I detta inlägg reflekterar vi över framtiden för den ekologiska jordbruket baserat på vår analys av argumenten för djurhållning. Det ekologiska jordbruket från ett antal målsättningar som beskrivs av de ekologiska principerna – vilka kortfattat går ut på att bidra till tryggad livsmedelsförsörjning samt skydd av miljön, djuren och de berörda människorna. (Läs mer om det här >>.) Men även den ekologiska djurhållningen orsakar negativa konsekvenser såsom klimatpåverkan och lidande för djuren. Hur kan då djurhållningen inom ekologisk produktion utformas så att den lever upp till de ekologiska principerna samtidigt som den kan rättfärdigas utifrån att den behövs i ett hållbart jordbruk?
Vi kan börja med att konstatera att en djurhållning som i strikt mening baseras på de agroekologiska principerna har god potential att leverera flera av de positiva värden som vi diskuterat i denna rapport. Två grundläggande principer inom agroekologin är djurens multifunktionalitet, det vill säga att de levererar flera tjänster utöver livsmedel, samt produktionens anpassning till de lokala förutsättningarna vilket leder till en begränsning av inköpta insatsmedel (till exempel foder). Vi såg i sammanställningen i föregående inlägg att det fanns flera hållbara och relevanta argument för betes- och (i viss mån) grovfoderbaserad idisslarproduktion. Denna typ av produktion ligger också i allra högsta grad i linje med de agroekologiska principerna. Förutom att leverera kött och mjölk levererar dessa system också den viktiga tjänsten naturbete, och kan i princip baseras uteslutande på biomassa som vi människor inte (lätt) kan äta direkt och som kan produceras på gården.
Vallodling och användning av stallgödsel är centralt inom den ekologiska produktionen idag, men som vi såg i analysen av argument 1 och 2 är dessa argument av svag relevans – eftersom djuren inte behövs för att säkerställa vallodling i växtföljderna, och eftersom stallgödsel inte förser odlingen med ny näring. Det går alltså att bedriva ekologisk odling utan djur, eller med väsentligt färre djur än vad som finns i det ekologiska jordbruket idag. Det kan förstås finnas situationer när den sammanlagda bedömningen av de positiva och negativa värden som djurhållningen innebär visar att det bästa på en plats är att ha djur, men då är det just resultatet från en sådan bedömning som visar detta – och inte att djuren behövs i den ekologiska produktionen per se.
Hur står det då till med den ekologiska djurhållningen idag? När det gäller de olika argumenten för djurhållning som utvärderats i denna rapport så kan vi konstatera att de ofta (men inte alltid) har högre beviskraft inom den ekologiska djurhållningen jämfört med den konventionella. I ekologisk produktion måste alla idisslare beta sommartid, vilket bidrar till fler betesdjur till naturbetesmarkerna, attraktiva landskap, resursutnyttjande och bättre djurvälfärd. Nio av tio KRAV-gårdar med kor eller får har någon typ av naturbetesmark, även om det inte finns något i det ekologiska regelverket som kräver att naturbetesmarker ska användas. För motsvarande konventionella gårdar är siffran åtta av tio (KRAV 2021). Vallodling stimuleras direkt av det ekologiska regelverket genom krav på vall i alla växtföljder, samt krav på en viss andel vallfoder till alla djurslag (KRAV 2020). Notera dock att vår analys visat att djurhållning inte är ett krav för vallodling (argumentet har generellt svag relevans). Men om vi nu har djur av andra anledningar (till exempel för att de betar naturbetesmarker), så är det bra att maximera även andra nyttor (även om det finns andra sätt på vilka dessa kan säkerställas).
Djur i ekologisk produktion har även större möjlighet att utföra sina naturliga beteenden, vilket också det gynnar djurvälfärden. När de gäller de negativa konsekvenserna av djurhållningen är miljöpåverkan dock hög (per kg produkt) även för de ekologiska animalieprodukterna jämfört med vegetabilier, ibland till och med högre än för de konventionella. Detta beror bland annat på att det går åt mer foder per kg producerad produkt (Clark & Tilman 2017). Med tanke på de djurvälfärdsutmaningar som finns inom den ekologiska produktionen, och som på många sätt är lika stora som i den konventionella produktionen (Åkerfeldt m.fl. 2020), kan vi kanske inte dra slutsatsen att djuren i dagens genomsnittliga ekologiska produktionen ges liv som är värda att leva.
Här står den ekologiska rörelsen inför något av ett vägval. Den kan antingen fortsätta i en riktning av ökad effektivisering och intensifiering där den ekologiska djurhållningen mer och mer liknar den konventionella (så kallad “konventionalisering”; Darnhofer m.fl. 2010). Skillnaden mot den konventionella djurhållningen blir då i huvudsak att bekämpningsmedel inte används i foderodlingen, att mer grovfoder används i foderstaterna och att djuren erbjuds mer utevistelse. En ökad intensifiering lyfts ofta fram som ett viktigt sätt att minska utsläppen per kg produkt. En ökad intensifiering riskerar dock att minska de positiva värden som djurhållningen kan erbjuda. I en mer intensiv produktion är det till exempel svårare att hålla djur på naturbetesmark och det används mer foder av sådana råvaror som människan kan äta direkt.
Alternativt skulle den ekologiska rörelsen kunna sträva efter att erbjuda en radikalt annorlunda djurhållning med ett fokus på att djuren ges ett liv som inte bara är värt att leva utan som lever upp till kraven för ett gott liv (Yeates 2011), samt att de andra positiva värden som djurhållningen kan leverera maximeras. Vad gäller djurvälfärden skulle det till exempel kunna innebära en avgränsning till raser som är väl anpassade för utevistelse, att anpassa flockstorlekar till de ytor och resurser som finns, att låta avkommorna växa upp med sina mödrar, att anpassa intensiteten och stallmiljöer så att sjukdomar och skador minimeras, samt att använda så stressfria slaktmetoder som bara möjligt. Men exakt hur det skulle behöva se ut för olika djurarter behöver naturligtvis diskuteras mer.
Vad gäller övriga positiva värden handlar det om att maximera nyttor som hävd av naturbetesmarker, vall i växtföljden, produktion av stallgödsel till växtodling, bidrag till attraktiva landskap och meningsskapande, samtoch att omvandla biomassa (som inte människan kan eller vill äta) till kött och mjölk. Det skulle till exempel innebära att införa regler kring användning och skötsel av naturbetesmarker och att ytterligare öka kravet på andelen grovfoder i de ekologiska foderstaterna, samt regler kring hur mycket mänskligt ätbart foder som får ingå i foderstaten. Så mycket som hälften av högmjölkande kors foderstat får idag utgöras av kraftfoder i ekologisk produktion (KRAV 2020). För att djurhållningen ska kunna ge ett nettotillskott av kväve till växtodlingen krävs att fodret är baserat på vall med baljväxter till stor utsträckning. Initiativ för att möjliggöra för fler människor att ta del av de positiva värden som djur i landskapet och umgänge med djur kan innebära, är ytterligare en utvecklingsmöjlighet.
Enligt vår analys finns endast ett argument för intensiv uppfödning av gris, kyckling och höns – nämligen det att denna typ av produktion kan skänka mening till en del av de lantbrukare som bedriver denna verksamhet. I en sammanvägd bedömning av positiva och negativa värden skulle det argumentet dock inte räcka särskilt långt. Visserligen har gris- och kycklingkött betydligt lägre klimatpåverkan än kött från idisslare, men å andra sidan blir klimatpåverkan betydligt lägre om vi istället direkt äter de livsmedelsgrödor som ingår i fodret till dessa djurslag. Därför blir argumentet att kycklingköttet har en låg klimatpåverkan relevant endast om köttet ses som en nödvändig del av kosten. Som vi såg i diskussionen kring argument 5 och 6 saknas dock stöd för att så skulle vara fallet generellt, även om det kan finnas individer som har svårt att tillgodogöra sig en bra kost utan animaliska livsmedel.
