Ett blogginlägg av Mikael Vallström, doktor i etnologi vid Hälsinglands Utbildningsförbund
Problemen för omställningen av matförsörjningen hopar sig. Konsumenterna ratar den ekologiska maten när livsmedlen blir dyrare och de får mindre pengar kvar i plånboken. Under pandemin och det pågående kriget i Ukraina har det svajat betänkligt och ibland brustit i de globala livsmedelskedjor som ska förse oss med mat just in time. De livsmedelsstrategier och handlingsplaner som har tagits fram i landets regioner och kommuner framstår närmast som tandlösa papperstigrar. Vi ska ju stärka livsmedelssäkerheten, bli mer självförsörjande och öka andelen ekologiskt hållbar mat – men vad hjälper det när makthavare konstaterar att om vi inte når målen ”så gör vi inte det”?
Att omställningen går trögt och har att tampas med starka samhällskrafter som går i andra riktningar är i och för sig ingen nyhet. 9 av 10 svenska jordbruk har lagts ner under de senaste decennierna. Beredskapslagren avskaffades redan på 1990-talet. På 2020-talet äter vi mer kött än någonsin förut. Hälften av maten importeras. Kort sagt har en omfattande omställning verkligen ägt rum, men det är ett systemskifte till en global matmarknad där de småskaliga och verkligt hållbara alternativen konkurreras ut av billigare, massproducerade livsmedel.
Samtidigt blir det alltmer uppenbart att det globala marknadsekonomiska systemet inte fungerar när det gäller att bygga långsiktigt hållbara matförsörjningssystem. Det utgör i själva verket det grundproblem vi behöver göra något åt för att överhuvudtaget kunna närma oss en lösning på matfrågan. Det är den berömda elefanten i rummet.
I min forskning har jag tillsammans med dem som på olika sätt arbetar med frågan lokalt börjat diskutera lösningen ”storskalig småskalighet”. Det betyder helt enkelt organisering av ett större antal småskaliga matproducenter i en gemensam organisation som omfattar hela livsmedelskedjan, från behov av utbildning till nya sätt att sälja eller köpa mat. Vi föreställer oss att det kan vara en tredje väg att gå, när varken den industriella eller hantverksmässiga matframställningen räcker till, eftersom det antingen inte är ekologiskt hållbart eller alltför marginellt för att kunna bära en systemförändrande omställning.
Vad vi har kommit fram till är att organiseringen av den storskaliga småskaligheten behöver vara en helhetslösning som kan skalas upp och avlasta den enskilda producenten från att behöva ordna med exempelvis all logistik, lagring och försäljning på egen hand. På så vis skulle småskaliga jordbrukare kunna möta den efterfrågan efter närproducerad, ekologisk mat som finns i kommuner som försöker nå miljömålen. Skolmaten och måltider i äldreboenden kunde då bli en grundbult i omställningen. Det skulle också vara möjligt att på ett helt annat sätt leverera större volymer mat till butiker och restauranger, ifall det finns en organisation att vända sig till i stället för ett stort antal enskilda företag.
Går det verkligen att göra så? I praktiken och inte bara i teorin? Det vet vi inte. Vi har stött och blött frågan under flera år, i olika konstellationer, projekt och samtal med både praktiskt verksamma, tjänstemän och politiker. Med andra forskare, med småbrukare, med utbildningsanordnare, med företagsutvecklare. Med flera. Men det går trögt. Många avvaktar och vågar inte riskera det de har. Lokalpolitikerna fortsätter satsa på de ”säkra”, konventionella lösningarna.
Ändå finns det gott om skarp kritik och djupgående insikter i det ohållbara i den rådande ordningen. En utbredd oro. Och en känsla av att något måste göras här och nu, trots allt.
Allt kokar ner till en och samma fråga: Hur ska organiseringen gå till? Hur kan vi göra den på ett tillräckligt framgångsrikt sätt, som verkligen skulle kunna göra skillnad? Vad behövs för att möjliggöra en organisatorisk lösning som varken är en ”marknadslösning” eller enbart lokal lösning, utan just en helhetslösning, som även inbegriper ett nytt ekonomiskt tänkande och nya synsätt?
Ett konkret förslag vi har diskuterat är att kommunerna tar ett större ansvar för frågan och mer aktivt främjar lokal mat genom att bilda kommunala bolag, liknande allmännyttiga bostadsbolag. En kommunal ”livsmedelsnytta” skulle kunna ha inköpen av skolmaten och måltiderna till äldre som sitt givna uppdrag. Ett annat förslag är bildandet av en ny, lokalt förankrad organisation i en nykooperativ form, med livsmedelsföretag eller entreprenörer som inte primärt drivs av ett vinstintresse, utan snarare är ett företagande som också är ett långsiktigt förvaltande av naturresurser såsom jord, skog och vatten. Ett tredje förslag är en centrumbildning för främjandet av hållbar, hälsosam nordisk kost, och omställning av matförsörjningssystemet med fokus på livsmedelssäkerhet och ökad självförsörjning. Det förutsätter långtgående former av samverkan och skulle exempelvis kunna verka för nya finansieringsmöjligheter för de som vill vara småskaliga.
Vad jag har erfarit är att intresset finns men inte resurserna. Inte det politiska och ekonomiska stödet. Detta är ju kontroversiellt. Det är ett potentiellt hot mot en hel industri och ett marknadssystem med starka intressen. I nuläget motverkar dessa intressen matomställningen. Man gröntvättar livsmedlen och förordar den teknikoptimistiska ekologiska modernism som har varit rådande sedan Brundtlandrapporten 1987 hävdade att ekonomisk tillväxt går att förena med hållbarhetsmålen. Trots att den lösningen har visat sig leda till motsatsen – en alltmer ohållbar utveckling. Och till ett ständigt uppskjutande av de systemförändrande lösningarna till en framtid som knappt finns längre.
Därför behöver, menar jag, organiseringen också vara en sorts folkrörelse. Det vill säga en social och politisk rörelse, lite grann som den kooperativa rörelsen en gång var. Fast på ett nytt sätt. Och som en mycket skyndsam och målmedveten rörelse.
Foto: Mikael Vallström ute och ror på sjön Voijejaure i Arjeplogs kommun. Klara Vallström-Löfgren, 2019.