Låt oss nu här studera argumentet att djurhållningen behövs för ett effektivt utnyttjande av biomassa. Tanken är att djurhållningen behövs för att sluta cirkeln i det så kallade cirkulära livsmedelssystemet, eftersom djuren kan födas upp på sådant som människor inte själva kan äta (se Fördjupningsruta B). Det handlar både om restprodukter från livsmedels- och energiindustrin, såsom kli, rapskaka (restprodukt från framställning av rapsolja), melass och betfiber (från sockerproduktion), drav (från öltillverkning), drank (från etanolproduktion), diverse avfallsströmmar från livsmedelsindustrin, och cellulosarik biomassa såsom gräs, klöver och halm. I litteraturen går detta koncept och sådana fodermedel under en rad olika namn, som till exempel “default livestock” (Fairlie 2010), “ecological leftovers” (Garnett 2009; Röös m.fl. 2016; 2017), “non-food competing livestock” (Muller m.fl. 2017) och “low opportunity cost-feed” (van Hal m.fl. 2019).
Argumentet att utvärdera här är huruvida djurhållningen inom jordbruket kan bidra till att en större mängd biomassa omvandlas till livsmedel, jämfört med ett jordbruk utan djurhållning. Tanken är att om djuren inte äter upp dessa resurser så lämnar de livsmedelssystemet och blir till avfall, bioenergi eller biomassa till ekosystemen. För att utvärdera detta argument behöver vi ta reda på vilken biomassa, som produceras inom livsmedelssystemet, som människan inte kan äta. Vi behöver också titta på om det finns andra sätt än djurhållning att återföra de restprodukter som idag används som djurfoder till livsmedelssystemet. Går det till exempel att i större utsträckning äta restprodukterna direkt? Det skulle i så fall innebära ett ännu högre resursutnyttjande än att de passerar via ett djur där en stor del av energin och näringen går förlorad i djurets metabolism.
Vad äter då dagens svenska lantbruksdjur? När det gäller idisslare består en stor del av foderstaten av gräs och klöver, det vill säga vall. Mjölkkor äter också en hel del kraftfoder. I kraftfodret till nötkreatur i konventionell produktion (inklusive ungdjur) ingår i genomsnitt följande produkter: rapsprodukter (25 procent), sojaprodukter (15 procent), restprodukter från sockerindustrin (13 procent) och mindre andelar (<5 procent) av torkad drank (en biprodukt från etanolframställning), mineraler och palmkärnkaka (Lindberg m.fl. 2020; Cederberg m.fl. 2009) (1). Resten om cirka 34 procent utgörs av spannmål. Huruvida foderspannmål är en restprodukt eller inte återkommer vi till. När det gäller grisar äter de i huvudsak spannmål men även restprodukter såsom vetekli, rapsmjöl, drank och vassle. Cirka 14 procent av grisarnas foderstat utgörs av restprodukter (Landquist m.fl. 2020). När det gäller ekologisk djurhållning skiljer det sig på så sätt att raps- eller sojamjöl inte är tillåtet att använda, eftersom det framställs genom en kemisk process där man utvinner olja ur fröet/bönan. Istället använder man raps- och sojakaka (eller hela fröet/bönan) som är den produkt som blir kvar efter att oljan mekaniskt pressats ur fröet/bönan. Denna regel inom ekologisk produktion innebär, som det ser ut idag, att inte lika mycket av biomassan från oljeväxter kan användas som människoföda. Det finns idag inga uppgifter på huruvida det används mer restprodukter i ekologisk eller i konventionell produktion. Ofta beror det på tillgången på restprodukter där gården ligger. Däremot visade en internationell översiktsstudie att andelen mänskligt ätbart foder ofta är lägre i ekologiska foderstater för grisar och mjölkkor (Gaudaré m.fl. 2021).
Flera av de restprodukter som idag används som djurfoder skulle potentiellt kunna användas som humanföda istället (2). I forskningsprojekt har exempelvis rapskaka och drank förädlats till livsmedel (Lantmännen 2018). Sojamjöl som blir kvar när man pressat ur oljan förädlas redan idag till sojaprodukter för humankonsumtion (Karlsson Potter m.fl. 2020). Kli vore bra om vi människor åt mer av eftersom vi behöver öka intaget av fullkorn (Livsmedelsverket 2022). Om vi drar saker till sin spets kan till och med gräs ätas av människor. Ur gröna blad går det att utvinna bladnäringskoncentrat vilket ger stora mängder protein per hektar (McDougall 1980; Solati m.fl. 2017). Bladnäringskoncentrat har en bra aminosyrasammansättning och skulle kunna förädlas till olika typer av livsmedel. Från sådan förädling av fiberrika produkter blir det dock en del restprodukter kvar som är svåra eller omöjliga för människan att smälta och som kan utnyttjas av djuren.
Att entydigt definiera huruvida en viss typ av biomassa kan användas endast som djurfoder är följaktligen ingen lätt uppgift. Det beror helt enkelt på vad vi kan tänka oss att äta, vilket i stor utsträckning beror på vanor och traditioner, men också vad vi tycker är gott. Samma sak gäller för spannmål. De kvalitetskrav som idag ställs på spannmål för att det ska användas till humankonsumtion är till exempel att vetet ska ha en viss proteinhalt och ett visst falltal för att kunna användas till ett luftigt bröd i industriella processer som kräver en jämn och hög kvalitet. Om inte spannmålen lever upp till kraven blir det djurfoder – även om det skulle kunna användas till en annan typ av livsmedel, till exempel musli eller matvete. Dessutom håller en stor andel av det spannmål som används som foder (till exempel cirka 80 procent av vetet) idag livsmedelskvalitet (Tillgren 2021). Det är således endast en liten del av det spannmål som används som foder som kan anses vara en restprodukt från spannmålsodlingen. Gränsen mellan humanföda och biomassa som bara lämpar sig för djurfoder är således långt ifrån glasklar, och beror till stor del på vilka livsmedel vi kan acceptera. Det går hur som helst att konstatera att vi skulle kunna äta mer av restprodukterna direkt och att djuren här inte är nödvändiga för att cirkulera tillbaka denna biomassa till livsmedelssystemet.
Baserat på diskussionen i detta avsnitt, som enbart fokuserat på ett optimerat resursutnyttjande ur ett biofysiskt perspektiv, kan vi dra slutsatsen att argumentet att djurhållningen bidrar till ett optimerat resursutnyttjande är giltigt för mark och biomassa som inte kan användas till annan livsmedelsproduktion. Som vi dock har sett är det inte lätt att entydigt avgöra när mark bara lämpar sig för bete eller foder, eller när något lämpar sig som människoföda eller inte. Det hela beror nämligen delvis på ekonomi, praktik och vilka krav vi ställer på vår mat. Vi kan också konstatera att det inte behövs de mängder djur vi håller idag för att nyttja dessa resurser, eftersom en stor del av dagens djurfoder odlas på marker där vi skulle kunna odla annat. Slutligen behöver vi också fråga oss huruvida vi verkligen behöver all denna mat, eller om alternativa användningsområden för dessa bioprodukter och denna biomassa sammantaget kan skapa ett högre värde. Redan idag används en del restprodukter och annan biomassa till bioenergiproduktion – ett exempel är halm som eldas för energi. Skörderester kan också tillföras marken direkt istället för att cirkuleras via djuren och bidra till inlagring av kol i mark (van Zanten m.fl. 2019). Vi ska återkomma till denna fråga i nästa kapitel, där vi ska utvärdera djurhållningens bidrag till livsmedelsförsörjningen.
Fotnötter:
(1) Här kan man ifrågasätta huruvida vi bör räkna med god tillgång på dessa produkter även framöver. Är det till exempel försvarbart att använda mark i den skala vi gör idag till produktion av alkohol och socker?
(2) Det vi måste säkerställa med sådana livsmedel, producerade ur restprodukter och grönmassa, är att de inte kräver stora mängder energi att framställa så att de positiva värdena med en lägre miljöpåverkan uteblir. Vidare är det också viktigt att studera vilka hälsoeffekter dessa livsmedel har.