Urbana normen under omprövning?

av Lotta Svensson vid FoU Hälsingland

Redan i slutet av mars tänkte jag det första gången – nu kan det ju inte fortsätta som förut … Och allt sedan dess har den uppfattningen förstärkts för varje dag, för varje tv- och tidningsinslag – som nu ger en annan bild av relationen mellan stad och land, en annan värdering av vad som är viktigt på riktigt, som nu bekymrar sig om t.ex. självförsörjningskvoter (vi skulle få svårt att överleva på spannmål, socker och morötter), distansarbete, personalförsörjning inom välfärden och beredskapslager. Och där begränsade resurser i de mindre kommunerna kan utgöra gränser och hinder för de sommarboende från större kommuner (där de betalar sin skatt, oftast lägre än i sommarkommunen), som längtar ut till landsortens natur och avkoppling.

Allt detta har sedan förstärkts av den insamling av dagboksanteckningar från vardagen i Coronatider som vi påbörjat här på FoU Hälsingland, även den i mars. I dagböckerna finns mycket att hämta, och en sak som blir tydlig är den stora tacksamhet som dagboksskrivarna känner över närheten till naturen och till de småskaliga möjligheterna till hjälp och att kunna hjälpa till. De vuxnas tydligt uttryckta tacksamhet och nöjdhet över att bo där de bor är något nytt, den står i kontrast till den norm som min tidigare forskning belyste – där de vuxna i tysthet förmedlade att landsortsboende egentligen är ett sämre val eller ett ickeval, särskilt för unga människor.

Och jag tänker att detta väl ändå måste komma att påverka den där urbana normen som jag nu har varit ute och pratat om i så många år. Jag har visat hur den negativt påverkar de landsortsboende ungas självkänsla, självförtroende och självaktning och deras delaktighet i samhällsliv och utvecklingsfrågor.

Men ingen av oss vet vad som väntar efter Coronapandemin, kanske består idén om storstadens överlägsenhet, där unga som bor i landsorten och vill bo kvar där kommer att uppfattas som att de inte fattat vad som gäller och att det är ett uttryck för bristande ambitioner att ”bli kvar”.

Vilka erfarenheter och vilka framtidsdrömmar de unga har skiljer sig åt, individuellt men också i hög grad utifrån social bakgrund, Det är främst de unga med en arbetarklassbakgrund som önskar att framtiden skulle kunna utspela sig i uppväxtorten. Medelklassungdomarna menar att den karriär och den utveckling de önskar sig finns att hämta någon annanstans, men inte var som helst – utan i storstäderna. Att vara ”en som tänker flytta” blir också en identitetsmarkör av att man är en person som har förstått vilka normer som gäller för att vara lyckad, i samhället.

De normerna förmedlas även av de omgivande vuxna som, när de talar om ungdomarna som grupp, oreflekterat beskriver att det är naturligt och normalt att flytta som ung, och som medvetet eller omedvetet behandlar de som stannar som några som inte riktigt är att räkna med. Mina tidigare studier visar att många vuxna på de mindre orterna har fokus på de som planerar att flytta och glömmer/negligerar/förminskar de som försöker att bo kvar. Trots att detta är de unga som vill bo kvar för att det är deras önskan och idé om hur ett gott liv ska se ut, och som är villiga att t ex jobba i välfärden, laga våra bilar och sälja vår mat. Detta var vad som framkom när jag gjorde mitt avhandlingsarbete i Söderhamn, (och därpå följande uppföljningar) och som sedan visade sig kännas igen i hela Sverige.

Mycket arbete har lagts ner på att förändra dessa synsätt sedan dess, av bl.a. Hela Sverige ska Leva och Unga på Landsbygden. Dessutom har normer och orättvisor kring förhållandet stad och land börjat diskuteras offentligt i mycket större grad och många kulturella yttringar har tagit sig an temat. Den urbana normens sanning är nu förpassad till att vara en ”sanning”. Likafullt har min forskning fortsatt att vara aktuell och det den visar – att unga som vill stanna känner sig nedvärderade – fortsätter att vara verklighet och kännas igen i otaliga kommuner. Det har gjort att jag efterfrågats för föreläsningar, nu i många år, efter att jag gjorde denna studie. Många har också frågat mig ”vad ska man göra då?” och så småningom tog jag mig an frågan och skrev en bok (tillsammans med erfarna praktiker) om vad som behöver göras för att unga i landsorten ska uppleva riktig delaktighet och känsla av sammanhang och därmed kunna känna självförtroende, självaktning och stolthet även när deras framtidsönskningar innebär att vilja bo kvar där de vuxit upp.

Det är förstås ett medvetet och långsiktigt arbete som krävs, men kanske kan Coronapandemin hjälpa oss att se att det är värden, värderingar och resursprioriteringar vi diskuterar när frågan om relationen mellan stad och land hettar till – inte några självklara sanningar. Coronaprövningen rymmer möjligheten att de självskrivna ”sanningarna” om globalisering, urbanisering och rörlighet – och den underförstådda normen som säger att unga som har ambitioner måste flytta till storstaden för att bli något – kan komma att i grunden omprövas.

Och vad händer då? Hur visar sig i så fall förändringen? Gissa om det kittlar min nyfikenhet, och gissa om jag hoppas på att kunna följa upp mitt, numera, ”före”-material (som rymmer regelbundna nedslag hos gymnasieungdomar sedan nästan 20 år tillbaka) med undersökningar som kan visa vad som egentligen hände med våra värderingar, och med den urbana normen, i samband med och efter Coronan …

Lotta Svensson, Ph.D i sociologi, forskare vid FoU Hälsingland

ann-charlott.svensson@hufb.se

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *