I min forskning har jag under den senaste tiden funderat kring den roll som landsbygden kan komma att spela i omställningen mot en hållbar framtid. Jag tror att den lokala närmiljön, och relationen mellan stad och land, kommer att bli allt viktigare för oss, inte minst för att vi radikalt ska kunna minska vårt beroende av fossila bränslen. Detta kan ta sig uttryck i att vi söker nya typer av boendemiljöer, att vårt resande sker i närmiljön, men också att en allt större del av vår mat blir lokalt producerad.
Ett tydligt exempel på hur landsbygden i framtiden kan komma att spela en utökad roll som hållbar plats och matproducent är i anslutning till svenska skogsbär. Under nästan tio års tid har min forskning kretsat kring hur bärbranschen i Sverige förser sig med arbetskraft från Thailand. Jag och min forskargrupp har besökt bärskogar och boenden på svensk landsbygd, thailändska byar, och intervjuat alla tänkbara parter: bärplockare, företagare, fackföreningar, och myndigheter i både Sverige och Thailand. Dessutom har vi genomfört en enkätstudie med thailändska bärplockare, som publicerats på Delegationen för migrationsstudier. Vi har fått ett brett perspektiv på frågan, som visar på frågans komplexitet. Som till exempel: varför ta arbetskraft från andra sidan jorden, när det finns arbetsföra personer i närområdet? Varför återvänder plockare år efter år, trots att lönsamheten är dålig? Och varför finns det nästan ingen produktion av bär i Sverige?
I korthet visar vår forskning att: De thailändska bärplockarna kommer till Sverige för att plocka bär inom en bransch som är starkt globaliserad och konkurrensutsatt. De svenska bärföretagen exporterar svenska skogsbär som en fryst, oprocessad råvara till andra delar av världen, särskilt Kina. För att stå sig på den globala marknaden anser branschen att de ”tvingas” importera billig och skattefri arbetskraft. Starka sociala nätverk har skapats mellan arbetare och företag, och en migrationsindustri har etablerats, baserad på thailändska bemanningsföretag som skattefritt förmedlar arbetare till Sverige. Dessutom har en tradition av att arbeta som bärplockare i Sverige skapats i vissa thailändska byar. På bärplockarnas fasader hänger älghorn från svenska skogar som en symbol för att det är möjligt – faktiskt! – för en thailändsk risbonde att plocka sig ett liv ur fattigdomen.
Inom forskningen säger vi att det har skapats en väv av täta, transnationella nätverk, som gör att processen fortsätter år efter år, och att enskilda arbetare reser till Sverige upprepade gånger. I vår enkätstudie var genomsnittet 7 år, men som mest hade en person arbetat i Sverige hela 27 gånger. Enligt vissa forskare, till exempel ekonomer, så är en sådan siffra är ett bevis på att bärplockning är lönsamt för arbetarna. En rationell, ”economic man” skulle inte återvända om det inte vore lönsamt. Och visst finns det enskilda bärplockare som tjänar bra med pengar. Men mitt samlade intryck är att det snarare är förhoppningen om stora förtjänster, ihop med en etablerad migrationsindustri, som gör att de återvänder. De ser grannens älghorn och nya betongväggar och tänker att om jag bara arbetar tillräckligt hårt, så kommer det att löna sig – till slut. Och vissa år gör det också det. Men på det stora hela verkar förtjänsten bli betydligt mindre än vad de flesta hoppas på. Den genomsnittliga förtjänsten är dessutom sällan betydligt högre än den garantilön som bärplockare sedan 2010 har rätt till enligt svenska kollektivavtal.
Svenska Migrationsverket, ihop med LO och Kommunal, har nämligen arbetat under de senaste tio åren med att reglera och ”sanera” branschen från oseriösa företag som utnyttjar bärplockare. Svenska myndigheter och fackföreningar uttrycker att systemet idag fungerar väl. Inte minst rätten till kollektivavtalsenlig garantilön skulle borga för att bärplockarna skyddas från alltför låga inkomster. Men visst finns det en hake. Det verkar som att bärplockarna ofta ”avtalar bort” denna rättighet, i förhoppningen att de ska tjäna mer pengar genom att istället arbeta på ackord – det löfte som älghornen i byarna minner dem om. I vår enkätstudie visade det sig att hela en tredjedel hade tjänat mindre än de var berättigade till enligt kollektivavtal. Ett stort problem med nuvarande system är därför det stora avstånd som skapas i relationen mellan den plats där arbetet utförs, Sverige, och den plats där de lever och är anställda, Thailand.
Så hur hänger detta samman med den diskussion jag inledde med, nämligen att skapa en hållbar svensk landsbygd för matproduktion? Vi är många forskare som, bl.a. genom ett samarbete på Centrum för regionalvetenskap (Cerum), menar att dagens system runt svenska skogsbär har hamnat i en återvändsgränd. Att skattefritt använda sig av utländsk arbetskraft för att konkurrera på en global marknad om att sälja frysta skogsbär är inte en hållbar strategi, vare sig för arbetskraften eller för svensk landsbygd. Att exportera massvolymer av bär till utländsk förädlingsindustri, och pressa priserna på arbete, gör att utländsk arbetskraft i tredje land kommer i kläm och att innovationskraft och arbetstillfällen i Sverige går förlorade.
Så vad vore istället en hållbar väg att gå? Mycket talar för att landsbygden som matproducent är en nyckel. Svensk bärbransch behöver ställa om: från storskalighet till småskalighet, från skattefritt och billigt, till riktiga löner och kvalitet, från internationell export till lokal förädling.
Och det är mycket som talar för att tiden för en sådan omställning är här: Den nationella livsmedelsstrategin talar för ökad inhemsk produktion av mat, konsumenternas efterfrågan på härproducerad mat ökar, och till råga på allt har Skatteverket nu dragit en svångrem runt bärbranschens möjligheter till att skattefritt importera thailändsk arbetskraft. Vi kan välja att se detta som att möjlighetens fönster har öppnat sig mot de svenska skogsbären, som en resurs för ökad lokal förädling och regional utveckling i skogslänen.
Charlotta Hedberg, Docent
Universitetslektor vid Institutionen för geografi , Umeå Universitet
