Inom svensk konventionell djurhållning hålls idag de allra flesta grisar, kycklingar, höns, samt en del av nötkreaturen och fåren inomhus i miljöer där deras basala behov av mat, vatten och viloplatser tillgodoses. Sverige har en av världens mest långtgående djurskyddslagstiftningar (World Animal Protection 2020). Sedan länge har det också i Sverige funnits ett förbud mot rutinmässig användning av antibiotika. Trots dessa fördelar med svensk djurhållning finns en rad utmaningar, dels vad gäller skador och sjukdomar och dels vad gäller hur djuren hålls och deras möjligheter till positiva upplevelser. Generellt hålls också de flesta djurslag i miljöer där de har begränsade möjligheter till sysselsättning och stimulans. Slakten, innefattande såväl hantering som transport och ny miljö, innebär också stor stress för i stort sett alla djurslag (till exempel för gris se Wallgren m.fl. 2020).
Grisar, som har en stark motivation att böka i jorden och söka efter föda, hålls i konventionell produktion i boxar med spaltgolv och betongplatta hela deras liv. Svenska grisar, till skillnad från grisar i de flesta andra länder, ges dock halm att sysselsätta sig med en eller ett par gånger om dagen, men annars erbjuder inte inomhusmiljöerna särskilt mycket stimulans och begränsade möjligheter för djuren att utföra sina naturliga beteenden, till exempel födosök. Lung- och benproblem samt ligg- och magsår är vanliga hos grisar (HS 2012).
Värphöns och slaktkycklingar är framgångsrikt avlade i två olika riktningar – hönsen för att värpa och kycklingarna för att växa och producera kött. Välfärdsproblemen ser lite olika ut i de olika produktionsformerna. När värphönsen kläcks är hälften av dem tuppar och dessa behövs inte i produktionen utan avlivas direkt efter kläckningen. En framtida lösning på detta är sortering av äggen strax efter befruktningen. Ytterligare ett viktigt, och hittills olöst, problem inom äggproduktionen är fjäderhackning. Detta är ett problem med många bakomliggande orsaker bland annat uppfödningen av unghöns och deras utfodring (Cronin & Glatz 2021). I stora delar av världen, dock inte Sverige, amputeras den yttersta delen av näbben vilket visserligen ger mindre allvarlig fjäderhackning men också kroniska smärtor i näbben.
För slaktkycklingarnas del härrör deras välfärdsproblem i stor utsträckning ifrån deras enorma tillväxt (Baxter m.fl. 2021). Den snabba tillväxten gör att kycklingarna riskerar att bli halta till följd av smärta i benen och deras kroppsvikt leder till sjukdomar och gör dem inaktiva. Själva kycklingarna utfodras så att de kan äta sig mätta men kycklingföräldrarna är avlade för samma höga tillväxt och aptit som kycklingarna men har som uppgift att värpa ägg. Detta gör att kycklingföräldrarna måste utfodras extremt restriktivt vilket leder till mycket allvarliga välfärdsproblem (Hartcher & Lum 2020).
Vad gäller nötkreatur visar forskning att bete är en viktig välfärdsaspekt (von Keyserlingk m.fl. 2017). Svenska nötkreatur har lagstadgad rätt till bete under sommarmånaderna (6 timmar om dagen för mjölkkor och hela dygnet för köttdjur i 2–4 månader om året beroende på var i landet). Det finns dock ett undantag för tjurar som får hållas på stall hela sina liv – cirka en fjärdedel av alla tjurkalvar föds upp på det viset (Hessle m.fl. 2021). Det är inte ovanligt att dessa tillbringar hela livet i trånga boxar på spaltgolv. Mjölkkor hålls vanligtvis i lösdrift där de kan röra sig fritt och själva välja när de ska äta och vila. Dock hålls fortfarande 20–30 procent av mjölkkorna uppbundna, men sådana system försvinner gradvis (Jordbruksverket 2019c). Cirka 20 procent av mjölkkorna behandlas varje år för någon åkomma, vanligtvis juverinflammation (Jordbruksverket 2021b). Kalvarna separeras från mjölkkon efter bara några timmar, något som är stressande för både kon och kalven (Enríquez m.fl. 2011).
Den ekologiska djurhållningen med krav på till exempel utevistelse, större utrymmen och grovfoder för sysselsättning till alla djurslag lägger större tyngd på att djuren får utlopp för sina naturliga beteenden än vad som görs inom konventionell produktion. Inom ekologisk produktion måste till exempel även grisar och fåglar ha tillgång till utevistelse, och för KRAV-certifiering även möjlighet att böka och beta under betessäsongen (KRAV 2020). Dock finns en hel del välfärdsproblem även inom ekologisk djurhållning (Åkerfeldt m.fl. 2020). I stor utsträckning beror det på att man även inom ekologisk produktion satsar på en hög avkastning och många gånger väljer (eller är hänvisad till) samma högavkastande raser som inom konventionell produktion. Dessa är inte anpassade till ett liv i ekologiska produktionssystem. Till exempel är moderna grisar inte avlade för att vistas utomhus på ojämnt underlag varför grisar i ekologisk produktion får mer benproblem än grisar i konventionell produktion (Etterlin 2016). De högavkastande mjölkkorna inom ekologisk produktion är inte heller friskare än sina konventionella motsvarigheter (Fall m.fl. 2008).
Det finns exempel på gårdar i Sverige som har mycket höga ambitioner när det gäller djurvälfärden – ett sådant exempel är Ängavallen, en gård utanför Vellinge i Skåne. Man använder sig där av robusta lantraser (rödkullekor, skogsfår och linderödsgrisar) som har tillgång till utevistelse året om på stora ytor. Djuren slaktas på gårdens eget slakteri som utformats för att göra slakten så stressfri som möjligt. Kalvarna stannar och diar sin mamma så länge kon vill (vanligtvis 6–8 månader). Ängavallen är ett exempel på en djurhållning där man gått långt vad gäller att ge djuren ett gott liv. Hur påverkas då priset? Det blir förstås väsentligt dyrare – nötköttet från Ängavallen kostar ungefär 2,5 gånger så mycket som konventionellt svenskt kött, och nästan dubbelt så mycket som ekologiskt svenskt kött.