Djurhållningen i lantbruket levererar flera kulturella värden till exempel formar jordbruket landskapet runt våra städer. Här ska vi diskutera huruvida argument att djurhållning bidrar till ett attraktivt lanskap är ett hållbart och relevant argument för djurhållning.
Hela 69 procent av Sveriges mark täcks av skog, till stor del granplantager. Det är näst mest i Europa efter Finland (SCB 2021a). Endast åtta procent av marken i Sverige består av jordbruksmark. Under de senaste 150 åren har mycket jordbruksmark försvunnit, den mesta har planterats med skog. Många människor uppskattar de öppna landskap som jordbruket innebär, och ett socialt värde som ofta nämns i debatten är djurhållningens bidrag till de öppna och vackra landskapen. Vad gäller det öppna jordbrukslandskapet är det värdefullt av dels biologiska skäl (speciellt naturbetesmarkerna), dels estetiska skäl. De biologiska skälen ska vi ta upp separat i argument 11, varför vi här kommer undersöka om och vilken typ av djurhållning som kan ges stöd utifrån dess upprätthållande av det estetiskt vackra landskapet.
Studier från Sverige visar att människor uppskattar mosaiklandskap, öppna landskap, naturbetesmarker, landskapselement som murar och djur i landskapet (Hasund m.fl. 2011; Kumm 2017). Intensiv storskalig djurhållning av kyckling, höns och gris i slättbygd som bygger på odling av i huvudsak ettåriga grödor ger visserligen upphov till öppna landskap, men av en sort som inte har samma estetiska värde som småskalig djurhållning i skogs- och mellanbygd ger upphov till (jämför Figur 6 och 7).
Figur 6: Mosaiklandskap med bete, åker och skog. Foto: Maria Wivstad.
Figur 7: Landskap dominerat av spannmålsodling. Foto: Bengt Ekberg/azotelibrary.com
När det gäller de öppna landskapen i slättbygd så kan vi bevara dessa genom att odla grödor till humankonsumtion – det skulle inte innebära någon skillnad mot hur det ser ut idag eftersom grödorna i huvudsak är desamma. Den djurhållningen som baseras på dessa grödor och sker inomhus behövs alltså inte för att bevara den typen av landskap (under förutsättning att det finns ekonomi i att odla motsvarande grödor till humankonsumtion). Dock skulle ökad ekologisk djurhållning (eller liknande djurhållning med utevistelse och bete) i slättbygd kunna bidra med ökade estetiska värden där. Det skulle ge en ökad variation av grödor i landskapet genom mer vallodling och möjlighet att se djur utomhus.
Djurhållning som ger upphov till monotona landskap med odling av ettåriga grödor kan således inte ges stöd utifrån argumentet att den bidrar till det öppna landskapets estetiska värden. Argumentet ifråga är dock relevant för den typ av djurhållning som baseras på naturbetesmarker, och den djurhållning där djur går ute och bidrar till de estetiska värden som djur i landskapet innebär. Detta rör sig i huvudsak om nötkreatur och får, men även i viss utsträckning grisar, kyckling och höns som får vistas utomhus (huvudsakligen inom ekologisk produktion). Även för djurhållning i områden där ekonomi i dagsläget saknas för att bedriva annan produktion än animalieproduktion, som vissa platser i skogs- och mellanbygd, är argumentet relevant även om djuren hålls inomhus, då djurhållningen här bidrar till att ytterligare jordbruksmark inte beskogas. Ju närmare djurhållningen bedrivs områden där många människor vistas, desto tyngre blir också argumentet, eftersom fler kan ta del av de estetiska värdena.
Vi kan konstatera att argumentet är hållbart på så sätt att människor uppskattar naturbetesmarker och djur i landskapet och också relevant då inget annat än just djuren kan åstadkomma exakt dessa värden. Däremot kan preferenser förändras och skilja mycket mellan individer.