Ett argument för djurhållning som är centralt inom agroekologin är att djuren behövs för ett optimerat resursutnyttjande. Det handlar om att djuren har förmågan att omvandla för oss människor oätbar biomassa till mat, och de kan nyttiggöra markareal som annars skulle stå outnyttjad för livsmedelsproduktion. På senare tid har man också börjat tala om detta i termer av “cirkulära livsmedelssystem” (se Fördjupningsruta B). Här tittar vi först på argumentet att djuren bidrar till en effektiv användning av mark.
Under förutsättning att vi vill producera så mycket mat som möjligt vore det dumt att inte odla foder eller hålla djur på jordbruksmark som inte lämpar sig för annat. Om vi börjar med mark som endast lämpar sig för bete (och inte foderodling), kan vi konstatera att det inte finns mycket att invända mot att använda den marken till djurhållning, eftersom ingen annan livsmedelsproducerande verksamhet där är möjlig. (En möjlighet vore att eventuellt låta området återgå till vild natur och att vilda växter, svampar och djur få fortplanta sig och att vi sedan samlar och jagar dessa. Men produktionen av mat skulle då bli mycket liten.) Det är dock inte helt lätt att definiera när en mark bara lämpar sig för bete. En del av betesmarken går det att odla på men det är inte ekonomiskt eller tekniskt möjligt med dagens moderna maskiner, medan en del marker är omöjliga att odla på eftersom de till exempel översvämmas eller är för steniga. Globalt uppskattas att cirka en tredjedel av världens gräsmarker skulle kunna konverteras till åkermark (Mottet m.fl. 2017). Motsvarande uppskattning för Sverige finns vad vi vet inte. Det kan också finnas andra tungt vägande skäl till att vi inte vill eller bör odla upp betesmarkerna, till exempel att vi då skulle påverka den biologiska mångfalden negativt eller förlora stora mängder markkol (vilket vi ska återkomma till när vi diskuterar argument 11). Sedan finns det också mark som idag inte används till någon livsmedelsproduktion, men som vi skulle kunna använda till det med hjälp av djur. Exempelvis skulle viss skogsmark kunna utnyttjas till bete.
Vad gäller åkermark som visserligen går att odla, men där bara djurfoder kan odlas, är saken dock något mer komplex. I Sverige förs detta argument fram inte minst vad gäller markutnyttjandet i de norra delarna av landet. Poängen är även här att det finns marker som inte lämpar sig för att odla mat till människor på och att vi, om vi vill producera så mycket mat som möjligt, behöver djuren för att kunna utnyttja dessa marker till livsmedelsproduktion.
Det stämmer att norra Sverige, och även vissa andra områden i skogs- och mellanbygd, har väsentligt sämre förutsättningar för att odla grödor för humankonsumtion än slättbygderna i södra och mellersta Sverige. Det beror på klimatet, arrondering och jordart, men också på långa avstånd mellan gårdar som uppkommit då allt fler jordbruk lagt ned eller slagits samman. Transporterna blir dyrare och det är svårare för lantbrukare att samarbeta kring till exempel maskiner (Jordbruksverket 2012). Dessutom är avstånden ofta långa till städerna – där majoriteten av konsumenterna finns. Vidare begränsas viss produktion av brist på infrastruktur, till exempel tillgång till förädlingsanläggningar såsom kvarnar. Flera av dessa begränsningar handlar om ekonomiska eller praktiska begränsningar, till exempel att det i dagens system och med dagens transportkostnader inte är lönsamt att ha många små förädlingsanläggningar. I detta avsnitt analyserar vi argumentet huvudsakligen ur ett biofysiskt resursperspektiv, alltså om det finns något annat än foder som går att odla på mark i Norrland och i skogs- och mellanbygd, helt oavsett vad som är mest lönsamt idag.
Även om produktion av nötkött och mjölk dominerar i Norrbotten, vårt allra nordligaste län, står trädgårdsnäringen för hela 21 procent av produktionsvärdet från jordbruket (Fig. 4., Länsstyrelsen Norrbotten 2016). En del av detta är tomat och gurka i uppvärmda växthus som ju kan placeras vart som helst (om än mest fördelaktigt där det finns tillgång till förnybar energi och spillvärme). Potatis och vinbär är exempel på andra produkter som varit vanliga att odla i dessa områden. På Öjebyn Agro Park pågår forskning och olika projekt för att stimulera en ökad odling av trädgårdsgrödor i norr. Utanför Umeå planeras för en kvarn för att kunna mala säd till mjöl, vilket idag saknas i området. Efter provodlingar med finska vårvetesorter som mognar fortare ser lokala odlare en potential i att introducera fler grödor för humankonsumtion i de norrländska växtföljderna. Även att förädla korn till mjöl för exempelvis tunnbröd lyfts fram. Genom att titta på nuvarande produktion kan vi konstatera att det är långt ifrån omöjligt, även i Norrland, att odla grödor för humankonsumtion.
Fig. 4. Produktionsvärde i Norrbotten i jämförelse med Sverige som helhet. Från Länsstyrelsen Norrbotten (2016).
För att bättre förstå hur vegetablieproduktionen står sig i förhållande till djurhållningen ur ett markresursperspektiv kan vi beakta ett enkelt exempel. Antag att vi har en hektar jordbruksmark i en region med sämre odlingsförutsättningar. Om vi använder denna hektar till gräsbaserad mjölk- och köttproduktion kan vi producera cirka 3,5 miljoner kcal och 190 kg protein i kött och mjölk med en antagen vallskörd på 7 ton (torrsubstans) per hektar och en mjölkavkastning på 6 ton per ko och år (Cederberg m.fl. 2018). (Jordbruksverkets statistik (Jordbruksverket 2021b) visar betydligt lägre vallskördar i Norrland med dessa är inte representativa för de gårdar som aktivt brukar sin vall som en mjölkgård gör.) Om det istället skulle odlas spannmål till humankonsumtion på denna mark krävs en skörd på 2700 kg per hektar för att producera lika mycket protein och 1100 kg per hektar för lika mycket energi. Spannmålsskördarna i Norrbottens och Västernorrlands län ligger på cirka 2500–3000 kg per hektar beroende på gröda. Vi ser här att spannmålsodlingen trots låga skördar är mer effektiv på att producera energi ut från åkern än mjölkproduktionen, men när det kommer till protein presterar båda systemen likvärdigt. (Observera att syftet med detta exempel är att visa hur växtodlingen står sig jämfört djurhållning ur markresurseffektivitetsynpunkt. Det betyder inte att vi föreslår ensidig odling av spannmål i Norrland eftersom det finns flera andra aspekter att väga in. Här diskuterar vi dock argumentet om ett effektivt markutnyttjande isolerat.) Spannmålen innehåller dock inte fullvärdigt protein som mjölken och köttet gör (mer om det i stycket om argument 5). För det behöver vi också proteingrödor. Bönor är svårt att odla i Norrland eftersom de kräver en lång odlingssäsong för att mogna, men andra proteingrödor som ärtor, lupin och vicker kan odlas i norr. För att producera lika mycket fullvärdigt protein behövs en spannmålsskörd på cirka 3000 kg per hektar och en ärtskörd på cirka 1100 kg per hektar (cirka hälften av hektaren odlas med spannmål och resten med ärtor). Vad gäller spannmålen så bör sådana skördenivåer vara möjliga i Norrbotten. Även en ärtskörd på 1100 kg per hektar kan gå att åstadkomma, men troligen långt ifrån på alla marker (Georg Carlsson, personligt meddelande). Om vi tänker oss ekologisk produktion så blir också spannmåls- och ärtskörden troligtvis lägre medan den gräsbaserade mjölkproduktionen troligtvis inte påverkas så mycket. Gräsbaserad mjölkproduktion på marker i norr (speciellt ekologisk) där avkastningen på grödor är låg kan alltså vara att föredra över växtodling ur ett markresursperspektiv, under förutsättning att vi även i norr ska producera fullvärdigt protein. Här har vi alltså funnit ett hållbart och relevant markresursargument för gräsbaserad mjölkproduktion på platser där det är svårt att odla tillräcklig mängd vegetabilier för att leverera samma mängd fullvärdigt protein från samma yta. Observera att detta gäller under förutsättning att vi behöver maximera livsmedelsförsörjningen genom att utnyttja denna typ av mark till djurhållning (vi ska återkomma till huruvida detta behövs när vi diskuterar argument 6).
Att vi har djurhållning på åkermark i Norrland och skogs- och mellanbygd beror dock inte på att det är det mest yteffektiva sättet att använda marken. Det beror snarare på att det i nuvarande system är mer ekonomiskt lönsamt för lantbrukaren (vilket förstås hänger ihop med produktionsförmågan), att traditioner många gånger styr vad som produceras, att en viss produktion praktiskt passar bra ihop med annan sysselsättning utanför gården som lantbrukare ägnar sig åt, eller på grund av att stora investeringar i byggnader och maskiner för djurhållning har gjorts. En annan viktig praktisk aspekt är att vissa vegetabilier är mycket odlingsosäkra i vissa områden – de kan gå väldigt bra vissa år för att ett annat år inte ge någon skörd alls. Trots att vegetabilierna i snitt över åren skulle kunna leverera mer mat än djurhållning kan en sådan odlingsosäkerhet vara oacceptabel för den enskilde lantbrukaren om denne ska bära hela risken. Djurhållningen kan då innebära ett mer stabilt inkomstflöde, även om det ekonomiska utfallet av denna är känsligt för priset på kött och mjölk, liksom priser på insatsvaror såsom foder, bränsle och gödselmedel.
Vi kan dock konstatera att det finns fall där markeffektivitet kan utgöra skäl för foderodling på åkermark, det vill säga när vallodling används för mjölkproduktion och producerar mer mat än odling av ätbara grödor på samma yta. Observera att samma resonemang inte gäller ren nötkötts- eller lammproduktion som producerar betydligt mindre energi och protein än mjölkproduktion, eller för produktion där djuren äter spannmål och proteinfoder (till exempel gris-, kyckling-, ägg- och intensiv mjölkproduktion). Det är också endast en mindre andel av åkermarksarealen som inte låter sig användas till något annat än till foder eller där foderodling skulle ge mer mat än att odla humanvegetabilier. Av Sveriges totala åkermark ligger 12 procent norr Gävleborgs, Västmanland och Värmlands län, och som vi såg ovan kan delar av denna mark användas för att producera vegetabiliska livsmedel.
I Sverige finns dock vissa marker med ett naturligt högt kadmiuminnehåll vilket innebär att grödor som odlas där också kommer innehålla mycket kadmium, vilket kan orsaka en rad hälsoproblem. Att odla djurfoder kan då vara ett alternativ att utnyttja marken till livsmedelsproduktion (så länge inte kadmiumhalten överstiger gränsvärden för djurfoder).