Agroekologin utvecklades som en motreaktion på industrialiseringen av jordbruket och djurhållningen. Agroekologin förespråkar ett brukande av jorden som i större utsträckning baseras på principer från ekologin – det vill säga naturliga ekosystem (Gliessman 2006). Genom att efterlikna naturens processer – så kallad biomimik (Benyus 1997) – vill man inom agroekologin minska beroendet av externa insatsmedel så som konstgödsel, bekämpningsmedel och läkemedel. Det kan till exempel handla om att i stället för att specialisera sig och bara producera en gröda eller hålla ett djurslag så har man fler växt- och djurarter på gården som sinsemellan understödjer varandra i sina funktioner. Det handlar också om att använda kompost eller stallgödsel istället för konstgödsel för att tillföra näringsämnen till växtodlingen och att bekämpa ogräs mekaniskt istället för med kemiska bekämpningsmedel. Inledningsvis handlade agroekologi i huvudsak om vad som hände på gården och fältet. Sedermera har agroekologibegreppet utvecklats till att inkludera hela livsmedelssystemet och de tre hållbarhetsperspektiven: miljömässiga, sociala och ekonomiska (Francis m.fl. 2003; Fig. 1; FAO 2019).
Fig. 1. Agroekologins 10 element enligt FAO. Från FAO (2019).
Trots att det forskats och skrivits mycket om agroekologi handlar de flesta relaterade vetenskapliga studier om växtproduktion och agroekologin som politisk rörelse. Djurhållning och djurens roll har inte behandlats i samma utsträckning (Wezel & Soldat 2009; Wezel & Peeters 2014). Dumont m.fl. (2013) föreslår dock fem principer för hållbara agroekologiska animalieproduktionssystem: (i) använd strategier för förbättrad djurhälsa, vilket inkluderar avel för robusta djur som klarar till exempel värme och parasittryck, (ii) minska användningen av insatsmedel såsom soja och majs genom användning av mer lokala fodermedel, samt sådana foder som inte konkurrerar med livsmedelsförsörjningen, och ökad användning av bete till alla djurslag, (iii) minska miljöpåverkan kopplad till näringsförluster genom integrering av djurhållning och växtodling, (iv) öka mångfalden på gårdsnivå för ökad resiliens, till exempel genom att hålla olika arter och raser av djur, samt (v) bevara biologisk mångfald genom anpassade brukningsmetoder, till exempel bete anpassat för att gynna vilda arter. Wezel & Peeters (2014) presenterar också ett antal principer och praktiker för gräsätande djur som utgår från agroekologins grundprinciper. Flera principer överlappar med de som finns beskrivna av Dumont m.fl. (2013), men Wezel & Peeters (2014) adderar en rad socioekonomiska och hälsomässiga aspekter.
Centralt inom agroekologin är integreringen av djurhållningen med växtodlingen, precis som i naturen (Gliessman 2006; Migliorini & Wezel 2017). Växtodlingen, i likhet med vilda växter i vilda ekosystem, bidrar med foder till djuren, och djuren bidrar med koncentrerade näringsämnen i form av stallgödsel till växtodlingen, och mat till arter högre upp i näringskedjan (vilket i jordbruksfallet är människan). Djuren ses inte endast som passiva varelser som ska äta och växa så fort som möjligt, utan de förväntas leverera flera olika tjänster, till exempel att söka efter sin egen föda på bete eller böka upp en åker inför nästa års sådd. Multifunktionalitet är alltså centralt. Djur ses som en viktig och självklar del i agroekologiska system där deras roll är att omvandla för människan ej ätbar biomassa till proteinrika livsmedel, att bidra till ekosystemtjänster, att cirkulera näringsämnen och att bidra till minskad fattigdom och ökad ekonomisk utveckling (Gliessman 2006).
Ekologisk produktion har sin bas i agroekologin. IFOAM, den internationella paraplyorganisationen för ekologiskt lantbruk, har formulerat fyra principer för ekologiskt lantbruk som bygger på agroekologisk synsätt. I korthet lyder dessa (IFOAM 2021):
1) Hälsa – ekologiskt lantbruk ska upprätthålla och förbättra hälsan hos jord, växter, djur, människor och hela planeten;
2) Ekologi – ekologisk lantbruk ska baseras på levande ekologiska system och kretslopp, samverka och efterlikna dessa samt hjälpa till att upprätthålla dem;
3) Rättvisa – ekologiskt lantbruk ska ge alla inblandade en god livskvalitet och bidra till tryggad matförsörjning, självständighet och minskad fattigdom; och
4) Omsorg – ekologiskt lantbruk ska bedrivas på ett förebyggande och ansvarsfullt sätt för att skydda miljön samt hälsan och välbefinnandet hos nuvarande och framtida generationer.
I Europa regleras ekologisk produktion av ett EU-gemensamt regelverk som också har specifika mål och principer (Ekofakta 2021). I Sverige finns också ytterligare ett regelverk för ekologisk produktion, nämligen KRAV, som bygger på EU-regelverket men adderar ytterligare skärpningar av vissa regler och bland annat regler kring sociala aspekter (KRAV 2020). Agroekologi, ekologisk produktion enligt IFOAMs principer, och ekologisk produktion enligt EUs och KRAVs regelverk är alltså inte exakt samma sak – även om målen och de huvudsakliga principerna är desamma (se Migliorini & Wezel 2017 för en jämförelse mellan begreppen).
Inom både agroekologin och enligt de ekologiska principerna framhålls vikten av djurhälsa och djurvälfärd. Även inom regelverken finns särskilda regler för bättre djurvälfärd, till exempel krav på större utrymmen och utevistelse samt utökad hänsyn vid slakt. Även djur i ekologisk produktion hålls dock i relativt begränsade utrymmen, och äter en hel del spannmål och kraftfoder – upp till 50 procent kraftfoder för idisslare (gäller högmjölkande kor). Många ekologiska gårdar är inte heller så diversifierade som principerna förespråkar, utan specialiserade på endast en produktionsgren. Trots fokus på användningen av lokala resurser kräver regelverket för närvarande endast att 50 procent av fodret till grisar och kycklingar ska vara producerat på gården (KRAV 2020). För mjölkande kor och får är andelen 60 procent och för övriga idisslare 75 procent. Import av foder från avlägsna platser, till exempel soja, är tillåtet, vilket vissa inte tycker är förenligt med principen att basera produktionen på lokala resurser (Vaarst 2015). Vi kan konstatera att dagens ekologiska djurhållning inte fullt lever upp till de ekologiska eller agroekologiska principerna – även om den på flera sätt skiljer sig från den konventionella. Inom konventionell produktion används exempelvis betydligt mer kraftfoder och inköpt foder (mer om det i avsnitt 2.2).