Jag tror att vi gjorde 10 års arbetslivsutveckling under 1 år av pandemi. Det som från början var en möjlighet att jobba hemma, blev över en natt till en samhällsplikt. När restriktionerna lättade blev samhällsplikten en upplevd rättighet. På köpet har vi fått tråkigare arbetsplatser.
Förr levde vi med två tillstånd: frisk (gå till jobbet och producera) eller sjuk (stanna hemma och vila). Nu har vi fått en massa mellanlägen där vi kan välja om vi ska gå till jobbet eller jobba hemma. Att vara sjuk ger inte längre rätten till återhämtning och tillfrisknande, utan är snarare en uppmaning till att jobba hemma. ”Du kan väl koppla upp dig och vara med på mötet ändå?”, är en allt vanligare fråga från friska arbetskamrater till sjuka kolleger.
I början av pandemin såg vi kolleger sitta hukade över en laptop i köket. Det var många gånger en ergonoms värsta mardrömmar som besannades. Efter hand har många skapat riktiga arbetsplatser hemma och för kontorsarbetaren fungerar det idag lika bra att jobba hemma som att jobba på kontoret. En del tycker dessutom att de blir effektivare hemma när de får arbeta ostört. Andra menar att de får ingenting gjort om de inte åker till kontoret.
Så här sitter jag nu i mjukisbyxor och skjorta vid min välutrustade hemarbetsplats och ”jobbar hemma”. I grovköket surrar torktumlaren och jag är tillräckligt påklädd för att kunna ta ett Zoom-möte om det behövs. Dagens första timmar flyter på bra och jag får ganska mycket gjort. Framåt elvatiden börjar det krypa i kroppen. Jag behöver en paus och lite mänsklig kontakt.
Jag glider ut i hallen och in i rummet bredvid för att störa min fru som också ”jobbar hemma”. Lönlöst visar det sig, för hon har en helt annan arbetsdisciplin än vad jag har. Hon jobbar verkligen hemma.
Försöker få tag i en kollega via Zoom, men det blir inget svar. Får bli en lång lunch istället. Mitt under lunchen kommer min fru ut i köket, tar en snabb macka och en kopp kaffe. Sedan går hon tillbaka till hemmakontoret. Jag tömmer torktumlaren, diskar och kämpar mig tillbaka till eftermiddagspasset ”på jobbet”.
Nästa dag åker jag till kontoret för att träffa kolleger och arbeta fokuserat. Jag har ju en kurs att förbereda och inlämningsuppgifter att rätta. Det är som att glida in i ett gravvalv . Fullständigt tomt på folk. Några kolleger har undervisning medan andra ”jobbar hemma”. O.k. några kanske verkligen jobbar hemma, vad vet jag? Men det är rysligt tomt.
Dagen efter bestämmer jag mig för att jobba hemma på riktigt. Hårt fokus hela dagen, för min fru har åkt till kontoret. Framåt elvasnåret ringer en kollega och undrar var jag håller hus. ”Jobbar hemma”, svarar jag. ”Visst…”, säger hen. Vi enas båda om att arbetsplatsen har blivit väldigt tråkig efter pandemin. Rysligt tråkig.
Jag tror att det är dags för en revolt. Vägra ”jobba hemma” och masa dig in till kontoret. Vi kommer att bli själsligt urholkade om vi inte får komma hemifrån och träffa kolleger. Dessutom skapar det inte lika dåligt samvete när du är ineffektiv på kontoret som när du ”jobbar hemma”.