Ett ytterligare kulturellt tillika socialt värde hos djurhållningen är dess förmåga att skänka en meningsfull tillvaro till lantbrukare och andra som berörs av djurhållningen. Många lantbrukare som sysslar med djurhållning, kan vi anta, håller djur för att de gillar djur – de får en relation till sina djur. Djuren kan också skänka mening åt lantbrukare på så vis att de kan skapa och bidra till att upprätthålla en gemenskap och relationer mellan människor. Djuren kan nämligen funka som “kitt” i sociala relationer mellan människor, mellan generationerna, mellan grannar, mellan sommargäster och fastboende (Arkow 2019). Djuren fyller här således ett viktigt socialt värde. Att ersätta en lantbrukare ekonomiskt för att sluta med (eller reducera) sin djurhållning skulle visserligen vara ett sätt att hantera den ekonomiska förlusten av en sådan omställning, men den skulle inte hantera den sociala förlusten av densamma. Förutom det sociala värdet för lantbrukaren att hålla djur, kan djurhållningen bidra positivt även för andra människor. Det kan till exempel vara människor som finner mening och glädje i att besöka ett lantbruk och hälsa på djuren. Att få vistas på en gård kan också användas i terapeutisk syfte för att personer som lider av olika typer av psykiska hälsoproblem (Murray m.fl. 2019).
Vi kan dock fråga oss om det verkligen behövs livsmedelsproducerande husdjur för dessa ändamål. Det kan snarare vara tvärtom, att sådan livsmedelsproducerande djurhållning står sig sämre i just detta avseende än till exempel husdjur i form av sällskapsdjur som hundar och katter – eller andra boskapsdjur som får, grisar eller höns, som hålls i mindre skala i sällskapssyfte. Visserligen kan man ifrågasätta hur en sådan djurhållning ska gå ihop ekonomiskt, om nu lantbrukaren inte skulle producera och sedermera sälja några livsmedel från sina djur. Vi ska återkomma till djurhållningens koppling till konkurrenskraftigt företagande och jobb när vi diskuterar argument 10.
Om vi accepterar att hållning av (såväl som inkomst från) just livsmedelsproducerande djur är nödvändigt för att upprätthålla detta meningsgivande åt vissa människor, kan vi fråga oss om verkligen all form av just sådan djurhållning är meningsgivande på detta sätt. Lantbrukare med stora besättningar och/eller i hög utsträckning automatiserade system, exempelvis, torde ha det svårt att upprätthålla en relation till alla enskilda djur (jämför en mjölkgård med 100 djur med en grisgård med 3000 grisar). För lantbrukare med färre djur och där mer tid läggs på umgänge med varje individ, och för de med en högre djuromsorg, borde detta värde vara lättare att realisera (Balzani & Hanlon 2020). Även om mindre besättningar inte per automatik betyder bättre djuromsorg, så är det onekligen enklare att bry sig om djuren som individer och skapa relationer med dessa i en mindre besättning (Vigors & Lawrence 2019). Detta skulle tala till fördel för den småskaliga djurhållningen framför den mer storskaliga.
För många lantbrukare är det dock att just producera mycket livsmedel som verkar menings- och identitetsskapande. Dessa lantbrukare finner alltså ett stort värde i att vara just matproducenter – för en del är det också viktigt att producera mycket mat, det vill säga, att ha rikliga skördar för att effektivt utnyttja marken (Brandth & Haugen 2011; Marquardt m.fl. 2022). För animalieproducenter av den typen är det således viktigt att ha många djur och en effektiv och högavkastande produktion, eftersom det är så framgång mäts i deras ögon. Detta är också den syn på jordbruk som i dagsläget präglar jordbrukspolitiken och utvecklingen i branschen – framgång mäts i hektarskördar, tillväxt och mjölkavkastning. Även denna typ av lantbrukare kan känna en djup koppling till sina djur, även om det kanske snarare handlar om att man har en relation till sin flock än till enskilda djur och att man känner en yrkesstolthet i att hålla och hantera djur – att ha så kallat “djuröga”.
En annan meningsskapande aspekt hos djurhållningen är den att förvalta ett familjearv och ta hand om ett specifikt landskap (Brandth & Haugen 2011; Marquardt m.fl. 2022). Det kan kan vara svårt att bryta med något som generationer tillbaka sysslat med och se sig själv i en annan roll. Man känner ett ansvar att förvalta den plats man haft förmånen att ärva. Många gånger har djurhållning varit det ekonomiska alternativ som gjort det möjligt att fortsätta verka på platsen.
Det bör också nämnas att studier visat att det inte alls är fallet att alla, eller ens de flesta, lantbrukare som håller djur gör så av den anledning att de gillar djur. Ofta är det i huvudsak ekonomiska motiv som ligger bakom, inte minst inom den storskaliga djurhållningen (Bock m.fl. 2007). Detsamma gäller inom många andra yrken. Även om vissa privata vårdgivare eller utbildare säkert driver sina verksamheter med motivet att just vårda eller utbilda människor, så är det många som gör det av främst ekonomiska anledningar. Detta visar att vi, för att kunna bedöma relevansen hos argumentet att djuren fungerar som meningsskapare i lantbruket, måste avgöra vilken nivå och andel av djuren som detta gäller för. Intressant att notera här är att det råder stora skillnader mellan olika djurslag på denna punkt – lantbrukare kände större anknytning till kor än kycklingar till exempel (Bock m.fl. 2007). Detta är kanske inte så förvånande med tanke på hur vi tenderar att göra denna åtskillnad även bland våra sällskapsdjur.
Om vi sammanfattar detta avsnitt kan vi konstatera att för de lantbrukare som känner ett stort värde i att producera mycket mat genom just storskalig och intensiv djurhållningen så är det sociala värdet svårt att ersätta med något annat. Argumentet ifråga måste därför sägas vara högst relevant. Visserligen är det inte uteslutet att lantbrukare skulle kunna känna samma sorts meningsfullhet av att istället producera vegetabilier som skulle kunna föda en större del av befolkningen. Det positiva värde som meningsfullheten skänker måste oavsett vägas samman med andra positiva och negativa värden med djurhållningen, och kan alltså inte ensamt rättfärdiga djurhållning. För andra som finner mening i att driva vidare en familjegård, behöver det inte innebära att den drivs vidare med just dagens typ av djurhållning. Det kan finnas annan typ av djurhållning, andra produktionsgrenar eller verksamheter som innebär att landskapet och gården omhändertas. Men det behöver förstås vara ekonomiskt möjligt för lantbrukaren att driva gården.