Att bygga hus i trä – vinst varje gång?

av Ida Andersson, Örebro Universitet

”Fler bostäder ska byggas i trä. Det minskar klimatpåverkan och jobb skapas i hela landet.”

Så sa statsminister Stefan Löfven vid riksdagens öppnande i september 2017. I Sverige höjs allt fler röster för ökat träbyggande, vilket påstås kunna bidra till klimatomställning i byggindustrin. Det antas också leda till fler jobb och fler investeringar, framförallt på landsbygden där tillverkningen finns. Omfattande politiska satsningar har gjorts för att öka det industriella träbyggandet i Sverige, som bl.a. kopplas till grön ekonomi och regional tillväxt. Denna utveckling kan förstås genom tre parallella processer:

  1. Den svenska brandskyddslagstiftningen ändrades 1994 inför Sveriges medlemskap i EU, vilket möjliggjorde att hus högre än två våningar fick byggas i trä. Detta hade tidigare varit förbjudet sedan 1874. Industriellt träbyggande är således något relativt nytt i Sverige.

  2. Trä kan tack vare fotosyntesen lagra koldioxid i träkonstruktioner, en naturligt nedärvd egenskap som genom det växande engagemanget för klimatet har hamnat i blickfånget. Dessutom kan ett klokt skogsbruk och återplantering skapa förutsättningar för förnyelsebar produktion.

  3. Andra moderna byggmaterial som exempelvis stål och betong är ändliga resurser och kräver dessutom stor mängd energi för att produceras. Jämförande beräkningar mellan olika byggmaterial från bland annat Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin visar att använda trä i byggandet istället för betong och stål, har potential för klimatvinster.

Med tiden har fler hållbarhetsargument tillkommit för industriellt träbyggande: Inomhusklimatet påstås vara gynnsamt för boende, och arbetsklimatet för dem som bygger blir varmare och tystare jämfört med att bygga i betong. Med en hög prefabriceringsgrad, det vill säga att stora delar byggs färdigt inne i fabrik, kan dessutom många arbeten genomföras inomhus och på marknivå. Trä är ett relativt lätt byggmaterial vilket kräver mindre markberedningsarbete och färre transporter jämfört med betong. Kort sagt, listan på fördelar som lyfts fram med industriellt träbyggande kan göras lång. Men är det då så enkelt som att bygga hus i trä alltid resulterar i att alla vinner? Nja, riktigt så enkelt är det såklart inte.

Inom byggindustrin finns det en hel del kritik som framförts. Från ingenjörshåll framförs synpunkter gällande träbyggnaders långsiktiga hållbarhet, underhåll, brandsäkerhet, risk för fukt, utmaningar med akustik och vind mm. Från ett marknadsperspektiv framförs argument om att ett ensidigt fokus på trä skapar en oschysst konkurrenssituation i relation till andra byggnadsmaterial. En annan utmaning är att det är relativt få i Sverige som vet hur man bygger i trä och industriellt träbyggande är inte en del av det storskaliga utbildningssystemet. Men jag tänkte inte uppehålla mig vid denna typ av kritik i detta blogginlägg.

I min forskning har jag studerat relationen mellan industriellt träbyggande och diskussioner om hållbar utveckling. Utifrån detta arbete vill jag här problematisera bilden av industriellt träbyggande från tre hållbarhetsperspektiv:

  1. När miljö- och klimatfrågor kopplas samman med strategier för tillväxt finns det en överhängande risk att dessa frågor blir ett medel för att stimulera mer tillväxt snarare än ett mål i självt (dvs. att uppnå mer miljönytta). I det industriella träbyggandet blir den utvecklingen tydlig, då miljö- och klimatvärden sällan inkluderas i den tekniska utvecklingen av byggsystemen. Dessa värden läggs istället till när trähus ska marknadsföras, och tas dessutom mer eller mindre för givna. Ett exempel på detta är träets förmåga att binda koldioxid som återkommande används som argument för varför träbyggandet ska öka. Samtidigt pågår ingen diskussion om hur kolsänkor kan användas för att ytterligare öka klimatnyttan med träbyggande, utan snarare bara hur förmågan att lagra koldioxid är en positiv effekt av att bygga i trä.

  2. Många av de hållbarhetsargument som förs fram om träbyggande hamnar i konflikt med varandra. Ett enkelt exempel är detta: Industriellt träbyggande beskrivs som ett sätt att bygga billiga bostäder, vilket förutsätter en hög grad av standardiserad produktion. Samtidigt framhålls även möjligheterna till ny och storslagen arkitektur genom att bygga i trä. Detta uppnås i regel dock inte genom standardiserad produktion, utan tvärtom genom en flexibel och föränderlig produktionsprocess där varje plats unika förutsättningar vägs in vilket också ger högre kostnader. Dessa värden (och många andra) hamnar alltså i konflikt med varandra, vilket inte uppmärksammas i särskilt stor utsträckning i dagens debatt om hållbara trähus.

  3. Olika aktörer framhåller olika hållbarhetsargument med industriellt träbyggande vilket skapar osäkerhet om vilka värden som egentligen ska adresseras. Ett exempel är de många kommunala träbyggnadsstrategierna som finns i Sverige. Här finns stor diskrepans om vilken slags hållbarhet som avses: det kan handla om kommunala varumärken, jobbskapande, energieffektivitet, lokala byggnadstraditioner, cirkulär ekonomi, bioekonomi, förtätning osv. vilket skapar en begreppsmässig glidning och sämre förutsägbarhet om vilken typ av hållbar utveckling som ska uppnås genom träbyggande. Liknande exempel finns bland såväl privata som offentliga aktörer.

Att bygga i trä kan innebära vissa vinster för hållbar utveckling, det har tidigare forskning slagit fast. Det saknas dock en diskussion om hur dessa vinster kan kombineras, och inte minst hur konflikter dem emellan ska hanteras. Det finns dessutom utrymme för det industriella träbyggandet i Sverige att utvecklas i riktning mot ännu mer hållbarhet och ta höjd för bl.a. biologisk mångfald. Att endast förlita sig på de av slumpen nedärvda egenskaper utan att reflektera över dessa i vidare perspektiv på hållbar utveckling riskerar att sätta träbyggandet i hållbarhetens baksäte, och inte i den ledarposition som många tillskriver det industriella träbyggandet idag.

Ida Andersson
Universitetslektor vid Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, Örebro universitet
ida.andersson@oru.se
https://www.oru.se/personal/ida_andersson 


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hållbara erbjudanden – om kunskap, turism och samskapande

av Eva Maria Jernsand

I Visit Swedens nya rapport Den svenska målgruppen beskrivs hur vårt resande började förändras redan före pandemin. Vi lade mer pengar på resor inom Sverige eftersom vi blev mer medvetna om konsekvenserna av vårt resande. Begrepp som Hemester och Svemester tog plats i vår vokabulär. Pandemin skyndade på utvecklingen när vi inte längre kunde resa. Vi började upptäcka Sverige på nya sätt och naturupplevelser som vandring och paddling blev alltmer eftertraktade. Sociala medier-grupper som Vandringsleder i Sverige fick ett rejält uppsving.

Visit Sweden spår i sin rapport en ökad efterfrågan på hållbara erbjudanden. Hälsa, hygien och trygghet blir viktigt, liksom enklare upplevelser på nära håll, gärna på landsbygden. Svenska resenärer vill också stödja destinationers återhämtning genom sina resor. Detta ger möjligheter för företag på landsbygden att utveckla sina erbjudanden i linje med kundernas efterfrågan. Men vad är ett hållbart erbjudande och hur skapas det?

I min forskning tar jag utgångspunkt i begrepp som kunskap, lärande och samskapande, och jag rör mig gärna på flera nivåer, med fokus på olika aktörer och deras relationer. Kunskap är en värdefull resurs och en social och kulturell process. Den finns i forskningen, men också hos enskilda individer, organisationer och i nätverk. Inte sällan är kunskapen lokalt inbäddad i destinationer. Kunskapen finns bland oss hela tiden, men blir bara påtaglig när vi använder den, delar erfarenheter och överför kunskapen mellan oss. Att samverka ger oss fler perspektiv och insikter som i sin tur ger upphov till nya tankar och idéer. Kunskap behöver alltså integreras för att utvecklas och lärande är en fortlöpande process där vi hela tiden bygger ny kunskap.

Ett projekt jag är inblandad i där detta blir tydligt handlar om att skapa ett biosfärområde i Bohuslän. Tanken med Unescos biosfärområden är att bygga på lokalt engagemang för hållbar samhällsutveckling. Nya metoder utvecklas där myndigheter, lokala aktörer, forskare och boende arbetar tillsammans, med frågor och teman som är relevanta i den lokala kontexten. Olika intressenter tillför olika perspektiv och bidrar alltså med olika slags kunskap med målsättningen att stärka områdets ekonomiska och ekologiska bärkraft. Biosfärområden ger också möjlighet att ta upp och hantera målkonflikter, exempelvis mellan bevarande och nyttjande. En viktig inriktning för biosfärområden är hållbar turism. Läs den nyutkomna förstudien här.

En dimension av kunskap och lärande, och på hållbar turism, är demokrati. Den som påverkas av turism kan anses ha rätt att informeras om och vara delaktig i skapandet av destinationen och de produkter som erbjuds. I projektet Turismens roll i mångkulturella samhällen arbetar vi med konceptutveckling kring inkluderande turism och platsvarumärkesarbete. Vi gör fallstudier om deltagande turismutveckling och om hur mångfald representeras, kommuniceras och upplevs. Med inkluderande turism menar vi bland annat hur mångfald är speglad i olika aspekter av turism, såsom kommunikation, utveckling och samskapande av platser, evenemang, aktiviteter och produkter. Vi associerar också inkluderande turism till olika arenor där inkludering är viktigt, såsom representation i organisationer, processer och kommunikationsmaterial. En fallstudie vi gjort har Dals Långed i Dalsland som utgångspunkt. Där har vi bland annat studerat, och i olika grad varit med i skapandet av, en park vid vattnet med bastu, en äventyrsbana för barn och en grillplats, samt ett matevenemang, ”Steneby Midwinter Solstice”. Båda hade fokus på integration och platsutveckling. Material från TiMS halvtidswebbinarium den 11 februari 2021 finns snart på hemsidan tillsammans med en föreläsning av professor Dianne Dredge samt ett panelsamtal med Visit Sweden, Tourism in Skåne, Göteborg & Co och Gerdrup & Co AB.

I min forskning vill jag också visa på potentialen att genom turismupplevelser förändra människors beteende och livsåskådningar och därmed påverka samhällets utveckling på ett hållbart sätt. Kunskap är centralt inom besöksnäringen. Museiverksamhet och guidningar i historiska miljöer eller i naturen är självklara exempel. Trots detta talar vi sällan inom turism om hur erbjudanden kan skapas som har lärande som tydligt mål. I projektet Kunskapsturism arbetar vi främst utifrån två teorier: upplevelsebaserat lärande och transformativ turism. Upplevelser som gör att vi engagerar våra sinnen och som skapar personlig mening har större förutsättningar att bidra till lärande. I inlärningsprocessen förändras tankar, åsikter, handlingar och världsbilder – en transformation sker. Detta knyter an till hållbar turism som ett begrepp och koncept som innefattar inte bara miljömässig utan även ekonomisk, kulturell, social och politisk hållbar utveckling, genom förändringar i beteenden och sam­hällssystem.

Så ”det nya normala” efter pandemin handlar om att skapa förändringar, på flera nivåer. Hållbara upplevelser är minst lika härliga som andra upplevelser men de bygger på ansvar och omtänksamhet. Invånare och besökare kan skapa sina egna hållbara upplevelser genom att exempelvis gå ut i naturen. Men genom att vi tillsammans arbetar för att skapa och tillhandahålla hållbara erbjudanden, hållbara destinationer och hållbar turism kan upplevelserna i större grad leda till individuell transformation och hållbar utveckling av samhället i stort.

Eva Maria Jernsand
Forskare i marknadsföring vid Handelshögskolan och Centrum för Turism vid Göteborgs universitet.
eva.maria.jernsand@handels.gu.se

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vart är vi på väg? – landsbygden i kunskapsekonomin

av Hans Westlund

Mänskligheten har tillbringat nästan hela sin historia i vad vi nuförtiden kallar för landsbygd. Städer uppstod en gång som små öar i ”oceaner av landsbygd” när jordbruket blivit tillräckligt effektivt för att föda också en icke-jordbrukande befolkning. Med undantag av några städer med starka styrnings- och transportsystem (t.ex. antikens Rom) förblev flertalet städer, med dagens mått, små fram till den industriella revolutionen. Världens kanske främste urbanekonom, Edward L. Glaeser har formulerat detta på följande sätt: ”Cities with a million inhabitants before the year 1800 were all capitals of empires. The reason that they could reach that size was that they were the best governed cities in the world.” Det har beräknats att urbaniseringsgraden i världen år 1800 inte var mer än 3%. I Europa hade den länge varit högre, men i Sverige, så sent som år 1850, innan järnvägarna började byggas var andelen av befolkningen som bodde i städer ändå bara 10%.

