Näringslivsutveckling i gles- och landsbygdskommuner – vad är problemet?

Av Josefina Syssner och Amira Fredriksson vid Centrum för kommualstrategiska studier, Linköpings universitet

För ett par år sedan fattade den svenska regeringen beslut om att under perioden 2018–2020 avsätta ett totalbelopp på cirka 5,8 miljoner kronor till varje kommun som ingår i Stödområde A i Sverige (SFS 1999:1382), d.v.s. de kommuner som enligt regeringen har störst utmaningar med företagsutveckling. Syftet var att ge kommunerna möjlighet att stärka sin förmåga att stödja näringslivet, till exempel när det gäller affärsutveckling och ett förbättrat företagsklimat. Förutom att kommunerna är skyldiga att följa LOU och kommunallagen, samt att pengarna inte får ges som direkta företagsstöd, åtföljdes tilldelningen inte av några ytterligare krav av den typ som vanligtvis finns vid riktade investeringar.

När vi på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet fick i uppdrag av Tillväxtverket att följa satsningen, så såg vi att satsningen kan betraktas som ett storskaligt experiment. Kommuner som liknar varandra i vissa avseenden, men som skiljer sig åt i andra, får samma summa pengar och samma uppdrag; att göra insatser som kan stärka det lokala näringslivet. Självfallet kan man resa en mängd frågor i relation till ett sådant experiment. I vår undersökning har vi framför allt intresserat oss för vad kommunerna väljer att göra när de får nya och utökade möjligheter att ta näringslivspolitiska initiativ, och hur de motiverar sina val av insatser.

Materialet i vår undersökning består av de lägesrapporter som kommunerna lämnat in för åren 2018 och 2019. Vi närmar oss materialet utifrån en bred tradition av kritisk policyanalys. Det innebär att vi intresserar oss för de idéer som ligger till grund för policys – till exempel idéer om hur samhället är beskaffat, hur det borde vara beskaffat, eller idéer om hur och med vilka medel samhället bör förändras. Efter att ha gått igenom materialet en första gång noterade vi att det finns många olika föreställningar om vilka problem som den näringslivspolitiska insatsen ska lösa. Vi började därför intressera oss för de idéer som uttrycker vad som är ett problem, hur det uppstått, och hur det skulle kunna lösas med hjälp av kommunala insatser. Vår fördjupade analys har därför syftat till att undersöka vilka problembeskrivningar som kan urskiljas i kommunernas ansökningar och årliga rapporter. Hur syns dessa problembeskrivningar i nulägesbeskrivningar, målbeskrivningar och i åtgärdsförslag, och hur kan åtgärderna förstås analytiskt?

Lärdomar och rekommendationer

Kortfattat visar vår analys att kommunerna identifierar sex övergripande problem, som de vill hantera och lösa med hjälp av sina näringslivspolitiska insatser.

1.Kännedomsproblem2. Kompetensproblem
Potentiella inflyttare, besökare, turister och arbetstagare saknar kännedom om kommunen. En ökad kännedom skulle innebära ökad inflyttning och inpendling, fler turister och fler investerare.Kommunen har både problem med att hitta rätt medarbetare och behålla dem (kompetensförsörjning), och att ge befintlig personal eller ledning möjlighet att utvecklas inom sin yrkesroll (kompetensutveckling).
3. Bemötandeproblem4. Tillgänglighetsproblem
Den kommunala organisationen har en bristande förståelse för näringslivets behov, och behöver genom fortbildning och kunskapsinhämtning bemöta företagen på ett bättre och smidigare sätt.Kommunen är glesbefolkad och förhållandevis stor till ytan. Detta innebär långa avstånd till andra större orter, leverantörer och kunder. Avsaknad av fungerande kommunikationer, trafik- och transportförsörjning, bredband och telefoni.
5. Identitets- och attitydproblem6. Normproblem
Företagande betraktas inte som en möjlig inkomstkälla eller eftersträvansvärd karriärväg – trots att möjligheterna att överleva som egen företagare i många fall är stora.Det finns en norm om vem som är företagare, och de som inte passar in i normen (huvudsakligen kvinnor och utrikesfödda) kommer antingen välja bort näringslivet, eller har svårt att ta sig fram.

I många fall är problembeskrivningarna invävda i och sammankopplade med varandra. Många av dem bottnar i demografiska utmaningar i form av vikande befolkningsunderlag. Samtidigt är många av problemformuleringarna vaga och outtalade. Vi hittar många utsagor som beskriver de insatser som gjorts, men färre utsagor om varför insatserna görs, eller vilka problem som de ska lösa. Här bidrar vår genomgång till att lyfta fram och tydliggöra de problemföreställningar som förefaller ligga till grund för det lokala näringslivsarbetet. Det är helt enkelt viktigt att veta varför man gör en insats – vad det är för problem man vill lösa och på vilket sätt lösningen av ett specifikt problem kan leda fram till ett bättre samhälle i något avseende.

Reflektera över kommunernas rådighet och handlingsutrymme

Kommunernas insatser har av förståeliga skäl handlat om att göra saker som kan ske inom kommunernas handlingsram. Detta är inget nytt för just denna insats. Många av de kommuner som ingår i studien har erfarenhet av att vara med i nationella utvecklingsprojekt, där staten finansierar insatsen och kommunen genomför den inom ramen för sin kompetens. Både insatserna i sig och den problemförståelse som ligger till grund för dessa visar att kommunen ser sig som en aktör som kan engagera sig i frågor som rör information, marknadsföring, utbildning, service, men också i frågor som rör identitet, attityder och normer i samhället.

Likafullt kan vi– mot bakgrund av de problembilder som tecknas ovan, och de insatser som beskrivs – fråga oss om det alls är möjligt för en kommunal organisation att förbättra ett lokalt näringslivsklimat. Delar vi uppfattningen att näringslivsklimatet är beroende av omvärldens kännedom om en plats, av tillgången till kompetens och den kommunala organisationens bemötande? Och tror vi att kommunerna kan skapa bättre förutsättningar när det gäller dessa faktorer? Här behöver vi förmodligen förlika oss dels med att frågan om vad som faktiskt skapar utveckling är oerhört svår att svara på, och dels med att kommunerna gör så gott de kan. Samtidigt bör vi fråga oss om den typ av insatser som presenteras kan förväntas ha en verklig effekt – eller om de strukturella förutsättningarna i dessa områden är så pass besvärliga att kommunerna kan vidta vilka insatser som helst utan att det gör någon verklig skillnad för näringslivet.

Vår första rekommendation är därför att berörda parter initierar en diskussion om de problembeskrivningar som framträder i studien. Delar man dessa problembeskrivningar, eller tror man att (frånvaron av) lokal utveckling och näringslivsutveckling beror på andra omständigheter än de som beskrivs här? Kanske behöver kommunernas handlingsram vidgas eller förändras? Kanske behöver åtgärder snarare vidtas på regional eller statlig nivå?

Reflektera över blinda fläckar

I vårt material ser vi att kommunerna beskriver att vissa individer och grupper befinner sig utanför företagarnormen – huvudsakligen kvinnor och utrikesfödda – och hur de vill arbeta för att inkludera dem. Ett mer mångfacetterat och inkluderande företagarideal ses som en väg mot ett mer dynamiskt, lokalt näringsliv. Samtidigt är det få – om ens några – insatser som riktas mot äldre, en grupp som beskrivs som en stor del av samhället. Vidare uppfattar vi att vissa tematiker som hade kunnat beröras inom en insats som denna inte alls finns med. Vi ser till exempel få insatser som tar sin utgångspunkt i att frånvaro av kommunal service (skola, vård, omsorg) är ett stort hinder för företagande och näringslivsutveckling. Vi ser få insatser som syftar till att främja samverkan och gemensamt resursutnyttjande mellan mindre företag. Därtill ser vi inte några insatser som handlar specifikt om att bidra till utvecklingen av nya affärsmodeller, socialt företagande, generationsväxling, eller nya modeller för kapitaltillgång.

Vår andra rekommendation är att såväl kommunala som regionala och statliga aktörer reflekterar över så kallade blinda fläckar i den lokala utvecklingspolitiken och i det lokala näringslivsarbetet. Finns det grupper utöver de äldre som förbises i den lokala näringslivsutvecklingen? Kan insatser för att utveckla den grundläggande kommunala servicen ingå i det lokala utvecklingsarbetet? Vad finns det för samverkansmöjligheter?

Förutsättningar för idéutveckling

Många av de tjänstepersoner som medverkat till implementeringen av insatsen ger uttryck för att det är viktigt att komma snabbt ur startblocken, men att det är svårt att veta vilka insatser som har bäst effekt. Detta är i sig inte så märkligt. Flera av de kommuner som ingår i studien är små, där förvaltningsorganisationerna består av ett mindre antal medarbetare. De flesta av dessa är generalister snarare än specialister (i det här fallet på näringslivsinsatser). Möjligheterna som dessa kommuner har att arbeta med egen idéutveckling är alltså begränsad. Samtidigt är det mycket som tyder på att de metoder och verktyg för lokal näringslivsutveckling som utarbetas i stora kommuner inte alltid passar lika väl i mindre kommuner. Detta beror på att stora kommuner har större förvaltningsorganisationer, vilka rymmer såväl specialistkompetens som tid för strategiskt utvecklingsarbete. Mindre kommuner tenderar dessutom vara glest befolkade, ytstora samt belägna långt ifrån tillväxtregionerna.

Vår tredje rekommendation innefattar aktivt arbete och innovativt tänkande för att skapa policymobilitet. Det finns goda exempel på näringslivspolitiska insatser i det material som studerats här. Samtidigt frågar vi oss om det är sannolikt att kommunerna i Stödområde A, utifrån sina förutsättningar, är de som kan antas stå för policyinnovation och policyutveckling. Här ser vi en möjlighet att hämta input utifrån, exempelvis från forskning, intresseföreningar eller från en internationell arena.

Avslutande ord

Vi har haft möjlighet att undersöka vad kommuner gör med riktade medel. I relation till det har vi även undersökt om det finns ett hållbarhetstänk i det material som studerats. Det finns förmodligen, men vår föreställning är att kommunerna i regel utgår från de globala målen (8) – som bland annat handlar om att skapa bärkraftiga lokala ekonomier – samtidigt som en konkret diskussion om lokal ekonomisk hållbarhet inte har fått något större fäste i de projektansökningar och lägesrapporter som vi undersökt. Mot den bakgrunden vill vi uppmana till ett bredare samtal om vad lokal ekonomisk hållbarhet faktiskt innebär i praktiken.

Josefina Syssner, prefekt och biträdande professor vid institutionen för kultur och samhälle, Linköpings universitet
Amira Fredriksson, forskningsassistent vid institutionen för kultur och samhälle, Linköpings universitet

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Glesbygden är på frammarsch i Europa – vill Sverige visa vägen mot hållbara landsbygder?

av Alexandre Dubois, fil dr i i kulturgeografi och forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet och Erik Gløersen, fil dr i geografi, Spatial Foresight Gmbh

De senaste årtiondena har urbanisering blivit normen i Sverige, liksom i resten av Europa. Samtidigt har uttunning av landsbygder pågått i hög takt runt om i landet, och är nu också på stark frammarsch i andra delar av Europa. I en ny studie visar vi omfattningen av denna uttunning sedan millenniumskiftet i Europas mest glesbebyggda landsbygder.

Den svenska (och finska) glesbygden har fortfarande den lägsta befolkningstätheten i Europa. Den fortsätter dessutom tyvärr att minska i stora områden. Det finns även många andra landsbygdsområden i Europa som närmar sig kritiskt låga befolkningsnivåer. Befolkningsminskning kan då bli en självförstärkande nedgående spiral: offentlig service och privata tjänster försvinner, livskvaliteten försämras och entreprenörer tappar modet.

Vår studie visar dock att glesbygden inte behöver vara dömd till avfolkning. I liknande territoriella förhållanden (t.ex. i Norge och Skottland) har befolkningen stabiliserats och till och med ökat. Kan Sverige hämta inspiration från dessa länder? Kan EU stödja Sverige med att vända om trenden i glesbygden?

Varför är denna fråga aktuell? Ökande klyftor mellan stad och land är ett hot mot ett långsiktigt arbete för ett mer sammanhållet Sverige. Ojämna geografier leder till försvagad demokrati (Rodríguez-Pose 2018). En tydlig signal att frågan tas på stort allvar på EU-nivå är att Kommissionens vice-ordförande Dubravka Šuicas ansvarspost omfattar ”Demografi och Demokrati”. Till de prioriterade frågorna hör t.ex. tillgång till service, fattigdomsbekämpning och strategier för att locka till sig unga utbildade personer. EU har insett att demografisk uttunning inte enbart är en fråga om en lokal nedgångsspiral, men att den på sikt påverkar sammanhållningen inom och mellan nationer. Dessutom arbetar EU-kommissionen för närvarande med en långsiktig vision för landsbygder.

När Sverige och Finland år 1995 trädde in i EU, fick den nordiska glesbygden en särskild status och öronmärkta medel. De enda andra områdena i Europa som fick en sådan status är franska ultraperifera öar i Karibien och indiska Oceanen, samt Kanarieöarna, Madeira och Azorerna. Tjugofem år senare får svenska glesbygden fortfarande öronmärkta medel från EU. I den nya budgeten för perioden 2021-27 höjs deras speciella allokering från 30 euro per invånare och år till 40 euro. Det motsvarar ca 2,6 miljarder kronor av europeisk medfinansiering för åtgärder i svensk glesbygd i sju år. I jämförelse beslutade regeringen att tilldela sårbara kommuner lite över 1,7 miljoner kronor per år ”för utveckling av näringslivet och företagsklimatet” under perioden 2018 till 2020 (Dijkstra et al 2020) EU-medlen är minst sagt betydande för den svenska glesbygden och nordiska regioner med låg befolkningstäthet har organiserat sig för att behålla denna särbehandling. Deras representationer i Bryssel arbetar tillsammans inom nätverket Northern Sparsely Populated Areas. Finska regeringen lyckades till och med förhandla fram ytterligare ett bidrag på lite över en miljard svenska kronor för deras glesbygd.

I vår studie har vi kartlagt så kallade krympande geografier (Syssner 2018). Där ser vi tydliga mönster i avfolkning i många landsbygder i Europa, speciellt i Spanien, Baltikum, Rumänien och Bulgarien. Inom kommande årtionden kan dessa områden falla till samma låga befolkningsnivåer som i Sverige. Tunt befolkade områden i andra delar av Europa börjar också att organisera sig. Nätverket Southern Sparsely Populated Areas bildades 2016. Regioner i andra delar av Europa med minskande befolkning vill också ta del av EU-medlen. Mera konkreta effekter behöver uppnås: varför lyckas man så sällan med att vända trenden, eller åtminstone stabilisera befolkningen? Några exempel finns det dock: kartan visar att många glesbygder i t.ex. i Norge ock Skottland har vänt avfolkningsspiralen. Det visar att skräddarsydda policyer och riktade åtgärder kan ge resultat och att glesbygden inte behöver vara dömd till avfolkning.

Grunden för en glesbygdspolitik har ändrats genom åren. Förut var bevarande av bosättningsmönstret och kompensering av handikapp centrala begrepp. Nu ligger fokus på att säkra tillgång till nödvändiga resurser för klimatomställningen och glesbygden är en betydande källa till förnybar energi. Glesbygdspolitiken handlar också om att stärka den sociala sammanhållningen och värna den socialliberala samhällsmodellen mot populistiska tendenser. Att tydligt kunna identifiera utvecklingsflaskhalsar är första steget för att gynna glesbygdens konkurrensfördelar och möjligheter. Men glesbygdspolitik påverkas också av globala utmaningar. Detta är en uppmaning till en mer utåtriktad, resultatorienterad glesbygdspolitik som omfattar hela Europa. Nu när EU bearbetar sin ”långsiktiga vision för landsbygder” behöver glesbygdsfrågor lyftas fram på en än mer strategisk nivå, och inte minst i relation till glesbygdens bidrag till klimatomställning. Att främja en enad europeisk glesbygdspolitik bidrar också till att ge Sveriges glesbygd en ny start.

Alexandre Dubois, fil dr i kulturgeografi, forskare på Institutionen för stad och land, Sveriges Lantbruksuniversitet

Erik Gløersen, fil dr i geografi, partner, Spatial Foresight Gmbh


Referenser

Rodríguez-Pose, A. (2018). The revenge of the places that don’t matter (and what to do about it). Cambridge journal of regions, economy and society, 11(1), 189-209.

Dijkstra, L., Poelman, H., & Rodríguez-Pose, A. (2020). The geography of EU discontent. Regional Studies, 54(6), 737-753.

Syssner, J. (2018). Mindre många: om anpassning och utveckling i krympande kommuner. Dokument Press.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Forskningens bristande genomslag i bilden av landsbygden

av Gunnel Forsberg, professor vid kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet

Så är det dags igen. Ända sedan jag började studera flyttströmmarna från urbana till mer rurala miljöer, har jag med  jämna mellanrum läst i media om en ny migrationstrend. Ofta är det en journalist som har rest ut i landet och upptäckt att allt fler väljer att flytta till landsbygden. Och det beskrivs alltid som ett brott i ett boendemönster. Under nuvarande Coronapandemi har vi formligen översvämmats av nyheter om en massiv utflyttning, även om det många gånger endast handlar om en förflyttning från storstaden till en närliggande kommun. De nya sifforna i statistiken bekräftar förhållandet. Fler personer lämnar storstadsregionen än flyttar till. Och prisuppgången på bostäder runt om i landet bekräftar statistiken.

Faktum är att dessa trender har pågått länge och många forskningsprojekt har redan visat detta. Men tyvärr har det varit svårt för samhällsvetenskaplig forskning att förmedla sina resultat i media och allmän samhällsdebatt. Till stor del beror det säkert på forskarnas oförmåga eller ointresse eller på det låga meritvärdet inom vetenskapssamhället. Därför är en sådan här blogg av mycket stort värde.

 Själv upptäckte jag tillsammans med kollegor att förvånansvärt många valt att bosätta sig utanför tätorterna redan 1992 när vi startade forskningsprojektet Mälardalens landsbygd i förändring, tillsammans med regionala planerare i Mälardalslänen. Vid den kulturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet, där jag var verksam, fanns det en tradition av forskning om flyttmönster mellan stad och land; på 1950-talet kring flykten från landsbygden och senare kring den ”gröna vågen” på 1970-talet.  Vårt projekt skedde inom ramen för Landsbygdsforum och var en samverkan mellan Sveriges Lantbruksuniversitet och Uppsala Universitet inom den nybildade Stiftelsen för samverkan mellan universiteten i Uppsala, näringsliv och samhälle (STUNS). Projektets syfte var att studera landsbygdens villkor utifrån ett bredare perspektiv än enbart jordbrukets. Förebilden hämtades från Norge där man redan börjat använda begreppet landsbygd istället för jordbruk i sin jordbruksforskning.

Vår uppgift var att undersöka vad som faktiskt hände på landsbygden och vi kom tidigt att ställas inför frågan om hur man skulle förklara alla nybyggda hus som plötsligt gick att upptäcka när man var ute och reste. Vi blev överraskade av vad vi fann. Även om det inte syntes i statistiken, kunde vi konstatera en ökad utflyttning av främst barnfamiljer till landsbygden, dels genom att man köpte en ledig fastighet eller, som en följd av ny byggnadslagstiftning från mitten av 1980-talet,  genom att man byggde ett nytt hus. Våra resultat publicerade vi i ett antal skrifter, främst som beslutsunderlag för länsstyrelsernas regionala planering. Projektet resulterade både i en kvalitativ analys av flyttmotiven  (Forsberg & Carlbrand 1993)  och i ett antal statistiska analyser av flyttströmmarna. (Amcoff, Forsberg & Stenbacka 1995 och Forsberg 1994).

Men vi kunde också konstatera att detta inte var något specifikt för Mälardalslänen. Samma mönster gick att upptäcka runt om i landet. Vi fann att frågan var värd att studera vidare och vi hade turen att beviljas pengar för projektet The countryside of Mälar region in Transition  från Riksbanksfonden för att fördjupa oss i frågan. Det blev ett projekt som resulterade i tre kulturgeografiska avhandlingar som kunde konstatera att den ökade inflyttningen skapade ett innovativt liv på landsbygden (Berglund 1998, Amcoff 2000 och Stenbacka 2001).

Ett av resultaten var att den traditionella föreställningen om landsbygden stämde dåligt med den faktiska bilden. Ganska snart upptäckte vi att den sammanhållna bilden av landsbygden krackelerade i ett otal olika landsbygder. Denna upptäckt skapade också ett dilemma för det som då hette Glesbygdsverket. Det gick inte att ha en enhetlig landsbygdsbild, vilket så småningom resulterade i en mer förfinad klassificering av olika landsbygder.

Från dessa första upptäckter har jag i min forskning fortsatt att utmana ett antal landsbygdsmyter. Den första myten handlade om landsbygden som statisk, traditionell och konservativ. Medan befolkningsförändringar i urbana miljöer i stor utsträckning sker inom ramen för en relativ fast urban struktur, så påverkas landsbygden i större utsträckning även av relativt små förändringar.

Vi fann också att den definition av tätorter och glesbygd som den svenska statistiken byggde på, hade en olycklig tätortsdefinition. Den i internationellt perspektiv låga kriteriet för tätort, 200 invånare, var en gräns som väldigt ofta förändrades, uppåt eller nedåt, vilket lätt kunde snedvrida tolkningen. En ökad inflyttning kunde statistiskt sätt tolkas som en befolkningsminskning om antalet överskred 200 personer. Och vice versa.

Men det fanns också andra myter att upptäcka, till exempel bilden av landsbygden som traditionellt maskulin. Här fanns mycket intressant att fördjupa sig i och i det av Vetenskapsrådet finansierade projektet Gender and Rural Life—Creating Gendered Ruralities, fick vi möjlighet att utmana även denna bild ( se t.ex. Stenbacka, 2011). Den moderna landsbygden är på intet sätt så maskulin som den ofta framställs i TV-serier och populära filmer.

En annan intressant upptäckt var att många av dem som bidrog till den positiva befolkningsökningen på landsbygden, hade icke-svensk bakgrund och därmed förändrade befolkningssammansättningen på ett sätt som i allt större utsträckning utjämnade den demografiska strukturen på landsbygden och i staden. Det hade skett en påfallande förändring efter millennieskiftet, vilket vi kunde fördjupa oss i inom projektet When the world goes rural, finansierat av Formas. (se t.ex. Webster 2016, Forsberg & Stenbacka  2016 samt Forsberg, Hedberg & Najib, 2012).

Alla dessa resultat är idag i huvudsak common sense inom forskning och regionalpolitik. Däremot är det inte något som självklart utgör en del av vardagsuppfattningen om landsbygden. Därför kan det uppfattas som en nyhet varje gång man hittar en familj, med eller utan utländsk bakgrund, som beskriver befrielsen de känner av att byta stressen och ofrihet i storstan mot avkoppling och frihet på landsbygden. Och i coronapandemins efterföljd har detta fått ett extra nyhetsvärde. Och myterna är många och seglivade.

I den nyligen utgivna boken Dipping in to the North (Lundmark, Carson & Eimermann, 2020) har ett stort antal forskare bidragit med texter som utmanar myter om landsbygden. För myterna är inte något unikt svenskt. Forskningen har fortsatt en stor uppgift att visa på landsbygdernas möjligheter och utmaningar. Att byta ut schablonbilder, fördomar och grova förenklingar mot bilder som ger trovärdiga och sanningsenliga beskrivningar av landsbygdens villkor och förutsättningar för befolkningstillväxt och sedan förmedla resultaten både för vetenskapssamhället och för den breda allmänheten.

Gunnel Forsberg
Professor vid kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet
gunnel.forsberg@humangeo.su.se

Referenser:

Amcoff, J. 2000, Samtida bosättning på svensk landsbygd. Department of Human Geography, Uppsala University.

Amcoff, J., Forsberg, G.& Stenbacka, S., 1995, Inflyttning och nybyggnation i Mälardalens landsbygd, Delrapport inom projektet Mälardalens landsbygd i förändring.Arbetsrapport nr 155, Kulturgeografiska inst. Uppsala Universitet.

Berglund, A-K. 1998, Lokala utvecklingsgrupper på landsbygden, Analys av några lokala utvecklingsgrupper i termer av platsrelated gemenskap, platsrelaterad social rörelse och systemintegrerad lokal organisation, Department of Human Geography, Uppsala University.

Forsberg, G. & Carlbrand, E., 1993, Mälarbygden – en kreativ region? En studie av Mälardalens landsbygd i förändring. Forskningsrapporter frånKulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet, nr 107.

Forsberg, G. (red) 1994, Befolkningsomflyttningar på landsbygden. Kunskapsöversikt och statistisk analys. Delrapport inom projektet Mälardalens landsbygd i förändringArbetsrapport nr 55, Kulturgeografiska inst. Uppsala Universitet.)

Forsberg, G, Hedberg, C. & Najib, A, 2012, When the World Goes Rural : Transnational Potentials of International Migration in Rural Swedish Labour Markets, In: Hedberg, C.; Carmo, R. M. D. (eds) Translocal Ruralism : Mobility and Connectivity in European Rural Spaces, Springer, 125-142.

Forsberg, G. & Stenbacka, S., 2016, New Ruralities: The influence of International Migration on Swedish Rural Areas. In:Kobayashi, K; Westlund, H.; Matshushima, H. & Ohno. S. (eds) Social Capital and Development Trends in Rural Areas. Vol II. Marginal Areas Research Group. Kyoto University, 35-46.

Lundmark, L. Carson, D. & Eimermann, M, (eds) 2020. Dipping in to the North. Palgrave Macmillan.

Stenbacka, S. 2001, Landsbygdsboende i inflyttarnas perspektiv. Intention och handling i lokalsamhället. Department of Human Geography, Uppsala University.

Stenbacka, S. 2011. Othering the rural About the construction of rural masculinities and the unspoken urban hegemonic ideal in Swedish media. Journal of rural studies. Vol 27:3, 235-244.

Webster, N. 2016, Gender and Social Practices in Migration. A case study of Thai women in rural Sweden. Department of Human Geography, Stockholm University.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tillväxt och turism – en hållbar ekvation?

Av Linda Lundmark, lektor och docent vid Geografiska institutionen vid Umeå Universitet

I en ny bok har jag och mina kollegor skrivit om våra tankar och forskningsresultat kring samhällsrelevanta frågor som berör gles- och landsbygd (områden som är perifera gentemot befolkningskoncentrationer och maktcentra), till exempel flyttningar, bostadsfrågan och jobben, men framförallt handlar den om de som bor och verkar där (Lundmark, Carson och Eimermann 2020). Boken sammanfattar på ett populärt sätt det som jag såg framför mig när jag i början av 2000-talet fick anställning som doktorand. Med ett undantag – då kunde jag aldrig tro att resultatet skulle komma att präglas av tankar på en pandemi: Hur kommer människorna på gles-och landsbygd att påverkas? Vad händer med olika delar av samhället när vi utsätts för den stress som en pandemi utgör? Dessa frågor är på ett sätt bestående. Det handlar om att förstå att sambanden mellan individ, samhälle, ekonomi och utveckling är komplexa, dynamiska och beror på rumsliga och tidsmässiga perspektiv. Dessa är svåra att sammanfatta och förmedla eftersom förhållandena också ser olika ut beroende från vilken plats vi väljer att studera dem. Detta gäller inte minst naturresursanvändningen där min forskning har utgått från premissen att vad som är att betrakta som en resurs är föränderligt i tid och rum och hur vi kan använda den resursen likaså.

Ett konkret exempel på en resurs som ändrat skepnad är skogen. Under merparten av 1900-talet var det skogsråvaran som var den absolut viktigaste resursen. Idag ser vi långt fler resurser än träd i samma skog. Vi pratar om ekosystemtjänster där inte minst inlagring av CO2 ingår som ett sätt att sakta ner klimatförändringen, vi ser friluftsliv som läkande och bra för vår hälsa, men vi ser också ekonomiska värden inom så kallade attraktiva näringar där ibland naturturism som ger möjligheter för små entreprenörer att skapa avsättning lokalt. Skogsbruket kommer inte att upphöra för det. Snarare kan vi tala om ett multifunktionellt synsätt och bruk av vår naturmiljö. Detta är ju inte något nytt men har under 1900-talet hamnat i skymundan för den tillväxtfokuserade ekonomiska modell som varit grunden för vårt synsätt på skogen. Och inte bara för skogen förresten. Tillväxt har varit ledordet för det mesta under en lång tid nu inte minst när det gäller befolkningen. Alla som känner till den nordliga periferin, eller vilken periferi som helst för den delen, förstår säkert att det kanske inte i första hand är tillväxt man tänker på i samband med dem. Samtidigt har det under senare år uppkommit en diskussion kring om och hur detta tillväxtfokus bidrar till hållbar utveckling? Hur ska vi förstå och hantera glesbygd, landsbygd och periferi när vi utgår från ett tillväxtparadigm och hur kan vi använda hållbarhetsbegreppet när vi arbetar med utveckling av sagda områden?

Med utgångspunkt i tillväxt som norm är det lätt att förstå varför turism hamnar i blickfånget. Det är en näring som vuxit exponentiellt globalt sett och som har potential att fördela välstånd från rika till fattiga regioner såväl som mellan individer. Jag har under alla år jag forskat använt turismen som ett exempel på en näring som bidrar till regional utveckling genom en diversifierad arbetsmarknad och nya möjligheter på gles- och landsbygd. Turismen har också setts som en viktig del i den nationella strategin för att minska de ekonomiska klyftorna mellan stad och land. Min forskning visar dock att det finns stora skillnader mellan olika glesbygder och landsbygder när det gäller vilka positiva effekter man kan förvänta sig av (småskaliga) turismsatsningar. Det kan om det vill sig illa visa sig att marknaden är mättad på småskalig gårdstillverkning av getost eller på B&B som riktar sig till små grupper besökare. Och vilka effekter får det lokalt och regional att helt förlita sig på ett fåtal illojala turister och urbana nedväxlare för utveckling? Men det är förstås inte så enkelt som att mer turism alltid är bättre. Vissa platser drabbas också av för mycket turism enligt somliga, så kallad överturism, och pandemin visar just på hur svajig turismen är och hur snabbt flöden av människor till olika platser kan ändras beroende på yttre omständigheter som ingen kan kontrollera. Denna svajighet skapar en sorts turismbubblor som uppstår oväntat och försvinner lika fort igen, som inte kan planeras för, investeras i eller ens få inkomst från. Vi har sett det hända i Stekenjokk och vid Trollsjön bland annat under Coronasommaren 2020.

Och så var det det här med hållbarhet. Överfulla destinationer och nedgångna attraktioner finns även på våra breddgrader och flygresorna som krävs för att ta sig hit bidrar också de till miljömässigt ohållbara omständigheter. I en ny bok på temat nerväxt och turism (Hall, Lundmark och Zhang, 2021) frågar vi oss vilka hållbara sätt det finns för turismnäringen att gå vidare efter pandemin? Vi tror ju i grunden att turismnäringen kan bidra till ett bättre, mer jämlikt och ekologiskt hållbart samhälle och att krisen kan ge oss en skjuts mot ansvarsfull, hållbar och socialt innovativ turism. Ändå väcker en växande turistindustris fortsatta bidrag till ohållbar global förändring frågan om huruvida hållbar turism faktiskt kan uppnås via en så kallad” balanserad ”strategi som fortsätter främja ekonomisk tillväxt. Så kallad ’grön tillväxt’ och turismplanering för att komma åt problemen kring överturism kan man se som reformer på marginalen och ändrar inte i grunden ett ohållbart system inriktat på ekonomisk tillväxt. Att ändra ledningsstrukturer eller förbättra teknologin eller att hantera de resurser som finns lokalt genom politiska strategier och planering är inte tillräckligt långtgående åtgärder i det läge som vi befinner oss nu när det gäller turismens globala påverkan – vi måste också ändra vårt beteende som turister och därmed våra resemönster annars står vi där med en vad vi kan kalla för ”Brundtland-som-vanligt”-lösning. Därför är det viktigt att de lärdomar vi kan dra utifrån pandemins effekter också kan komma i bruk så snart som möjligt genom olika åtgärder brett i samhället men också genom individuella ställningstaganden och handlingar.

Linda Lundmark
Lektor och docent vid Geografiska institutionen vid Umeå Universitet
linda.lundmark@umu.se

Att läsa:
C. M. Hall, L. Lundmark, & J. J. Zhang, (2021). Degrowth and Tourism. New Perspectives on Tourism Entrepreneurship, Destinations and Policy.  London: Routledge.

Lundmark, L., Carson, D. B., & Eimermann, M. (2020). Dipping in to the North. Living, Working and Traveling in Sparsely Populated Areas: Palgrave Macmillan

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Landsbygdens unga: Utbildning, plats och delaktighet

av Elisabet Öhrn, professor vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet

Forskning om unga människors liv och utbildning är i hög grad forskning om sta­dens unga. Det innebär bland annat att kunskapen om ungas marginalisering och bristande delaktighet utgår från livet i begränsade urbana sammanhang. Specifika behov och problem utanför städerna döljs, liksom betydelsen av ka­tegoriseringar som klass, migration och kön i och mellan olika områden.   

Forskningsprojektet Landsbygdens unga (Vetenskapsrådet 2014-2017) har haft som syfte att bidra med kunskap om ungdomars villkor, delaktighet och inflytande speciellt i rurala kontexter. Hit hör intresse för hur ungdo­mar ser på den egna platsen, sin utbildning och sina möjligheter nu och framgent, hur undervisningen förhåller sig till den lokala omgivningen och ungas möjligheter till arbete och social delaktighet. Hit hör också frågor om vad som framstår som likartade och olika problem i urbana och rurala omgivningar. I studien ingick sex skolor i oli­ka slags landsbygdsmiljöer i norra och södra Sverige, från såväl glesbygd som de/industrialiserade små­orter i inland och kustområden. Studien genomfördes som en etnografi, med observationer i och utan­­­­för klassrum­met, samtal med lärare och elever samt formella elevintervjuer. Ma­terialet omfattar bland annat 340 timmars klassrumsobservationer i årskurs 8 och 9 samt 136 elevintervjuer (68 flickor och 68 pojkar).

Storstadsforskningen har ofta pekat på skolans bristande stöd för att unga i marginali­sera­de områden ska förstå sin position och kunna agera i relation till den (till exempel Beach & Sernhede, 2011). I det avseendet utgör studiens glesbygdsskolor en stark kontrast. Där presenteras den egna omgivningen och dess tillgångar som värdefull både för de lokala invånarna och för lan­det som helhet. Naturen framställs inte som den idyll en del tidigare forskning pekar på (till exempel Leys­hon, 2008), utan som en påtaglig materiell och social tillgång. Som sådan används den konkret i undervisningen. I dessa skolor formuleras också en kritik mot metrocentriciteten, dess romantise­ring av naturen och bristande politis­ka förståelse för de materiellt krävande villkor landsbygdens befolk­ning lever under. I studiens småorter märks inte samma värdering av den egna platsen, och dess re­­lation till staden framställs snarast i termer av sin likhet med och närhet till storsta­den och resten av världen. Även om unga människor och skolans undervisning generellt relaterar till staden, sker det alltså på mycket olika sätt.

Frågan om unga vill flytta eller stanna på uppväxtorten är central i lands­bygds­forskning (se till exempel Waara, 2011), och den kommer också upp när unga i den här studien reflekterar över sin framtid. Hur angelägen frågan ter sig och vilken riktning den tar varierar. Generellt är det viktigt om ungdomar upp­­fat­tar att det finns arbete på platsen som gör att de kan försörja sig om de stannar kvar. Övervägandena varierar också beroende på om orten har gymnasium och i så fall vilka program. För unga som bor i samhällen med ett utbud av olika gymnasieutbild­ning­ar eller med pendlingsavstånd till sådana utbildningar, förefaller frågan om att stanna el­ler flytta delvis skjutas upp till efter gymnasiet. För övriga blir frågan mer akut, ef­ter­som redan valet av gymnasieutbildning kan stå mellan att bo kvar eller flytta. Att flyt­ta åtföljs av ekonomiska överväganden som i en del fall innebär att ungdomarna och deras familjer tvingas ta ställning till om de har råd. Studien pekar i det här av­seen­det på ekonomins centrala betydelse för de ungas utbildningsplaner.

De intervjuade ungdomarna talar sällan om sociala relationer, kontroverser eller skillnader i termer av social klass, social bakgrund eller ekonomi. I det avseendet förefaller storstads­ung­­­­­dom mer benägen att explicit tala om social klass eller att hänvisa till människors inkomst och utbildningsnivå (och migrantbakgrund) som viktig för deras sociala po­si­tion (till exempel Öhrn, 2011). Detta kan höra samman med att social bakgrund och mig­ra­tion framstår som mindre tydliga i rurala omgivningar där de inte visar sig lika kon­kret i form av segregerat boende och skolval som i staden. Men det finns en likhet mellan de studerade landsbygdsskolorna och tidigare studerade stadsskolor i beto­ningen av plats som ett uttryck för sociala och materiella relationer. I urbanforsk­ning är platsen tydligt klassad och etnifierad (till exempel Arnesen, 2002; Gitz-Johansen, 2003). I stu­­diens landsbygdsskolor pekar platsen snarast på relationen mellan centrum och peri­feri; mellan boende i centralorten (där skolan finns) och utanför, och mellan stad och landsbygd. 

(Detta är en något omarbetad version av ett bidrag med samma titel i Vetenskapsrådets Resultatdialog 2018, s 129-132).

För ytterligare läsning, se t ex Öhrn, E & Beach, D. (2019). (Eds). Young people’s life and schooling in rural areas. London: the Tufnell Press.

Elisabet Öhrn
Professor vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet
elisabet.ohrn@gu.se

Referenser

Arnesen, Anne-Lise. (2002). Ulikhet og marginalisering. Med referanse til kjønn og sosial bakgrunn. En etnografisk studie av sosial og diskursiv praksis i skolen. Oslo: Oslo universitet, Unipub Forlag.

Beach, Dennis & Sernhede, Ove. (2011). From learning to labour to learning for marginality: school segregation and marginaliaation in Swedish suburbs. British Journal of Sociology of Education, 32(2), 257-274.

Gitz-Johansen, Thomas. (2003). Representations of ethnicity: How teachers speak about ethnic minority students. I D. Beach, T. Gordon & E. Lahelma (Red.), Democratic education. Ethnographic challenges (s 66-79). London: The Tufnell Press.

Leyshon, Michael. (2008). The betweeness of being a rual youth: inclusive and exclusive lifestyles. Social & Cultural Geography, 9(1), 1-26.

Waara, Peter. (2011). Mellan något och någon – forskning om ungdom på landsbygden. I P.Möller (Red.), Vem bygger landet? Vilnius: Gidlunds förlag.

Öhrn, Elisabet. (2011). Class and ethnicity at work: segregation and conflict in a Swedish secondary school. Education Inquiry, 2(2), 345-355.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att bygga hus i trä – vinst varje gång?

av Ida Andersson, Örebro Universitet

”Fler bostäder ska byggas i trä. Det minskar klimatpåverkan och jobb skapas i hela landet.”

Så sa statsminister Stefan Löfven vid riksdagens öppnande i september 2017. I Sverige höjs allt fler röster för ökat träbyggande, vilket påstås kunna bidra till klimatomställning i byggindustrin. Det antas också leda till fler jobb och fler investeringar, framförallt på landsbygden där tillverkningen finns. Omfattande politiska satsningar har gjorts för att öka det industriella träbyggandet i Sverige, som bl.a. kopplas till grön ekonomi och regional tillväxt. Denna utveckling kan förstås genom tre parallella processer:

  1. Den svenska brandskyddslagstiftningen ändrades 1994 inför Sveriges medlemskap i EU, vilket möjliggjorde att hus högre än två våningar fick byggas i trä. Detta hade tidigare varit förbjudet sedan 1874. Industriellt träbyggande är således något relativt nytt i Sverige.

  2. Trä kan tack vare fotosyntesen lagra koldioxid i träkonstruktioner, en naturligt nedärvd egenskap som genom det växande engagemanget för klimatet har hamnat i blickfånget. Dessutom kan ett klokt skogsbruk och återplantering skapa förutsättningar för förnyelsebar produktion.

  3. Andra moderna byggmaterial som exempelvis stål och betong är ändliga resurser och kräver dessutom stor mängd energi för att produceras. Jämförande beräkningar mellan olika byggmaterial från bland annat Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin visar att använda trä i byggandet istället för betong och stål, har potential för klimatvinster.

Med tiden har fler hållbarhetsargument tillkommit för industriellt träbyggande: Inomhusklimatet påstås vara gynnsamt för boende, och arbetsklimatet för dem som bygger blir varmare och tystare jämfört med att bygga i betong. Med en hög prefabriceringsgrad, det vill säga att stora delar byggs färdigt inne i fabrik, kan dessutom många arbeten genomföras inomhus och på marknivå. Trä är ett relativt lätt byggmaterial vilket kräver mindre markberedningsarbete och färre transporter jämfört med betong. Kort sagt, listan på fördelar som lyfts fram med industriellt träbyggande kan göras lång. Men är det då så enkelt som att bygga hus i trä alltid resulterar i att alla vinner? Nja, riktigt så enkelt är det såklart inte.

Inom byggindustrin finns det en hel del kritik som framförts. Från ingenjörshåll framförs synpunkter gällande träbyggnaders långsiktiga hållbarhet, underhåll, brandsäkerhet, risk för fukt, utmaningar med akustik och vind mm. Från ett marknadsperspektiv framförs argument om att ett ensidigt fokus på trä skapar en oschysst konkurrenssituation i relation till andra byggnadsmaterial. En annan utmaning är att det är relativt få i Sverige som vet hur man bygger i trä och industriellt träbyggande är inte en del av det storskaliga utbildningssystemet. Men jag tänkte inte uppehålla mig vid denna typ av kritik i detta blogginlägg.

I min forskning har jag studerat relationen mellan industriellt träbyggande och diskussioner om hållbar utveckling. Utifrån detta arbete vill jag här problematisera bilden av industriellt träbyggande från tre hållbarhetsperspektiv:

  1. När miljö- och klimatfrågor kopplas samman med strategier för tillväxt finns det en överhängande risk att dessa frågor blir ett medel för att stimulera mer tillväxt snarare än ett mål i självt (dvs. att uppnå mer miljönytta). I det industriella träbyggandet blir den utvecklingen tydlig, då miljö- och klimatvärden sällan inkluderas i den tekniska utvecklingen av byggsystemen. Dessa värden läggs istället till när trähus ska marknadsföras, och tas dessutom mer eller mindre för givna. Ett exempel på detta är träets förmåga att binda koldioxid som återkommande används som argument för varför träbyggandet ska öka. Samtidigt pågår ingen diskussion om hur kolsänkor kan användas för att ytterligare öka klimatnyttan med träbyggande, utan snarare bara hur förmågan att lagra koldioxid är en positiv effekt av att bygga i trä.

  2. Många av de hållbarhetsargument som förs fram om träbyggande hamnar i konflikt med varandra. Ett enkelt exempel är detta: Industriellt träbyggande beskrivs som ett sätt att bygga billiga bostäder, vilket förutsätter en hög grad av standardiserad produktion. Samtidigt framhålls även möjligheterna till ny och storslagen arkitektur genom att bygga i trä. Detta uppnås i regel dock inte genom standardiserad produktion, utan tvärtom genom en flexibel och föränderlig produktionsprocess där varje plats unika förutsättningar vägs in vilket också ger högre kostnader. Dessa värden (och många andra) hamnar alltså i konflikt med varandra, vilket inte uppmärksammas i särskilt stor utsträckning i dagens debatt om hållbara trähus.

  3. Olika aktörer framhåller olika hållbarhetsargument med industriellt träbyggande vilket skapar osäkerhet om vilka värden som egentligen ska adresseras. Ett exempel är de många kommunala träbyggnadsstrategierna som finns i Sverige. Här finns stor diskrepans om vilken slags hållbarhet som avses: det kan handla om kommunala varumärken, jobbskapande, energieffektivitet, lokala byggnadstraditioner, cirkulär ekonomi, bioekonomi, förtätning osv. vilket skapar en begreppsmässig glidning och sämre förutsägbarhet om vilken typ av hållbar utveckling som ska uppnås genom träbyggande. Liknande exempel finns bland såväl privata som offentliga aktörer.

Att bygga i trä kan innebära vissa vinster för hållbar utveckling, det har tidigare forskning slagit fast. Det saknas dock en diskussion om hur dessa vinster kan kombineras, och inte minst hur konflikter dem emellan ska hanteras. Det finns dessutom utrymme för det industriella träbyggandet i Sverige att utvecklas i riktning mot ännu mer hållbarhet och ta höjd för bl.a. biologisk mångfald. Att endast förlita sig på de av slumpen nedärvda egenskaper utan att reflektera över dessa i vidare perspektiv på hållbar utveckling riskerar att sätta träbyggandet i hållbarhetens baksäte, och inte i den ledarposition som många tillskriver det industriella träbyggandet idag.

Ida Andersson
Universitetslektor vid Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, Örebro universitet
ida.andersson@oru.se
https://www.oru.se/personal/ida_andersson 


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hållbara erbjudanden – om kunskap, turism och samskapande

av Eva Maria Jernsand

I Visit Swedens nya rapport Den svenska målgruppen beskrivs hur vårt resande började förändras redan före pandemin. Vi lade mer pengar på resor inom Sverige eftersom vi blev mer medvetna om konsekvenserna av vårt resande. Begrepp som Hemester och Svemester tog plats i vår vokabulär. Pandemin skyndade på utvecklingen när vi inte längre kunde resa. Vi började upptäcka Sverige på nya sätt och naturupplevelser som vandring och paddling blev alltmer eftertraktade. Sociala medier-grupper som Vandringsleder i Sverige fick ett rejält uppsving.

Visit Sweden spår i sin rapport en ökad efterfrågan på hållbara erbjudanden. Hälsa, hygien och trygghet blir viktigt, liksom enklare upplevelser på nära håll, gärna på landsbygden. Svenska resenärer vill också stödja destinationers återhämtning genom sina resor. Detta ger möjligheter för företag på landsbygden att utveckla sina erbjudanden i linje med kundernas efterfrågan. Men vad är ett hållbart erbjudande och hur skapas det?

I min forskning tar jag utgångspunkt i begrepp som kunskap, lärande och samskapande, och jag rör mig gärna på flera nivåer, med fokus på olika aktörer och deras relationer. Kunskap är en värdefull resurs och en social och kulturell process. Den finns i forskningen, men också hos enskilda individer, organisationer och i nätverk. Inte sällan är kunskapen lokalt inbäddad i destinationer. Kunskapen finns bland oss hela tiden, men blir bara påtaglig när vi använder den, delar erfarenheter och överför kunskapen mellan oss. Att samverka ger oss fler perspektiv och insikter som i sin tur ger upphov till nya tankar och idéer. Kunskap behöver alltså integreras för att utvecklas och lärande är en fortlöpande process där vi hela tiden bygger ny kunskap.

Ett projekt jag är inblandad i där detta blir tydligt handlar om att skapa ett biosfärområde i Bohuslän. Tanken med Unescos biosfärområden är att bygga på lokalt engagemang för hållbar samhällsutveckling. Nya metoder utvecklas där myndigheter, lokala aktörer, forskare och boende arbetar tillsammans, med frågor och teman som är relevanta i den lokala kontexten. Olika intressenter tillför olika perspektiv och bidrar alltså med olika slags kunskap med målsättningen att stärka områdets ekonomiska och ekologiska bärkraft. Biosfärområden ger också möjlighet att ta upp och hantera målkonflikter, exempelvis mellan bevarande och nyttjande. En viktig inriktning för biosfärområden är hållbar turism. Läs den nyutkomna förstudien här.

En dimension av kunskap och lärande, och på hållbar turism, är demokrati. Den som påverkas av turism kan anses ha rätt att informeras om och vara delaktig i skapandet av destinationen och de produkter som erbjuds. I projektet Turismens roll i mångkulturella samhällen arbetar vi med konceptutveckling kring inkluderande turism och platsvarumärkesarbete. Vi gör fallstudier om deltagande turismutveckling och om hur mångfald representeras, kommuniceras och upplevs. Med inkluderande turism menar vi bland annat hur mångfald är speglad i olika aspekter av turism, såsom kommunikation, utveckling och samskapande av platser, evenemang, aktiviteter och produkter. Vi associerar också inkluderande turism till olika arenor där inkludering är viktigt, såsom representation i organisationer, processer och kommunikationsmaterial. En fallstudie vi gjort har Dals Långed i Dalsland som utgångspunkt. Där har vi bland annat studerat, och i olika grad varit med i skapandet av, en park vid vattnet med bastu, en äventyrsbana för barn och en grillplats, samt ett matevenemang, ”Steneby Midwinter Solstice”. Båda hade fokus på integration och platsutveckling. Material från TiMS halvtidswebbinarium den 11 februari 2021 finns snart på hemsidan tillsammans med en föreläsning av professor Dianne Dredge samt ett panelsamtal med Visit Sweden, Tourism in Skåne, Göteborg & Co och Gerdrup & Co AB.

I min forskning vill jag också visa på potentialen att genom turismupplevelser förändra människors beteende och livsåskådningar och därmed påverka samhällets utveckling på ett hållbart sätt. Kunskap är centralt inom besöksnäringen. Museiverksamhet och guidningar i historiska miljöer eller i naturen är självklara exempel. Trots detta talar vi sällan inom turism om hur erbjudanden kan skapas som har lärande som tydligt mål. I projektet Kunskapsturism arbetar vi främst utifrån två teorier: upplevelsebaserat lärande och transformativ turism. Upplevelser som gör att vi engagerar våra sinnen och som skapar personlig mening har större förutsättningar att bidra till lärande. I inlärningsprocessen förändras tankar, åsikter, handlingar och världsbilder – en transformation sker. Detta knyter an till hållbar turism som ett begrepp och koncept som innefattar inte bara miljömässig utan även ekonomisk, kulturell, social och politisk hållbar utveckling, genom förändringar i beteenden och sam­hällssystem.

Så ”det nya normala” efter pandemin handlar om att skapa förändringar, på flera nivåer. Hållbara upplevelser är minst lika härliga som andra upplevelser men de bygger på ansvar och omtänksamhet. Invånare och besökare kan skapa sina egna hållbara upplevelser genom att exempelvis gå ut i naturen. Men genom att vi tillsammans arbetar för att skapa och tillhandahålla hållbara erbjudanden, hållbara destinationer och hållbar turism kan upplevelserna i större grad leda till individuell transformation och hållbar utveckling av samhället i stort.

Eva Maria Jernsand
Forskare i marknadsföring vid Handelshögskolan och Centrum för Turism vid Göteborgs universitet.
eva.maria.jernsand@handels.gu.se

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vart är vi på väg? – landsbygden i kunskapsekonomin

av Hans Westlund

Mänskligheten har tillbringat nästan hela sin historia i vad vi nuförtiden kallar för landsbygd. Städer uppstod en gång som små öar i ”oceaner av landsbygd” när jordbruket blivit tillräckligt effektivt för att föda också en icke-jordbrukande befolkning. Med undantag av några städer med starka styrnings- och transportsystem (t.ex. antikens Rom) förblev flertalet städer, med dagens mått, små fram till den industriella revolutionen. Världens kanske främste urbanekonom, Edward L. Glaeser har formulerat detta på följande sätt: ”Cities with a million inhabitants before the year 1800 were all capitals of empires. The reason that they could reach that size was that they were the best governed cities in the world.” Det har beräknats att urbaniseringsgraden i världen år 1800 inte var mer än 3%. I Europa hade den länge varit högre, men i Sverige, så sent som år 1850, innan järnvägarna började byggas var andelen av befolkningen som bodde i städer ändå bara 10%.

De industriella och agrara revolutionerna på 1700- och 1800-talet gav fart åt urbaniseringen i de mer utvecklade ekonomierna i världen. Järnvägar och ångbåtar möjliggjorde långväga transporter av jordbrukets överskott, inte bara till regionala och nationella centra. En global marknad för såväl industri- som jordbruksprodukter utvecklades med städer som växande produktions- och omlastningscentra. I Sverige innebar detta framväxten av de tre storstäderna men även kraftig tillväxt av de regionala centra. I Sverige och andra västländer var industriepokens urbanisering en process på flera nivåer. På lokal nivå utvecklades många byar till urbana tätorter sedan järnvägen kommit. På den regionala nivån bidrog såväl järnvägar, industrialisering, expansion av kommersiell service, byggande av regementen, osv. till inflyttning från landsbygden. På nationell nivå blev de tre storstäderna landsdelscentra och de viktigaste internationella noderna.

Urbaniseringen i Sverige planade ut på 1970-talet. Med den tätortsdefinition som används i de nordiska länderna har urbaniseringsgraden därefter ökad mycket svagt och ligger idag på ca 85%. Vad som däremot inträffat från och med 1980-talet är en allt tydligare om-urbanisering, där storstadsregionerna och vissa regionala centra växer kraftigt både genom förtätning och genom utvidgning, men där mindre städer och tätorter utanför storstadsregionerna minskar i folkmängd. Bakom denna utveckling ligger omfattande samhällsförändringar, ofta beskrivna i termer av att den industriella tillverkningsekonomin ersatts av en kunskapsekonomi.

Kunskapsekonomin skiljer sig på många sätt från sin föregångare. Ett av de viktigaste är att humankapital, dvs. människor med kunskaper och färdigheter, har ersatt råvaror och fysiskt kapital som den viktigaste produktions- och lokaliseringsfaktorn. Detta har vittomfattande konsekvenser. Naturresurser och råvaror är inte längre någon drivkraft för regional utveckling, när de kan exploateras av ”fly-in-fly-out” arbetskraft. Den viktigaste lokaliseringsfaktorn för kunskapsekonomins företag är istället utbildad arbetskraft – och den finns som regel i storstäder och större universitetsstäder. Stora, diversifierade arbetsmarknader blir en avgörande lokaliseringsfaktor för både företag och arbetskraft, samtidigt som också som andra attraktiva egenskaper ökar i betydelse i konkurrensen mellan storstäderna.

En annan viktig skillnad mellan kunskapsekonomin och tillverkningsekonomin är storstädernas relationer till mindre städer och landsbygder. Tillverkningsekonomin byggde i stor utsträckning på regionala råvaror såsom Bergslagens järnmalm och Norrlands skogar, vilket skapade en viss balans mellan städerna och landsbygden. Kunskapsekonomin har skapat helt andra förhållanden mellan stad och land. De expanderande storstäderna har omvandlats till storstadsregioner i vilka närbelägna mindre städer, tätorter och ren landsbygd dragits in och blivit en del av den funktionella regionen, där möjligheterna till pendling blivit en avgörande faktor för regionens storlek. Utanför storstäderna finns ett tjugotal växande regioncentra (med mycket olika tillväxttakt) som delvis växer på sina regioners bekostnad. I huvudsak består dock Sveriges yta utanför storstäderna av stora områden av landsbygd och mindre städer/tätorter som trendmässigt minskar i befolkning. Som regel lider dessa stora områden av brist på tillräckliga koncentrationer på den numera viktigaste produktionsfaktorn humankapital, vilket innebär att arbetsmarknaderna förblir små och att kunskapsekonomin har svårt att växa där.

Framväxten av stadsregioner där såväl småorter som landsbygd ingår medan övrig, mer perifer landsbygd och mindre städer hamnar i ett ”utanförskap”, innebär i realiteten att den traditionella dikotomin land-stad har försvunnit. De städer som växer är i allt mindre utsträckning de centra för sin landsbygd som de en gång var, utan alltmer mångfunktionella regioner och noder i gränsöverskridande stadsnätverk. De mindre städer och landsbygder som hamnar utanför de expansiva regionerna har i relativ mening allt mindre att erbjuda storstadsregionerna och deras globala nätverk. Om de inte kan skapa nya utbyten med storstadsregionerna, baserade på något som de expanderande regionerna efterfrågar, hamnar de i en nedåtgående spiral.

Ur ett teoretiskt perspektiv skulle dessa djupgående förändringar av relationerna mellan land och stad kunna beskrivas som en dialektisk process, i vilken en ”tes” möts av en ”antites”, vilka till slut omvandlas till något nytt och ”högre”: en ”syntes”. I vårt fall är landsbygden den ursprungliga tesen och staden har växt fram som dess antites. Genom historien har utbytet mellan landsbygd och stad varit den dominerande rumsliga interaktionen. Med bilismen och dess ökade rörlighet men framför allt kunskapsekonomins framväxt är det dock tydligt att en syntes skett: större urbana centra har integrerat omgivande tätorter och landsbygder och omvandlat dem till delar av multifunktionella regioner som sinsemellan är hopkopplade i globala stadsnätverk. I Sverige är Mälardalsregionen det tydligaste exemplet på denna utveckling. Utanför dessa globalt integrerade storstadsregioner återfinns stora landsbygder, glesbygder och obygder (med krympande tätorter) av vilka många, med den franske sociologen Henri Lefebvres ord ”sakta återvänder till naturen”. Detta, att varken staden eller landsbygden är vad den tidigare var, har jag och andra beskrivit i termer av en ”post-urban värld”.

Det bör naturligtvis påpekas att landsbygderna på många sätt fortfarande är viktiga för städerna. I de landsbygder som är integrerade i en större stadsregion kan man se denna nytta tydligt, i form av en sammanhållen funktionell arbetsmarknad. Många människor arbetar i staden och bor på landsbygden. Detta är dock mest ett tecken på att den stadsnära landsbygden har integrerats med städerna – och problemet är att städers (positiva) inflytande på sina kringliggande regioner minskar med avståndet. Möjligheten att bo på landsbygden och arbeta i staden är starkt beroende av restider. Svenska studier (t.ex. Johansson et al. 2002) visar att antalet pendlare ligger på en mycket låg nivå efter en timmes restid. Landsbygdsområden som saknar realistiska pendlingsmöjligheter är således betydelselösa för städerna ur arbetsmarknadssynpunkt.

Det kan också hävdas att staden behöver landet på en rad andra sätt. Något så nödvändigt som mat, byggnadsmaterial, osv. är exempel på varor som har sitt ursprung på landsbygden – och var har stadsborna sina fritidshus om inte på landet? Det sistnämnda, fritidshusen, är ett exempel på hur vissa landsbygder omvandlats från områden för konsumtion av livsmedel och skog till områden för konsumtion av boende eller rekreation. I vissa områden, fjällmiljöer, skärgårdar och kustområden finns en betydande ”osynlig” befolkning som periodvis vistas där. Deras efterfrågan har givetvis betydelse för dessa bygders överlevnad.

Men dessa en gång mycket starka kopplingar mellan staden och dess omland har också minskat i den post-urbana världen. Vi köper mat från snart sagt hela världen, det lilla, lokala sågverket finns där inte längre och även mycket annat byggnadsmaterial importeras, och fritidshusen finns numera inte sällan i Mallorca, Florida eller Thailand. En gång i tiden var ved för uppvärmning av husen städers volymmässigt största ”import” från sina omland, men av detta land-stad utbyte återstår idag ingenting. Samtidigt ska det påpekas att det åtminstone på livsmedelsområdet finns en mottrend, en rörelse mot småskaligt, ekologiskt och närproducerat. Det är ingen tvekan om att denna nischproduktion kan växa från de låga nivåer den ligger på idag, men ingenting talar för att den ska bli dominerande (om inte mycket starka styrmedel införs). Kravet på närproducerat innebär dessutom också att livsmedlen bör produceras inom stadsregionerna, vilket inte innebär några positiva efterfrågeeffekter till landsbygden utanför.

En av konsekvenserna av den ovan beskrivna utvecklingen är att den post-urbana staden är en funktionell region med en mängd funktioner från (stads)jordbruk till avancerad kunskaps- och kulturproduktion och fritidsaktiviteter. Framväxten av stadsregioner är global och i dagens utvecklingsländer sker urbaniseringen betydligt snabbare än den gjorde under motsvarande period i västvärlden. I det globala perspektivet ökar betydelsen av storstadsregionernas utbyte med andra storstadsregioner, medan det relativa beroendet av den kringliggande ”yttre” landsbygden och mindre orter minskar.

Varför har det då blivit såhär? En delförklaring har redan getts, nämligen att exploatering av landsbygdens resurser (jord, skog, mineraler, vattenkraft, vindkraft, etc) numera är mycket kapitalintensiva verksamheter med litet arbetskraftsbehov och att den arbetskraft som behövs i växande utsträckning är av fly-in fly-out karaktär. Dagens och morgondagens jobb finns i andra sektorer av ekonomin, framförallt inom servicesektorn som till stor del är beroende av lokal efterfrågan. Den växer alltså främst på orter där det finns många människor, och bidrar till att dessa storstäder fortsätter växa. Andra förklaringar måste sökas i de lokaliseringsfördelar som stora städer har. Ekonomisk forskning har visat att tillväxt ofta har sina rötter i geografiskt koncentrerade kluster av expanderande verksamheter. Samlokalisering av företag i en bransch eller närliggande branscher skapar också en lokal/regional arbetsmarknad som underlättar spontan spridning av så kallad ”tyst kunskap” inom klustret. Detta anses i sin tur främja innovationer. Geografisk specialisering i kluster är alltså ett ”recept” för tillväxt, åtminstone på kort och kanske medellång sikt. Geografiskt koncentrerade kluster är dock inte utan problem. I vissa branscher, t.ex. informations- och kommunikationsteknik, är produktcyklerna korta vilket kräver ständig förnyelse av teknik och produkter. Ett annat problem kan vara att hela branscher med tiden tenderar att möta en sviktande efterfrågan. Klustren måste förnya sig totalt, men har en ort väl specialiserat sig är det inte lätt att byta inriktning. Det vittnar inte minst Bergslagens en gång så starka metallindustri om.

Storstadsregionernas fördelar i detta perspektiv är just att de är stora nog att kunna inrymma många olika specialiserade kluster. Denna diversifiering, att man inte har alla ägg i en hatt, gör att storstäder samtidigt kan härbärgera såväl expanderande som tillbakagående kluster. Medan mindre orter sällan har något annat val än att satsa på specialiserade kluster blir storstäderna på detta sätt betydligt mindre känsliga för enskilda branschers upp- och nedgångar. Det finns även forskning som tyder på att idé- och kunskapsspridning mellan branscher ligger bakom innovationer och nya produkter och för denna typ av innovationer har storstadsregioner en klar fördel jämfört med mindre orter eftersom storstäder är mer diversifierade och därmed har större potential för denna typ av kunskapsspridning. En tredje förklaring till storstadsregioners tillväxt, som också har med kunskapsspridning och innovationer att göra, är att dessa regioner är de som är bäst uppkopplade till de globala nätverken. Storstäderna har de största flygplatserna för resande till och från världen i övrigt. Det är där som huvudkontor, finansiella och juridiska tjänster samt forsknings- och utvecklingsverksamhet är koncentrerade. Allt detta betyder att det är till storstadsregionerna som information och kunskap om nya produkter, ny design och nya metoder kommer först och som dessa element i innovationsprocesserna först börjas tillämpas och möta efterfrågan.

Svaret på frågan ”Vart är vi på väg” blir enligt resonemangen ovan alltså att vi är på väg mot en post-urban värld där stora stadsregioner med sina globala nätverk blir allt viktigare för den ekonomiska utvecklingen, i respektive land, i respektive världsdel och globalt. Dessa storstadsregioner består av mycket mer än deras centrala kärnor. Förorter, mindre städer, små orter och landsbygd bildar tillsammans den mosaik av olika aktiviteter och markanvändning som formar dessa funktionella stadsregioner. Utanför dessa finns ett stort antal mindre, lokala/regionala arbetsmarknader bestående av regionala centra och mindre tätorter, landsbygder och glesbygder. En del av dessa regionala centra har blivit noder i kunskapsekonomin med starka kopplingar till storstadsregionernas nätverk och marknader och växer, även om deras regionala spridningseffekter är relativt små. Andra regionala centra har en betydligt svagare tillväxt. De stora landsbygdsområdena utanför pendlingszonerna är de stora förlorarna.

Om detta är svaret på frågan vart vi är på väg, blir den naturliga följdfrågan vilka krav den post-urbana världen ställer på den regionala utvecklingspolitiken. Detta diskuteras i ett kommande blogginlägg.

Denna text är en omarbetad version av ett av författarens kapitel i antologin ”Regionala tillväxtpolitiska utmaningar – behov av strukturreformer och nya samverkanslösningar?” Red: Ulf Tynelius och Torbjörn Danell. Tillväxtanalys PM 2017:10.

Hans Westlund
Professor i urbana och regionala studier vid Kungliga Tekniska Högskolan
Professor i entreprenörskap vid Internationella Handelshögskolan Jönköping
hans.westlund@abe.kth.se
https://www.kth.se/profile/hanswes/

Referenser

Johansson B, Klaesson J, Olsson M (2002), On the non-linearity of the willingness to commute. (Länk: http://www-sre.wu-wien.ac.at/ersa/ersaconfs/ersa02/cdrom/papers/476.pdf)

Westlund H (2018), Urban-Rural Relations in the Post-Urban World. In Tigran Haas and Hans Westlund (Eds.) In the Post-Urban World. London: Routledge, sid 70-81.

Westlund H, Haas T (2018) Introduction: In the Post-Urban World. In Tigran Haas and Hans Westlund (Eds.) In the Post-Urban World. London: Routledge, sid 1-12.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Skogen i intersektionell forskning

Den 24 februari anordnar SLU, LTU och Mittuniversitet ett digitalt panelsamtal med frågeställningen Hur förstår och förhåller du dig till skogen (som t.ex. plats, naturresurs och kontext), inom ramen för ett intersektionellt perspektiv, i din forskning?

/https://www.slu.se/ew-kalender/2021/2/forskningskonferens-slip/

Mer på samma tema blir det i augusti då konferensen SLIP2021 går av stapeln i Umeå. Missa inte det!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Infrastruktur och regional tillväxt: ett historiskt perspektiv

av Kerstin Enflo vid Lunds universitet

Snabba samhällsförändringar riskerar att skapa vinnare och förlorare. Under Sveriges industrialisering från 1800-talets mitt gynnades tillväxten i hela landet av infrastrukturinvesteringar i järnväg och elektrifiering. Sedan 1980-talet har Sverige upplevt ett trendbrott. Den regionala klyftan har ökat i takt med framväxten av ett tjänstesamhälle vars produktivitet tenderat att öka i tättbefolkade områden. Figur 1 åskådliggör hur den regionala ojämlikheten utvecklats sedan industrialiseringen.

Idag upplever samhället återigen en snabb teknikomvandling. Tidens nya tillväxtkrafter kommer från automatisering och digitalisering, och under det senaste året har antalet personer som utför sitt arbete från hemmet ökat radikalt, något som har potential att förändra synen på vilka orter som anses attraktiva att bo i och arbeta i. Återigen lyfts frågan om vilka infrastrukturinvesteringar som är nödvändiga för att ta tillvara på utvecklingen och om den till och med skulle kunna gynna en landsbygdsbaserad tillväxt.

Men kan infrastrukturinvesteringar göra skillnad och hur långvariga är deras effekter? I min forskning har jag analyserat två viktiga historiska infrastruktursatsningar, järnvägens och elnätets utbyggnad, och kan påvisa stora och långvariga effekter på regional tillväxt.

Figur 1. Befolkningsjusterad variationskoefficient i BNP per capita, 24 svenska län.
Källa: Enflo, Henning och Schön (2018)

Exempel 1: Stambanans långsiktiga effekter

Det första riktigt stora beslutet som rör infrastruktur och regional utveckling är järnvägarnas utbyggnad genom stambanorna vid 1800-talets mitt. I Sverige, till skillnad från många andra länder, byggdes järnvägarna enligt en på förhand bestämd plan utarbetad av ingenjören Nils Ericson. Planen byggde på två principer: kusten skulle undvikas av militära skäl och järnvägslinjerna skulle ”bryta bygd”, något som innebar att områden som varit missgynnade av de historiska vattentransportlederna skulle prioriteras. Stambanorna kopplade samman många orter som var synnerligen små och landsbygdsbetonade och tidigare varit missgynnade av den ekonomiska utvecklingen.

Trots detta växte stationsorterna kraftigt under 1800-talets andra hälft. Tillsammans med Thor Berger har jag i en studie visat att dessa orter också utvecklade större företag och industrialiserades snabbare. Intressant nog kvarstår de befolkningsmässiga effekterna av den historiska satsningen än idag. Utvecklingen kan illustreras i figur 2 som visar två städer med till synes liknande befolkningsutveckling innan järnvägen byggdes: Skara och Skövde. Idag är Skövde, som fick järnväg 1862, nästan tre gånger större än Skara.

Figur 2. Stambanans långsiktiga effekter. Jämförelse av tvillingstäderna Skövde och Skara.
Källa: SCB befolkningsstatistik.

Exempel 2: elektriciteten som en teknologisk chock

Även det svenska elnätet byggdes ut enligt stamnätsprincipen. I början av 1900-talet fattade Kungliga Vattenfallstyrelsen beslutet att investera i tre större vattenkraftverk, Olidan, Porjus och Älvkarleby, och genom ett statligt finansierat elnät knyta samman dessa för att täcka elförsörjningen i landet. Utbyggnaden innebar en lokal teknikchock för de områden som fick tillgång till elnätets utbud av billigare energi först. Sänkta elkostnader innebar en stark stimulans mot att öka automatiseringstakten i ekonomin och ersätta den manuella arbetskraften med de nya elmotordrivna maskiner.

I en studie visar Jakob Molinder och Tobias Karlsson och jag att regioner med tidig eltillgång genom stamnätet, det så kallade centralblocket, upplevde en snabb strukturomvandling: jordbruksarbeten minskade och istället växte arbeten inom industrin och tjänstesektorn. Däremot försvann inte jobben. Snarare var det så att nya arbeten som krävde mer utbildning och erfarenhet, tillkom. Effekterna av den nya tekniken var lika stor oavsett om socknen var tät- eller glesbefolkad och det var de mest industriella sockarna som ytterligare kom att specialisera sig i de nya näringarna.

Jämförelse mellan de historiska satsningarna och framtidens:

Järnvägsnätet påverkade främst efterfrågan på produkter och tjänster, genom att minska transportkostnaderna för företag att nå en större marknad. Elnätet hade sin största påverkan på utbudssidan, genom att sänka produktionskostnaderna och stimulera införandet av ny teknik i det lokala näringslivet. Båda satsningarna skapade möjligheter för den landsbygdsbaserade industrin som förlades nära råvarorna, utanför de stora städerna.

Dagens stora diskuterade och planerade infrastrukturprojekt, utbyggnaden av höghastighetståg och digitaliseringen av landsbygden, har många likheter med de satsningar som ägde rum för mer än 100 år sedan. Historien visar att ökad tillgång på transporter genom stambanan stimulerade efterfrågan, möjliggjorde stordriftsfördelar och påverkade arbetsmarknaders storlek, sådana effekter kan även väntas av nya tågbanor. Elektriciteten visade att ny teknik drev på strukturomvandlingen på landsbygden, och att jobben inte försvann, utan snarare förändrades. Digital infrastruktur skulle kunna få liknande effekter, då den minskar kostnaderna för kontorsarbetskraft spridd över hela landet. Digitaliseringen kan även komma till användning i den produktionsorienterade industrin, genom möjligheten till automatisering.

De historiska exemplen visar att infrastruktur som drivits fram genom medvetna nationella satsningar fått stora regionala effekter och att dessa även tenderat att bli bestående över tid. Det finns därför alltid en risk att det nationella intresset kommer i konflikt med det regionala intresset, särskilt om orter som gynnas av satsningarna växer på bekostnad av närliggande områden. Det är särskilt olyckligt om stora satsningar blir till regionala huggsexor i ett nollsummespel om var tillväxten ska fördelas. Att bygga med allas gemensamma intresse i fokus är dock inte detsamma som att bara bygga i de växande städerna. En dynamisk och välmående landsbygd ligger i allra högsta grad i det nationella intresset. Den historiska utvecklingen visar att det inte bara varit möjligt att kombinera minskande regionala klyftor med en stark nationell tillväxt, utan att det till och med kan ha varit gynnsamt.

 

Kerstin Enflo, Professor i ekonomisk historia, Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet

Kerstin.Enflo@ekh.lu.se

https://sites.google.com/view/kerstinenflo/

Läs mer:

Berger, Thor and Kerstin Enflo (2017) Locomotives of local growth: The short- and long-term impact of railroads in Sweden, Journal of Urban Economics, 98, pages 124-138.

Enflo, Kerstin, Martin Henning och Lennart Schön (2018) Swedish regional GDP 1855-2000: estimations and general trends in the Swedish regional system, in The Economic Development of Europe’s Regions A Quantitative History Since 1900 (eds. Nikolaus Wolf, Joan Ramon Roses). Routledge.

Molinder, Jakob & Karlsson, Tobias & Enflo, Kerstin, 2019. ”More Power to the People: Electricity Adoption, Technological Change and Social Conflict,” Lund Papers in Economic History 206, Lund University, Department of Economic History, revised 13 Oct 2020.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar