Djurhållningen och speciellt mjölkproduktionen beskrivs ofta som “ryggraden i svenskt jordbruk”. I den svenska livsmedelsstrategin finns ett starkt fokus på just skapandet av nya jobb genom en ökad livsmedelsproduktion, inklusive en ökad produktion av animaliska livsmedel (Regeringskansliet 2020). Vi ska i detta kapitel fokusera på argumentet att djurhållningen behövs för att skapa konkurrenskraftiga jordbruksföretag och arbetstillfällen.
Djurhållningen globalt bidrar onekligen med jobb. I låginkomstländer är det inte ovanligt att intäkterna från lantbruksdjuren står för en stor andel av BNP (Magnusson 2016). För de allra fattigaste människorna i världen kan det också vara avgörande för deras överlevnad att äga till exempel en ko eller get. Globalt finns 600 miljoner människor som är direkt beroende av sina djur för sin familjs överlevnad (FAO 2018c). Eftersom fokus i denna rapport är Sverige går vi inte in mer på djurhållningens roll i låginkomstländer. Vi vill här bara påpeka att det faktum att det finns människor på vissa platser som är beroende av sina djur, inte kan användas som argument för djurhållning generellt.
I Sverige är jordbrukets andel av BNP cirka 0,7 procent (Jordbruksverket 2020a). Det årliga produktionsvärdet (det vill säga det sammanlagda värdet av alla de varor och tjänster som produceras under ett år) av lantbrukets animalie- respektive vegetabilieproduktion uppgår till cirka 26–27 miljarder kronor vardera. Av vegetabilieproduktionen är cirka 10 miljarder foderväxter (inklusive hästfoder). En mycket stor del, nästan tre fjärdedelar, av det svenska jordbrukets produktionsvärde är således kopplat till djurhållning. Det är dock endast en liten del av de svenska jobben som återfinns inom lantbruket. År 2016 var antalet sysselsatta i jordbruket 171 400 personer som tillsammans arbetade motsvarande 55 700 årsverken (motsvarande heltidstjänster) att jämföras med att det i Sverige finns cirka 5 miljoner sysselsatta personer (SCB 2021b). Cirka hälften av lantbrukarna har en huvudsyssla utanför jordbruket, det vill säga förutom att sköta sitt jordbruk arbetade de även med annat (Jordbruksverket 2017). Även om jordbruket endast genererar cirka en procent av arbetstillfällena i Sverige kan vi inte bortse från det faktum att djurhållningen även i Sverige skapar jobb, året runt och framför allt på landsbygden där andra arbetstillfällen kan vara svårare att skapa. Många människor får de facto sin försörjning från dessa arbeten. Förutom jobben som skapas på själva gården så tillkommer arbetstillfällen runt omkring själva gården, såsom för transportörer, veterinärer, rådgivare, mejeri- och slakteriarbetare etc. Därtill skapas jordbruket också jobb för elektriker eller rörmokare etcetera (även om dessa jobb också skapas av andra verksamheter). Analyser visar dock att andra sektorer skapar fler “kringjobb” än jordbruket (Lindberg & Hansson 2009).
Det faktum att djurhållningen idag skapar jobb utgör dock inte ett argument i sig för att djurhållning behövs framöver. Som vi såg när vi diskuterade argument 7 kan vi inte luta oss mot hur det var förr för att rättfärdiga en viss verksamhet nu eller i framtiden, kan vi inte heller använda oss av hur något är som ett tillräckligt argument för hur något bör vara. Det gäller generellt för rättfärdigande av alla typer av verksamheter. För att avgöra vilka verksamheter som bör bevaras krävs en sammanvägd bedömning av positiva och negativa värden. Vi kan dra en parallell till fossilindustrin för att förstå detta. I den polska staden Katowice är kolnäringen helt dominerande som arbetsgivare, men det utgör inte skäl till att kolindustrin ska bevaras. För detta exempel är det enkelt att inse att de positiva värden som dessa arbetstillfällen för med sig inte kan väga upp den mycket stora klimatpåverkan och följande negativa konsekvenser för ett mycket stort antal människor som kolförbränning innebär som samhället måste hjälpa till att täcka upp för för att en omställning ska bli rättvis (Blattner 2020). En liknande analys av positiva och negativa värden måste göras även för djurhållningen. Det faktum att många människor kan komma att påverkas negativt av förändringarna är dock viktigt att beakta så att samhället kan erbjuda ersättning eller omskolning som gör att berörda personer kan ha en rimlig inkomst och ett arbete som upplevs som meningsfullt – om nu en sammantagen bedömning ger vid handen att djurhållningen bör minska.