De industriella och agrara revolutionerna på 1700- och 1800-talet gav fart åt urbaniseringen i de mer utvecklade ekonomierna i världen. Järnvägar och ångbåtar möjliggjorde långväga transporter av jordbrukets överskott, inte bara till regionala och nationella centra. En global marknad för såväl industri- som jordbruksprodukter utvecklades med städer som växande produktions- och omlastningscentra. I Sverige innebar detta framväxten av de tre storstäderna men även kraftig tillväxt av de regionala centra. I Sverige och andra västländer var industriepokens urbanisering en process på flera nivåer. På lokal nivå utvecklades många byar till urbana tätorter sedan järnvägen kommit. På den regionala nivån bidrog såväl järnvägar, industrialisering, expansion av kommersiell service, byggande av regementen, osv. till inflyttning från landsbygden. På nationell nivå blev de tre storstäderna landsdelscentra och de viktigaste internationella noderna.

Urbaniseringen i Sverige planade ut på 1970-talet. Med den tätortsdefinition som används i de nordiska länderna har urbaniseringsgraden därefter ökad mycket svagt och ligger idag på ca 85%. Vad som däremot inträffat från och med 1980-talet är en allt tydligare om-urbanisering, där storstadsregionerna och vissa regionala centra växer kraftigt både genom förtätning och genom utvidgning, men där mindre städer och tätorter utanför storstadsregionerna minskar i folkmängd. Bakom denna utveckling ligger omfattande samhällsförändringar, ofta beskrivna i termer av att den industriella tillverkningsekonomin ersatts av en kunskapsekonomi.

Kunskapsekonomin skiljer sig på många sätt från sin föregångare. Ett av de viktigaste är att humankapital, dvs. människor med kunskaper och färdigheter, har ersatt råvaror och fysiskt kapital som den viktigaste produktions- och lokaliseringsfaktorn. Detta har vittomfattande konsekvenser. Naturresurser och råvaror är inte längre någon drivkraft för regional utveckling, när de kan exploateras av ”fly-in-fly-out” arbetskraft. Den viktigaste lokaliseringsfaktorn för kunskapsekonomins företag är istället utbildad arbetskraft – och den finns som regel i storstäder och större universitetsstäder. Stora, diversifierade arbetsmarknader blir en avgörande lokaliseringsfaktor för både företag och arbetskraft, samtidigt som också som andra attraktiva egenskaper ökar i betydelse i konkurrensen mellan storstäderna.

En annan viktig skillnad mellan kunskapsekonomin och tillverkningsekonomin är storstädernas relationer till mindre städer och landsbygder. Tillverkningsekonomin byggde i stor utsträckning på regionala råvaror såsom Bergslagens järnmalm och Norrlands skogar, vilket skapade en viss balans mellan städerna och landsbygden. Kunskapsekonomin har skapat helt andra förhållanden mellan stad och land. De expanderande storstäderna har omvandlats till storstadsregioner i vilka närbelägna mindre städer, tätorter och ren landsbygd dragits in och blivit en del av den funktionella regionen, där möjligheterna till pendling blivit en avgörande faktor för regionens storlek. Utanför storstäderna finns ett tjugotal växande regioncentra (med mycket olika tillväxttakt) som delvis växer på sina regioners bekostnad. I huvudsak består dock Sveriges yta utanför storstäderna av stora områden av landsbygd och mindre städer/tätorter som trendmässigt minskar i befolkning. Som regel lider dessa stora områden av brist på tillräckliga koncentrationer på den numera viktigaste produktionsfaktorn humankapital, vilket innebär att arbetsmarknaderna förblir små och att kunskapsekonomin har svårt att växa där.

Framväxten av stadsregioner där såväl småorter som landsbygd ingår medan övrig, mer perifer landsbygd och mindre städer hamnar i ett ”utanförskap”, innebär i realiteten att den traditionella dikotomin land-stad har försvunnit. De städer som växer är i allt mindre utsträckning de centra för sin landsbygd som de en gång var, utan alltmer mångfunktionella regioner och noder i gränsöverskridande stadsnätverk. De mindre städer och landsbygder som hamnar utanför de expansiva regionerna har i relativ mening allt mindre att erbjuda storstadsregionerna och deras globala nätverk. Om de inte kan skapa nya utbyten med storstadsregionerna, baserade på något som de expanderande regionerna efterfrågar, hamnar de i en nedåtgående spiral.

Ur ett teoretiskt perspektiv skulle dessa djupgående förändringar av relationerna mellan land och stad kunna beskrivas som en dialektisk process, i vilken en ”tes” möts av en ”antites”, vilka till slut omvandlas till något nytt och ”högre”: en ”syntes”. I vårt fall är landsbygden den ursprungliga tesen och staden har växt fram som dess antites. Genom historien har utbytet mellan landsbygd och stad varit den dominerande rumsliga interaktionen. Med bilismen och dess ökade rörlighet men framför allt kunskapsekonomins framväxt är det dock tydligt att en syntes skett: större urbana centra har integrerat omgivande tätorter och landsbygder och omvandlat dem till delar av multifunktionella regioner som sinsemellan är hopkopplade i globala stadsnätverk. I Sverige är Mälardalsregionen det tydligaste exemplet på denna utveckling. Utanför dessa globalt integrerade storstadsregioner återfinns stora landsbygder, glesbygder och obygder (med krympande tätorter) av vilka många, med den franske sociologen Henri Lefebvres ord ”sakta återvänder till naturen”. Detta, att varken staden eller landsbygden är vad den tidigare var, har jag och andra beskrivit i termer av en ”post-urban värld”.

Det bör naturligtvis påpekas att landsbygderna på många sätt fortfarande är viktiga för städerna. I de landsbygder som är integrerade i en större stadsregion kan man se denna nytta tydligt, i form av en sammanhållen funktionell arbetsmarknad. Många människor arbetar i staden och bor på landsbygden. Detta är dock mest ett tecken på att den stadsnära landsbygden har integrerats med städerna – och problemet är att städers (positiva) inflytande på sina kringliggande regioner minskar med avståndet. Möjligheten att bo på landsbygden och arbeta i staden är starkt beroende av restider. Svenska studier (t.ex. Johansson et al. 2002) visar att antalet pendlare ligger på en mycket låg nivå efter en timmes restid. Landsbygdsområden som saknar realistiska pendlingsmöjligheter är således betydelselösa för städerna ur arbetsmarknadssynpunkt.

Det kan också hävdas att staden behöver landet på en rad andra sätt. Något så nödvändigt som mat, byggnadsmaterial, osv. är exempel på varor som har sitt ursprung på landsbygden – och var har stadsborna sina fritidshus om inte på landet? Det sistnämnda, fritidshusen, är ett exempel på hur vissa landsbygder omvandlats från områden för konsumtion av livsmedel och skog till områden för konsumtion av boende eller rekreation. I vissa områden, fjällmiljöer, skärgårdar och kustområden finns en betydande ”osynlig” befolkning som periodvis vistas där. Deras efterfrågan har givetvis betydelse för dessa bygders överlevnad.

Men dessa en gång mycket starka kopplingar mellan staden och dess omland har också minskat i den post-urbana världen. Vi köper mat från snart sagt hela världen, det lilla, lokala sågverket finns där inte längre och även mycket annat byggnadsmaterial importeras, och fritidshusen finns numera inte sällan i Mallorca, Florida eller Thailand. En gång i tiden var ved för uppvärmning av husen städers volymmässigt största ”import” från sina omland, men av detta land-stad utbyte återstår idag ingenting. Samtidigt ska det påpekas att det åtminstone på livsmedelsområdet finns en mottrend, en rörelse mot småskaligt, ekologiskt och närproducerat. Det är ingen tvekan om att denna nischproduktion kan växa från de låga nivåer den ligger på idag, men ingenting talar för att den ska bli dominerande (om inte mycket starka styrmedel införs). Kravet på närproducerat innebär dessutom också att livsmedlen bör produceras inom stadsregionerna, vilket inte innebär några positiva efterfrågeeffekter till landsbygden utanför.

En av konsekvenserna av den ovan beskrivna utvecklingen är att den post-urbana staden är en funktionell region med en mängd funktioner från (stads)jordbruk till avancerad kunskaps- och kulturproduktion och fritidsaktiviteter. Framväxten av stadsregioner är global och i dagens utvecklingsländer sker urbaniseringen betydligt snabbare än den gjorde under motsvarande period i västvärlden. I det globala perspektivet ökar betydelsen av storstadsregionernas utbyte med andra storstadsregioner, medan det relativa beroendet av den kringliggande ”yttre” landsbygden och mindre orter minskar.

