Ett blogginlägg av Håkan Tunón, forskningsledare, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala
Skärgården förvandlas successivt till ett nöjesfält för olika fritidsintressen. Ibland kan fritidslivet och den biologiska mångfalden samsas – men inte alltid. Vattenskoter i Oxelösunds skärgård. Fotograf: Håkan Tunón.
Glesbygd, avfolkning och igenväxning är termer som ofta används för att beskriva stora delar av svensk landsbygd. Det gäller även en stor del av vår kust – åtminstone om man räknar annat än fritidshus. I den svenska miljöpolitiken har vi miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård som definieras:
”Västerhavet och Östersjön ska ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och den biologiska mångfalden ska bevaras. Kust och skärgård ska ha en hög grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård ska bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden ska skyddas mot ingrepp och andra störningar.”
Det handlar inte bara om biologisk mångfald och naturvård utan även om möjligheten att långsiktigt bruka ekosystemtjänster av olika slag samt att värna ett kulturarv. Det senare består inte bara av kulturbyggnader utan också av ett hävdat kulturlandskap och ett immateriellt kulturarv som förs vidare från generation till generation. Eller gör det verkligen det? Den traditionella kunskap som bevaras av praktiserande småskaliga skärgårdsfiskare (yrkesfiskare och husbehovsfiskare) förs i de flesta fall inte längre vidare till nästa generation. Och nyrekryteringen av unga skärgårdsbönder är inte heller något vi kan ta för givet.
Fiskehamnen i Oxelösund. På 1970–80-talen var det hemmahamn för en mängd små fiskebåtar och fångsten såldes vid kaj. Idag är den främst en gästhamn för fritidsbåtar. Fotograf: Håkan Tunón.
Historiskt sett kännetecknades skärgårdskulturen av mångsyssleri (precis som stora delar av resten av landsbygden i Sverige). Man levde av fiske, jakt, lantbruk, transporter och annat som dök upp. Nittonhundratalets samhällsutveckling har lett till specialisering som minskat möjligheterna till utkomst inom de areella näringarna och strukturrationaliseringen har lokaliserat det mesta som är kvar i skärgården till enstaka hamnar. Den bärande delen i det som kan ses som traditionell ö- och skärgårdskultur vittrar således bort vilket påverkar landskapet. Det är den areella näringen som säkerställer kulturlandskapet och dess natur- och kulturvärden, också i skärgården. På Naturvårdsverkets miljömålssidor kan man vidare läsa att:
”Att bevara kulturarv med fyrar, sjöbodar, ängs- och betesmarker försvåras i avfolkningsbygder, medan det riskerar att skadas i områden med stor fritidsbebyggelse och omfattande turism.”
Kanske inte den traditionella korasen i svenska skärgården, men skotsk höglandsboskap är bra på att beta buskar och grövre bete. Betande djur har genom historien hört skärgården till men de blir bara färre och färre, vilket inverkar menligt på den hävdgynnade mångfalden. Fotograf: Håkan Tunón.
När lokal matproduktion förflyttas till fastlandet försvinner också lokala traditioner, och smakupplevelserna likriktas. Samtidigt önskar och förväntar sig besökare ofta en levande skärgårdskultur med traditionella näringar och fiskebåtar, färsk fisk, betande djur och lokala smaker. Det som kan anses vara autentiskt i den lokala miljön. Besöksmålets attraktionskraft. Men en levande skärgården och lokal produktion av livsmedel behöver inte bara vara en turistisk angelägenhet, det kan kanske också vara en fråga om kulturell självkänsla och till och med samhällsberedskap? Hur säkerställer man förekomsten av livsmedel till öborna om distributionsvägarna till öarna av någon anledning skärs av? Och hur ska skärgårdens näringar kunna överleva och fortsätta att bidra med värden till samhället?
Med finansiering av Uppdrag landsbygd inledde en konstellation av forskare från olika discipliner tillsammans med Skärgårdarnas riksförbund och Skärgårdens Intresseföreningars Kontaktorganisation (SIKO) arbetet att initiera ett nätverk för ö- och skärgårdsforskning. Ett arbete som koordinerades av Södertörns högskola.
Lästips:
Blogginlägg 19 januari 2023: Att forska om öar och skärgårdar i en svensk kontext (Kunskaper för landsbygder: en blogg om svensk landsbygds- och regionalforskning).
Blogginlägg 26 januari 2023: Vad vet vi om svenskt skärgårdsföretagande och dess roll för mindre ö- och skärgårdssamhällen? (Kunskaper för landsbygder: en blogg om svensk landsbygds- och regionalforskning).
Håkan Tunón et al., 2019. Continued use of ecosystems: challenges for fishing and farming communities. Baltic worlds XII:2, 40–49.
Håkan Tunón och Marie Kvarnström, 2019. Lokala perspektiv på havs- och kustplanering. Bakgrundsrapport till Ålands landskapsregerings arbete med havsplan. CBM:s skriftserie 116, SLU, Uppsala.
Håkan Tunón, Marie Kvarnström & Johanna Roto, 2020. Kartläggning av sociala, kulturella, ekonomiska och ekologiska värden i Sunds kommun, Åland. Resultat från lokala dialogworkshopar. CBM:s skriftserie 118, SLU, Uppsala.