Det har argumenterats, inte minst från moralfilosofiskt håll, att djurhållningen kan motiveras på basis av dess positiva bidrag till välfärden och lyckan i världen. Även om djurhållningen – inte minst den konventionella – fått utså mycket kritik från både forskare och allmänhet just vad gäller bristande djurvälfärd (se Fördjupningsruta D), så kan djurhållning också ges stöd vad gäller dess bidrag till just djurvälfärden. Vi ska i detta kapitel undersöka detta argument närmare.
Om vi inte hade fött upp och hållit djur så skulle dessa djur inte finnas. Givet att djuren på det stora hela ges liv som är värda att leva, kan man argumentera att djurhållningen bidrar till att öka välfärden i världen. Utan någon djurhållning skulle ju djurens positiva djurvälfärd inte realiseras. Eftersom djurvälfärd är något bra, kan djurhållningen alltså rättfärdigas (Tännsjö 2000: 125-131; Tännsjö 2010: 58).
För att utvärdera detta argument är det avgörande huruvida djuren inom olika typer av djurhållning verkligen har liv som är värda att leva. Med “liv värda att leva” menas liv som på det hela taget, det vill säga under hela djurets liv, innehåller mer välmående/lycka än lidande/olycka, även om nettovälfärden skulle vara liten (Mellor 2016; FAWC 2009). Detta är dock svårt att fastställa, bland annat eftersom det handlar om en tolkning av djurens känslor (Webster 2016). Dessutom finns betydligt mindre forskning kring vad som orsakar djuren positiva upplevelser, jämfört med vad som finns kring det som orsakar lidande för djuren (Yeates 2017).
Från forskning vet vi dock att för att ha en bra välfärd så behöver djur basala saker som vatten och mat, samt en torr och bekväm liggplats samt vård när de blir sjuka eller skadade. Till detta kommer möjligheten att utföra naturliga beteenden som är beteenden som en art har en stark drivkraft att utföra och som då ger en funktionell återkoppling med möjligheten att uppleva positiva tillstånd (Algers 2008). Vi vet att möjligheten att utföra naturliga beteenden är kopplat till välfärd eftersom djur som inte får utföra dessa kan uppvisa stressrelaterade symptom (Algers 2008). En sugga vill till exempel bygga ett bo innan hon ska föda, och de flesta djur vill söka efter mat och äta stor del av dygnet oavsett om deras näringsmässiga behov redan är uppfyllt. För det vidare resonemanget kan vi därför förenklat konstatera att ett liv är värt att leva för ett djur om dess behov av mat, vatten, hälsa och liggplats är uppfyllda – samt att djuren har möjlighet att utföra de viktigaste av sina naturliga beteenden och möjlighet att uppleva positiva upplevelser, samt att slakten sker så stressfritt som möjligt. (1)
Lever då dagens livsmedelsproducerande djurhållning upp till dessa krav? Vi kan konstatera att experter verkar eniga om att det finns en hel del brister i dagens djurhållning som orsakar stort lidande (Rioja-Lang m.fl. 2020). Vi ska inte här redogöra för dessa brister, men vi ger en kort beskrivning av några av utmaningarna i Fördjupningsruta D. Vi kan hur som helst inte generellt säga att djuren i dagens jordbruk ges liv värda att leva, även om det är rimligt att anta att vissa typer av djurhållning erbjuder mer välfärd för djuren än lidande (se exemplet Ängavallen i Fördjupningsruta D).
Det går dock att ifrågasätta de premisser på vilka argumentet ifråga bygger. För det första kan man ifrågasätta den moralfilosofiska position – utilitarismen – som argumentet vilar på. Denna position gör gällande att en verksamhet är rättfärdigad om, och endast om, den maximerar välfärden i världen. Här tas hänsyn till både direkt och indirekt påverkan på välfärden. När det kommer till frågor om djurhållning tas alltså hänsyn både till hur den påverkar djurens egen välfärd, och hur den påverkar människors välfärd. Vidare beaktas både den påverkan som sker omedelbart, liksom via effekter på till exempel matvanor, biologisk mångfald, klimatförändringar, och så vidare.
Vissa djurrättsförespråkare kritiserar utilitarismen, eftersom den tillåter ett dödande av oskyldiga individer om det skapar mer lycka i världen (Regan 1983). Vi kan också fundera på om det räcker med att ge djuren ett liv värt att leva eller om vi snarare borde sträva efter att ge dem ett så kallat “gott liv” (Yeates 2011). Vi ska här inte ge oss in i denna moralfilosofiska debatt, utan för resonemangets skull acceptera utilitarismen i sammanhanget. Vi ska istället undersöka om djurvälfärdsargumentet till stöd för en fortsatt djurhållning håller givet den utilitaristiska premissen.
Intressant är att om vi accepterar den utilitaristiska premissen, så måste vi gå med på att en verksamhet – djurhållning inkluderad – kan rättfärdigas endast om det inte finns några alternativ som skulle kunna producera än mer välfärd i världen. Härmed ställs i huvudsak två krav som varje form av djurhållning (eller annan verksamhet) måste uppfylla.
För det första får det inte vara så att den indirekta negativa påverkan på välfärden som djurhållningen har gör att det vore sammantaget bättre att inte ha någon djurhållning i lantbruket. Även om det så vore bara aningen bättre sammantaget ur välfärdssynpunkt med ett lantbruk utan djurhållning, så skulle detta räcka för att utilitarismen skulle rekommendera ett sådant lantbruk framför ett med djurhållning. Hur det ligger till här är förstås svårt att avgöra, men med tanke på den kunskap som idag finns kring djurhållningens olika negativa effekter så är det inte uteslutet. Låt oss här ändå hålla fast vid tanken att djurhållning bidrar till att öka välfärden i världen, givet att de ovan diskuterade villkoren rörande djurens behandling är uppfyllda.
Det leder oss in på det andra kravet. Saken är nämligen den att utilitarismens “maximistiska” ansats – att välfärden ska maximeras – implicerar att djurhållningen måste göras så bra som möjligt ur välfärdssynpunkt. För om den skulle gå att förbättra ytterligare så skulle det ju finnas ett än bättre alternativ, som då alltså enligt utilitarismen bör väljas. Det enda undantaget är om en sådan ansträngning skulle ha negativa externa effekter på välfärden i världen – exempelvis på människor. Ett exempel på detta är de fall där djurhållningen är kritisk för att människor ska kunna äta sig mätta. I dessa fall kan djurhållning även med dålig djurvälfärd leda till totalt sett högre välfärd. Givet vad vi såg ovan om livsmedelsförsörjningen (argument 5 och 6) kan detta dock inte sägas vara fallet generellt, speciellt inte i den rika delen av världen, eftersom det redan idag produceras tillräckliga mängder mat (även bortsett från djurhållningen). Ett annat exempel vore om dagens djurhållning skapade så pass stora odlingsrelaterade, kulturella eller ekonomiska värden att det utan denna djurhållning vore omöjligt att skapa den välfärd som människor världen över kan åtnjuta idag. Som vi har sett i de föregående kapitlen kan dock dagens djurhållning i generell mening – det vill säga dess nuvarande utformning och utsträckning – inte sägas vara så pass värdefull i dessa avseenden. Dessutom står djurhållningen förknippad med en rad miljö- och klimatmässiga effekter, som har negativ inverkan på välfärden i världen.
Sammanfattningsvis ska vi därför lämna detta avsnitt med slutsatsen att den typ av djurhållning som innebär att djuren får goda liv kan rättfärdigas under förutsättning att djurhållningens negativa inverkan på välfärden i övrigt inte väger tyngre. I klimatförändringens tid skulle det kunna tänkas innebära att djurhållningens klimatpåverkan måste minska avsevärt, för att dess bidrag till ökad djurvälfärd skulle väga tungt nog för att rättfärdiga denna djurhållning. Å andra sidan skulle de animaliska produkterna troligtvis bli väsentligt dyrare om djuren gavs så goda liv som skulle krävas för att rättfärdigas ur välfärdssynpunkt, varmed djurhållningen troligtvis också skulle minska väsentligt i omfång och därmed medföra en totalt sett minskad miljöpåverkan. Mer forskning krävs för att bättre kunna bedöma hur djurhållningens positiva bidrag till djurvälfärden kan viktas mot djurhållningens negativa effekter.
Till sammanfattning av argumenten >>>
Fotnot:
(1) Det finns litteratur som på olika sätt mer i detalj försöker definiera vad “ett liv värt att leva” innebär, se till exempel Edgar m.fl. 2013. För vårt resonemang här räcker dock denna förenkling. Här kan det vara värt att understryka att döden i sig, enligt detta synsätt, inte utgör något problem ur välfärdssynpunkt. Visserligen kan döden utgöra ett välfärdsproblem indirekt, om djuren skulle kunna fortsätta leva goda liv om de inte dödades. Men under förutsättning att djuren ersätts, vilket ju är kutym inom produktionen, så är inte detta något problem.