Tillväxt och turism – en hållbar ekvation?

Av Linda Lundmark, lektor och docent vid Geografiska institutionen vid Umeå Universitet

I en ny bok har jag och mina kollegor skrivit om våra tankar och forskningsresultat kring samhällsrelevanta frågor som berör gles- och landsbygd (områden som är perifera gentemot befolkningskoncentrationer och maktcentra), till exempel flyttningar, bostadsfrågan och jobben, men framförallt handlar den om de som bor och verkar där (Lundmark, Carson och Eimermann 2020). Boken sammanfattar på ett populärt sätt det som jag såg framför mig när jag i början av 2000-talet fick anställning som doktorand. Med ett undantag – då kunde jag aldrig tro att resultatet skulle komma att präglas av tankar på en pandemi: Hur kommer människorna på gles-och landsbygd att påverkas? Vad händer med olika delar av samhället när vi utsätts för den stress som en pandemi utgör? Dessa frågor är på ett sätt bestående. Det handlar om att förstå att sambanden mellan individ, samhälle, ekonomi och utveckling är komplexa, dynamiska och beror på rumsliga och tidsmässiga perspektiv. Dessa är svåra att sammanfatta och förmedla eftersom förhållandena också ser olika ut beroende från vilken plats vi väljer att studera dem. Detta gäller inte minst naturresursanvändningen där min forskning har utgått från premissen att vad som är att betrakta som en resurs är föränderligt i tid och rum och hur vi kan använda den resursen likaså.

Ett konkret exempel på en resurs som ändrat skepnad är skogen. Under merparten av 1900-talet var det skogsråvaran som var den absolut viktigaste resursen. Idag ser vi långt fler resurser än träd i samma skog. Vi pratar om ekosystemtjänster där inte minst inlagring av CO2 ingår som ett sätt att sakta ner klimatförändringen, vi ser friluftsliv som läkande och bra för vår hälsa, men vi ser också ekonomiska värden inom så kallade attraktiva näringar där ibland naturturism som ger möjligheter för små entreprenörer att skapa avsättning lokalt. Skogsbruket kommer inte att upphöra för det. Snarare kan vi tala om ett multifunktionellt synsätt och bruk av vår naturmiljö. Detta är ju inte något nytt men har under 1900-talet hamnat i skymundan för den tillväxtfokuserade ekonomiska modell som varit grunden för vårt synsätt på skogen. Och inte bara för skogen förresten. Tillväxt har varit ledordet för det mesta under en lång tid nu inte minst när det gäller befolkningen. Alla som känner till den nordliga periferin, eller vilken periferi som helst för den delen, förstår säkert att det kanske inte i första hand är tillväxt man tänker på i samband med dem. Samtidigt har det under senare år uppkommit en diskussion kring om och hur detta tillväxtfokus bidrar till hållbar utveckling? Hur ska vi förstå och hantera glesbygd, landsbygd och periferi när vi utgår från ett tillväxtparadigm och hur kan vi använda hållbarhetsbegreppet när vi arbetar med utveckling av sagda områden?

Med utgångspunkt i tillväxt som norm är det lätt att förstå varför turism hamnar i blickfånget. Det är en näring som vuxit exponentiellt globalt sett och som har potential att fördela välstånd från rika till fattiga regioner såväl som mellan individer. Jag har under alla år jag forskat använt turismen som ett exempel på en näring som bidrar till regional utveckling genom en diversifierad arbetsmarknad och nya möjligheter på gles- och landsbygd. Turismen har också setts som en viktig del i den nationella strategin för att minska de ekonomiska klyftorna mellan stad och land. Min forskning visar dock att det finns stora skillnader mellan olika glesbygder och landsbygder när det gäller vilka positiva effekter man kan förvänta sig av (småskaliga) turismsatsningar. Det kan om det vill sig illa visa sig att marknaden är mättad på småskalig gårdstillverkning av getost eller på B&B som riktar sig till små grupper besökare. Och vilka effekter får det lokalt och regional att helt förlita sig på ett fåtal illojala turister och urbana nedväxlare för utveckling? Men det är förstås inte så enkelt som att mer turism alltid är bättre. Vissa platser drabbas också av för mycket turism enligt somliga, så kallad överturism, och pandemin visar just på hur svajig turismen är och hur snabbt flöden av människor till olika platser kan ändras beroende på yttre omständigheter som ingen kan kontrollera. Denna svajighet skapar en sorts turismbubblor som uppstår oväntat och försvinner lika fort igen, som inte kan planeras för, investeras i eller ens få inkomst från. Vi har sett det hända i Stekenjokk och vid Trollsjön bland annat under Coronasommaren 2020.

Och så var det det här med hållbarhet. Överfulla destinationer och nedgångna attraktioner finns även på våra breddgrader och flygresorna som krävs för att ta sig hit bidrar också de till miljömässigt ohållbara omständigheter. I en ny bok på temat nerväxt och turism (Hall, Lundmark och Zhang, 2021) frågar vi oss vilka hållbara sätt det finns för turismnäringen att gå vidare efter pandemin? Vi tror ju i grunden att turismnäringen kan bidra till ett bättre, mer jämlikt och ekologiskt hållbart samhälle och att krisen kan ge oss en skjuts mot ansvarsfull, hållbar och socialt innovativ turism. Ändå väcker en växande turistindustris fortsatta bidrag till ohållbar global förändring frågan om huruvida hållbar turism faktiskt kan uppnås via en så kallad” balanserad ”strategi som fortsätter främja ekonomisk tillväxt. Så kallad ’grön tillväxt’ och turismplanering för att komma åt problemen kring överturism kan man se som reformer på marginalen och ändrar inte i grunden ett ohållbart system inriktat på ekonomisk tillväxt. Att ändra ledningsstrukturer eller förbättra teknologin eller att hantera de resurser som finns lokalt genom politiska strategier och planering är inte tillräckligt långtgående åtgärder i det läge som vi befinner oss nu när det gäller turismens globala påverkan – vi måste också ändra vårt beteende som turister och därmed våra resemönster annars står vi där med en vad vi kan kalla för ”Brundtland-som-vanligt”-lösning. Därför är det viktigt att de lärdomar vi kan dra utifrån pandemins effekter också kan komma i bruk så snart som möjligt genom olika åtgärder brett i samhället men också genom individuella ställningstaganden och handlingar.

Linda Lundmark
Lektor och docent vid Geografiska institutionen vid Umeå Universitet
linda.lundmark@umu.se

Att läsa:
C. M. Hall, L. Lundmark, & J. J. Zhang, (2021). Degrowth and Tourism. New Perspectives on Tourism Entrepreneurship, Destinations and Policy.  London: Routledge.

Lundmark, L., Carson, D. B., & Eimermann, M. (2020). Dipping in to the North. Living, Working and Traveling in Sparsely Populated Areas: Palgrave Macmillan

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *