Argument 5: Djuren behövs för att vi ska kunna få i oss alla näringsämnen vi behöver.

Globalt förser djurhållningen idag jordens befolkning med 18 procent av den energi och 40 procent av det protein som konsumeras (FAO 2018b), även om variationen är mycket stor mellan olika länder. Motsvarande siffror för Sverige är 29 respektive 55 procent, eftersom vi i likhet med andra höginkomstländer äter betydligt mer animaliska livsmedel (Livsmedelsverket 2012). Animaliska livsmedel bidrar också med en rad viktiga mikronäringsämnen, speciellt vitamin D, B12, järn, zink, selen och kalcium (Livsmedelsverket 2012). Animaliska livsmedel är också näringstäta, det vill säga att de innehåller mycket näring per kg eller per kcal, vilket är en viktig egenskap för människor som av olika anledningar (exempelvis på grund av sjukdom eller ålderdom) behöver få i sig koncentrerad näring. 

Frågan här är alltså i vilken omfattning djurhållningen egentligen behövs för att jordbruket ska kunna förse oss med denna näring eller om den skulle kunna komma från andra håll. För att svara på den frågan behöver vi dels reda ut om vi kan få i oss alla viktiga näringsämnen vi behöver från andra livsmedel, dels om djurhållningen behövs för att producera tillräckliga mängder med mat. 

Djurhållningen, i och med dess produktion av kött, fisk, mjölk, ägg, inälvsmat och blod, ger oss idag viktiga näringsämnen som inte finns lika lättillgängligt (eller inte alls) i rena vegetabilier. Detta rör både makronäringsämnen som viktiga proteiner och fetter, och mikronäringsämnen som vitaminer och mineraler. 

Animaliska produkter innehåller så kallat fullvärdigt protein, det vill säga att proteinet innehåller alla essentiella aminosyror. Det går också att få i sig alla essentiella aminosyror genom en kombination av baljväxter (bönor, ärtor och linser) och spannmål (till exempel vete, havre, råg och korn). Biotillgängligheten är något sämre för de vegetabiliska proteinkällorna, men det är normalt inget problem nutritionsmässigt i vår del av världen (Livsmedelsverket 2021c). Det finns förstås människor som är allergiska mot baljväxter, människor som är sjuka eller gamla, och vissa barn som behöver äta mycket näringstäta livsmedel. För dessa kan kött och mejeriprodukter vara viktiga (om det är livsmedel man normalt äter och uppskattar). Men för de flesta människor är det möjligt vad gäller protein att ersätta animaliska produkter med vegetabiliska proteinkällor, helt eller delvis (Livsmedelsverket 2021c). Observera att argumentet att vissa grupper i samhället behöver äta näringstäta animaliska livsmedel inte kan användas som argument för att alla behöver göra det. Snarare är det tvärtom, för att möjliggöra för dessa grupper att äta sådana livsmedel bör de som inte behöver göra det minska sin konsumtion med tanke på de negativa konsekvenserna som animalieproduktionen innebär (till exempel klimatpåverkan och annat som nämndes i inledningen).

Vad gäller fetterna är vissa fettsyror (Omega-3-fettsyrorna DHA och EPA) lättare att tillgodogöra sig om kosten innehåller fisk och skaldjur, men dessa fettsyror kan vi också få från till exempel alger – antingen genom att vi äter algerna direkt eller att vi utvinner fettsyrorna. Kroppen kan också omvandla fetterna i till exempel rapsolja till DHA och EPA, vilket också är skälet till att Livsmedelsverket inte rekommenderar kosttillskott av Omega-3 till vegetarianer (Livsmedelsverket 2021b). 

Vad gäller mikronäringsämnen är animaliska livsmedel idag en viktig källa till vissa vitaminer och mineraler – speciellt vitaminerna B2 (riboflavin), B12 och D, samt mineralerna jod, järn, kalcium, selen och zink (Livsmedelsverket 2012). Ett av dessa näringsämnen förekommer inte alls naturligt i vegetabiliska livsmedel: B12. De som väljer att äta en helt växtbaserad kost måste därför ta B12 i form av kosttillskott eller via berikade livsmedel. I Sverige är vitamin D och jod ofta svåra att få i sig i tillräckliga mängder även för den som äter animaliska livsmedel. Därför berikas salt med jod, och bland annat mejeriprodukter och dess substitut (som till exempel soja- och havredryck) med vitamin D i Sverige (Livsmedelsverket 2021a). Järn och zink går att få i sig via baljväxter och fullkornsprodukter. Däremot är det inte lika lätt för kroppen att ta upp järn i vegetabilier jämfört med järn i kött och fisk, varför man som vegetarian eller vegan måste vara uppmärksam på att få i sig tillräckligt med järn, även om det är fullt möjligt. Att byta ut en del kött mot baljväxter och spannmål ökar intaget av fibrer och vitaminet folat, som vi idag inte får i oss tillräckligt av i Sverige och som inte förekommer i animaliska livsmedel (Röös m.fl. 2020). Mejeriprodukter är en viktig källa till kalcium, som är svårare att få i sig tillräckliga mängder av genom en helt växtbaserad kost. Därför berikas vegetabiliska mejeriliknande produkter, såsom havre- och sojadryck, vanligtvis med kalcium. Genom att konsumera sådana berikade produkter går det att få i sig tillräckliga mängder kalcium även utan mejeriprodukter i kosten. 

