Både globalt och i Sverige ger djurhållningen upphov till miljöpåverkan. Hur jordbruket och djurhållningen bedrivs har stor betydelse för hur stor miljöpåverkan blir. Ett lågintensivt brukande av jorden med stora inslag av betesmarker har skapat mycket av den mångfald som idag är knuten till jordbrukslandskapet (Eriksson 2021). Utvecklingen av konstgödseln, bekämpningsmedel och specialiserade maskiner efter andra världskriget möjliggjorde dock ett mer ensidigt brukande av jorden i monokulturer med höga skördar av spannmål, baljväxter och oljeväxter (Clark 2004; Gliessman 2006; Winders & Nibert 2004). Detta tillsammans med billiga transporter baserade på fossila bränslen gjorde det möjligt att mer eller mindre frikoppla djurhållningen från växtodlingen genom att foder köptes in till gården (Watson m.fl. 2019). Med den billiga spannmålen blev det möjligt att producera stora mängder gris- och kycklingkött, samt öka idisslarnas produktion av kött och mjölk väsentligt med hjälp av kraftfoder. Avel som framför allt syftade till att öka djurens tillväxt och avkastning ökade produktiviteten inom djurhållningen dramatiskt, men ledde också till ökad incidens av sjukdomar hos djuren och välfärdsproblem i de nya system där djuren hölls på små ytor i icke-stimulerande miljöer. Rutinmässig användning av antibiotika i förebyggande syfte blev vanligt för att djuren skulle hålla sig friska. Detta är dock numera förbjudet i EU men tillämpas fortfarande i många länder. Med det billiga spannmålet blev också intensiv uppfödning av nötkreatur möjlig, där djuren föds upp helt eller delvis i så kallade “feedlots” – mindre fållor ute eller inne beroende på klimat – där de äter mycket kraftfoder (Endres & Schwartzkopf-Genswein 2018). I och med konstgödselns inträde i jordbruket behövdes inte heller djurens gödsel i samma utsträckning utan blev på sina ställen ett avfallsproblem (Gliessman 2006). Fortfarande är det i många länder, till exempel i USA och Kina, vanligt med stora så kallade “marklösa” djurhållningsenheter där allt foder köps in och gödseln lagras i stora laguner eller släpps ut mer eller mindre direkt i vattendragen (Bai m.fl. 2018; FAO 2017). I EU finns dock regler för att undvika sådana “marklösa” system och de problem med gödsel som de skapar, vilket innebär att både ekologiska och konventionella gårdar använder sig av sin stallgödsel i växtodlingen i Europa (EK 2020).
Denna utveckling av jordbruket har lett till att utbredning av intensivt brukad jordbruksmark idag är den största orsaken till förlust av biologisk mångfald globalt. Djurhållningen tar mycket mark i anspråk och forskare och organisationer pekar på minskad animaliekonsumtion globalt som en viktig åtgärd för att minska förlusten av biologisk mångfald (Henry m.fl. 2019; IPBES 2019). Av biomassan hos alla världens däggdjur utgör de vilda djuren numer endast fyra procent, resten utgörs av våra lantbruks- och husdjur (cirka 65 procent) och människor (cirka 30 procent) (Bar-On m.fl. 2018). Vidare uppskattas att cirka 15 procent av de globala utsläppen av växthusgaser kan kopplas till animalieproduktionen (Gerber m.fl. 2013).
Även om svensk djurhållning är försvinnande liten i ett globalt perspektiv, ger även svensk djurhållning upphov till negativ miljöpåverkan. Svensk djurhållning orsakar utsläpp av växthusgaser på cirka 7–8 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år (Röös 2019), vilket är knappt tio procent av de konsumtionsbaserade svenska utsläppen. Det motsvarar cirka hälften av utsläppen från de svenska persontransporterna (Naturvårdsverket 2021). I Sverige är det industriella skogsbruket den stora markanvändaren och inte djurhållningen – jordbruksmarken utgör endast åtta procent av landarealen (SCB 2021a). En viss typ av jordbruk är dessutom en förutsättning för bevarandet av biologisk mångfald i Sverige (och på många andra platser i Europa och världen) då flertalet djur- och växtarter är knutna till det traditionella jordbrukslandskapet. Speciellt naturbetesmarkerna är viktiga (vilket vi återkommer till när vi diskuterar argument 11).
Dock används cirka 75 procent av den svenska jordbruksmarken till foderodling. Av det är en stor del vallodling (gräs och klöver på åkermark) som människor inte (lätt) kan äta. Cirka 60 procent av spannmålen (som ofta odlas i ensidiga växtföljder med negativ påverkan på biologisk mångfald) används till djurfoder. Den svenska djurhållningen använder inte bara mark i Sverige – idag sker också en icke försumbar import av fodermedel, både från Europa och från Sydamerika (Cederberg m.fl. 2009). Stallgödselhanteringen inom djurhållningen är också den helt dominerande källan till ammoniakutsläpp i Sverige, vilket orsakar övergödning, försurning och bildar hälsoskadliga partiklar (Naturvårdsverket 2020). Vad gäller antibiotikaanvändningen inom djurhållningen är Sverige ett föredöme globalt. Tillsammans med Norge, Island och Finland har Sverige betydligt lägre användning än andra länder i EU, tack vare många års arbete med att förebygga sjukdomar och att sjukdomar behandlas på individ- snarare än gruppnivå (SVA 2020). Sverige har en betydligt lägre djurtäthet (antal djur på hektar) än många platser i Europa (Eurostat 2016) – många djur på en plats gör det svårt att utnyttja stallgödseln effektivt vilket kan leda till näringsläckage och övergödning. Även i Sverige är dock djuren ojämnt fördelade (Jordbruksverket 2021a) vilket riskerar att leda till övergödning.
Det kan också vara värt att notera att svensk animaliekonsumtion är betydligt större än den svenska produktionen. År 2020 var cirka 40 procent av nötköttet, 20 procent av grisköttet och 25 procent av kycklingen importerad (Jordbruksverket 2021b). Den svenska animaliekonsumtionen är även hög i ett internationellt perspektiv – nästan dubbelt så hög som världsgenomsnittet, om än betydligt lägre än i de länder med högst konsumtion (Jordbruksverket 2021a).