En av jordbrukets utmaningar är att åstadkomma växtodlingssystem som kan leverera hälsosamma livsmedel under lång tid framöver. Utarmning av jordbruksmarken är ett mycket allvarligt problem globalt (Kopittke m.fl. 2019). En av de viktigaste faktorerna för en bördig jord är dess innehåll av organiskt material, eller mull (Johnston m.fl. 2009). Mull består av nedbrutna växt- och djurdelar och olika typer av mikroorganismer. Cirka 50 procent av mullen består av kol. Mullen hjälper till att ge jorden en bra struktur och vattenhållande förmåga, samt att den utgör en näringsreservoar till mikroorganismer och växter.
Mycket stora mängder mull har förlorats från världens åkrar under de senaste hundra åren (Kopittke m.fl. 2017). Detta har försämrat och på vissa håll i världen helt förstört odlingsförutsättningarna. Globalt sker stora förluster av markkol via erosion av mullrik mark. Mull förloras också generellt om marken odlas intensivt med ettåriga grödor (till exempel spannmål) vilket innebär att mindre skörderester och rötter tillförs marken i jämförelse med perenna grödor (till exempel gräs) som täcker marken under större del av året (Kopittke m.fl. 2017).
Ett effektivt sätt att bevara och säkerställa ett hållbart växtodlingssystem i detta avseende är därför vallodling (Formas 2021). Vall, bestående av fleråriga gräs- och baljväxtsorter (till exempel klöver), tillför marken mycket kol som kan brytas ned till mull (Martin m.fl. 2020; Zhou m.fl. 2017). Cirka 40 procent av den svenska jordbruksmarken odlas med vall, vilket är en av de viktigaste anledningarna till att den svenska åkermarken inte försämrats lika mycket som jordar på andra håll i världen. Mullhalten i den svenska åkermarken har till och med ökat de senaste åren, eftersom odlingen av vall ökat (Poeplau m.fl. 2015). I den ekologiska odlingen är andelen vall på åkermarken ännu högre – över 60 procent (Jordbruksverket 2018b) – vilket tros vara en av förklaringarna till att ekologiska jordar i genomsnitt innehåller mer kol än konventionellt odlade jordar globalt. Tillförsel av organiskt material via stallgödsel och andra organiska gödselmedel tros vara en annan förklaring (Gattinger m.fl. 2012).
Vallodling är inte bara bra för att bibehålla och bygga upp markens mullhalt. Att odla vall är också ett bra sätt att minska förekomsten av ogräs. Genom att skörda eller slå vallen upprepade gånger under säsongen dör fleråriga ogräs som till exempel tistel. En annan fördel med vallodling är att marken är bevuxen och inte utsätts för plöjning eller annan bearbetning under hela vallens liggtid, som ofta är minst två år (tre år är vanligt i ekologisk produktion). Bevuxen mark som inte bearbetas minskar risken för näringsläckage och förlust av markkol. Klövern i vallen fixerar även kväve från luften och minskar behovet av kväve från konstgödsel till efterkommande grödor. I ekologisk produktion är vallodlingen extra viktig eftersom användning av konstgödsel eller syntetiskt framställda ogräsmedel inte är tillåtna.
Idag används så gott som all biomassa från vallodlingen som foder och anledningen till den stora arealen vallodling i Sverige är alltså efterfrågan på grovfoder till idisslare och hästar (Poeplau m.fl. 2015). På så vis innebär alltså djurhållningen idag att stora arealer odlas med vall, vilket vi konstaterat är viktigt för markbördigheten och således möjligheten att även i framtiden odla såväl djurfoder som grödor för humankonsumtion. Därmed spelar djurhållningen som baseras på vallodling (det vill säga huvudsakligen nötkreatur, får och hästar) idag en viktig roll för hållbara växtodlingssystem. Frågan är då om dessa gräsätande djur är en förutsättning för att säkerställa hållbara växtodlingssystem även framöver.
För att kunna avgöra detta behöver vi besvara ett antal frågor. Den första är huruvida det finns annat än just vallodling som på ett likvärdigt sätt kan fylla samma funktion. Här råder det delade meningar mellan experter och lantbrukare vi pratat med. En del hävdar att vallodlingens förmåga att höja och bibehålla markens mullhalt kan åstadkommas genom höga skördar, mellangrödor och reducerad jordbearbetning – så kallad “conservation agriculture” – som innebär att marken hålls täckt under stor del av året varmed mycket skörderester, det vill säga kol, lämnas till marken. Conservation agriculture är dock ofta beroende av ogräsmedel för att hantera rotogräs varför det inte är så vanligt inom ekologisk produktion. Andra hävdar att vallen är oersättlig i hållbara växtodlingssystem och att höga skördar och mellangrödor (1) inte kan kompensera för vallens alla positiva effekter. En ytterligare aspekt att beakta här är den ökade resistensen hos ogräs som gör att fler och fler bekämpningsmedel mot ogräs inte fungerar, vilket kan vara en utmaning för conservation agriculture. Även om det går att få till hållbara växtföljder utan vall verkar ändå de flesta experter tycka att det är väsentligt mycket enklare med vall.
För ekologiska växtodlingssystem är vallen ofta en förutsättning eftersom ogräs inte kan bekämpas kemiskt och baljväxterna i vallen behövs för att tillföra kväve till odlingssystemet. Och även om fröogräs kan bekämpas mekaniskt så kräver rotogräsen (till exempel tistel och åkermolke) ofta att odling av de ettåriga grödorna (i vilka rotogräsen får fäste) blandas upp med vallodling där gräset (och ogräsen) slås flera gånger under året (Jordbruksverket 2018a). Många, speciellt ekologiska lantbrukare och förespråkare för ekologisk odling, tycker alltså att vallen är en förutsättning för långsiktigt uthålliga odlingssystem, även om det finns de som tycker att ekologisk växtodling går att åstadkomma utan (eller med endast låg andel) vall. För resonemangets skull ska vi här utgå ifrån att vallen är en förutsättning för uthålliga växtodlingssystem, och övergå till att fokusera på frågan i vilken utsträckning djurhållningen behövs för vallodlingen. Vi ska alltså fokusera på frågan om huruvida det finns något annat än just djurhållning som kan säkerställa vallodlingen.
I princip går det förstås utmärkt att odla vall utan att ha djur. Således kan vi direkt konstatera att djurhållningen inte är nödvändig för vallodling. Dock är det få gårdar utan gräsätande djur som idag odlar vall eftersom det helt enkelt finns begränsad avsättning för vallbiomassan. Det gör att de flesta konventionella lantbrukare som inte har djur, odlar i huvudsak ettåriga grödor eftersom de kan använda växtskyddsmedel för att bekämpa ogräs och konstgödsel för kväveförsörjning. En tredjedel av marken på en ekologisk växtodlingsgård utan djur odlas med vall medan siffran är endast sex procent för konventionella växtodlingsgårdar (Wivstad m.fl. 2009, Tabell 2). En del gårdar utan djur odlar dock vall som de säljer som hö eller ensilage till andra gårdar eller hästägare.
Finns det då några alternativa användningsområden för vallen? Ett är så kallad gröngödsling, där vallbiomassan hackas i småbitar och antingen lämnas på åkern, eller komposteras eller ensileras för att spridas på åkern vid ett senare tillfälle (Råberg m.fl. 2018; Kumar m.fl. 2020). Gröngödsling kan dock vara utmanande, dels för att det inte ger lantbrukaren någon ekonomisk inkomst, dels för att det kan leda till stora näringsläckage då det kan vara svårt att synkronisera näringstillförseln med grödornas behov. Dessutom är grönsgödslingsvallar ofta kortvariga, och ger då inte samma effekt på ogräs som kvickrot och tistel. Det pågår dock försök och forskning för att få till bra system för gröngödsling (Jordbruksverket 2019a).
Ett annat alternativ är att röta vallbiomassan för produktion av biogas. Förutom biogas, som kan användas för att generera el och värme eller uppgraderas till fordonsgas, får man också rötrest som kan användas som gödselmedel. Rötning av vallbiomassa förekommer i Sverige men är ovanligt (i Sverige rötas mest stallgödsel, slam, mat- och slakterirester). I Finland finns ett intressant initiativ där vallbiomassa från tre djurlösa ekologiska gårdar rötas i en biogasanläggning. Biogasen används dels för produktion av el och värme men uppgraderas också och säljs som fordonsbränsle, och rötresten används som gödselmedel i växtodlingen på de tre gårdarna (Koppelmäki m.fl. 2019).
Även om vallodlingen är värdefull för växtodlingen, och även om djurhållningen utgör ett användningsområde för vallbiomassan, så kan vi konstatera att det finns alternativ till djurhållningen för att erhålla dessa värden. Rötning av vallbiomassa verkar vara ett lovande alternativ. Däremot är det idag så att djurhållning ofta krävs för att det ska vara ekonomiskt lönsamt för lantbrukaren att odla vall, eftersom det idag saknas annan avsättning för vallen än som foder, och eftersom det är kostsamt att investera i en biogasanläggning. Dessutom bidrar såväl traditioner som förväntningar till att många lantbrukare väljer att syssla med djurhållning. Det finns också ett motstånd inom delar av den agroekologiska rörelsen, och även bland andra (till exempel Pimentel 2008), då det anses moraliskt fel att använda åkermark till energiproduktion i en värld där många människor svälter.
Ett problem idag är att vallodlingen inte är väl integrerad i odlingen av ettåriga grödor. I områden med bördiga jordar som lämpar sig bra för växtodling odlas ettåriga grödor oftast utan inblandning av vall, medan vallodling dominerar i skogs- och mellanbygd (Tidåker m.fl. 2016). Endast 12 procent av vallarealen odlas i växtföljder där vallen ingår mellan ett till tre år i en sjuårig växtföljd medan hela 46 procent återfinns i växtföljder med endast vall (Karlsson m.fl. 2022). Därmed utnyttjar vi i Sverige inte vallens fulla potential. Om vi vill åberopa argumentet att djurhållningen behövs för att säkerställa vallodlingens positiva effekter i växtodlingen så behöver vi också säkerställa att vallodlingen integreras med odlingen av de ettåriga grödorna.
Det är också viktigt att komma ihåg att resonemanget ovan om djurhållningens koppling till vallen gäller i huvudsak idisslare. Till viss del skulle det kunna vara giltigt för grisar som kan tillgodogöra sig viss mängd vall i sin foderstat (Friman m.fl. 2021). Ekologisk gris- och fjäderfäproduktion kräver att djuren har tillgång till grovfoder, vilket innebär att även ekologisk gris- och fjäderfäproduktion bidrar till vallodling. Med bioraffinaderier kan proteinfraktioner tas fram ur vallbiomassa som kan användas för foder till både kyckling, höns och gris (och människa) och på så sätt ersätta till exempel importerat sojafoder. Även om grisarnas, kycklingarnas och hönsens proteinfoder skulle kunna komma från sådant bladprotein, så behövs fortfarande stora mängder spannmål i foderstaten till dessa djurslag. Ett odlingssystem för gris- och fjäderfäproduktion domineras alltså fortfarande av odling av ettåriga grödor och inte vall. Från detta följer också att djurhållningssystem med idisslare som baseras på mer grovfoder och mindre spannmål och annat kraftfoder, så som ekologisk produktion, ger mer värde ur detta perspektiv eftersom de bidrar till mer vallodling.
Vi kan slutligen konstatera att de flesta verkar vara överens om att vallodlingen behövs i hållbara växtföljder för att hantera ogräs, bidra till kväveförsörjning och/eller mulluppbyggnad. Relevansen hos argumentet att djurhållningen behövs för vallodlingen är dock generellt svagt eftersom det går att odla vall utan att ha djur. Givet att all jordbruksmark behövs för livsmedelsproduktion, och således inte bör användas för att producera energi eller biomaterial, kan vi dock konstatera att djurhållning med gräsätande djur kan ges stöd utifrån behovet att blanda vall och odling av ettåriga grödor för humankonsumtion i hållbara växtföljder. Detta gäller dock endast under förutsättning att gröngödsling, rötning av vallbiomassa till biogas eller annan användning av vallbiomassan till energi eller biomaterial inte utgör något ekonomiskt, miljömässigt eller praktiskt möjligt alternativ. Detta är avhängigt huruvida det är möjligt att vidta åtgärder som skulle göra vallodling ekonomiskt möjlig, och användningen av vallbiomassan miljömässigt bättre, även utan djur.
Fotnot:
(1) Mellangrödor är en gröda som odlas mellan två huvudgrödor. Till exempel kan en mellangröda sås på sensommaren/hösten efter att till exempel vete skördas för att täcka åkern under höst och vinter innan en ny huvudgröda sås på våren.