Under gårdagen arrangerades av SLU, KSLA, SEI och LRF ett seminarium på Norra latin i Stockholm med temat Skenbar livsmedelstrygghet – Sveriges roll i den globala livsmedelsförsörjningen. Två studenter var representerade – SLUSS ordförande Karin Bothén (undertecknad) och Ultuna Studentkårs ordförande Beatrice Ramnerö.
Dagen inleddes med föreläsningar där publiken fick ta del av en omvärldsanalys som svarade på grundläggande frågor inför eftermiddagens debatt. Vilka effekter har jordbruket på vårt klimat? Har Sverige potential att öka sin självförsörjningsgrad av livsmedel? Ska vår import verkligen ligga på 50%? Vad kan SLU bidra med i form av utbildning och forskning?
Under paneldebatten var fyra riksdagspartier närvarande (M, S, MP, C). Man ställde sig frågan – Behövs en svensk strategi för livsmedelsförsörjning? Om detta ämne debatterade bl a SLU:s rektor i DN 2012 (läses här). Sverige har alla förutsättningar för en skapa en sådan strategi, och på det hela taget verkade det som att partierna ställde sig positiva till förslaget. Det debatterades friskt om hur vi måste möta framtidens utmaningar; att vi bör införa ny teknik i jordbruket, att landet fortsatt ska vara bäst på djurhållning, att vi ska bli bättre på precisionsodling och mycket mer.
Men.
Inte vid något tillfälle diskuterades vikten av utbildning för att möta framtidens (eller snarare nutidens) utmaningar. Vilka ska sitta på de verktyg och de kunskaper som krävs om det inte görs satsningar inom utbildningen? SLU sitter i dag på ett slags monopol genom att erbjuda för Sverige unika yrkesutbildningar. Studenterna från SLU har efter examen expertkunskaper inom olika områden som alla kan bidra till ett hållbart brukande av våra naturresurser. Ett system som få andra universitet kan mäta sig med. Men det är också finessen med att vara det sektorsuniversitet SLU är.
Tyvärr görs inte tillräckligt med satsningar för att utbildningen ska hålla den höga kvalitet som krävs idag och för framtiden. Skulle näringen anställa en hortonom om det var känt att studenterna aldrig lagt upp en gödslingsplan? Eller en mark/växtagronom som tittat på veteplantor i en bok men inte i verkligheten? Eller en husdjursagronom som inte varit i kontakt med lantbruksdjur? Tyvärr satsas det inte heller på en tillräckligt bred rekrytering för att ens fylla de utbildningar som ges idag. För utbildningar som hortonom, mark/växtagronom och livsmedelsagronom som i stor grad får kunskaper för kommande utmaningar erbjuds idag 40 platser, varav 20 söker och när studenterna blivit varma i kläderna är det bara 10 studenter kvar på utbildningen. Det är inte hållbart varken för universitetet eller för den gröna sektorn.
Vetskapen om SLU:s utbildningar måste bli större!
Karin Bothén, ordförande SLUSS
Seminariet går att se i sin helhet här.