Glesbygden är på frammarsch i Europa – vill Sverige visa vägen mot hållbara landsbygder?

av Alexandre Dubois, fil dr i i kulturgeografi och forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet och Erik Gløersen, fil dr i geografi, Spatial Foresight Gmbh

De senaste årtiondena har urbanisering blivit normen i Sverige, liksom i resten av Europa. Samtidigt har uttunning av landsbygder pågått i hög takt runt om i landet, och är nu också på stark frammarsch i andra delar av Europa. I en ny studie visar vi omfattningen av denna uttunning sedan millenniumskiftet i Europas mest glesbebyggda landsbygder.

Den svenska (och finska) glesbygden har fortfarande den lägsta befolkningstätheten i Europa. Den fortsätter dessutom tyvärr att minska i stora områden. Det finns även många andra landsbygdsområden i Europa som närmar sig kritiskt låga befolkningsnivåer. Befolkningsminskning kan då bli en självförstärkande nedgående spiral: offentlig service och privata tjänster försvinner, livskvaliteten försämras och entreprenörer tappar modet.

Vår studie visar dock att glesbygden inte behöver vara dömd till avfolkning. I liknande territoriella förhållanden (t.ex. i Norge och Skottland) har befolkningen stabiliserats och till och med ökat. Kan Sverige hämta inspiration från dessa länder? Kan EU stödja Sverige med att vända om trenden i glesbygden?

Varför är denna fråga aktuell? Ökande klyftor mellan stad och land är ett hot mot ett långsiktigt arbete för ett mer sammanhållet Sverige. Ojämna geografier leder till försvagad demokrati (Rodríguez-Pose 2018). En tydlig signal att frågan tas på stort allvar på EU-nivå är att Kommissionens vice-ordförande Dubravka Šuicas ansvarspost omfattar ”Demografi och Demokrati”. Till de prioriterade frågorna hör t.ex. tillgång till service, fattigdomsbekämpning och strategier för att locka till sig unga utbildade personer. EU har insett att demografisk uttunning inte enbart är en fråga om en lokal nedgångsspiral, men att den på sikt påverkar sammanhållningen inom och mellan nationer. Dessutom arbetar EU-kommissionen för närvarande med en långsiktig vision för landsbygder.

När Sverige och Finland år 1995 trädde in i EU, fick den nordiska glesbygden en särskild status och öronmärkta medel. De enda andra områdena i Europa som fick en sådan status är franska ultraperifera öar i Karibien och indiska Oceanen, samt Kanarieöarna, Madeira och Azorerna. Tjugofem år senare får svenska glesbygden fortfarande öronmärkta medel från EU. I den nya budgeten för perioden 2021-27 höjs deras speciella allokering från 30 euro per invånare och år till 40 euro. Det motsvarar ca 2,6 miljarder kronor av europeisk medfinansiering för åtgärder i svensk glesbygd i sju år. I jämförelse beslutade regeringen att tilldela sårbara kommuner lite över 1,7 miljoner kronor per år ”för utveckling av näringslivet och företagsklimatet” under perioden 2018 till 2020 (Dijkstra et al 2020) EU-medlen är minst sagt betydande för den svenska glesbygden och nordiska regioner med låg befolkningstäthet har organiserat sig för att behålla denna särbehandling. Deras representationer i Bryssel arbetar tillsammans inom nätverket Northern Sparsely Populated Areas. Finska regeringen lyckades till och med förhandla fram ytterligare ett bidrag på lite över en miljard svenska kronor för deras glesbygd.

I vår studie har vi kartlagt så kallade krympande geografier (Syssner 2018). Där ser vi tydliga mönster i avfolkning i många landsbygder i Europa, speciellt i Spanien, Baltikum, Rumänien och Bulgarien. Inom kommande årtionden kan dessa områden falla till samma låga befolkningsnivåer som i Sverige. Tunt befolkade områden i andra delar av Europa börjar också att organisera sig. Nätverket Southern Sparsely Populated Areas bildades 2016. Regioner i andra delar av Europa med minskande befolkning vill också ta del av EU-medlen. Mera konkreta effekter behöver uppnås: varför lyckas man så sällan med att vända trenden, eller åtminstone stabilisera befolkningen? Några exempel finns det dock: kartan visar att många glesbygder i t.ex. i Norge ock Skottland har vänt avfolkningsspiralen. Det visar att skräddarsydda policyer och riktade åtgärder kan ge resultat och att glesbygden inte behöver vara dömd till avfolkning.

Grunden för en glesbygdspolitik har ändrats genom åren. Förut var bevarande av bosättningsmönstret och kompensering av handikapp centrala begrepp. Nu ligger fokus på att säkra tillgång till nödvändiga resurser för klimatomställningen och glesbygden är en betydande källa till förnybar energi. Glesbygdspolitiken handlar också om att stärka den sociala sammanhållningen och värna den socialliberala samhällsmodellen mot populistiska tendenser. Att tydligt kunna identifiera utvecklingsflaskhalsar är första steget för att gynna glesbygdens konkurrensfördelar och möjligheter. Men glesbygdspolitik påverkas också av globala utmaningar. Detta är en uppmaning till en mer utåtriktad, resultatorienterad glesbygdspolitik som omfattar hela Europa. Nu när EU bearbetar sin ”långsiktiga vision för landsbygder” behöver glesbygdsfrågor lyftas fram på en än mer strategisk nivå, och inte minst i relation till glesbygdens bidrag till klimatomställning. Att främja en enad europeisk glesbygdspolitik bidrar också till att ge Sveriges glesbygd en ny start.

Alexandre Dubois, fil dr i kulturgeografi, forskare på Institutionen för stad och land, Sveriges Lantbruksuniversitet

Erik Gløersen, fil dr i geografi, partner, Spatial Foresight Gmbh


Referenser

Rodríguez-Pose, A. (2018). The revenge of the places that don’t matter (and what to do about it). Cambridge journal of regions, economy and society, 11(1), 189-209.

Dijkstra, L., Poelman, H., & Rodríguez-Pose, A. (2020). The geography of EU discontent. Regional Studies, 54(6), 737-753.

Syssner, J. (2018). Mindre många: om anpassning och utveckling i krympande kommuner. Dokument Press.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *