Ett vanligt förekommande argument för djurhållning i svensk debatt är att djur inom jordbruket behövs för att upprätthålla den biologiska mångfalden. Speciellt gäller detta bevarandet av de så kallade naturbetesmarkerna och därför ska vi här specifikt fokusera på argumentet att djuren behövs just för upprätthållandet av den biologiska mångfalden i just naturbetesmarkerna.
Naturbetesmarkerna utgör några av Sveriges allra artrikaste biotoper utgörs av gräsmarker som aldrig plöjts eller gödslats och som under mycket lång tid skötts på samma sätt med betande av djur, ofta nötkreatur, så att ett speciellt växt- och djurliv uppstått som är kopplat till och beroende av dessa livsmiljöer. Naturbetesmarkerna har därför höga natur- och kulturmiljövärden (Naturvårdsverket 2021). Vi ska här acceptera att bevarandet av naturbetesmarker är viktigt för att förhindra ytterligare förlust av biologisk mångfald samt gynna ekosystemtjänster, vilket också får anses väl belagt (Öckinger & Smith 2007; Alignier m.fl. 2014; Jordbruksverket 2019b; Eriksson 2021). Vad vi ska undersöka här är den roll som just djurhållningen kan och bör spela för att bevara den biologiska mångfalden kopplad till naturbetesmarker.
Det har visat sig att djurens funktion i betesmarkerna endast till viss del skulle kunna ersättas, exempelvis genom att gräset skördas maskinellt med anpassade mindre maskiner (Carlsson m.fl. 2014). Vissa vilda och hotade arter är dock beroende av just betesdjuren och funktioner som djuren bidrar med, såsom kontinuerlig skörd, gödsel och tramp. Ett exempel är dyngbaggar som lever av betesdjurens gödsel (Naturvårdsverket 2007). En viss djurhållning behövs alltså för att bevara den biologiska mångfalden då de tillhandahåller en svårersättlig tjänst för att bevara vissa hotade arter (Eriksson 2021). En viktig sak att beakta när det gäller bevarandet av naturbetesmarker är att det endast är gräsätande djur som nötkreatur, får, getter och hästar som i betydande omfattning kan utföra denna tjänst. Enkelmagade djur som grisar och kycklingar behövs alltså inte för bevarandet av biologisk mångfald, i varje fall inte som de hålls idag och i varje fall inte i naturbetesmarker.
Hur många djur behövs då för att bevara naturbetesmarkerna? Röös m. fl. (2016) räknade ut att för att hävda de nuvarande cirka 450 000 hektaren betesmark (varav cirka hälften anses ha höga natur- och kulturvärden) som finns idag så krävs antingen minst cirka 540 000 nötkreatur från rena köttbesättningar (dikobesättningar), eller 870 000 kor och ungdjur i extensiv mjölkproduktion eller 1,8 miljoner kor och ungdjur i intensiv mjölkproduktion. Det kan också tilläggas att det kan behövas en viss marginal till dessa siffror för att säkerställa att det finns tillräckligt med betesdjur, även om hästar till viss del kan hjälpa till att beta naturbetesmarkerna. Att antalet djur som behövs varierar med produktionssystemen beror på i vilken utsträckning djuren i de olika systemen betar naturbetesmarker. För de rena köttbesättningarna antogs att samtliga djur betar – kor, kvigor och handjur som föds upp som stutar, det vill säga kastrerade tjurar (som lämpar sig bättre att ha på bete). I den extensiva mjölkproduktionen antogs att det var i huvudsak kvigorna och handjuren (föds upp som stutar) som betade, men även mjölkkorna i viss utsträckning genom en längre sinperiod (den period de inte mjölkar). I scenariot med den intensiva mjölkproduktionen antogs att endast kvigorna betade på naturbetesmarken och att handjuren föddes upp som tjurar på stall, och alltså inte betar alls, vilket också är det vanligaste idag. Det är därför det totalt sett behövs så många djur för det är bara en mindre del av dem som betar naturbetesmarker, de andra betar åkermark eller äter skördat grovfoder.
Av dagens 1,4 miljoner nötkreatur är cirka 300 000 mjölkkor i intensiv produktion som bara i liten utsträckning betar just naturbetesmark. Mjölkkorna måste vara nära ladugården för att kunna mjölkas två eller tre gånger om dagen och det är därför praktiskt svårt att ha dem i naturbetesmarkerna. Det är inte heller tillåtet att utfodra djuren på vissa typer av naturbetesmark, vilket gör det komplicerat när det är torrt eller om man har mjölkande kor med ett högt näringsintag. Dock är det vanligt att kvigor inom mjölkproduktionen betar på naturbetesmarkerna. Mjölkproduktionen är alltså idag viktig för bevarandet av biologisk mångfald i naturbetesmarker, men det finns klimateffektivare sätt att åstadkomma samma resultat, till exempel med en viss del hästar (se nedan) och med rena köttbesättningar där både korna och dess avkommor kan beta hela dygnet. På så sätt behövs totalt sett färre betande djur (vilket beskrevs ovan) och klimatpåverkan blir lägre (Röös m.fl. 2016).
Idag är det dock så att många tjurar föds upp på stall. Cirka 25 procent av nötköttet som produceras i Sverige kommer från djur som aldrig betat, varken på naturbetesmarker eller annat bete (Hessle m.fl. 2021). Totalt sett är det endast cirka hälften av dagens nötkreatur som betar på naturbetesmark (Jordbruksverket 2019b). Det är idag alltså inte brist på gräsätande djur för att kunna hävda de naturbetesmarker vi har i Sverige idag. Problemet är att många djur, speciellt tjurkalvar, föds upp i intensiva system med inget bete eller bete på åkermark och skördat foder, samt att djuren inte är optimalt fördelade över landet. I vissa regioner saknas betesdjur medan det i andra finns fler än vad som behövs för att där hävda naturbetesmarkerna.
Artdatabanken gör dock bedömningen att det behövs betydligt mer naturbetesmark än vad som finns idag för att nå en god bevarandestatus för dessa naturtyper – närmare 1,2 miljoner hektar, det vill säga cirka tre gånger mer än vad som finns idag (Eide 2014). För att beta alla dessa marker skulle sannolikt fler gräsätare än vad som finns i dag behövas. Men rättfärdigandet för dessa djur ligger alltså i att de främjar biologisk mångfald genom bete i naturbetesmarker, sålunda krävs det att djuren betar i betydande omfattning. Det går alltså inte att rättfärdiga idisslare generellt genom att hävda att de skulle kunna beta naturbetesmarker. Som vi konstaterade ovan är det rena köttdjursbesättningar som är bäst på att bidra till hävd av naturbetesmarker eftersom dessa djur kan vara i naturbetesmarkerna längre bort från stallet och hela dygnet eftersom de inte, till skillnad från mjölkkorna, måste in till stallet för att mjölkas.
Inom ekologisk produktion är bete centralt – alla nötkreatur, även tjurar, ska beta under betessäsongen. Även om det inte finns regler på att bete måste ske just på naturbete så har många ekologiska gårdar tillgång till naturbete (KRAV 2021). Ekologiska mjölkkor betar även de i begränsad omfattning på naturbete, eftersom den ekologiska mjölkproduktionen också är relativt intensiv. Korna mjölkas flera gånger om dagen och äter betydande mängder kraftfoder, vilket gör det svårt att ha dem under långa tider på naturbetesmark.
Idag är det framför allt nötkreatur och får som betar i naturbetesmarkerna. Det har gjorts försök med att använda hästar med goda resultat (Garrido m.fl. 2020). Genom att använda hästar till hävd av naturbetesmark istället för idisslare (på platser där markerna lämpar sig för det) kan metanutsläppen och därmed klimatpåverkan bli lägre eftersom hästar avger cirka en fjärdedel så mycket metan som nötkreatur (IPCC 2019). Dock lämpar sig olika marker bäst för olika djurslag och det är också bra att rotera mellan olika djurslag på samma mark för att minska parasittrycket (SVA 2019), liksom att det varierade betet från fler djurslag på samma mark är positivt för den biologiska mångfalden.
Naturbeteshästarna skulle kunna slaktas och ätas upp, vilket skulle ge en inkomstkälla utöver gårdsstödet och den miljöersättning inom landsbygdsprogrammet som lantbrukaren kan ansöka om för att sköta betesmarken. Det är dock oklart om det finns eller går att skapa en efterfrågan på hästkött i Sverige, då vi inte har någon tradition av att äta hästkött. Miljöersättningen för att sköta naturbetesmark låg år 2020 på mellan 1000 och 3500 kr per hektar och täcker oftast inte de kostnader som det innebär att hålla betesdjur på markerna (Jordbruksverket 2020b; Naturvårdsverket 2018). För att förbättra lönsamheten i betesbaserad djurhållning krävs att lantbrukaren också får betalt för köttet som betesdjuren producerar.
Här kan vi göra en intressant reflektion. Att vi accepterat att vi behöver djurhållning för att upprätthålla den biologiska mångfalden i naturbetesmarkerna innebär inte att vi nödvändigtvis behöver ha en livsmedelsproducerande djurhållning. Ett exempel på det är hästarna som idag inte slaktas för kött. Ett annat innovativt grepp som föreslagits för den biologiska mångfaldens skull, är så kallade “fadderdjur” där konsumenter kan betala för hävd av naturbetesmark med djur utan att djuren slaktas. Fördelen med detta är alltså att en konsument som inte vill äta kött ändå kan bidra till hävd av naturbetesmark, medan nackdelen är att det inte produceras några livsmedel från naturbetesmarkerna. (Huruvida det behövs produceras livsmedel från naturbetesmarkerna eller inte diskuteras i argument 6.) Eftersom vi i denna rapport endast undersöker vilka argument det finns för att hålla djur i lantbruket, alldeles oavsett vad djuren sen används för, ska vi dock inte gå närmare in på diskussionen om huruvida vi bör äta de djur vi föder upp.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en viss omfattning av djurhållning är nödvändig för att bevara biologisk mångfald i naturbetesmarker. Argumentet är dock bara relevant för de djur som verkligen betar. Följaktligen kan detta argument inte tas som intäkt för ett rättfärdigande av djurhållningen generellt som den ser ut idag. Argumentet kan dock ge stöd åt ett fortsatt hållande av de djur som betar naturbetesmark, eftersom det där saknas alternativa metoder för att främja den biologiska mångfalden.