Vi kan alltså konstatera att det går att få i sig alla näringsämnen utan animalier, men att det då krävs tillskott eller berikning av åtminstone B12 och ibland även kalcium, samt uppmärksamhet kring speciellt järn. Om kosten är bra i övrigt finns det sannolikt inga hälsoskäl för att konsumera B12 (eller ett fåtal andra näringsämnen) i livsmedel istället för genom berikning eller kosttillskott (Dwyer m.fl. 2015). Det är om vi äter en ensidig och dålig kost och sedan försöker kompensera detta med kosttillskott som det kan innebära hälsoproblem. Berikning av livsmedel måste dock göras med försiktighet och vara väl genomtänkt eftersom för stort intag av vissa näringsämnen kan vara skadligt (Meltzer m.fl. 2003). Vi måste också förstås beakta miljöpåverkan och eventuell annan negativ påverkan från framställning av berikningstillsatserna (mineraler och vitaminer). Dock används det idag sådana produkter i djurfoder, ofta i större mängder per kg produkt än de som används för att berika de alternativa produkterna (Röös m.fl. 2016). Det kan alltså vara mer effektivt att berika livsmedlen direkt än via djurfodret. Men det varierar från produkt till produkt och från ämne till ämne.

Även om det skulle finnas väsentliga hälsofördelar med att inta B12 (eller andra näringsämnen) från animaliska livsmedel jämfört med att inta B12 genom berikning eller kosttillskott måste vi fråga oss om de hälsofördelarna utgör ett tillräckligt starkt argument för djurhållning. Det beror bland annat på hur stora fördelarna med det är, och hur stora de negativa konsekvenserna av djurhållningen är. Hög konsumtion av rött kött och charkprodukter är också förknippad med vissa hälsorisker som behöver vägas in i ekvationen (Wolk 2017). Det krävs relativt mycket animaliska livsmedel för att få i sig den dagliga rekommenderade mängden av B12 (2 mikrogram för vuxna): antingen 350 g mjölk, 100 g ost, cirka 200 g nöt- eller griskött, 700 g kycklingkött, 3 ägg eller 100 g fisk (eller en kombination av dessa i då mindre mängder) om dagen (uträknat baserat på värden i Livsmedelsverkets databas). Om man vill argumentera för djurhållning baserat på behovet av B12 måste man alltså väga den eventuella hälsovinsten med att B12 kommer i de animaliska livsmedlen mot de negativa aspekterna med att producera och konsumera dessa livsmedel. 

Här finns dock en problematik vad gäller ekologiska livsmedel, eftersom dessa enligt det ekologiska regelverket inte får berikas. Detta utgår ifrån principen att undvika tillsatser både inom jordbruket och inom livsmedelsförädlingen. Man strävar efter så rena och “naturliga” produkter som möjligt. Det är dock tillåtet att berika ekologiska produkter om det finns lagstiftning som kräver det. I Sverige är det till exempel lag på att mejeriprodukter med en fetthalt under fyra procent ska berikas med vitamin D (Livsmedelsverket 2021a). Här har man alltså i det ekologiska regelverket gjort ett undantag av folkhälsoskäl, då en stor del av befolkningen får i sig för litet vitamin D. I princip skulle man då kunna göra ett undantag för till exempel B12 och kalcium, om än av miljöskäl, för att underlätta för konsumenter att äta mer växtbaserad kost.  

Det är också intressant att notera att det inte är förbjudet att berika djurfoder med mineraler och vitaminer inom ekologisk produktion, vilket också är ett undantag från principerna för ekologisk produktion. I princip all djurhållning använders idag tillskottsfoder med mineraler och vitaminer. Vissa svenska ekoföreträdare föreslår också att det ska bli tillåtet att använda syntetiskt framställda aminosyror i kyckling-, ägg- och grisproduktion. De ekologiska principernas tillämpning i praktiken är således redan en kompromiss utifrån praktiska begränsningar och möjligheter att förbättra produktionen ur miljö- och djurvälfärdssynpunkt. Vi ser därmed att endast under förutsättning att det ekologiska jordbruket enligt dagens regelverk (det vill säga utan ytterligare undantag för berikning) ska vara allenarådande, samt att kosttillskott av B12 och eventuellt kalcium inte ses som ett alternativ, så blir djurhållningen nödvändig ur näringssynpunkt. En intressant iakttagelse här är att det viktiga vitaminet B12 som inte finns i vegetabiliska livsmedel naturligt, behöver tillsättas i fodret även till grisar och kycklingar som är allätare naturligt men som i dagens djurhållning ofta utfodras med helt vegetabiliskt foder (även om viss utfodring med till exempel fiskmjöl förekommer). Idisslare däremot kan syntetisera B12 med hjälp av mikrober i tarmen.

Det krävs kunskap och uppmärksamhet vad gäller att få i sig alla nödvändiga näringsämnen för den som helt utesluter animaliska livsmedel ur kosten. Dessutom är det svårt att bryta vanor och det kan kännas tufft att ge upp sin favoritmat. Därför kan man med rätta ifrågasätta strategier som går ut på att människor i närtid och i stor skala övergår till en växtbaserad kost utan att attraktiva och hälsosamma alternativ finns tillgängliga. Men det är fullt möjligt rent näringsmässigt för de allra flesta att äta en växtbaserad kost eller en kost med väsentligt mindre animaliska produkter. För att förse de individer (till exempel sjuka eller allergiska) som verkligen behöver animaliska livsmedel i kosten krävs en betydligt mindre djurhållning än den vi har idag. 

Det är också värt att notera att även med animaliska livsmedel i kosten så finns ingen garanti för att kosten är hälsosam. Den största kostrelaterade hälsoutmaningen i Sverige idag är att människor äter för lite frukt och grönt, liksom för lite fullkorn – och för mycket (av åtminstone rött) kött. Det finns alltså betydande hälsofördelar med en kost med mer baljväxter, fullkorn, frukt och grönt och mindre animaliska livsmedel.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *