Några veckor in i kursen Socialt hållbart ledarskap börjar studenterna genomskåda mig. De börjar besvara mina frågor med det enda rätta svar de kan komma på och det är ”det beror på”. Jag kan spåra en viss frustration hos de studenter som gärna vill ha ett entydigt svar på en enkel och rak fråga, men det är inte så lätt att producera ett sådant. När vi har med människor att göra beror svaret på frågan (nästan) alltid på sammanhanget, människorna och situationen.
En fråga som dök upp häromdagen var ”vad gör man när man ska leda ett riktigt ärkepucko?”. Det krävs lite fantasi för att kunna föreställa sig ett ärkepucko och jag är inte så säker på att jag riktigt förstod exakt hur denna människotyp fungerade. Jag försökte slingra mig ur frågan genom att själv ställa lite frågor om denna märkliga människa, men jag fick inte så många ledtrådar att det klarnade.
”Det beror på”, försökte jag men det blev lite ihåligt kände jag själv. Febrilt letade jag i huvudet efter någon lämplig ledarskapsteori att bygga upp ett resonemang med. Gick sådär. Jag irrade runt och pratade om att försöka förstå människan i fråga och hörde mig själv säga ”det beror på vad du vill förändra hos ärkepuckot”. Klassisk rökridå som jag lärde mig redan under min tid som organisationskonsult.
Det märkliga är att jag på något sätt drabbades av en blackout. Jag kommer inte ihåg om jag kom ur frågan med läraräran i behåll eller om jag framstod som en egen variant av detta ärkepucko. Uttrycket har fastnat i mig och jag funderar fortfarande på hur man kan leda en människa som inget vill och inget fattar. När det inte går att hitta något önskat beteende att förstärka. När allt bara är kass.
Alla människor kan glänsa någonstans
Men jag kanske måste formulera om frågan. Varför uppfattar jag en människa på ett visst sätt? Kanske finns det inga ärkepuckon annat än i min egen fantasi. Det är ju jag som har placerat människan i denna kategori och det speglar mer av mina egna föreställningar än någon objektiv sanning. Jag blir i ett speciellt sammanhang och i en speciell situation störd av en annan människas beteende. Det behöver inte innebära att den här människan är ett pucko, det är bara min upplevelse.
Om jag agerar på min egen stereotypiska kategorisering blir mitt ledarskap inte speciellt socialt hållbart. Då riskerar jag att förstärka min egen bild av personen och behandla hen efter den. Kan knappast leda till något gott. Om jag till fullo ska kunna säga att jag utövar ett socialt hållbart ledarskap, måste jag kunna hitta nycklar till de människor jag är satt att leda. Jag kan inte ge upp och stoppa dem i lådan som är avsedd för ärkepuckon. Jag måste anstränga mig mycket mer än så.
En grundläggande förutsättning för ett socialt hållbart ledarskap är att tro på människors förmåga. Jag har ännu inte träffat någon människa som är totalt hopplös. Visst har jag stött på människor som varit på fel plats, men det kan ju hända vem som helst. Även du och jag kan hamna snett med lite oflyt.
Alla människor har en förmåga att glänsa inom något område. Som ledare behöver du hjälpa personen att hitta detta område och skapa förutsättningar för att hen ska kunna nå dit.