Redan idag är produktionen av gris och kyckling liten jämfört med idisslarproduktionen inom ekologiskt jordbruk i Sverige (Jordbruksverket 2021b), och kanske är det helt som sig bör? Fodret till grisar och fåglar består till mycket stor del av för människan ätbara grödor. Dessa djur kan visserligen i viss utsträckning tillgodogöra sig grovfoder (Friman m.fl. 2021) men behöver också betydande mängder spannmål och annat foder eftersom de inte, liksom vi människor, lika effektivt kan bryta ned cellulosarik biomassa. På så sätt bidrar de inte på alls samma sätt till hållbara livsmedelssystem som idisslarna gör. En viss roll kan de dock spela genom att äta upp restprodukter och producera en del kött till de människor som behöver det. De grisar och fåglar som finns skulle också kunna utnyttjas mer i multifunktionella system – till exempel kan grisar användas för markberedning och höns kan användas för skadedjursbekämpning i till exempel fruktodlingar (Paut m.fl. 2021). På så sätt ökar de positiva värden som dessa djur kan bidra med. En sammanvägd bedömning av de positiva och negativa värdena som olika typer av djurhållning innebär, samt en utvärdering av de olika alternativen, får avgöra i vilken utsträckning olika system kan rättfärdigas inom den framtida hållbara ekologiska produktionen.
Detta leder oss vidare till frågan om hur mycket djurhållning ett framtida ekologiskt jordbruk bör innehålla. Idag domineras den svenska ekologiska produktionen av animaliska produkter och en ökad produktion av vegetabilier för humankonsumtion är nödvändig för att kunna bidra med de livsmedel som vi behöver äta mer av. Men hur mycket djurhållning ryms då? Ett antal studier har räknat på just detta. Karlsson & Röös (2019) utvecklade ett scenario för Norden för ekologisk produktion där djurhållningen begränsades av tillgängliga restprodukter, tillgänglig naturbetesmark och den vallbiomassa som produceras i hållbara växtföljder (en tredjedel av växtföljderna bestod av vall). Antalet idisslare blev då nära på oförändrat i jämförelse med dagens antal medan antalet grisar och fåglar minskade drastiskt. (Notera dock att detta motsvarar en konsumtion som är väsentligt lägre än dagens konsumtion av nöt- och lammkött eftersom stor del (cirka hälften) av det köttet importeras.) Som vi såg i analysen av argument 1 finns dock alternativa sätt att säkerställa vallodling än just djurhållning. Om antalet idisslare istället begränsades till det antal som behövs för att beta den befintliga naturbetesmarken, så minskar antalet nötkreatur till cirka en tredjedel av dagens antal.
Resultaten från scenariostudierna varierar dock beroende på vilka antaganden som görs kring vad som ska räknas som restprodukter, hur restprodukterna fördelas mellan olika djurslag, i vilken utsträckning restprodukterna kompletteras med annat foder, skördenivåer och intensitet i djuruppfödningen. Gemensamt för dessa studier är att de visar att genom att kraftigt minska på gris- och kycklingproduktionen, och begränsa omfånget av idisslarproduktionen så att den matchar biomassan från betesmarker och vall i hållbara växtföljder, så finns potential att åstadkomma både kraftigt minskad miljöpåverkan samtidigt som de positiva värden som denna typ av djurhållning kan bidra med maximeras (Muller m.fl. 2017; Schader m.fl. 2016; Erb m.fl. 2016). Vidare visar sådana studier att om också matsvinnet minskar så skulle jordbruksmarken räcka till för att producera tillräckligt med mat åt jordens växande befolkning, samtidigt som utsläppen av växthusgaser kan hållas i nivå med vad som krävs för att klimatmålen ska nås (Muller m.fl. 2017) och förlusterna av kväve till omgivande miljöer kan minska väsentligt (Billen m.fl. 2021). Dagens ekologiska produktion liknar på många sätt en sådan vision för framtiden, med begränsad produktion av gris och kyckling och en idisslarproduktion som i större utsträckning än konventionell produktion är grovfoderbaserad. Det verkar alltså finnas en möjlighet att bedriva djurhållning som bygger på agroekologiska principer och därmed levererar flera av de positiva värden som djurhållningen kan leverera och samtidigt, med en minskad djurhållning totalt sett, balansera de negativa aspekterna.