på den globala tillgängligheten av mat för att sedan också titta på tillgängligheten i Sverige specifikt. Figur 5 visar den totala produktionen av kalorier, protein och fett globalt (data från 2011) uppdelat per person. Vi ser att det i de grödor som produceras på åkrarna finns 5810 kcal, 143 g protein och 152 g fett per person och dag (Ritchie m.fl. 2018). Sedan sker förluster på gården och i livsmedelskedjan, en del av grödorna används för annat än mat (bioenergi och andra industriella användningsområden) och en del används som utsäde. Kvar efter detta återstår då 4195 kcal, 114 g protein och 94 g fett. Av detta används en stor del till djurfoder (1514 kcal, 72 g protein och 18 g fett). I animalieprodukterna som produceras återfinns lägre mängder kalorier och protein än vad som fanns i fodret (572 kcal och 37 g protein) medan det återfinns mer fett i animalieprodukterna än i fodret. Totalt innebär alltså världens animalieproduktion från åkermarken en förlust av kalorier och protein, men ett tillskott av fett. Efter att alla förluster tagits med i beräkningen återstår tillräckligt med makronäringsämnen för att täcka dagsbehovet för jordens hela befolkning (2687 kcal, 63 g protein och 105 g fett; Figur 5).
Figur 5. Produktion och förluster i det globala livsmedelssystemet från ”åker till gaffel” år 2011. (A) kalorier; (B) smältbart protein; och (C) fett från grödor, i snitt per person jämnt fördelat över jordens befolkning. Från Ritchie m.fl. (2018). Röda staplar (negativa siffror) visar förluster i matsystemet; gröna staplar visar kött- och mejeriproduktion; och grå staplar anger makronäringsämnets tillgänglighet i mellanstadier av kedjan. Svarta staplar visar uppskattat genomsnittligt behov per person och dag.
Vi kan alltså konstatera att dagens djurhållning globalt och totalt sett inte i ett nettoavseende hjälper till att förse oss med protein, kalorier eller de flesta mikronäringsämnen från åkermarken. Detta eftersom det alltså konsumeras mer näringsämnen i djurhållningen än vad som produceras av densamma. Ytterligare fyra miljarder människor skulle kunna födas energimässigt på de grödor som idag används som djurfoder, och tillgången på protein skulle kunna fördubblas (Cassidy m.fl. 2013).
Ett intressant undantag här är dock fett, eftersom djuren är nettoproducenter av fett. Det finns alltså mer fett i livsmedlen som kommer ut från djurhållningen än vad som går in i djurhållningen i form av foder. Kött och andra animaliska livsmedel ses ofta som proteinkällor, men bidrar alltså snarare med fett. Vi ser också från Figur 5 att mycket vegetabiliskt fett används till annat än mat, framför allt är det palm- och sojaolja till bioenergi, men även palmolja till kosmetika och hygienprodukter med mera. Detta fett skulle istället kunna användas som mat, varför vi alltså inte i strikt mening behöver djurhållningen för att förse oss med fett. Dock är det så att produktion av olika typer av oljeväxter är mer förknippat med hållbarhetsutmaningar än vad många andra grödor är (Bajzelj m.fl. 2021). Palm- och sojaodlingar riskerar att leda till avskogning med de sociala och miljömässiga problem som det innebär. Raps kan inte odlas för ofta och är svårt att odla med höga stabila skördar utan bekämpningsmedel och produktion av olivolja kräver mycket mark. En relevant fråga blir då hur produktionen av vegetabiliskt fett totalt står sig gentemot produktion av fett från djurhållningen. Kanske har viss typ av djurhållning ett rättfärdigande i termer av livsmedelsförsörjning när det gäller just fett? Mer forskning som täcker in de olika aspekterna – positiva såväl som negativa värden – inom detta område är nödvändig för att ge ett svar på den frågan.
Ovanstående resonemang, vad gäller djurhållningens bidrag till livsmedelsförsörjningen, gäller för grödor producerade på åkermark. Vi såg dock i kapitel 3 att genom att utnyttja restprodukter och marker som inte lämpar sig för annan livsmedelsproduktion än bete så kan djurhållningen bidra med livsmedel utan att konkurrera med produktionen av människoföda. På samma sätt kan man se den vallbiomassa som produceras i hållbara växtodlingsystem som en resurs som inte konkurrerar med människoföda (Karlsson 2022). Frågan är då i vilken utsträckning vi behöver använda restprodukter och biomassa från betesmarker och vallodling till djurfoder för att föda jordens växande befolkning. Alternativet att använda denna biomassa till bioenergi eller biomaterial finns, liksom att tillföra den direkt till jorden där den kan bidra med växtnäring och kol (van Zanten m.fl. 2019). Denna fråga ställde vi först i kapitel 3, och ska alltså nu ge oss på att försöka besvara den.
Som vi såg ovan (Figur 5) produceras det idag tillräckligt med energi, protein och fett från världens åkrar för att föda en dubbelt så stor befolkning som dagens. Om förlusterna kan minskas, och mer av grödorna användas till livsmedel istället för foder och industriändamål, så räcker maten från åkrarna långt. Samtidigt finns det då marginal att föra in till exempel vall i växtföljderna för att göra dem mer hållbara på platser det det fungerar rent odlingsmässigt. Flera studier har bekräftat detta. Vidare visar till exempel Röös m.fl. (2017) i en global modelleringsstudie att dagens åkermark globalt skulle räcka till att föda de 9,5 miljarder människor som beräknas finnas på jorden år 2050 på en helt växtbaserad kost under förutsättning att skördarna ökar framförallt i regioner där de idag är mycket låga (till exempel i Afrika och delar av Asien). Om svinnet också minskar finns marginal för till exempel vallodling för mer hållbar växtodling. Det förefaller alltså inte helt nödvändigt att använda restprodukter och biomassa från betesmarker för att föda en växande befolkning under förutsättning att vi kan övergå till en växtbaserad kost, minska svinnet och öka skördarna. Men, om vi använder restprodukterna och gräsmarkerna minskar behovet av åkermark med cirka 6–11 procent globalt (Röös m.fl. 2017), vilket är positivt eftersom det möjliggör mer skonsamma odlingsmetoder och att mer mark skulle kunna återgå till vildmark. I strikt mening behöver vi alltså inte utnyttja dessa resurser till foder för att föda en växande befolkning, men det kräver att vi lyckas med de andra åtgärderna (minskat svinn, ökade skördar och/eller mindre användning av grödor till industriändamål). Att ta hänsyn till här är också hur användningen av betesmark och restprodukter till foder innebär en ökad klimatpåverkan från idisslarnas metanutsläpp, liksom en rad andra negativa och positiva aspekter. Dessutom ska påpekas att dessa teoretiska beräkningar bygger på att maten kan fördelas jämnt över jordens befolkning och att inte stora grupper överkonsumerar mat som idag. Det finns alltså många antaganden som påverkar i vilken grad det är fördelaktigt att använda betesmarker och restprodukter till djurhållning ur just perspektivet att maximera livsmedelsförsörjningen med så få negativa konsekvenser som möjligt.
Ytterligare en aspekt att ta hänsyn till är att om vi vill maximera livsmedelsproduktionen baserat på principen om cirkulära livsmedelssystem, leder det till att vi i så stor utsträckning som möjligt bör återcirkulera biomassa direkt utan att ta omvägen via djur (se argument 4). Även om vi accepterar att det finns en del biomassa som av praktiska, tekniska och kulturella skäl idag lämpar sig bäst som djurfoder så kan det argumentet inte användas för att rättfärdiga djurhållning i allmänhet. Om vi vill maximera livsmedelsförsörjningen är det exempelvis mer effektivt att använda återcirkulerad biomassa till insektsuppfödning än till uppfödning av de djur som idag dominerar djurhållningen (van Zanten m.fl. 2019). Restprodukterna i sig själva utgör sällan en bra foderstat för de flesta djur utan behöver kombineras med andra fodermedel – i huvudsak spannmål för gris, höns och kyckling, och gräs och klöver för idisslare (Röös m.fl. 2016). Det innebär att en strategi som bygger på att utnyttja restprodukter i djurhållningen skulle kunna leda till fler djur och större miljöpåverkan än en strategi som bygger på att restprodukterna används till andra ändamål.
Låt oss avslutningvis övergå till Sverige. Behöver vi djur för att kunna vara självförsörjande på mat i Sverige? Ut från de svenska åkrarna produceras varje år cirka 5–6 miljoner ton spannmål, en knapp miljon ton potatis och sen mindre mängder baljväxter, oljeväxter, rotfrukter, frukt och grönsaker (Jordbruksverket 2021b). Sverige är i dagsläget alltså i huvudsak en spannmålsproducent när det kommer till vegetabilier. Det som produceras varje år just nu ut från svenska åkrar skulle kunna föda cirka 20 miljoner människor om vi bara ser till energi, men att äta i huvudsak spannmål är förstås inget bra eller önskvärt alternativ. Vi behöver också proteinkällor, fett, frukt och grönsaker.
Ibland hörs argumentet att vi i Sverige inte kan odla tillräckligt med baljväxter för att täcka svenskarnas proteinbehov, eftersom baljväxterna inte kan odlas för ofta i växtföljden utan att leda till problem med växtsjukdomar. Låt oss titta på om det stämmer. Om vi räknar med att hälften av proteinbehovet behöver komma från baljväxterna (resten kommer från spannmålen), att vi har ett svinn på 10 procent samt en skörd på 2,5 ton baljväxter per hektar (motsvarar ekologiska skördenivåer för åkerböna och ärter, konventionella skördar ligger cirka ett ton högre per hektar; Jordbruksverket 2021b) så behöver vi odla ungefär 200 000 hektar med baljväxter om vi räknar med WHOs lägre proteinrekommendation (0,83 g per kg kroppsvikt; WHO 2007) och ungefär 300 000 hektar med baljväxter med den nordiska högre proteinrekommendationen (1,1 g protein per kg kroppsvikt; NNR 2014). Om vi antar att baljväxter kan odlas på två miljoner hektar i Sverige (vi har då med marginal tagit bort åkermarken i Dalarnas och Gävleborgs län, samt länen norr om dessa) så innebär det att baljväxter behöver odlas ungefär vart åttonde år med den lägre proteinrekommendationen och ungefär vart sjätte år med den högre proteinrekommendationen. Rekommendationen är att baljväxter inte bör odlas oftare än vart sjunde eller åttonde år. Vi ser därmed att det i teorin skulle gå att nå upp till WHOs proteinrekommendation med ekologisk produktion av baljväxter. För att nå upp till den nordiska proteinrekommendationen krävs dock skördenivåer på cirka tre ton per hektar. Det skulle innebära stora utmaningar att skala upp den svenska baljväxtodlingen till dessa cirka 10 procent av den svenska åkermarksarealen från dagens dryga två procent (Röös m.fl. 2018). Att odla baljväxter är för närvarande dessutom odlingsosäkert i Sverige. Det behövs mer forskning, växtförädling och rådgivning för att lyckas med en expansion. Dessutom behövs system för att dela riskerna så att inte lantbrukaren tar hela smällen under dåliga år. Huruvida denna uppskalning är möjlig råder det delade meningar om bland de experter vi talat med.
En liknande beräkning kan göras för produktion av fett från raps med ungefär samma resultat. Vi har på liknande sätt också stor potential att odla mer frukt och grönsaker i Sverige. Frukt och grönsaker är inte alls lika arealkrävande som spannmål, balj- och oljeväxter utan här är det mer andra utmaningar som har att göra med ekonomi, konkurrenskraft och arbetskraft som sätter begränsningarna. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det går att producera mat till Sveriges befolkning utan djurhållning, men att det kräver att odlingen av balj- och oljeväxter expanderar kraftigt. Även om vi lyckas med detta ser vi också att marginalerna att producera protein och fett på ett hållbart sätt, det vill säga i hållbara växtföljder och med skördar som tillåter mer extensiv odling, eventuellt är små. Det styrker argumentet att använda restprodukter och biomassa från betesmarker och vallodling till djurhållning i Sverige om målet är nationell självförsörjning av livsmedel, det vill säga att låta idisslare omvandla gräs och klöver till kött och mjölk. I vilken mån detta behövs vad gäller livsmedelsförsörjning beror på i vilken grad odlingen av proteingrödor och oljeväxter kan skalas upp. Det ska också noteras att vi då heller inte beaktat eventuella skördeökningar eller den eventuella potential som finns i nya tekniker att producera livsmedel som inte kräver så mycket mark och som är på frammarsch, till exempel olika typer av sjömat baserat på alger och skaldjur, eller labbodlat kött och protein framställt genom gasfermentering.
Vi kan, baserat på analysen i detta avsnitt, konstatera att det i teorin inte är nödvändigt att använda restprodukter och biomassa från betesmarker och vallodling för att kunna producera tillräckligt med mat åt jordens befolkning under förutsättning att svinnet minskar, skördarna ökar och maten fördelas mer jämnt över världens befolkning. Men om vi använder djuren till att ta hand om sådan biomassa behövs totalt sett mindre åkermark samtidigt som behovet av att minska svinnet och öka skördarna minskar. Det kan vara positivt av flera anledningar men dessa fördelar behöver vägas mot nackdelarna (till exempel de ökade växthusgasutsläppen).