I detta avslutande inlägg diskuterar vi några aspekter som kopplar till den analys av argument för djurhållning som vi genomfört i detta arbete. Vi vill börja med att säga något om den underliggande premissen till denna vår analys, nämligen den att djuren saknar moraliska rättigheter. Slutligen kommer vi kort reflektera kring varför djurhållning är ett så känsligt ämne och hur vi bör prata om och förhålla oss till dessa frågor fortsättningsvis. Vi avslutar med att reflektera över värdet av en sådan analys som vi genomfört i detta arbete.
Vad finns att säga om djurens rättigheter?
En viktig utgångspunkt för utvärderingen i denna rapport har varit antagandet att djur saknar moraliska rättigheter, det vill säga att djur inte på samma sätt som människor har en okränkbar rätt till liv och frihet. Även om detta varit en utgångspunkt i vår analys, så är det faktiskt svårt att hitta bra argument för att djur generellt skulle sakna sådana rättigheter.
Frågan om huruvida djur har moraliska rättigheter i likhet med människor är en fråga delvis om djurs moraliska status – det vill säga, om vilket skydd de ges av moralen och om vilka skyldigheter vi människor har att behandla dem som mål i sig själva, alltså för deras egen skull. Är djur mer lika naturresurser som skog och järnmalm, eller mer lika oss människor? De flesta moralfilosofer är ense om att vad som krävs (och är tillräckligt) för att erhålla moralisk status är förmågan att kunna uppleva och känna smärta, njutning, lidande, och så vidare. Utifrån denna idé är det således väldigt många – om än inte alla – av djuren som har moralisk status och som därmed har moraliska rättigheter (i någon mening). Djur som saknar denna förmåga, som till exempel musslor, vissa insekter, eller andra mer primitiva djur (samt växter och icke-levande entiteter), saknar moralisk status och moraliska rättigheter (i samma mening) (Torpman 2017; Torpman & Röcklinsberg 2021).
Även om de flesta djur vi idag föder upp och äter (eller på andra sätt drar nytta av) har moralisk status så följer det dock inte att de har okränkbara (eller grundläggande) moraliska rättigheter. Som vi såg i diskussionen kring argument 12, är vi enligt utilitarismen – en teori som tillskriver kännande djur moralisk status – tillåtna att föda upp och äta djur om vi ger dem ett liv värt att leva (Tännsjö 2010: 58). Bortsett från eventuella problem med detta argument, så ligger det någonting intressant i idén att rättighetskränkningar kan rättfärdigas om nyttan av sådana kränkningar är tillräckligt stor. Dock är denna idé (bort från de okränkbara eller grundläggande rättigheterna) även den tillämpbar på människor. Det öppnar nämligen upp för att ett kränkande av människors rättigheter kan vara rättfärdigat om nyttan av att så göra är tillräckligt stor. Men att exempelvis föda upp och döda barn (som är omedvetna om att de ska dödas och som kan leva ett bra liv fram tills dess) för att dra nytta av deras organ, eller liknande, skulle de flesta tycka var fel. Därför kan det tyckas rimligt att ändock acceptera okränkbara rättigheter för människor. Men då uppstår återigen problemet med att förklara varför bara människor, och alltså inga andra djur, skulle ha sådana rättigheter.
Det är oklart vart den samlade etiska expertisen kommer landa i denna fråga. Det finns i huvudsak två möjliga scenarier här: Antingen blir slutsatsen den att de kännande djuren har okränkbara moraliska rättigheter, eller så blir slutsatsen den att djurens rättigheter får kränkas om nyttan av att så göra väger tillräckligt tungt. I det första fallet innebär detta att någon djurhållning värd namnet ej kan rättfärdigas i framtidens lantbruk, helt enkelt eftersom inga positiva värden kan kompensera för de därigenom begångna kränkningarna. I det andra fallet innebär det att djurhållningen kan tillåtas om den är tillräckligt värdefull på det stora hela.
Vikten av fortsatt diskussion
Vårt syfte med denna analys har varit att bidra till en ökad förståelse av de skäl som i debatten förs fram för en fortsatt djurhållning i lantbruket. Vi vet att ämnen som djurhållning och animaliekonsumtion är känsliga. Mat är inte bara föda, utan ingår i en invecklad måltidskultur i ständig förvandling (Jönsson 2020). Vad vi äter är också en identitetsmarkör. Kött är till exempel kopplat till maskulinitet, och forskning visar hur köttätande får män att känna sig som “riktiga män” (Rothgerber 2013). Att vara lantbrukare handlar också om en identitet som ofta är svår att förändra (Burton & Wilson 2006). Yrket kan ha gått i arv i många generationer, man känner en stark koppling till platsen och gården, och ett ansvar att förvalta det tidigare generationer byggt upp som vi berörde i under argument 9. Lantbrukare kanske av olika skäl inte har möjlighet eller vilja att bredda sin verksamhet genom att till exempel erbjuda olika typer av turistupplevelser eller naturvård. Det kan också kännas som att en sådan förändring inte skulle ingå i att vara en “riktig lantbrukare”. Enligt rådande normer ska en riktig lantbrukare producera mat (Brandth & Haugen 2011).
Även för andra yrkesgrupper som kockar, forskare och veterinärer som investerat hela sin karriär i koppling till animalieproduktion eller -konsumtion kan ett ifrågasättande av djurhållningen vara känsligt. Att problematisera djurhållning kan därför upplevas som mycket provocerande, då det innebär ett ifrågasättande av livsval och identitet. En vanlig reaktion kan då vara att slå ifrån sig eller förneka argumenten. Denna strategi att hantera kognitiv dissonans, det vill säga att förneka fakta för att inte behöva förändra sitt beteende, är är väl beskrivet inom psykologin (McGrath 2017).
Att äta kött, ägg och mejeriprodukter är idag norm i samhället, det anses så normalt att de flesta inte reflekterar över det (Chiles & Fitzgerald 2018). Att avstå från animaliska produkter innebär alltså idag en social kostnad i många sammanhang (Hargreaves m.fl. 2021). Precis som de flesta i Sverige i mitten av 1900-talet inte reflekterade över det problematiska i att människor slog sina barn, något som sedan (efter att det förbjudits) anses som fel, reflekterar inte de flesta över hur vi idag håller livsmedelsproducerande djur. Även bland dem som förfasas över djurhållningens negativa konsekvenser fortsätter de flesta att äta kött. Detta fenomen kallas inom psykologin för “köttparadoxen”, det vill säga att trots att de flesta människor bryr sig om djur, och tycker att det lidande och den tidiga död som djur utsätts för i animalieproduktionen är fel, så fortsätter de att konsumera animaliska livsmedel (Loughnan m.fl. 2014). Forskning visar också att trots att man gärna vill att djuren ska ha det bra är man inte beredd att betala för det – det finns ett gap mellan personen som medborgare och personen som konsument (Busch & Spiller 2018).
Hur samhället ser ut och hur människor agerar beror till stor del på de strukturer och normer som finns i samhället just nu. Det finns således idag en stor efterfrågan på billiga animaliska livsmedel, en efterfrågan som också förväntas öka globalt med en växande medelklass. Det ter sig då också i sin ordning att fortsatt möta denna efterfrågan med den typ av djurhållning vi har idag – som kan leverera dessa produkter till ett pris som konsumenterna är villiga att betala.
Är det då ens meningsfullt att föra en diskussion – som vi gör på denna webbplats – om huruvida det finns goda argument för denna verksamhet? Är inte argumentet “människor vill ha detta” tillräckligt för att rättfärdiga att denna verksamhet finns? Även om det kan framstå som intuitivt rätt att fortsätta med något som idag är norm är det dock viktigt att reflektera över vårt leverne för att driva utvecklingen mot en bättre framtid – för både människor och djur. Vi har många exempel från historien att jämföra med: slaveriet, kvinnors frigörelse, HBTQ-personers rättigheter, och så vidare. Att någon vill något är helt enkelt inte skäl nog att främja det.
Trots att animaliekonsumtion idag är norm så är det en norm som allt mer ifrågasätts – numera inte bara av djuretiska anledningar utan också baserat på den stora miljöpåverkan som djurhållningen orsakar. Det handlar då inte bara om hur produktionen sker utan även omfånget av djurhållningen som i mångt och mycket avgör hur stor den totala negativa påverkan blir. Därför skulle vi vilja påstå att den här typen av diskussioner kring djurhållningens positiva och negativa värden är ofrånkomlig. I en sådan diskussion måste vi kritiskt analysera argument både för och emot djurhållningen. Som vi sett ovan är det inte tillräckligt med empirisk vetenskap för detta ändamål. Med hjälp av empirisk metod kan vi visserligen fastställa huruvida en verksamhet (som djurhållningen) hjälper oss att uppnå ett visst mål – som biologisk mångfald, livsmedelsförsörjning, arbetstillfällen, och så vidare – men den kan inte hjälpa oss att fastställa eller rangordna målen som sådana. För detta ändamål behövs den filosofiska (och etiska) metoden, som bland annat innefattar argumentationsanalysen. Är alla satta mål lika värda att uppnå, och vad är värt att offra för ett sådant uppnående? Är vackra öppna landskap eller kultur och tradition ett ändamål i sig, eller finns det andra mål som är än viktigare? Även efter att målen har fastställts måste vi undersöka huruvida det det finns andra verksamheter än djurhållning som på ett likvärdigt sätt kan hjälpa oss att nå dem. Annars förlorar argumenten sin relevans.
När det gäller att realisera visionen om en mer hållbar framtid behöver vi våga ställa nya frågor och diskutera hur olika typer av målkonflikter kan hanteras och hur vi stegvis kan röra oss mot visionen utifrån det utgångsläge och de förutsättningar som verkligheten erbjuder oss här och nu. Men utan en diskussion om vad som vore ett önskvärt läge saknar utvecklingsarbetet en riktning och risken är stor att beslut baseras endast på vad som efterfrågas här och nu och hur det sedan kan produceras mest lönsamt givet nuvarande regler, styrmedel och normer. Beslut baserade på de grunderna kommer inte leda oss mot ett mer hållbart livsmedelssystem.
Just av dessa anledningar är också den etiska diskussionen om djurhållningen så viktig. Den bör därför tas på allvar – inte minst inom akademin. I sådana diskussioner gäller det att vara stringent och hålla sig till sakfrågor och argument som är både hållbara och relevanta. Detta blir speciellt viktigt i en tid där forskning och vetenskap ofta ifrågasätts och ersätts av populistiska slagord. Vårt syfte med denna rapport har varit att bidra till just detta – till att bringa klarhet i debatten som sådan och att förbättra kunskapsläget kring djurhållningens roll i ett framtida hållbart livsmedelssystem med ett speciellt fokus på det ekologiska jordbruket. Detta är helt avgörande för att kunna fastslå huruvida och till vilken grad djuren framöver kommer att behövas inom lantbruket och livsmedelsproduktionen – inte minst med tanke på de många negativa konsekvenser som dagens djurhållning innebär.