Kunskaper för landsbygder

Välkommen till ett kunskapscentrum för alla som är intresserade av landsbygder! Här hittar du bland annat:

Blogginlägg skrivna av forskare runt om i Sverige som arbetar med landsbygds- och regionalforskning. Bloggen drivs som en del av Uppdrag Landsbygd: SLU:s regeringsuppdrag för att främja en bättre samordning och samverkan inom den svenska landsbygds- och regionalforskningen

Webbinarieserien Kunskaper för Landsbygder som drivs av SLU tillsammans med Akademi Norr och Högskolan i Gävle. Webbinarieserien innehåller dels kompetensutveckling för landsbygdsutvecklare, men även seminarier för de som är särskilt intresserade av entreprenörskap och affärsutveckling på landsbygden.

Här samlar vi även andra kunskaper som kan vara intressanta för alla som jobbar med landsbygdsutveckling: nätverkscaféer, aktuella event och annan matnyttig information

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Landsbygden Enlandsbygde

Jag skulle egentligen lämna mitt forskarliv bakom mig. Gå i pension, snickra, spela flöjt och gosa med barnbarn. Jodå, jag har slutat åka till jobbet, jag vaknar långsamt och väljer själv hur dagarna ska förlupa. Men ofta vinner läsandet och skrivandet och föreläsandet kampen om min tid. Det är något väldigt starkt som driver, jag vill verkligen förstå och kommunicera om den mänskliga handlingsförlamningen inför klimathotet. Vi människor har så oerhört svårt att ge framtiden närvaro i nutid, att införliva kunskap om framtiden med våra handlingar i nuet. Vi vet att framtiden formas av summan av allt vi gör och inte gör men faller själva ständigt tillbaka i nuet. För min del är klimatfrågan och den svenska landsbygdens framtid ett evigt fokus. Och nu mera uppfattar jag ett stort sug efter reflektion på djupet kring dessa frågor.   

Världen är på väg mot en klimatkatastrof och planerna för omställning är totalt otillräckliga. FN uttrycker att den är tvingande, den är inte ett val vi har; den kommer över oss på ena eller andra sättet.Vi är illa ute, vi är riktigt illa ute, klimatet springer ifrån oss. Globalt fordras ungefär en halvering av klimatpåverkan varje årtionde för att inte vår civilisation ska dramatiskt hotas. Vi svenskar bidrar till klimatförändringen med ca 11 ton co2ekvivalenter/person. För att göra vår del av klimatläxan behöver vi komma ner till snarare 1 ton. Jag kan ibland förtvivla över att inte ens mina egna kollegor i akademin har funderat över sin egen roll i detta. Många har inte ens gjort de få knapptrycken till en app där man kan läsa av sin egen klimatpåverkan. Än färre har gjort sig av med ohållbara vanor. Ändå skulle nog de flesta i princip hålla med om att ansvaret för kommande liv är en viktig del av vad det är att vara människa.

Nu har klimatfrågan ramlat rakt ner i våra landskap, i våra samhällen, i våra kommuner, i företag och organisationer, i våra hushåll och våra egna liv. Och i det här perspektivet är våra städer och tätorter och landsbygder som ett museum över flydda tiders behov. Vi behöver göra nya avvägningar kring alla våra aktiviteter, hur vi producerar och hur vi konsumerar. Nästan ingenting skulle byggas likadant om vi fick börja om med det vi nu vet om klimatfrågan. Det är egentligen en ganska spännande uppgift att tänka sig in i det samhälle som vi skulle få med klimatfrågan löst. Men i alla våra institutioner finns det istället bromsar som består av allt från ekonomiska intressen, värderingar och vanor och beroenden.  Människan vill helst fortsätta som förut. Det har genom historien varit framgångsrikt att lära sig vad som funkar och sedan fortsätta med det. Men det kan vi inte hålla fast vid nu, det är speciellt för vår tid att kontinuitet är en katastrofal idé.

Hur långt har vi kommit i verklig omställning? Nästan ingenstans. Vi har inte minskat avtrycket ett enda dugg sedan 1990 när den första larmrapporten kom från FN:s stora forskarnätverk IPCC. Och vi måste konstatera att de allra flesta på landsbygden fortfarande röstar på partier som när det kommer till kritan tycker att klimatkrisen får lösas någon annan gång eller någon annanstans. Klimatfrågan är lite elitistisk också, den passar bra för protester mot etablissemanget. Motståndet är stort hos många i breda mot förnyelse som kommer uppifrån eller utifrån. Motvärn mot klimatomställning kan användas för att visa sitt utanförskap och avståndstagande.

Annonsbladets ledarskribent i Dalarna heter Thomaz Andersson. Han har en enorm känsla för dessa underströmmar. Så här stod det häromsistens. ”Har förstått att de som bestämmer tycker att vi borde köpa batteridrivna bilar. Folk med fel plånbok löper en risk att högst ofrivilligt bli miljöbovar”. Här är elbilen en fiende trots att elbilen redan 2023 väntas bli billigare än motsvarande dieselbil. Och den kostar bara 1,50 milen att köra. Den kan snart laddas effektivt var som helst, även hemma. Man slipper beroendet av de allt glesare bensinmackarna. Elbilen är perfekt för landsbygden där avstånden är stora. Men man vill inte ha den! Man vill ha sina dieseldoftande monster. Men den här formuleringen i Annonsbladet rider på speglar en klyfta som egentligen inte alls går mellan land och stad utan mellan den elit som formar framtiden och de som tvingas in i den. Här ser vi det upplevda utanförskap som vuxit fram.

Men det pågår en djupgående omprövning. Klimatfrågan är slutligen på väg att växa in som en central del av samhällsdebatten. Med plötsligt genomslag i media och den allmänna debatten; flygskam och ansvarstagande. Den typ av modernitet som industrisamhället byggde på med evig tillväxt som huvudidé har kommit till vägs ände. Här sitter vi med ett samhälle som är helt felbyggt i förhållande till det problem som måste lösas om vi alls ska kunna ha nån välfärd i framtiden.

Så vad är det som ska till? Klimatomställningen kan bara bli av om den kan få ett brett stöd hos människor. Det kan bara växa fram genom att ny kunskap etableras, att fler människor får kunskap om problem och lösningar. Det krävs en kombination av folkbildning och teknikutveckling. Mycket är redan på väg men det går hittills alldeles för sakta på många områden. Det krävs också att vi gör upp med några av våra favoritvanor och normer; få stopp på överkonsumtionen av varor och ett slut på det galna resandet runt om i världen. Landsbygden har många kvaliteter som skulle kunna medverka i en radikal omställning; den rymmer stora frihetsgrader för att den håller med oplanerad mark, med biologiska resurser, plats för experiment, ett livsutrymme för innovatörer och nytänkande. Men den måste också våga vända blicken framåt och fokusera på möjliga och nödvändiga förändringar.

Erik Westholm

Professor emeritus vid Institutionen för Stad och Land, SLU och vid Högskolan Dalarna

erik.westholm@slu.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Möjlighetens fönster öppnas mot svenska skogsbär

I min forskning har jag under den senaste tiden funderat kring den roll som landsbygden kan komma att spela i omställningen mot en hållbar framtid. Jag tror att den lokala närmiljön, och relationen mellan stad och land, kommer att bli allt viktigare för oss, inte minst för att vi radikalt ska kunna minska vårt beroende av fossila bränslen. Detta kan ta sig uttryck i att vi söker nya typer av boendemiljöer, att vårt resande sker i närmiljön, men också att en allt större del av vår mat blir lokalt producerad.

Foto: Tomas Forsberg

Ett tydligt exempel på hur landsbygden i framtiden kan komma att spela en utökad roll som hållbar plats och matproducent är i anslutning till svenska skogsbär. Under nästan tio års tid har min forskning kretsat kring hur bärbranschen i Sverige förser sig med arbetskraft från Thailand. Jag och min forskargrupp har besökt bärskogar och boenden på svensk landsbygd, thailändska byar, och intervjuat alla tänkbara parter: bärplockare, företagare, fackföreningar, och myndigheter i både Sverige och Thailand. Dessutom har vi genomfört en enkätstudie med thailändska bärplockare, som publicerats på Delegationen för migrationsstudier. Vi har fått ett brett perspektiv på frågan, som visar på frågans komplexitet. Som till exempel: varför ta arbetskraft från andra sidan jorden, när det finns arbetsföra personer i närområdet? Varför återvänder plockare år efter år, trots att lönsamheten är dålig? Och varför finns det nästan ingen produktion av bär i Sverige?

I korthet visar vår forskning att: De thailändska bärplockarna kommer till Sverige för att plocka bär inom en bransch som är starkt globaliserad och konkurrensutsatt. De svenska bärföretagen exporterar svenska skogsbär som en fryst, oprocessad råvara till andra delar av världen, särskilt Kina. För att stå sig på den globala marknaden anser branschen att de ”tvingas” importera billig och skattefri arbetskraft. Starka sociala nätverk har skapats mellan arbetare och företag, och en migrationsindustri har etablerats, baserad på thailändska bemanningsföretag som skattefritt förmedlar arbetare till Sverige. Dessutom har en tradition av att arbeta som bärplockare i Sverige skapats i vissa thailändska byar. På bärplockarnas fasader hänger älghorn från svenska skogar som en symbol för att det är möjligt – faktiskt! – för en thailändsk risbonde att plocka sig ett liv ur fattigdomen.  

Inom forskningen säger vi att det har skapats en väv av täta, transnationella nätverk, som gör att processen fortsätter år efter år, och att enskilda arbetare reser till Sverige upprepade gånger. I vår enkätstudie var genomsnittet 7 år, men som mest hade en person arbetat i Sverige hela 27 gånger. Enligt vissa forskare, till exempel ekonomer, så är en sådan siffra är ett bevis på att bärplockning är lönsamt för arbetarna. En rationell, ”economic man” skulle inte återvända om det inte vore lönsamt. Och visst finns det enskilda bärplockare som tjänar bra med pengar. Men mitt samlade intryck är att det snarare är förhoppningen om stora förtjänster, ihop med en etablerad migrationsindustri, som gör att de återvänder. De ser grannens älghorn och nya betongväggar och tänker att om jag bara arbetar tillräckligt hårt, så kommer det att löna sig – till slut. Och vissa år gör det också det. Men på det stora hela verkar förtjänsten bli betydligt mindre än vad de flesta hoppas på. Den genomsnittliga förtjänsten är dessutom sällan betydligt högre än den garantilön som bärplockare sedan 2010 har rätt till enligt svenska kollektivavtal.

Svenska Migrationsverket, ihop med LO och Kommunal, har nämligen arbetat under de senaste tio åren med att reglera och ”sanera” branschen från oseriösa företag som utnyttjar bärplockare. Svenska myndigheter och fackföreningar uttrycker att systemet idag fungerar väl. Inte minst rätten till kollektivavtalsenlig garantilön skulle borga för att bärplockarna skyddas från alltför låga inkomster. Men visst finns det en hake. Det verkar som att bärplockarna ofta ”avtalar bort” denna rättighet, i förhoppningen att de ska tjäna mer pengar genom att istället arbeta på ackord – det löfte som älghornen i byarna minner dem om. I vår enkätstudie visade det sig att hela en tredjedel hade tjänat mindre än de var berättigade till enligt kollektivavtal. Ett stort problem med nuvarande system är därför det stora avstånd som skapas i relationen mellan den plats där arbetet utförs, Sverige, och den plats där de lever och är anställda, Thailand.

Så hur hänger detta samman med den diskussion jag inledde med, nämligen att skapa en hållbar svensk landsbygd för matproduktion? Vi är många forskare som, bl.a. genom ett samarbete på Centrum för regionalvetenskap (Cerum), menar att dagens system runt svenska skogsbär har hamnat i en återvändsgränd. Att skattefritt använda sig av utländsk arbetskraft för att konkurrera på en global marknad om att sälja frysta skogsbär är inte en hållbar strategi, vare sig för arbetskraften eller för svensk landsbygd. Att exportera massvolymer av bär till utländsk förädlingsindustri, och pressa priserna på arbete, gör att utländsk arbetskraft i tredje land kommer i kläm och att innovationskraft och arbetstillfällen i Sverige går förlorade.

Så vad vore istället en hållbar väg att gå? Mycket talar för att landsbygden som matproducent är en nyckel. Svensk bärbransch behöver ställa om: från storskalighet till småskalighet, från skattefritt och billigt, till riktiga löner och kvalitet, från internationell export till lokal förädling.

Och det är mycket som talar för att tiden för en sådan omställning är här: Den nationella livsmedelsstrategin talar för ökad inhemsk produktion av mat, konsumenternas efterfrågan på härproducerad mat ökar, och till råga på allt har Skatteverket nu dragit en svångrem runt bärbranschens möjligheter till att skattefritt importera thailändsk arbetskraft. Vi kan välja att se detta som att möjlighetens fönster har öppnat sig mot de svenska skogsbären, som en resurs för ökad lokal förädling och regional utveckling i skogslänen.

Charlotta Hedberg, Docent

Universitetslektor vid Institutionen för geografi , Umeå Universitet

charlotta.hedberg@umu.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Vinden har vänt, tystnaden är bruten

Jag har nu i snart fjorton år varit en bokstavligen utsatt forskare. Min arbetsplats är en FoU-verksamhet som tillkom genom att en grupp doktorander blev utplacerade i “periferin”. Tanken var att forskningen skulle ha en samhällsutvecklande betydelse, även om utplaceringen också sågs som ett högriskexperiment. Att ägna sig åt den tredje uppgiften ger ju inte några akademiska meriter och medför en annan typ av frågeställningar än de normalvetenskapliga. Å andra sidan har den utsatta forskarrollen sina fördelar. Till dem hör att på nära håll följa och vara delaktig i sådant som forskare vanligtvis betraktar på distans.

Under större delen av de fjorton åren befann vi oss ute i kylan. Frågan om vad som skedde i landets landsbygder och mindre samhällen var iskall. Vad vi gjorde och kom fram till intresserade varken akademin eller samhällets makthavare.

Men under de senaste åren har något hänt. Plötsligt har landsbygdens existens blivit en het samhällsfråga. Vinden har vänt, tystnaden är bruten. När landsbygdsdebattören Po Tidholm för ett par år sedan gjorde dokumentären Resten av Sverige synliggjordes det som fram till dess varit i stort sett osynligt. Och så har jag fått en inbjudan att skriva den här bloggen.

Hur kan det komma sig?

Det finns ett krasst svar på den frågan: det är högerpopulismens spöke som grasserar i världen. Det beror på en politisk motreaktion som inte bara upplevs som hotfull utan också erövrar allt större makt och inflytande över samhällsutvecklingen.

Och på somliga ställen, såsom Dorotea och Sollefteå, förekommer ockupationer och uppror. Utbredda folkliga protester. Muller i folkdjupet.

Jag är inte förvånad.

Resten av Sverige har fått nog. När FoU-verksamheten etablerades i Söderhamn ingick den i ett statligt “paket” som var en kompensation för nedläggningen av ortens flygflottilj. Söderhamn var då en kommun där man redan hade lagt ned sjukhuset, BB och flera större industrier. Idag kan det konstateras att kommunen har haft en minskande befolkning i flera decennier, ständig utflyttning av unga, återkommande nedskärningar i välfärden, rivningar av allmännyttans bostäder, hög arbetslöshet, höga ohälsotal samt stigande välfärdskostnader. Och ovanpå det har flyktingmottagningen och de efterföljande segregationsproblemen tillkommit.

Nedgången har pågått under lång tid och satt djupa spår. Befolkningsmässigt nådde Söderhamn sin toppnotering 1975 med 32 000 invånare, idag är antalet nere på lite drygt 25 000. Det har talats mycket om omstruktureringar och om att befolkningen måste skola om sig, bli mindre traditionell och mer entreprenöriell. Helst ska man ändra attityd, starta företag och börja driva samhällsservicen i egna former.

När jag har intervjuat människor om de här förändringarna, om vad som har hänt där de bor och hur de ser på framtiden, så är kritiken svidande. Det finns en stark upplevelse av att inte bli lyssnad på och en utbredd uppfattning om att makthavarna inte bryr sig och inte heller ser verkligheten som den är ute på landet. I grunden finns känslan av att vara övergiven av samhället; vilket ju inte är en helt ogrundad känsla med tanke på statens tillbakadragande och flytten av produktionen till s.k. låglöneländer.

Det här är allvarliga problem som får allvarliga konsekvenser. När vi har något sådant som resten av Sverige har vi också ett delat land där människor lever i olika verkligheter, under vitt skilda villkor och i bättre respektive sämre verkligheter. Landet delas upp i vinnande och förlorande områden där det finns förlorare som vinnarna ofta betraktar på ett nedlåtande sätt. Vilket förlorarna naturligtvis inte finner sig i hur länge som helst. Det är med andra ord den perfekta grogrunden för högerpopulistisk revanschism.

Men det finns också andra motreaktioner. Bland allt fler växer en insikt om att resten av Sverige inte bara kan överges eller ignoreras utan att det slutligen gör oss alla – hela samhället – till förlorare. Jag tror att den insikten bär på en förståelse för att den marknadsliberala politiken och dess skoningslösa utvecklingslogik har drivits för långt. När samhället inte längre hänger ihop och en stor del av befolkningen inte har skäl nog för att känna sig delaktig har en farlig gräns passerats.

Som forskare ser jag det alltmer som min roll att lyfta de kritiska rösterna och samtidigt bidra med en analys av och ett aktivt arbete för möjligheten att bygga levande landsbygdssamhällen. I fokus står frågan om det hållbara samhället.

Det vi har nu är nämligen väldigt långt ifrån en hållbar samhällsutveckling. Kräftgången fortsätter. I skrivande stund läggs äldreboenden, hemtjänst och skolor ned i regionen och det aviseras ytterligare nedskärningar i de kommunala verksamheterna. Det är då inte tillräckligt med några miljarder i tillfälliga statsstöd. Vad som behövs är ett återupprättande av samhället självt och en kraftfull motvikt till marknadskrafternas herravälde. Det går inte att lösa de stora samhällsfrågorna på något annat sätt, vare sig det gäller livsmedelsförsörjningen, segregationen eller tillståndet i vården. Allt kan inte bli lönsamt, kostnadseffektivt och konkurrensmässigt. Somligt måste få kosta.

Det är, vad jag kan se, inget fel på människorna som bor här och råder inte heller någon brist på idéer eller initiativförmåga. Lokalbefolkningen gör hela tiden intressanta saker som skulle kunna leda till hållbara lösningar. Problemet är bara att det varken syns eller värdesätts inom det nuvarande ekonomiska och politiska systemet.

Den nyliberala politiken har misslyckats och vi bevittnar nu det politiska priset för misslyckandet. Situationen kommer inte att bli annorlunda förrän vi som vill gå en annan väg kan enas om en samhällsbyggande politik som inte bara i ord utan i handling jämnar ut villkoren. Fenomenet “resten av Sverige” beskriver ett systemfel som endast kan rättas till genom ett systemskifte. Och jag lovar: ett sådant skifte skulle ha både folkets och den utsatta forskarens helhjärtade stöd.

Mikael Vallström, fil.dr i etnologi

mikael.vallstrom@hufb.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Kompetensförsörjning och innovation på Sveriges landsbygder

Jag är nationalekonom med regionalekonomisk inriktning och har ”växt upp” som forskare i en anda där termer som agglomerationer, kluster och täthet är de självklara faktorerna som förklarar tillväxt. Min avhandling handlade om hur kunskap rörde sig i geografin och hur den ofta koncentrerades på platser som vi karakteriserar som städer. Efter försvarad avhandling hamnade en del av min yrkesbana på Jordbruksverket där frågor kring tillväxt på andra platser än städer sattes i fokus. Jag fortsatte min forskning inom akademin men jag fick, som det så fint heter, nya perspektiv. Jag fick en djupare förståelse för att tillväxt på många platser behöver ersättas med ordet utveckling istället. Samtidigt lärde jag mig också snabbt att landsbygd, och stad är begrepp som bör uttalas i plural. För det finns många olika typer av landsbygder som alla har olika utmaningar och möjligheter. Därefter har min forskning hamnat någonstans mellan stad och landsbygd, oavsett tema. Dessa teman har de senaste åren i huvudsak varit två: kompetensförsörjning och innovation.

Kompetensförsörjning på Sveriges landsbygder

Jag brukar ta mig friheten att lyfta en fråga som jag anser vara den viktigaste för utveckling av Sveriges landsbygder. Det är frågan med uppochnervända befolkningspyramider till följd av en utflyttning av unga från landsbygder. Och smalnar man av perspektiven så är denna urbanisering ännu snabbare för de unga högutbildade. Detta skapar en rad utmaningar, så som exempelvis ökad försörjningsbörda, rekryteringssvårigheter och utmaningar kring bristande mångfald. Dessa utmaningar är realiteten för många landsbygdskommuner och forskningen kring detta har inte alls samma bredd som den som relaterar till utmaningar i städer. Vi har bland annat börjat gräva i forskningsfrågor som berör landsbygdernas kompetensförsörjning och en är ”Vilka väljer att flytta till landsbygderna?”. Figuren nedan visar en bild över när folk generellt flyttar, dvs antalet flyttar över kommungränser för respektive åldersgrupp.

