av Hans Westlund
Mänskligheten har tillbringat nästan hela sin historia i vad vi nuförtiden kallar för landsbygd. Städer uppstod en gång som små öar i ”oceaner av landsbygd” när jordbruket blivit tillräckligt effektivt för att föda också en icke-jordbrukande befolkning. Med undantag av några städer med starka styrnings- och transportsystem (t.ex. antikens Rom) förblev flertalet städer, med dagens mått, små fram till den industriella revolutionen. Världens kanske främste urbanekonom, Edward L. Glaeser har formulerat detta på följande sätt: ”Cities with a million inhabitants before the year 1800 were all capitals of empires. The reason that they could reach that size was that they were the best governed cities in the world.” Det har beräknats att urbaniseringsgraden i världen år 1800 inte var mer än 3%. I Europa hade den länge varit högre, men i Sverige, så sent som år 1850, innan järnvägarna började byggas var andelen av befolkningen som bodde i städer ändå bara 10%.
De industriella och agrara revolutionerna på 1700- och 1800-talet gav fart åt urbaniseringen i de mer utvecklade ekonomierna i världen. Järnvägar och ångbåtar möjliggjorde långväga transporter av jordbrukets överskott, inte bara till regionala och nationella centra. En global marknad för såväl industri- som jordbruksprodukter utvecklades med städer som växande produktions- och omlastningscentra. I Sverige innebar detta framväxten av de tre storstäderna men även kraftig tillväxt av de regionala centra. I Sverige och andra västländer var industriepokens urbanisering en process på flera nivåer. På lokal nivå utvecklades många byar till urbana tätorter sedan järnvägen kommit. På den regionala nivån bidrog såväl järnvägar, industrialisering, expansion av kommersiell service, byggande av regementen, osv. till inflyttning från landsbygden. På nationell nivå blev de tre storstäderna landsdelscentra och de viktigaste internationella noderna.
Urbaniseringen i Sverige planade ut på 1970-talet. Med den tätortsdefinition som används i de nordiska länderna har urbaniseringsgraden därefter ökad mycket svagt och ligger idag på ca 85%. Vad som däremot inträffat från och med 1980-talet är en allt tydligare om-urbanisering, där storstadsregionerna och vissa regionala centra växer kraftigt både genom förtätning och genom utvidgning, men där mindre städer och tätorter utanför storstadsregionerna minskar i folkmängd. Bakom denna utveckling ligger omfattande samhällsförändringar, ofta beskrivna i termer av att den industriella tillverkningsekonomin ersatts av en kunskapsekonomi.
Kunskapsekonomin skiljer sig på många sätt från sin föregångare. Ett av de viktigaste är att humankapital, dvs. människor med kunskaper och färdigheter, har ersatt råvaror och fysiskt kapital som den viktigaste produktions- och lokaliseringsfaktorn. Detta har vittomfattande konsekvenser. Naturresurser och råvaror är inte längre någon drivkraft för regional utveckling, när de kan exploateras av ”fly-in-fly-out” arbetskraft. Den viktigaste lokaliseringsfaktorn för kunskapsekonomins företag är istället utbildad arbetskraft – och den finns som regel i storstäder och större universitetsstäder. Stora, diversifierade arbetsmarknader blir en avgörande lokaliseringsfaktor för både företag och arbetskraft, samtidigt som också som andra attraktiva egenskaper ökar i betydelse i konkurrensen mellan storstäderna.
En annan viktig skillnad mellan kunskapsekonomin och tillverkningsekonomin är storstädernas relationer till mindre städer och landsbygder. Tillverkningsekonomin byggde i stor utsträckning på regionala råvaror såsom Bergslagens järnmalm och Norrlands skogar, vilket skapade en viss balans mellan städerna och landsbygden. Kunskapsekonomin har skapat helt andra förhållanden mellan stad och land. De expanderande storstäderna har omvandlats till storstadsregioner i vilka närbelägna mindre städer, tätorter och ren landsbygd dragits in och blivit en del av den funktionella regionen, där möjligheterna till pendling blivit en avgörande faktor för regionens storlek. Utanför storstäderna finns ett tjugotal växande regioncentra (med mycket olika tillväxttakt) som delvis växer på sina regioners bekostnad. I huvudsak består dock Sveriges yta utanför storstäderna av stora områden av landsbygd och mindre städer/tätorter som trendmässigt minskar i befolkning. Som regel lider dessa stora områden av brist på tillräckliga koncentrationer på den numera viktigaste produktionsfaktorn humankapital, vilket innebär att arbetsmarknaderna förblir små och att kunskapsekonomin har svårt att växa där.
Framväxten av stadsregioner där såväl småorter som landsbygd ingår medan övrig, mer perifer landsbygd och mindre städer hamnar i ett ”utanförskap”, innebär i realiteten att den traditionella dikotomin land-stad har försvunnit. De städer som växer är i allt mindre utsträckning de centra för sin landsbygd som de en gång var, utan alltmer mångfunktionella regioner och noder i gränsöverskridande stadsnätverk. De mindre städer och landsbygder som hamnar utanför de expansiva regionerna har i relativ mening allt mindre att erbjuda storstadsregionerna och deras globala nätverk. Om de inte kan skapa nya utbyten med storstadsregionerna, baserade på något som de expanderande regionerna efterfrågar, hamnar de i en nedåtgående spiral.
Ur ett teoretiskt perspektiv skulle dessa djupgående förändringar av relationerna mellan land och stad kunna beskrivas som en dialektisk process, i vilken en ”tes” möts av en ”antites”, vilka till slut omvandlas till något nytt och ”högre”: en ”syntes”. I vårt fall är landsbygden den ursprungliga tesen och staden har växt fram som dess antites. Genom historien har utbytet mellan landsbygd och stad varit den dominerande rumsliga interaktionen. Med bilismen och dess ökade rörlighet men framför allt kunskapsekonomins framväxt är det dock tydligt att en syntes skett: större urbana centra har integrerat omgivande tätorter och landsbygder och omvandlat dem till delar av multifunktionella regioner som sinsemellan är hopkopplade i globala stadsnätverk. I Sverige är Mälardalsregionen det tydligaste exemplet på denna utveckling. Utanför dessa globalt integrerade storstadsregioner återfinns stora landsbygder, glesbygder och obygder (med krympande tätorter) av vilka många, med den franske sociologen Henri Lefebvres ord ”sakta återvänder till naturen”. Detta, att varken staden eller landsbygden är vad den tidigare var, har jag och andra beskrivit i termer av en ”post-urban värld”.
Det bör naturligtvis påpekas att landsbygderna på många sätt fortfarande är viktiga för städerna. I de landsbygder som är integrerade i en större stadsregion kan man se denna nytta tydligt, i form av en sammanhållen funktionell arbetsmarknad. Många människor arbetar i staden och bor på landsbygden. Detta är dock mest ett tecken på att den stadsnära landsbygden har integrerats med städerna – och problemet är att städers (positiva) inflytande på sina kringliggande regioner minskar med avståndet. Möjligheten att bo på landsbygden och arbeta i staden är starkt beroende av restider. Svenska studier (t.ex. Johansson et al. 2002) visar att antalet pendlare ligger på en mycket låg nivå efter en timmes restid. Landsbygdsområden som saknar realistiska pendlingsmöjligheter är således betydelselösa för städerna ur arbetsmarknadssynpunkt.
Det kan också hävdas att staden behöver landet på en rad andra sätt. Något så nödvändigt som mat, byggnadsmaterial, osv. är exempel på varor som har sitt ursprung på landsbygden – och var har stadsborna sina fritidshus om inte på landet? Det sistnämnda, fritidshusen, är ett exempel på hur vissa landsbygder omvandlats från områden för konsumtion av livsmedel och skog till områden för konsumtion av boende eller rekreation. I vissa områden, fjällmiljöer, skärgårdar och kustområden finns en betydande ”osynlig” befolkning som periodvis vistas där. Deras efterfrågan har givetvis betydelse för dessa bygders överlevnad.
Men dessa en gång mycket starka kopplingar mellan staden och dess omland har också minskat i den post-urbana världen. Vi köper mat från snart sagt hela världen, det lilla, lokala sågverket finns där inte längre och även mycket annat byggnadsmaterial importeras, och fritidshusen finns numera inte sällan i Mallorca, Florida eller Thailand. En gång i tiden var ved för uppvärmning av husen städers volymmässigt största ”import” från sina omland, men av detta land-stad utbyte återstår idag ingenting. Samtidigt ska det påpekas att det åtminstone på livsmedelsområdet finns en mottrend, en rörelse mot småskaligt, ekologiskt och närproducerat. Det är ingen tvekan om att denna nischproduktion kan växa från de låga nivåer den ligger på idag, men ingenting talar för att den ska bli dominerande (om inte mycket starka styrmedel införs). Kravet på närproducerat innebär dessutom också att livsmedlen bör produceras inom stadsregionerna, vilket inte innebär några positiva efterfrågeeffekter till landsbygden utanför.
En av konsekvenserna av den ovan beskrivna utvecklingen är att den post-urbana staden är en funktionell region med en mängd funktioner från (stads)jordbruk till avancerad kunskaps- och kulturproduktion och fritidsaktiviteter. Framväxten av stadsregioner är global och i dagens utvecklingsländer sker urbaniseringen betydligt snabbare än den gjorde under motsvarande period i västvärlden. I det globala perspektivet ökar betydelsen av storstadsregionernas utbyte med andra storstadsregioner, medan det relativa beroendet av den kringliggande ”yttre” landsbygden och mindre orter minskar.
Varför har det då blivit såhär? En delförklaring har redan getts, nämligen att exploatering av landsbygdens resurser (jord, skog, mineraler, vattenkraft, vindkraft, etc) numera är mycket kapitalintensiva verksamheter med litet arbetskraftsbehov och att den arbetskraft som behövs i växande utsträckning är av fly-in fly-out karaktär. Dagens och morgondagens jobb finns i andra sektorer av ekonomin, framförallt inom servicesektorn som till stor del är beroende av lokal efterfrågan. Den växer alltså främst på orter där det finns många människor, och bidrar till att dessa storstäder fortsätter växa. Andra förklaringar måste sökas i de lokaliseringsfördelar som stora städer har. Ekonomisk forskning har visat att tillväxt ofta har sina rötter i geografiskt koncentrerade kluster av expanderande verksamheter. Samlokalisering av företag i en bransch eller närliggande branscher skapar också en lokal/regional arbetsmarknad som underlättar spontan spridning av så kallad ”tyst kunskap” inom klustret. Detta anses i sin tur främja innovationer. Geografisk specialisering i kluster är alltså ett ”recept” för tillväxt, åtminstone på kort och kanske medellång sikt. Geografiskt koncentrerade kluster är dock inte utan problem. I vissa branscher, t.ex. informations- och kommunikationsteknik, är produktcyklerna korta vilket kräver ständig förnyelse av teknik och produkter. Ett annat problem kan vara att hela branscher med tiden tenderar att möta en sviktande efterfrågan. Klustren måste förnya sig totalt, men har en ort väl specialiserat sig är det inte lätt att byta inriktning. Det vittnar inte minst Bergslagens en gång så starka metallindustri om.
Storstadsregionernas fördelar i detta perspektiv är just att de är stora nog att kunna inrymma många olika specialiserade kluster. Denna diversifiering, att man inte har alla ägg i en hatt, gör att storstäder samtidigt kan härbärgera såväl expanderande som tillbakagående kluster. Medan mindre orter sällan har något annat val än att satsa på specialiserade kluster blir storstäderna på detta sätt betydligt mindre känsliga för enskilda branschers upp- och nedgångar. Det finns även forskning som tyder på att idé- och kunskapsspridning mellan branscher ligger bakom innovationer och nya produkter och för denna typ av innovationer har storstadsregioner en klar fördel jämfört med mindre orter eftersom storstäder är mer diversifierade och därmed har större potential för denna typ av kunskapsspridning. En tredje förklaring till storstadsregioners tillväxt, som också har med kunskapsspridning och innovationer att göra, är att dessa regioner är de som är bäst uppkopplade till de globala nätverken. Storstäderna har de största flygplatserna för resande till och från världen i övrigt. Det är där som huvudkontor, finansiella och juridiska tjänster samt forsknings- och utvecklingsverksamhet är koncentrerade. Allt detta betyder att det är till storstadsregionerna som information och kunskap om nya produkter, ny design och nya metoder kommer först och som dessa element i innovationsprocesserna först börjas tillämpas och möta efterfrågan.
Svaret på frågan ”Vart är vi på väg” blir enligt resonemangen ovan alltså att vi är på väg mot en post-urban värld där stora stadsregioner med sina globala nätverk blir allt viktigare för den ekonomiska utvecklingen, i respektive land, i respektive världsdel och globalt. Dessa storstadsregioner består av mycket mer än deras centrala kärnor. Förorter, mindre städer, små orter och landsbygd bildar tillsammans den mosaik av olika aktiviteter och markanvändning som formar dessa funktionella stadsregioner. Utanför dessa finns ett stort antal mindre, lokala/regionala arbetsmarknader bestående av regionala centra och mindre tätorter, landsbygder och glesbygder. En del av dessa regionala centra har blivit noder i kunskapsekonomin med starka kopplingar till storstadsregionernas nätverk och marknader och växer, även om deras regionala spridningseffekter är relativt små. Andra regionala centra har en betydligt svagare tillväxt. De stora landsbygdsområdena utanför pendlingszonerna är de stora förlorarna.
Om detta är svaret på frågan vart vi är på väg, blir den naturliga följdfrågan vilka krav den post-urbana världen ställer på den regionala utvecklingspolitiken. Detta diskuteras i ett kommande blogginlägg.
Denna text är en omarbetad version av ett av författarens kapitel i antologin ”Regionala tillväxtpolitiska utmaningar – behov av strukturreformer och nya samverkanslösningar?” Red: Ulf Tynelius och Torbjörn Danell. Tillväxtanalys PM 2017:10.
Hans Westlund
Professor i urbana och regionala studier vid Kungliga Tekniska Högskolan
Professor i entreprenörskap vid Internationella Handelshögskolan Jönköping
hans.westlund@abe.kth.se
https://www.kth.se/profile/hanswes/
Referenser
Johansson B, Klaesson J, Olsson M (2002), On the non-linearity of the willingness to commute. (Länk: http://www-sre.wu-wien.ac.at/ersa/ersaconfs/ersa02/cdrom/papers/476.pdf)
Westlund H (2018), Urban-Rural Relations in the Post-Urban World. In Tigran Haas and Hans Westlund (Eds.) In the Post-Urban World. London: Routledge, sid 70-81.
Westlund H, Haas T (2018) Introduction: In the Post-Urban World. In Tigran Haas and Hans Westlund (Eds.) In the Post-Urban World. London: Routledge, sid 1-12.