På många arbetsplatser verkar det som att vi försöker stoppa ner fyrkantiga människor i runda hål. Vi slipar och formar tills människor blir som vi vill ha dem. Det kanske verkar vettigt för att få jobbet gjort, men vad händer med människorna? Vad händer om vi råkar slipa bort styrkorna och står där med svagheterna? Vill vi ha ett företag som bara består av medelmåttor eller vill vi använda medarbetarnas fulla kraft?
För många år sedan sa min dåvarande chef ”du är ett unikum”. Hen menade att jag gjorde precis samma jobb, oavsett vilket ansvar jag hade. Det skulle kunna tolkas som att jag var rigid och enkelspårig. Jag vill inte tro det.
Det skulle också kunna tolkas som att jag alltid formade mitt jobb så att jag kunde använda mina styrkor. En mer tilltalande tolkning och närmare sanningen tror jag. Jag formar nämligen fortfarande mitt jobb för att passa mina styrkor och hukar mig om jag måste förändra mig för mycket.
Inom mig bär jag nämligen på en övertygelse att det är bättre att utveckla och förfina mina styrkor än att arbeta med mina svagheter. Jag tänker mig att förfinade svagheter aldrig blir annat än medelmåttiga, medan utvecklade styrkor kan göra mig bäst i klassen.
När jag började träna ju-jutsu vid 56 års ålder var jag fullkomligt otränad och stel som en ekstock. Att fälla mig måste ha känts som att fälla ett kylskåp. Jag är mycket mjukare i kroppen idag, men jämfört med mina yngre kolleger är jag fortfarande stel som en pinne. Något mindre kylskåp, men fortfarande ganska mycket ekstock. Min kropp har sina naturliga begränsningar, så jag behöver forma träningen efter mina förutsättningar. När jag gör det blir jag på köpet mer motiverad och tränar hårdare.
När jag undervisar i ledarskap och social hållbarhet på SLU, formar jag undervisningen för att jag ska kunna utnyttja mina styrkor. Det låter kanske som om jag är fullständigt blind och döv för studenternas behov, men det skulle vara kontraproduktivt. Utmaningen ligger i att hela tiden läsa av situationen i klassrummet, så att mina styrkor kan användas på rätt sätt.
Nu skulle man kunna tänka att jag inte utvecklas eftersom jag undviker att ge mig utanför komfortzonen. Det är en fullkomligt rimlig invändning och det finns många som hävdar att man måste ta sig ur komfortzonen för att utvecklas. För mig känns det inte så. När jag går utanför komfortzonen använder jag all min energi till att bekämpa obehaget, snarare än att låta mig utvecklas. Jag har noterat att människor som vill ta mig ur min komfortzon, egentligen vill locka in mig i sin komfortzon. Vad ska jag göra där? De vill inte komma in i min.
Jag tror att vi skulle vinna mycket på att anpassa hålen efter människorna, istället för tvärtom.