Argument 2: Djurens gödsel behövs för att producera vegetabiliska livsmedel.

All djurhållning genererar stallgödsel. Stallgödsel är ett värdefullt gödselmedel, speciellt i ekologisk produktion där konstgödsel inte är tillåtet. Ett vanligt argument för djurhållning är att stallgödsel behövs för att producera vegetabiliska livsmedel. Till exempel hade Scan i september 2020 en reklamkampanj där man beskrev det som att djuren behövs för att odla havre till exempelvis havredryck (Fig. 2). Jordbruksverket skriver också om detta under rubriken “Djurens gödsel ger näring till växtodlingen.” Är det så att om vi hade färre djur skulle vi inte ha tillräckligt med näring till växtodlingen? 

Fig. 2: “Djuren på våra gårdar behövs för att odla mycket annat gott” påstår Scan i ett reklambudskap hösten 2020.

Det stämmer att stallgödsel är ett värdefullt gödselmedel som innehåller många av de viktiga näringsämnen som växterna behöver. Men näringsämnena, varav några av de viktigaste är kväve och fosfor, uppstår inte i djuren utan kommer från det som djuren äter – det vill säga växter. Växterna har i sin tur tagit upp näringsämnena ur jorden. Kvävet kommer ursprungligen från luften som består av 78 procent kvävgas, som dock är en kväveförening som växterna inte kan ta upp. Det finns idag endast två sätt att göra atmosfärens kväve tillgängligt för växterna: antingen med hjälp av bakterier i jorden (kvävefixering med hjälp av baljväxter) eller genom att tillverka konstgödsel industriellt – av vilka ingendera involverar djur.  Eftersom konstgödsel inte är tillåtet inom ekologisk produktion är fixering via baljväxter det enda sättet att tillföra nytt kväve i ekologisk odling. En hel del av det kväve som används inom ekologisk produktion har dock sitt ursprung i konstgödsel eftersom det är tillåtet att använda stallgödsel från konventionella gårdar där fodret gödslats med konstgödsel. En studie från Frankrike uppskattade att cirka 20 procent av kvävet inom den ekologiska produktionen hade ett sådant ursprung (Nowak 2013). Andra viktiga näringsämnen kommer inte heller de ursprungligen från djuren utan ifrån olika externa icke förnybara källor. Till exempel kommer fosfor ursprungligen från gruvbrytning, svavel från avsvavling av fossila bränslen och kalium från bland annat vittring i marken. 

Kvävet och andra näringsämnen i stallgödseln cirkulerar således endast inom jordbruket och djurhållningen bidrar därmed inte till att producera några näringsämnen (Fig. 3). Näringen i växterna som djuren äter skulle vi kunna tillföra jorden direkt genom att gödsla med själva växterna (se argument 1). För att få en kväveeffektiv produktion med bra växtnäringsutnyttjande och små förluster vill man ofta ha näringen i en form som är mer lättillgänglig för växterna och lättare att lagra och sedan sprida när grödan behöver den. Ett sätt att åstadkomma detta är att använda djur och på så sätt låta dem äta växterna, för att sedan använda stallgödseln. Historiskt har detta varit mycket viktigt. De idisslande djuren betade sommartid på utmarker. Under vinterns installning utfodrades de med hö från slåtterängar, och gödseln användes sedan som växtnäring på de närliggande åkrarna. Viktigt att notera är dock att samma sak skulle gå att åstadkomma med kompostering eller rötning av växterna (Råberg m.fl. 2018; se också argument 1).  

 

Fig. 3. Principiell skiss över olika sätt att förse grödor med kväve: a) Genom att röta vallbiomassa produceras gödsel för odling av ettåriga grödor till humankonsumtion; b) med djurhållning baserat på ettåriga grödor behövs stallgödseln i foderodlingen, dessutom behövs konstgödsel tillsättas eftersom en del av kvävet hamnar i djuret och en del kväve förloras från marken som näringsläckage och gasavgång; c) med djurhållning som baseras på djur som äter vallbiomassa kan stallgödseln användas för att gödsla ettåriga grödor till humankonsumtion. 

 

Om vi accepterar att djurhållningens stallgödsel kan vara ett sätt att koncentrera näringsämnen och omvandla gödselbiomassa till en form som är lättare att lagra och sprida så blir nästa steg att fundera på vilka djurhållningssystem som ger ett nettobidrag av växtnäring till växtodlingen. Vi diskuterar detta för kväve som är det näringsämne som behöver tillföras växtodlingen i störst mängd och också är ett näringsämne som inte behöver tillföras utifrån (till skillnad från till exempel fosfor) utan kan bindas direkt från luften av baljväxter (framför allt klöver men även till exempel ärtor och åkerbönor) i symbios med jordbakterier. När det gäller kväve så är det således viktigt att skilja på djur som äter mycket baljväxter (som inte behöver gödslas med kväve) och de djur som äter i huvudsak grödor som inte är baljväxter och således behöver gödslas med kväve (såsom spannmål). För de djur som äter i huvudsak spannmål (till exempel gris, höns och kyckling) kan det inte bli någon växtnäring över som kan användas för annat än att producera foder till djuren själva, eftersom en stor andel av fodergrödorna till dessa djur behöver gödslas (Fig. 3). Det är endast de djur som äter betydande mängder baljväxter vars gödsel kan ge ett nettobidrag av kväve som kan användas för andra grödor än fodret självt. Det blir således ingen gödsel över för att producera havre till havredryck på till exempel en grisgård (Fig. 2). Även om stallgödslad havre tas från grisgården för havredrycksproduktion så innebär det bara att grisproducenten behöver odla fodret till grisarna med konstgödsel. 

Hur ser det då ut för dagens idisslande djur som äter mycket grovfoder, inklusive baljväxten klöver? Tittar vi på dagens genomsnittliga mjölk- och köttgårdar i Sverige ser vi att dessa är långt ifrån nettoproducenter av kväve (Tabell 2). Både till ekologiska och konventionella mjölk- och köttgårdar köps kväve in till gårdarna, i båda fallen i form av foder och på de konventionella gårdarna också i form av konstgödsel och på de ekologiska i form av stallgödsel och andra organiska gödselmedel. Gårdarna är alltså inte ens självförsörjande på kväve, så här kan vi inte prata om att denna djurhållning är viktig för att producera kväve till produktion av grödor för humankonsumtion. Som det ser ut idag används alltså all stallgödsel till att producera djurens egna foder – och dessutom köps ytterligare kväve in. 

Vi kan också konstatera att ekologiska gårdar i genomsnitt köper in betydligt mindre kväve i gödsel och foder per hektar än de konventionella gårdarna. Det finns också exempel på enskilda gårdar där idisslare äter mer eller mindre uteslutande vallfoder, och där deras gödsel används för till exempel ekologisk växtodling. Det är i sådana fall som argumentet att djuren fyller en roll för att förse växtodlingen med kväve är hållbart. Dock finns fortfarande alternativa sätt att producera detta kväve på, genom till exempel rötning, kompostering eller ensilering (Råberg m.fl. 2018; Kumar m.fl. 2020; Jordbruksverket 2019a; se också argument 1), men dessa kan kräva investeringar i ny teknik och vissa ytterligare utveckling för att förhindra negativa konsekvenser såsom stora kväveförluster.

 

Tabell 2: Införsel av kväve (kg per hektar) på ekologiska och konventionella mjölk- och nötköttsgårdar i Sverige. Från Wivstad m.fl. 2009. 

Eko mjölk Konv mjölk Eko nötkött Konv nötkött
Inköpt gödsel

7

86 14

93

Inköpt foder

39

77 8

25

Fixerat kväve

61

22 45

14

 

Vi kan således konstatera att argumentet att djuren behövs för att producera gödsel är giltigt endast om djurhållningen är en nettoproducent av växtnäring och/eller avgörande för att lagra, förflytta och koncentrera näringsämnen i tid och rum. Det sistnämnda går dock att åstadkomma också genom till exempel rötning, ensilering eller kompostering även om det idag finns ekonomiska, miljömässiga och praktiska utmaningar med detta. Sedan finns också, åtminstone för det konventionella jordbruket, möjligheten att använda konstgödsel. Vad som totalt sett är den bästa lösningen i en enskild situation måste avgöras av en sammantagen värdering av positiva och negativa värden men hänsyn taget till utvecklingsmöjligheterna framöver. 

Vi har hittills endast diskuterat stallgödselns bidrag av näringsämnen, i huvudsak kväve. Finns det andra viktiga värden hos stallgödseln som riskerar att gå förlorade om stallgödseln ersätts med komposterad, ensilerad eller rötad biomassa? Stallgödseln är ett erkänt bra gödselmedel eftersom den förutom att tillföra näringsämnen som kväve och fosfor också tillför kol, men det gör även till exempel ensilerad grönmassa. Olika gödselmedel påverkar förekomsten av olika markorganismer (till exempel daggmaskar, svampar, nematoder och bakterier) på olika sätt (Viketoft m.fl. 2021). Markorganismerna är viktiga för flera ekosystemfunktioner såsom till exempel att bryta ned växtrester. Vi har försökt ta reda på om det finns specifika egenskaper hos just stallgödseln som gör den unik. Det har dock visat sig vara en svår fråga, då få studier har gjorts utifrån den frågeställningen. De experter vi talat med tror dock inte att det skulle vara något helt unikt med stallgödsel, men här kan vi konstatera att mer forskning behövs för att med säkerhet kunna slå fast att stallgödseln behövs av den anledningen. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *