Argument 7: Djurhållningen är en del av vår historia.

Det hävdas ibland att vi kan rättfärdiga dagens djurhållning med argumentet att djuren behövs för att säkerställa vissa historiska värden, eftersom djurhållningen är en del av svensk lantbrukskultur eller att vi historiskt varit beroende av djuren för vår överlevnad. Den grundläggande tanken här är att tidigare beteenden, vanor, verksamheter, och så vidare, kan rättfärdiga liknande beteenden, vanor och verksamheter idag eller i framtiden. 

För att fastställa rimligheten hos detta argument vad gäller djurhållning i svenskt lantbruk behöver vi först och främst fråga oss: Stämmer det att vi alltid har hållit djur? Vi kan konstatera att vi i alla fall har hållit djur under en väsentlig del av vår historia. Men hur relevant är då detta “historieargument” egentligen? I människans historia kan vi hitta exempel på olika mer eller mindre tvivelaktiga företeelser. Till exempel har olika folkgrupper krigat mot varandra, män har våldfört sig mot kvinnor, minoriteter har förtryckts, och så vidare. Men från dessa historiska fakta följer på inga sätt att krig, våld och förtryck skulle vara moraliskt rättfärdigat här och nu. Av allt att döma var det inte heller moraliskt rättfärdigat där och då. Och även om vissa verksamheter varit acceptabla, eller till och med positiva, i det förflutna, så betyder det inte att de är det idag. Ett exempel är slaveriet som bidrog med många positiva värden för slavägare men som vi idag inser var helt förkastligt. Historieargumentet måste därför sägas vara irrelevant. Alltså kan vi inte luta oss mot hur det var förr för att rättfärdiga en viss verksamhet nu eller i framtiden. 

Intressant är också att vi aldrig skulle ha lyckats göra några vidare samhälleliga framsteg om vi alltid hade hållit oss till det vi redan gjort. Vi skulle exempelvis inte ha gjort oss av med slaveriet eller infört kvinnlig rösträtt – något som inte kan sägas vara annat än framgångar. Dessutom är kulturer och traditioner föränderliga i sig, och det finns ingenting som utesluter att de traditioner vi väl hållit oss till kan modifieras utan att alltför stora värden går till spillo. Den så nu obligatoriska julskinkan är till exempel en relativt ny företeelse – det var först i slutet av 1800-talet som det blev en vanlig rätt för gemene man på julbordet (Bringéus 1999). Om det finns något värdefullt i vår historia, så ligger detta värde inte i historien som sådan utan i någon annan egenskap hos den historiska verksamheten, som förvisso kan belysas genom att anamma ett historiskt perspektiv. 

Det kan dock vara så att själva handlingen att bevara och upprätthålla traditioner innebär ett positivt värde för människor. Ett exempel kopplat till djurhållningen är det unika mathantverk som ett lantbruk med djurhållning möjliggör. Det handlar till exempel om hantverksmässig ystning av ost och tillverkning av charkuteriprodukter. Det finns idag hundratals mathantverksföretag i Sverige som förädlar animaliska råvaror baserat på gamla traditioner för att tillaga, tillvarata och lagra livsmedel. 

Många som tycker också att förändring i sig är dåligt, eller åtminstone obehagligt eller ansträngande, och att det är bättre att låta saker vara såsom de är nu. Just därför tycker de också att vi har skäl att fortsätta med den djurhållning vi har idag. Men även här måste vi ifrågasätta vad detta har för betydelse i sammanhanget. Bara för att ett barn hellre vill strunta i tandborstningen, eller för att en vuxensjälv hellre spenderar pengarna nu än sparar dem till pension, så betyder det inte att detta utgör tillräckliga skäl att strunta i tandborstning eller pensionssparande. Vi måste helt enkelt se hur de upplevda fördelarna förhåller sig till nackdelarna totalt sett. Detta antyder att historieargumentet inte är relevant i tillräcklig mening för att kunna rättfärdiga en fortsatt djurhållning. 

På denna punkt bör det vidare noteras att även om historieargumentet skulle kunna ge något stöd till fortsatt djurhållning så skulle det inte rättfärdiga oss att bedriva en djurhållning såsom den ser ut idag. Faktum är ju att vi, under den tid vi väl har hållit djur, inte har hållit djur på det sätt som vi vanligtvis gör idag. Den industrialiserade och intensiva djurhållningen är ett ganska nytt inslag i vår kultur. I den historia och de traditioner vi vill värna ingår inte de storskaliga och intensiva produktionsmetoder som dominerar dagens djurhållning. En viss omfattning av fäboddrift och andra småskaliga och traditionella sätt att hålla lantbruksdjur kan vi vilja bevara för att det skänker oss ett värde att upprätthålla dessa precis som med mathantverket, men den historiska aspekten hos djurhållningen i sig ger oss ingen vägledning hur djurhållningen bör utformas i framtiden. 

Noteras bör också att vi inte heller kan finna stöd för att gå tillbaka till den historiska djurhållningen, eftersom den då medföljande djurvälfärden ofta inte skulle leva upp till dagens krav. Till exempel var det vanligt att djur svalt när det saknades foder under hårda vintrar, samtidigt som dagens avancerade veterinärvård saknades. Det är alltså viktigt att komma ihåg att när vi pratar om hur djurhållningen ska utformas framöver så är “hur det har varit” inte i sig ett relevant argument. Det handlar alltså, återigen, om vissa specifika egenskaper vi finner önskvärda med djurhållningen – och inte om historien som sådan. Till exempel kan vi lära oss saker ur historien om hur man hållit djur traditionellt, men varje sak måste utvärderas här och nu för att se om fördelarna kvarstår. Vi ska återkomma till det värde som djurhållningen kan ha för en enskild individ senare i kapitlet (avsnitt 5.3). Att fortsätta driva ett lantbruk som funnits i släkten länge kan exempelvis ha ett stort socialt värde för enskilda lantbrukare.   

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *