Ett blogginlägg av Christel Avendal, lektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet
Ungas vardag på landsbygderna inbegriper en stor mängd kunskaper som inte nödvändigtvis relaterar till formell skolgång. Jag kallar dem för vardagskunskaper eftersom de används i vardagliga aktiviteter, exempelvis vid jordbruksarbete, i motorsport, eller när man tar hand om djur. Kunskaperna är liksom inbakade i vardagens göromål. De används och blir meningsfulla i relation till konkreta aktiviteter i landsbygdens geografi.
Ungas vardag på landsbygderna inbegriper en stor mängd kunskaper som inte nödvändigtvis relaterar till formell skolgång. Jag kallar dem för vardagskunskaper eftersom de används i vardagliga aktiviteter, exempelvis vid jordbruksarbete, i motorsport, eller när man tar hand om djur. Kunskaperna är liksom inbakade i vardagens göromål. De används och blir meningsfulla i relation till konkreta aktiviteter i landsbygdens geografi.
“Framstår som avgörande för ungas vardagsliv och välmående”
Vardagskunskaperna framstår som avgörande för ungas vardagsliv och välmående. Att använda och få erkännande för sina kunskaper ger vardagen värde. Samtidigt visar mitt forskningsprojekt om unga på landsbygd att vardagskunskaperna inte alltid ses som kunskaper, vare sig av unga själva eller andra. Istället tas de för givet som en naturlig och ouppmärksammad del av vardagslivet; oartikulerade och så gott som osynliga.
Sett från ungas perspektiv verkar den formella skolan vara en aktör i detta osynliggörande. I skolmiljön blir landsbygdens vardagskunskaper till icke-kunskaper, och annan slags kunskap uppmärksammas och värderas. Utifrån detta perspektiv kan skolan ses inte bara som ett sammanhang där kunskaper gror och växer, utan även som ett sammanhang där kunskaper osynliggörs. Skolan skapar också icke-kunskap.
När jag har pratat om detta med skolpersonal, välfärdsarbetare och invånare på landsbygd tycks beskrivningen kännas igen. Under ett föredrag för personal på en grundskola sa jag ungefär samma sak som i ovanstående stycken. Jag stod i ett klassrum framme vid vita tavlan och var i full gång med att prata när jag blev avbruten: “Nu måste jag bara få säga något”, sa personen i fråga. Den berättade att personalgruppen så sent som förra veckan hade talat om exakt samma sak, och sa att de så ofta tänker på alla dom saker som barnen i deras skola kan och gör, men som inte ges utrymme i skolan. Barnen kan och vet så mycket, sa personalen till mig, sådant som inte syns i deras skolbetyg. Hur ska vi bättre uppmärksamma och ta tillvara de kunskaper som landsbygdens unga har?
“Skolan skulle kunna vara en viktig aktör i sådant arbete”
Skolan skulle kunna vara en viktig aktör i sådant arbete. Samtidigt har den svenska skolan genomgått en akademisering. Den har ett starkt fokus på teoretiska kunskaper redan i de tidiga skolåren, också i praktiska skolämnen som idrott, hemkunskap och bild. Skolans fokus på bedömningar och individuell prestation har ökat. Ett av de uttalade målen för grundskolan är att varje elev “utvecklar förmågan att själv bedöma sina resultat och ställa egen och andras bedömning i relation till de egna arbetsprestationerna och förutsättningarna”. I skolan lär barn sig att uppmärksamma sina prestationer. Dock gäller det främst de prestationer som anses viktiga. Andra förmågor och kunskaper hamnar i skymundan.
Självklart gäller detta också barn som inte bor på landsbygderna. Landsbygdernas geografi ger specifika förutsättningar för att utveckla vissa kunskaper, men det finns ingen anledning att tro att processerna är begränsade till landsbygd. Både i och utanför landsbygdsområden finns barn och unga som kan och vill en massa, skolor som inte i tillräcklig utsträckning har möjlighet att se och tillvarata dessa kunskaper, och lärare som uppmärksammar detta. På så sätt har landsbygdens unga mycket gemensamt med unga från andra geografiska sammanhang. Så frågan kanske snarare bör ställas: Hur ska vi bättre uppmärksamma och ta tillvara den mångfald av kunskaper som ryms inom vårt samhälle?