Om vi bortser från barnen och pensionärerna i figuren så är det ett ganska tydligt spann då individer överhuvudtaget kan tänka sig att byta boendekommun. Vi har med forskning med mikrodata över högutbildade individer försökt hitta faktorer som får dem att flytta till en landsbygd. Vi har hittat ett antal övergripande faktorer som är viktiga att belysa. Det första är att det är mycket större möjlighet att få någon att flytta hem till sin landsbygdskommun än att locka någon utifrån, dvs som aldrig inte har bott där tidigare. Det andra är att sannolikheten att flytta hem igen minskar ju längre utbildning man har, om man lever i singelhushåll eller om man har en utländsk bakgrund. Den tredje är att individer som har barn fem år efter examen är allra mest troliga att de återvänder hem och går det tio år efter examen innan man skaffar barn så är denna ”barneffekt” helt borta. Det ska också tilläggas att dessa individer som då tycks anse landsbygden vara ett alternativ för boende, flyttar dit trots att det går emot rådande regionalekonomiska teorier om vad som är en attraktivt för en högutbildad person. Vi ser också i vidare forskning att det inte är en helt enkel ekvation att säga vad som är en attraktiv plats när vi även tar med huspriser och löner i beräkningen. Då är det möjligtvis inte alltid en lönsam affär att lämna sin landsbygd.

Innovation i små företag utanför städer

Om vi istället vänder oss till ett företagarperspektiv så kan man säga att ett av det senaste decenniets största modeord är innovation. Även här har forskningen tenderat att fokusera på tätare platser men mest studerat de något större företagen. Innovationssystem är ofta koncentrerade till större städer och nationell politik för innovation tenderar ofta att fokusera på större företag. Därtill kan det också poängteras att innovationspolitiken historiskt sett inte har fokuserat på företag i primärproduktionen, där just landsbygderna traditionellt sett är starka.

Vi har med vår forskning fokuserat på att jämföra städer och landsbygders innovationer och innovationssamverkan för alla storlekar av företag. Att utesluta mikroföretagen (1–10 anställda) har vi visat kunna ge stora skevheter i de slutsatser som dras, särskilt ur ett landsbygdsperspektiv. Det är en hög innovationskraft i små företag på landsbygderna och kravet för att vara innovativ är likartade oavsett geografisk placering. Högutbildad arbetskraft är A och O samt möjligheten att kunna samverka. Men det är där företag utanför städerna kan ha en omedelbar nackdel. Särskilt i de fall då samverkan sker lokalt, där kompetensutbudet generellt sett är lägre än om företaget skulle ha vara lokaliserat i en tätare miljö.

Lina Bjerke

Universitetslektor

CEnSE – Centrum för entreprenörskap och regional utveckling, Internationella Handelshögskolan

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Landsbygdsforskning för regional utveckling och planering

Som forskare på Nordregio, ett forskningsinstitut som etablerats av Nordiska ministerrådet 1997, fokuserar jag på forskning som på olika sätt bidrar till regional utveckling och planering. Här tänkte jag nämna tre av de processer jag arbetar med för närvarande.

Temporär befolkning viktig för nordiska landsbygdssamhällen

Ett forskningsuppdrag som jag arbetat med sedan 2018 är flöden mellan stad och landsbygd till följd av fritidshus och säsongsturism. Genom statistisk analys, kartografi, intervjuer och dokumentstudier har vi undersökt utmaningar och strategier för att inkludera säsongsvariationer till följd av fritidshus i den fysiska planeringen.

En av de kartor vi tagit fram visar en något annorlunda bild av befolkningen på den nordiska landsbygden. Kartan visar den permanenta befolkningen i relation till fritidshusbefolkningen, och tydliggör att flera av de regioner och orter som kan uppfattas som avfolkade sett till permanent befolkning inte alls är det om den frivilligt temporära befolkningen inkluderas. Läs gärna mer om denna karta och andra resultat från projektet på hemsidan: https://www.nordregio.org/publications/urban-rural-flows-from-seasonal-tourism-and-second-homes-planning-challenges-and-strategies-in-the-nordics/

Utvärdering för ökad måluppfyllelse och lärande

Som ett löpande uppdrag leder jag utvärderingen av Ålands landsbygdsutvecklingsprogram 2014–2020. Utvärderingen syftar till att ge en årlig statusuppdatering av hur implementeringen fortskrider, detta både för uppdragsgivaren Ålands landskapsregering och för EU:s representanter. Det finns också ett viktigt element av lärande då utvärderingens resultat och rekommendationer bidrar till att rikta satsningarna till det de områden där de behövs för ökad måluppfyllelse. Uppdraget genomförs tillsammans med Ålands statistikbyrå ÅSUB, vilket är tacksamt inte minst för deras goda regionala kunskap. Årets utvärdering fokuserar på effekter av investeringar inom lantbruket och vad ett eventuellt ökat storlekskrav för arealstöd skulle innebära för det åländska lantbruket. Tidigare utvärderingsrapporter finns att hämta här https://www.nordregio.org/research/evaluation-of-aland-rural-programme-2014-2020/

Plattformar för att mötas och påverka EU:s landsbygdspolitik

Jag arbetar också med ett europeiskt projekt kallat SHERPA. Det är ett omfattande uppdrag för medskapande av framtida politik och forskning samt implementerandet av politik för 20 multi-aktörsplattformar runt om i Europa. Det är inte ett strikt forskningsuppdrag utan en lärandeprocess för hur Europeiska unionens institut och organisationer kan bli mer förankrade i de europeiska landsbygderna. Det är centralt för att skapa ökad tillit mellan landsbygdens aktörer och EU. I Sverige har det under lång tid funnits olika plattformar för att mötas och påverka politik – inte minst det arbetet som sker inom Hela Sveriges Ska Leva och Landsbygdsriksdagen. Så är det inte överallt och det är inte heller säkert att det som fungerar i Sverige är rätt modell för andra länder och regioner. Det måste finnas en öppenhet och flexibilitet till den geografiska och historiska kontexten, samtidigt som det som diskuteras regionalt och nationellt måste ha ett format som enkelt kan vidareföras till aktörer på EU-nivån.

Vi har haft en träning för de 40 personer som ska leda den första rundan av plattformar runt om i Europa, och vi följer upp, stöttar och peppar digitalt. I Sverige drar vi igång en plattform 2021, när vi lärt oss av de 20 multi-aktörsplattformarna i den första rundan. Det går dock fint att följa hur arbetet fortskrider i andra europeiska länder och regioner på hemsidan https://www.rural-interfaces.eu/

//Elin Slätmo

Senior Forskare, Nordregio

elin.slatmo@nordregio.org

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Värdeskapande för hållbar landsbygdsutveckling – perspektiv på entreprenörskap i lantbruket

För en vecka sedan försvarade jag min avhandling med ovanstående titel. Jag har studerat entreprenörskap i lantbruk och hur vi kan utveckla både lantbruk och hållbar landsbygd. Lantbrukare har traditionellt spelat en betydande roll i landsbygdsutvecklingen, och gör så än idag. Dock har rollen förändrats i takt med samhällsutvecklingen, vilket både stödsystemet och entreprenörskapsforskningen har missat. Idag betraktas lantbrukarna huvudsakligen som råvaruproducenter, genom att vara första steget i en livsmedelskedja, samt som naturvårdare på landsbygden där de håller landskapet öppet. Men lantbrukare bidrar med så mycket mer. Deras värdeskapande sträcker sig långt bortom individuella företag och konkurrensfördelar, och därför har de stor påverkan på landsbygdsutvecklingen.

Lantbrukare anses inte vara entreprenöriella, och har inte heller inkluderats i entreprenörskapsforskningen. Men avhandlingen visar det motsatta. Den visar också att lantbrukarna genom sin så kallade inbäddning i bygden fungerar som möjliggörare för entreprenörskap på landsbygden, och att hållbarhet i lantbruket skiljer sig från hur både forskning och myndigheter arbetar med och mäter hållbarhet.

Inbäddningen är en av nycklarna till att förstå entreprenörskap i lantbruket, och hur detta skapar värde för bygdens utveckling. Att vara inbäddad i bygden innebär att man engagerar sig, bryr sig om och har känslor för bygden, kulturen, människor som bor där och för miljön. Det innebär att man hjälper till, tar ansvar för, och gör det där lilla extra för bygdens välmående, men också att man är mån om att sköta sig och värna om sin familjs rykte. Inbäddning handlar om relationer med omgivningen. Det räcker inte att man har ett stort nätverk och vill väl – man behöver även bli accepterad och inkluderad av bygdens invånare. Genom att lantbruket oftast är familjeföretagande som lämnas över från generation till generation ärvs även inbäddningen, och nya generationer bäddas in i bygden redan från födseln.

En annan nyckel till förståelse för hållbar landsbygdsutveckling är förståelse för hur lantbrukarna ser på hållbarhet. Hållbarhet för lantbrukare är något helt annat än för traditionella entreprenörer. Det är varken ekonomi, uppmärksamhet eller berömmelse som driver lantbrukarna. De har inga planer på att tjäna snabba pengar, bli rika och berömda och sälja sitt företag. De ser arbetet som en livsstil, och ser därmed hållbarhet ur ett extremt långsiktigt perspektiv – i flera generationer framåt. De fokuserar på social och miljömässig hållbarhet, och betraktar ekonomisk hållbarhet som överlevnad på lång sikt. Långsiktigheten gör att de automatiskt värnar om alla tre hållbarhetsaspekterna. De arbetar för en god miljö och ett socialt sammanhang i bygden, som skapar förutsättningar att lämna över gården till kommande generationer.

För att stötta och underlätta utvecklingen av såväl lantbruk som landsbygd har vi i Sverige ett stort stödsystem. Detta system består av organisationer som till exempel Jordbruksverket, LRF och rådgivningsföretag, vars insatser baseras på ekonomiska tillväxtstrategier (affärsmodeller, värdekedjor etc.) och fokuserar på produktion, effektivitet, djurvälfärd och miljö. Eftersom lantbrukarna prioriterar andra värden är ekonomisk tillväxt, finns ett stort glapp i det stöd som systemet tillhandahåller, och vad lantbrukarna efterfrågar och motiveras av.

Dessutom står stödsystemet inför utmaningar i sig självt, både inom- och mellan organisationerna. Utmaningarna handlar bland annat om kommunikation, förtroende, ledning och kultur. I avhandlingen har jag utvecklat en modell som ger förslag på hur systemet kan förbättras och innovation kan skapas för att uppmuntra entreprenörskap i lantbruket. Dock krävs både vilja och mod från organisationernas ledning och individer. Kulturen behöver förändras och lärande och självledarskap prioriteras. Läs gärna vidare i artikeln om stödsystemet som är inkluderad i avhandlingen, om du vill veta mer om denna modell och detta arbetssätt.

Entreprenörskapet och landsbygden utvecklas i samspel mellan samhälle, stödsystem, lantbruksföretag och lantbrukare. Det är därför viktigt att förstå helheten och reflektera över samspelet som påverkar beslutsfattande på olika sätt. Förståelse för de underliggande och många gånger omedvetna mekanismer som påverkar tankesätt, beslut och engagemang i lantbruket underlättar denna reflektion och förståelse. Nedanstående modell visar mekanismer som påverkar lantbrukarna, och därmed bidrar till deras roll i landsbygdsutvecklingen.

Entreprenörskap kan ta sig olika uttryck. Entreprenörskap i lantbruk innebär värdeskapande som sträcker sig långt bortom individuella företag och konkurrensfördelar, och påverkar därför en hållbar landsbygdsutveckling. Lantbrukarnas roll är mycket mer än att vara första steget i en livsmedelskedja och förvaltare av landskapet, vilket är den allmänna bilden av lantbrukaren i såväl media som inom forskningen idag. Policys som baseras på dessa antaganden kan missa betydande värden. Förståelse för entreprenörskap i lantbruket kan bidra till att policys och strategier skiftar fokus från att huvudsakligen försöka göra om lantbrukare till traditionella entreprenörer – till att dra nytta av den möjliggörande roll som lantbrukarna spelar i landsbygdsutvecklingen och för andra entreprenörer på landsbygden.

Regioner och landsbygd är olika och har väldigt olika förutsättningar. Den lokala bygdens kultur och invånare skapar tillsammans unika förutsättningar för att utveckla just den unika bygden. Entreprenörskap är en samverkansprocess mellan människor i bygden – som med rätt förutsättningar, förståelse och vilja tillsammans utvecklar möjligheter och en hållbar landsbygd.

Jennie Cederholm Björklund

Doktor i innovationsvetenskap, Hushållningssällskapet Halland Jennie.cederholm@hushallningssallskapet.se

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Landsbygdens nycklar

Vad är entreprenörskap på landsbygden?

Runtom landsbygden ser vi samhällen i förändring. Boende anpassar sig till nya villkor och bidrar till att skapa en landsbygd som gagnar de många människorna. Omgivningen är i ständig förändring och påverkar de lokala bygderna.

”Här ute är vi vana vid att vi får inga pengar till någonting, utan ska vi ha någonting då får vi fixa det själva”

På landsbygden finns det många aktörer, med olika intressen som tillsammans formar en samhällsgemenskap. Dessa initiativ har en förenande funktion när de skapar kopplingar mellan människor och deras kunskap. Fler studier i entreprenörskap pekar på att uppmärksamma framväxten av, snarare än det faktiska resultatet. Detta för att kunna visa vilka faktorer som spelar roll. Dessa pågående processer uppstår i ett specifikt sammanhang, unikt för den utveckling som sker.

Därmed spelar både personerna och platserna en stor roll i att förstå hur och när olika entreprenöriella engagemang uppstår.

När vi undersöker entreprenöriella aktiviteter på landsbygden visar sig fler värden spela in än det strikt ekonomiskt rationella. Forskning visar att t ex uppehållandet av identitet, att värna om en historisk koppling, att förvalta tradition eller värna om kulturella värden är viktiga delar i lokal utveckling. Mot denna bakgrund är det alltså angeläget att väva in den specifika platsens historia för att förstå samhällsförändringar.

Det som är den gemensamma faktorn för det som sker på olika platser handlar om människors beroende av och påverkan på varandra i grupp, vilket möjliggörs av möten.

”Och ibland har jag fått beröm att du har gjort det här och det här men det var inte jag, säger jag, vi var flera stycken! Titta inte på mig. Jag kanske kom med idén men sen måste ju jag ha hjälp av andra för att få någonting att hända. Sen har man ju olika roller, vissa kläcker idéerna och vissa förverkligar och vissa avslutar det.”

Vad vi kan ana i detta citat är hur förändring växer ur möten och samarbeten. Genom att gå ihop så löser man konkreta problem, men det bygger även gemenskap hos de som är med. Det förtroende som skapas blir sedan till material för nästa initiativ. På så vis blir nya idéer bundna till tid och plats. Det kan se ut som starka begränsningar men vår forskning visar hur aktiviteter som förefaller små, tillsammans kan ha stor betydelse. Vi har sett hur små lokalt grundade initiativ krokar i varandra och på vis blir hållbara.

För att kunna bygga ett samhälle som är både demokratiskt, jämlikt och hållbart krävs samverkan på flera nivåer. För att en förändring ska bli varaktig hjälper det om förändringen kommer från människor som är förankrade i platsen, som ser värde i samma saker. För demmed stark drivkraft att skapa värdeförändring i sin bygd, kan det vara viktigt att få personlig framgång, att få visa upp resultaten av sina ansträngningar.

Jämfört med staden har landsbygden knappa resurser, men det är inte särskilt intressant att fokusera på dessa ”brister”. Istället, visar vår forskning hur lokal förändring växer ur det som finns och vad som går att göra av det. Det är i personliga möten som det blir synligt hur våra enskilda resurser (kunskap, kapital, idéer, engagemang etc.) blir mer värda tillsammans. Genom att gå ifrån en bild av entreprenören som betonar egenskaper såsom kontroll, rivalitet, rationalitet eller dominans, så kan vi istället fokusera på att se på entreprenörskap som en platsbunden process där människor samverkar. Då blir vi mer mottagliga för de möjligheter som finns.

Om projektet

Forskningsprogrammet Nycklar för en levande landsbygd har fått 4,6 miljoner kronor från Familjen Kamprads Stiftelse. Projektet löper mellan 2017 och 2020 och görs i samarbete mellan forskargruppen EIS (Entreprenörskap och innovation för hållbar utveckling) vid Institutionen för ekonomi, Institutionen för stad och land, båda vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala, samt Robert Gordon University i Aberdeen.

I projektet ska vi utveckla ny kunskap om interaktionen mellan olika former av entreprenörskap och kontext och förklara hur dessa interaktioner bygger en levande landsbygd. Tillsammans med lokalbefolkning, rådgivare, myndighetspersoner, och studenter ska vi forskare utveckla och driva projekt i olika landsbygder. I projektet vill vi synliggöra olika former av entreprenörskap, förstå hur de samverkar och leder till en levande landsbygd. Avsikten är att systematisera och utveckla metoder för hur olika former av entreprenörskap interagerar med landsbygden, samt att bygga relationer på platserna och sprida.

Johan Gaddefors

Professor

johan.gaddefors@slu.se

Josefina Jonsson

Doktorand

josefina.jonsson@slu.se

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

#1. Härproducerad mat i norr – om lokal mat och den hållbara glesbygden

Min forskning handlar främst om innovationer och entreprenörskap på glesbygden. Jag är särskilt intresserad av de ’små’, inkrementella, organisatoriska innovationerna som hjälper aktörerna att utvecklas ’sakta men säkert’. På senare tid har jag forskat om lokal mat i Västerbotten, och det som kallas för korta livsmedelskedjor. Jag ville förstå hur småproducenter i norr bryter sig loss från den konventionella matindustrin för att marknadsföra sina produkter direkt till konsumenterna. Vilka steg har de tagit för att nåt ut till kunderna? Vilka nya kunskaper behövdes? Vilka nya aktörnätverk utvecklades i följden?

Ett landskap från Västerbottens inland
(Copyright Heidi Hodge Photography www.heidihodgephotography.com.au)

Landsbygden är återigen i rampljuset inom svensk regionalpolitik. Trots urbaniseringsprocesser blir det svårare att blunda över hur viktiga landsbygder blir i samband med klimatanpassning, energiomställning, livsmedelsförsörjning och utvecklingen av en biobaserad ekonomi. Nya kompetenser och kunskaper behövs för att effektivt främja innovation och lokal utveckling i hela landet. Som landsbygdsforskare anser jag att det är en stor del av vår uppgift att lyfta fram erfarenheter från aktörer och sätta dem i ett bredare sammanhang och perspektiv samt att peka på outnyttjade potentialer i de svenska landsbygderna.

I samband med implementeringen av den nationella livsmedelsstrategin måste kunskapsunderlag upprustas. Jämfört med andra länder som Storbritannien eller Frankrike är forskningen om korta livsmedelskedjor ganska begränsad i Sverige. Varje region och kommun kommer att behöva hantera dessa frågor och utveckla en handlingsplan för att främja en hållbar produktion och konsumtion av livsmedel. I detta sammanhang blir småskaligt lantbruk en viktig tillgång för att minska avstånden från gård till bord.

Utvecklingen av korta livsmedelskedjor kräver mer kunskap om utbudet och tillgängligheten av matvaror från regionala producenter. Västerbottens länsstyrelse har startat projektet Matkompassen för att kartlägga livsmedelsproduktionen och öka kontaktytan mellan producenter och konsumenter inom länet. Ett annat pågående initiativ, Southern Lapland: A Culinary Region, syftar på att öka användningen av lokala livsmedelsprodukter inom den snabbt växande besöksnäringen i Norrland, dvs restauranger och turismanläggningar.


Närheten inom orta livsmedelskedjor skapas genom olika processer
(Källa: Dubois 2018)

I Frankrike används uttrycket närhetsjordbruk för att beskriva korta livsmedelskedjor i allmänhet. Närhet mellan producenter och konsumenter skapas genom tillit och gemensamma värderingar om gemenskap, omsorg och förvaltarskap i landsbygden. Bondens Marknad är fortfarande den mest betydelsefulla mötesplatsen för producenter och konsumenter. Men producenter vänder sig mot mer lägliga och mindre tidskrävande alternativ för att underhålla relationen med sina kunder. Ett alternativ är att sälja i större mängder till individuella privatkunder genom kött- eller grönsakslådor som går att beställa i förväg. Ett annat alternativ som särskilt används i inlandet är att låta produkterna och gården marknadsföras ’av sig själv’, dvs. från mun till mun. Här har sociala medier, och främst Facebook, spelat en viktig roll; REKO-ringars succé på senare tid är ett exempel. Många producenter använder sociala medier för att kontinuerligt visa upp det aktuella produktutbudet, men främst för att dela upplevelsen om ”livet på gården” med andra. Där är djurvälfärd en central värdering som förenar producenter och konsumenter. Nya mötesplatser utvecklas, vilket skapar starkare relationer mellan land och stad: gårdsbutiker återställer landsbygden som plats för sociala interaktioner; deli-butiker och restauranger där lokala varor säljs bidrar till mer ansvarsfulla konsumtionsmönster genom att erbjuda närproducerade ekologiska produkter.

Bonden som entreprenör, bonden som tar alternativa resvägar för att utveckla sin gård och sig själv som människa genom att sälja direkt till konsumenterna. Det är denna bild som har fastnat sedan jag började mitt fältarbete, där jag intervjuade småproducenter i Västerbottens inland. Och det är den bilden jag vill lyfta fram i denna sammanfattning av tre artiklar som nyligen publicerats i internationella vetenskapliga tidskrifter. Trots att antalet småskaliga gårdar kraftigt har reducerats de senaste årtiondena i Sverige, liksom i resten av Europa, försöker småproducenterna som är kvar ’stanna i bruk’ genom mer hållbar matproduktion och genom att främja mer ansvarsfulla konsumtionsmönster. Denna bild av resiliens och ständig omvandling av småskaligt lantbruk i norr återspeglas i vad en bonde från Sorsele sa till mig:

Det enda problemet är att vi aldrig ger upp!


Dr Alexandre Dubois

Forskare i landsbygdsutveckling, SLU Ultuna

alexandre.dubois@slu.se 
Twitter: @AlexDuboisSLU

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Välkommen till landsbygdsforsknings bloggen!

Vi kommer med nya inlägg snart!

Lämna en kommentar