För att avgöra huruvida djurhållningens bidrag till konkurrenskraft och jobbskapande kan betraktas som ett argument för en fortsatt djurhållning inom det svenska lantbruket måste vi alltså titta på hur alternativen till djurhållningen står sig i detta avseende. Helt klart är att det i Sverige finns alternativa sätt att skapa sysselsättning både inom och utanför lantbruket. Argumentet att djurhållningen skapar jobb faller således eftersom det finns alternativ. (Att djurhållning kan innebära ett värde för den enskilde lantbrukarens som har en vilja att bedriva just djurhållning utifrån tradition och meningsskapande behandlades i argument 9.) Redan idag är det så att jordbruket har svårt att konkurrera om arbetskraft med andra näringsgrenar – de flesta föredrar helt enkelt arbeten inom andra sektorer (Jordbruksverket 2020c). Manuella, enformiga, tunga och dåligt betalda jobb inom jordbruket och efterföljande led (som till exempel slakt) är inte nödvändigtvis att betrakta som önskvärda jobb. Det finns forskning som indikerar att jobb på ekologiska gårdar ofta uppfattas som mer tillfredsställande, men variationen mellan gårdar och individer är förstås stor (Bouttes m.fl. 2020; Mzoughi 2014).
Om det finns skäl till att skapa arbetstillfällen med just djurhållning kommer dessa skäl utgöras av djurhållningens andra potentiella positiva värden – till exempel nationell livsmedelsförsörjning, för det vackra landskapet, eller för att bidra till vallodlingen i växtodlingen – och inte jobbskapandet i sig. Vi såg till exempel när vi diskuterade argument 1 att vallodling kunde utgöra ett både hållbart och relevant argument för djurhållning med gräsätande djur, om det saknas alternativa sätt för lantbrukaren att ekonomiskt säkerställa vallodlingen. Det kan också vara så att vi tycker att det är viktigt att ha en viss självförsörjning vad gäller produktion av livsmedel i landet och det kan då, som vi såg när vi diskuterade argument 4, vara vettigt att med hjälp av djur omvandla en del av den biomassa som ej är ätbar för oss människor. Av detta följer också att om vi kan hitta andra sätt än djurhållning, med sammantaget färre negativa värden och/eller fler positiva värden, att ekonomiskt säkerställa vallodling eller livsmedelsförsörjning så innebär det ett bättre alternativ.
Notera att den ekonomiska lönsamheten i olika verksamheter kan påverkas genom till exempel investeringar i forskning och utveckling, eller olika typer av styrmedel. Detta innebär vidare att hur en verksamhet står sig ekonomiskt idag inte utgör ett tillräckligt skäl för huruvida den bör fortsätta imorgon. Bara för att till exempel fossilfritt stål inte är ekonomiskt lönsamt idag i jämförelse med den traditionella ståltillverkningen baserad på kol, så betyder det inte att situationen över tid inte kan förändras till fördel för det fossilfria stålet och att det därför är vad vi bör satsa på idag. Samma sak gäller djurhållningen – med satsningar och förändrade energipriser och styrmedel kan alternativa sätt att säkra vallodling och livsmedelsförsörjningen blir mer lönsamt.
Relaterat till detta kan vi konstatera att djurhållningen som den ser ut idag till betydande del finansieras av de jordbruksstöd och ersättningar som årligen betalas ut inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken i EU. En del av dessa pengar betalas ut som ersättningar till lantbrukare för publika värden som de levererar, till exempel betalas ett stöd ut för att sköta de viktiga naturbetesmarkerna (argument 11). Den största delen av pengarna betalas dock ut baserat på den areal som lantbrukaren brukar. Lantbrukare får alltså en summa per hektar hen brukar oavsett vad som produceras (Jordbruksverket 2020a). Utöver detta så kallade gårdsstöd finns ersättningar till ekologisk produktion och en rad olika miljöersättningar. Sverige väljer också att ge ett specifikt stöd till alla nötkreatur (oavsett om dessa levererar positiva värden eller inte), och under 2015–2017 betalades också ett stöd specifikt till mjölkproduktion. EU finansierar också reklam för olika typer av animalieprodukter. Det finns också investeringsstöd till nya stallar att söka, och en rad olika satsningar görs för krisande animalieproduktion, till exempel den handlingsplan för grisproduktion som initierades av dåvarande Landsbygdsdepartementet 2014. Jobben inom djurhållningen är alltså delvis ett resultat av stora ekonomiska insatser från samhället som inte alltid är kopplade till de positiva värden av djurhållningen som gagnar samhället (till exempel bevarandet av biologisk mångfald eller bra odlingsjordar). En del av dessa insatser skulle kunna gå till andra verksamheter för att skapa arbetstillfällen eller innovations- och forskningsinvesteringar, som på sikt skapar verksamheter som bär sig utan stöd. För att stödja en levande landsbygd kan det vara bättre att stödja saker som infrastruktur, skolor och vårdinrättningar – vilket både skapar jobb och gör det med mer attraktivt att bo på landsbygden.
Hur en omställning av jordbruket skulle påverka den totala mängden arbetstillfällen är förstås osäkert och beror på hur vi väljer att bedriva jordbruket och vad som produceras. Ett jordbruk som i större utsträckning organiseras kring mänsklig arbetskraft istället för automatisering skapar exempelvis fler jobb i jordbruket, men färre i automeringsbranschen. Ekologiskt jordbruk är ofta (men inte alltid) mer arbetsintensivt är det konventionella och skapar således fler arbetstillfällen (Orsini m.fl. 2018). Ekologiskt lantbruk har under en tid varit mer lönsamt än konventionell produktion i Sverige, delvis på grund av högre ersättningar men även på grund av högre priser för ekologiska produkter tack vare konsumenternas högre betalningsvilja för ekologiska produkter. En omställning till ekologiska eller agroekologiska produktionsmetoder ses ofta som en strategi för att öka lönsamheten inom jordbruket (van der Ploeg m.fl. 2019). Lönsamheten för svensk ekologisk produktion har dock försämrats under det senaste året på grund av att den ökade efterfrågan på ekologiska produkter avstannat, samtidigt som antalet producenter ökat. När detta skrivs är det mer lönsamt med konventionell produktion (Agrovektor 2020).
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det visserligen är sant att djurhållningen skapar jobb, men att detta är relevant endast för de lantbrukare som inte har någon annan ekonomisk möjlighet än att att bedriva djurhållning – och som därmed inte heller kan hitta ett annat arbete, antingen själva eller genom samhällets försorg. I Sverige torde det vara få som kvalar in i denna kategori. Sedan kan det finnas många lantbrukare som vill fortsätta vara djurhållande lantbrukare av skäl som mer handlar om det meningsskapande som detta ger, men det är då ett annat argument som handlar om ett separat socialt värde som djurhållningen innebär för lantbrukaren (se avsnitt 5.3). Generellt sett är relevansen för jobbskaparargumentet alltså svagt, eftersom det finns andra verksamheter, som inte inkluderar djur i lantbruket, som skulle kunna skapa motsvarande positiva värden. Huruvida samhället fortsatt bör investera i, och subventionera, djurhållningen i lantbruket måste sålunda bero på huruvida en sådan investering (i) är samhällsekonomiskt effektivt relativt investeringsalternativen, och (ii) ger sammantaget mer positiva värden än dessa alternativ. Det finns ingenting som talar för att en gradvis minskning i en liten sektor (djurhållningen) skulle påverka arbetsmarknaden i någon större grad ens på kort sikt. Mycket större fluktuationer på arbetsmarknaden sker ständigt utan att de anses kräva åtgärder från staten.