Jag har nu i snart fjorton år varit en bokstavligen utsatt forskare. Min arbetsplats är en FoU-verksamhet som tillkom genom att en grupp doktorander blev utplacerade i “periferin”. Tanken var att forskningen skulle ha en samhällsutvecklande betydelse, även om utplaceringen också sågs som ett högriskexperiment. Att ägna sig åt den tredje uppgiften ger ju inte några akademiska meriter och medför en annan typ av frågeställningar än de normalvetenskapliga. Å andra sidan har den utsatta forskarrollen sina fördelar. Till dem hör att på nära håll följa och vara delaktig i sådant som forskare vanligtvis betraktar på distans.
Under större delen av de fjorton åren befann vi oss ute i kylan. Frågan om vad som skedde i landets landsbygder och mindre samhällen var iskall. Vad vi gjorde och kom fram till intresserade varken akademin eller samhällets makthavare.
Men under de senaste åren har något hänt. Plötsligt har landsbygdens existens blivit en het samhällsfråga. Vinden har vänt, tystnaden är bruten. När landsbygdsdebattören Po Tidholm för ett par år sedan gjorde dokumentären Resten av Sverige synliggjordes det som fram till dess varit i stort sett osynligt. Och så har jag fått en inbjudan att skriva den här bloggen.
Hur kan det komma sig?
Det finns ett krasst svar på den frågan: det är högerpopulismens spöke som grasserar i världen. Det beror på en politisk motreaktion som inte bara upplevs som hotfull utan också erövrar allt större makt och inflytande över samhällsutvecklingen.
Och på somliga ställen, såsom Dorotea och Sollefteå, förekommer ockupationer och uppror. Utbredda folkliga protester. Muller i folkdjupet.
Jag är inte förvånad.
Resten av Sverige har fått nog. När FoU-verksamheten etablerades i Söderhamn ingick den i ett statligt “paket” som var en kompensation för nedläggningen av ortens flygflottilj. Söderhamn var då en kommun där man redan hade lagt ned sjukhuset, BB och flera större industrier. Idag kan det konstateras att kommunen har haft en minskande befolkning i flera decennier, ständig utflyttning av unga, återkommande nedskärningar i välfärden, rivningar av allmännyttans bostäder, hög arbetslöshet, höga ohälsotal samt stigande välfärdskostnader. Och ovanpå det har flyktingmottagningen och de efterföljande segregationsproblemen tillkommit.
Nedgången har pågått under lång tid och satt djupa spår. Befolkningsmässigt nådde Söderhamn sin toppnotering 1975 med 32 000 invånare, idag är antalet nere på lite drygt 25 000. Det har talats mycket om omstruktureringar och om att befolkningen måste skola om sig, bli mindre traditionell och mer entreprenöriell. Helst ska man ändra attityd, starta företag och börja driva samhällsservicen i egna former.
När jag har intervjuat människor om de här förändringarna, om vad som har hänt där de bor och hur de ser på framtiden, så är kritiken svidande. Det finns en stark upplevelse av att inte bli lyssnad på och en utbredd uppfattning om att makthavarna inte bryr sig och inte heller ser verkligheten som den är ute på landet. I grunden finns känslan av att vara övergiven av samhället; vilket ju inte är en helt ogrundad känsla med tanke på statens tillbakadragande och flytten av produktionen till s.k. låglöneländer.
Det här är allvarliga problem som får allvarliga konsekvenser. När vi har något sådant som resten av Sverige har vi också ett delat land där människor lever i olika verkligheter, under vitt skilda villkor och i bättre respektive sämre verkligheter. Landet delas upp i vinnande och förlorande områden där det finns förlorare som vinnarna ofta betraktar på ett nedlåtande sätt. Vilket förlorarna naturligtvis inte finner sig i hur länge som helst. Det är med andra ord den perfekta grogrunden för högerpopulistisk revanschism.
Men det finns också andra motreaktioner. Bland allt fler växer en insikt om att resten av Sverige inte bara kan överges eller ignoreras utan att det slutligen gör oss alla – hela samhället – till förlorare. Jag tror att den insikten bär på en förståelse för att den marknadsliberala politiken och dess skoningslösa utvecklingslogik har drivits för långt. När samhället inte längre hänger ihop och en stor del av befolkningen inte har skäl nog för att känna sig delaktig har en farlig gräns passerats.
Som forskare ser jag det alltmer som min roll att lyfta de kritiska rösterna och samtidigt bidra med en analys av och ett aktivt arbete för möjligheten att bygga levande landsbygdssamhällen. I fokus står frågan om det hållbara samhället.
Det vi har nu är nämligen väldigt långt ifrån en hållbar samhällsutveckling. Kräftgången fortsätter. I skrivande stund läggs äldreboenden, hemtjänst och skolor ned i regionen och det aviseras ytterligare nedskärningar i de kommunala verksamheterna. Det är då inte tillräckligt med några miljarder i tillfälliga statsstöd. Vad som behövs är ett återupprättande av samhället självt och en kraftfull motvikt till marknadskrafternas herravälde. Det går inte att lösa de stora samhällsfrågorna på något annat sätt, vare sig det gäller livsmedelsförsörjningen, segregationen eller tillståndet i vården. Allt kan inte bli lönsamt, kostnadseffektivt och konkurrensmässigt. Somligt måste få kosta.
Det är, vad jag kan se, inget fel på människorna som bor här och råder inte heller någon brist på idéer eller initiativförmåga. Lokalbefolkningen gör hela tiden intressanta saker som skulle kunna leda till hållbara lösningar. Problemet är bara att det varken syns eller värdesätts inom det nuvarande ekonomiska och politiska systemet.
Den nyliberala politiken har misslyckats och vi bevittnar nu det politiska priset för misslyckandet. Situationen kommer inte att bli annorlunda förrän vi som vill gå en annan väg kan enas om en samhällsbyggande politik som inte bara i ord utan i handling jämnar ut villkoren. Fenomenet “resten av Sverige” beskriver ett systemfel som endast kan rättas till genom ett systemskifte. Och jag lovar: ett sådant skifte skulle ha både folkets och den utsatta forskarens helhjärtade stöd.
Mikael Vallström, fil.dr i etnologi
mikael.vallstrom@hufb.se