Varför har det då blivit såhär? En delförklaring har redan getts, nämligen att exploatering av landsbygdens resurser (jord, skog, mineraler, vattenkraft, vindkraft, etc) numera är mycket kapitalintensiva verksamheter med litet arbetskraftsbehov och att den arbetskraft som behövs i växande utsträckning är av fly-in fly-out karaktär. Dagens och morgondagens jobb finns i andra sektorer av ekonomin, framförallt inom servicesektorn som till stor del är beroende av lokal efterfrågan. Den växer alltså främst på orter där det finns många människor, och bidrar till att dessa storstäder fortsätter växa. Andra förklaringar måste sökas i de lokaliseringsfördelar som stora städer har. Ekonomisk forskning har visat att tillväxt ofta har sina rötter i geografiskt koncentrerade kluster av expanderande verksamheter. Samlokalisering av företag i en bransch eller närliggande branscher skapar också en lokal/regional arbetsmarknad som underlättar spontan spridning av så kallad ”tyst kunskap” inom klustret. Detta anses i sin tur främja innovationer. Geografisk specialisering i kluster är alltså ett ”recept” för tillväxt, åtminstone på kort och kanske medellång sikt. Geografiskt koncentrerade kluster är dock inte utan problem. I vissa branscher, t.ex. informations- och kommunikationsteknik, är produktcyklerna korta vilket kräver ständig förnyelse av teknik och produkter. Ett annat problem kan vara att hela branscher med tiden tenderar att möta en sviktande efterfrågan. Klustren måste förnya sig totalt, men har en ort väl specialiserat sig är det inte lätt att byta inriktning. Det vittnar inte minst Bergslagens en gång så starka metallindustri om.

Storstadsregionernas fördelar i detta perspektiv är just att de är stora nog att kunna inrymma många olika specialiserade kluster. Denna diversifiering, att man inte har alla ägg i en hatt, gör att storstäder samtidigt kan härbärgera såväl expanderande som tillbakagående kluster. Medan mindre orter sällan har något annat val än att satsa på specialiserade kluster blir storstäderna på detta sätt betydligt mindre känsliga för enskilda branschers upp- och nedgångar. Det finns även forskning som tyder på att idé- och kunskapsspridning mellan branscher ligger bakom innovationer och nya produkter och för denna typ av innovationer har storstadsregioner en klar fördel jämfört med mindre orter eftersom storstäder är mer diversifierade och därmed har större potential för denna typ av kunskapsspridning. En tredje förklaring till storstadsregioners tillväxt, som också har med kunskapsspridning och innovationer att göra, är att dessa regioner är de som är bäst uppkopplade till de globala nätverken. Storstäderna har de största flygplatserna för resande till och från världen i övrigt. Det är där som huvudkontor, finansiella och juridiska tjänster samt forsknings- och utvecklingsverksamhet är koncentrerade. Allt detta betyder att det är till storstadsregionerna som information och kunskap om nya produkter, ny design och nya metoder kommer först och som dessa element i innovationsprocesserna först börjas tillämpas och möta efterfrågan.

Svaret på frågan ”Vart är vi på väg” blir enligt resonemangen ovan alltså att vi är på väg mot en post-urban värld där stora stadsregioner med sina globala nätverk blir allt viktigare för den ekonomiska utvecklingen, i respektive land, i respektive världsdel och globalt. Dessa storstadsregioner består av mycket mer än deras centrala kärnor. Förorter, mindre städer, små orter och landsbygd bildar tillsammans den mosaik av olika aktiviteter och markanvändning som formar dessa funktionella stadsregioner. Utanför dessa finns ett stort antal mindre, lokala/regionala arbetsmarknader bestående av regionala centra och mindre tätorter, landsbygder och glesbygder. En del av dessa regionala centra har blivit noder i kunskapsekonomin med starka kopplingar till storstadsregionernas nätverk och marknader och växer, även om deras regionala spridningseffekter är relativt små. Andra regionala centra har en betydligt svagare tillväxt. De stora landsbygdsområdena utanför pendlingszonerna är de stora förlorarna.

Om detta är svaret på frågan vart vi är på väg, blir den naturliga följdfrågan vilka krav den post-urbana världen ställer på den regionala utvecklingspolitiken. Detta diskuteras i ett kommande blogginlägg.

Denna text är en omarbetad version av ett av författarens kapitel i antologin ”Regionala tillväxtpolitiska utmaningar – behov av strukturreformer och nya samverkanslösningar?” Red: Ulf Tynelius och Torbjörn Danell. Tillväxtanalys PM 2017:10.

Hans Westlund
Professor i urbana och regionala studier vid Kungliga Tekniska Högskolan
Professor i entreprenörskap vid Internationella Handelshögskolan Jönköping
hans.westlund@abe.kth.se
https://www.kth.se/profile/hanswes/

Referenser

Johansson B, Klaesson J, Olsson M (2002), On the non-linearity of the willingness to commute. (Länk: http://www-sre.wu-wien.ac.at/ersa/ersaconfs/ersa02/cdrom/papers/476.pdf)

Westlund H (2018), Urban-Rural Relations in the Post-Urban World. In Tigran Haas and Hans Westlund (Eds.) In the Post-Urban World. London: Routledge, sid 70-81.

Westlund H, Haas T (2018) Introduction: In the Post-Urban World. In Tigran Haas and Hans Westlund (Eds.) In the Post-Urban World. London: Routledge, sid 1-12.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Skogen i intersektionell forskning

Den 24 februari anordnar SLU, LTU och Mittuniversitet ett digitalt panelsamtal med frågeställningen Hur förstår och förhåller du dig till skogen (som t.ex. plats, naturresurs och kontext), inom ramen för ett intersektionellt perspektiv, i din forskning?

/https://www.slu.se/ew-kalender/2021/2/forskningskonferens-slip/

Mer på samma tema blir det i augusti då konferensen SLIP2021 går av stapeln i Umeå. Missa inte det!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Infrastruktur och regional tillväxt: ett historiskt perspektiv

av Kerstin Enflo vid Lunds universitet

Snabba samhällsförändringar riskerar att skapa vinnare och förlorare. Under Sveriges industrialisering från 1800-talets mitt gynnades tillväxten i hela landet av infrastrukturinvesteringar i järnväg och elektrifiering. Sedan 1980-talet har Sverige upplevt ett trendbrott. Den regionala klyftan har ökat i takt med framväxten av ett tjänstesamhälle vars produktivitet tenderat att öka i tättbefolkade områden. Figur 1 åskådliggör hur den regionala ojämlikheten utvecklats sedan industrialiseringen.

Idag upplever samhället återigen en snabb teknikomvandling. Tidens nya tillväxtkrafter kommer från automatisering och digitalisering, och under det senaste året har antalet personer som utför sitt arbete från hemmet ökat radikalt, något som har potential att förändra synen på vilka orter som anses attraktiva att bo i och arbeta i. Återigen lyfts frågan om vilka infrastrukturinvesteringar som är nödvändiga för att ta tillvara på utvecklingen och om den till och med skulle kunna gynna en landsbygdsbaserad tillväxt.

Men kan infrastrukturinvesteringar göra skillnad och hur långvariga är deras effekter? I min forskning har jag analyserat två viktiga historiska infrastruktursatsningar, järnvägens och elnätets utbyggnad, och kan påvisa stora och långvariga effekter på regional tillväxt.

Figur 1. Befolkningsjusterad variationskoefficient i BNP per capita, 24 svenska län.
Källa: Enflo, Henning och Schön (2018)

Exempel 1: Stambanans långsiktiga effekter

Det första riktigt stora beslutet som rör infrastruktur och regional utveckling är järnvägarnas utbyggnad genom stambanorna vid 1800-talets mitt. I Sverige, till skillnad från många andra länder, byggdes järnvägarna enligt en på förhand bestämd plan utarbetad av ingenjören Nils Ericson. Planen byggde på två principer: kusten skulle undvikas av militära skäl och järnvägslinjerna skulle ”bryta bygd”, något som innebar att områden som varit missgynnade av de historiska vattentransportlederna skulle prioriteras. Stambanorna kopplade samman många orter som var synnerligen små och landsbygdsbetonade och tidigare varit missgynnade av den ekonomiska utvecklingen.

Trots detta växte stationsorterna kraftigt under 1800-talets andra hälft. Tillsammans med Thor Berger har jag i en studie visat att dessa orter också utvecklade större företag och industrialiserades snabbare. Intressant nog kvarstår de befolkningsmässiga effekterna av den historiska satsningen än idag. Utvecklingen kan illustreras i figur 2 som visar två städer med till synes liknande befolkningsutveckling innan järnvägen byggdes: Skara och Skövde. Idag är Skövde, som fick järnväg 1862, nästan tre gånger större än Skara.

Figur 2. Stambanans långsiktiga effekter. Jämförelse av tvillingstäderna Skövde och Skara.
Källa: SCB befolkningsstatistik.

Exempel 2: elektriciteten som en teknologisk chock

Även det svenska elnätet byggdes ut enligt stamnätsprincipen. I början av 1900-talet fattade Kungliga Vattenfallstyrelsen beslutet att investera i tre större vattenkraftverk, Olidan, Porjus och Älvkarleby, och genom ett statligt finansierat elnät knyta samman dessa för att täcka elförsörjningen i landet. Utbyggnaden innebar en lokal teknikchock för de områden som fick tillgång till elnätets utbud av billigare energi först. Sänkta elkostnader innebar en stark stimulans mot att öka automatiseringstakten i ekonomin och ersätta den manuella arbetskraften med de nya elmotordrivna maskiner.

I en studie visar Jakob Molinder och Tobias Karlsson och jag att regioner med tidig eltillgång genom stamnätet, det så kallade centralblocket, upplevde en snabb strukturomvandling: jordbruksarbeten minskade och istället växte arbeten inom industrin och tjänstesektorn. Däremot försvann inte jobben. Snarare var det så att nya arbeten som krävde mer utbildning och erfarenhet, tillkom. Effekterna av den nya tekniken var lika stor oavsett om socknen var tät- eller glesbefolkad och det var de mest industriella sockarna som ytterligare kom att specialisera sig i de nya näringarna.

Jämförelse mellan de historiska satsningarna och framtidens:

Järnvägsnätet påverkade främst efterfrågan på produkter och tjänster, genom att minska transportkostnaderna för företag att nå en större marknad. Elnätet hade sin största påverkan på utbudssidan, genom att sänka produktionskostnaderna och stimulera införandet av ny teknik i det lokala näringslivet. Båda satsningarna skapade möjligheter för den landsbygdsbaserade industrin som förlades nära råvarorna, utanför de stora städerna.

Dagens stora diskuterade och planerade infrastrukturprojekt, utbyggnaden av höghastighetståg och digitaliseringen av landsbygden, har många likheter med de satsningar som ägde rum för mer än 100 år sedan. Historien visar att ökad tillgång på transporter genom stambanan stimulerade efterfrågan, möjliggjorde stordriftsfördelar och påverkade arbetsmarknaders storlek, sådana effekter kan även väntas av nya tågbanor. Elektriciteten visade att ny teknik drev på strukturomvandlingen på landsbygden, och att jobben inte försvann, utan snarare förändrades. Digital infrastruktur skulle kunna få liknande effekter, då den minskar kostnaderna för kontorsarbetskraft spridd över hela landet. Digitaliseringen kan även komma till användning i den produktionsorienterade industrin, genom möjligheten till automatisering.

De historiska exemplen visar att infrastruktur som drivits fram genom medvetna nationella satsningar fått stora regionala effekter och att dessa även tenderat att bli bestående över tid. Det finns därför alltid en risk att det nationella intresset kommer i konflikt med det regionala intresset, särskilt om orter som gynnas av satsningarna växer på bekostnad av närliggande områden. Det är särskilt olyckligt om stora satsningar blir till regionala huggsexor i ett nollsummespel om var tillväxten ska fördelas. Att bygga med allas gemensamma intresse i fokus är dock inte detsamma som att bara bygga i de växande städerna. En dynamisk och välmående landsbygd ligger i allra högsta grad i det nationella intresset. Den historiska utvecklingen visar att det inte bara varit möjligt att kombinera minskande regionala klyftor med en stark nationell tillväxt, utan att det till och med kan ha varit gynnsamt.

 

Kerstin Enflo, Professor i ekonomisk historia, Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet

Kerstin.Enflo@ekh.lu.se

https://sites.google.com/view/kerstinenflo/

Läs mer:

Berger, Thor and Kerstin Enflo (2017) Locomotives of local growth: The short- and long-term impact of railroads in Sweden, Journal of Urban Economics, 98, pages 124-138.

Enflo, Kerstin, Martin Henning och Lennart Schön (2018) Swedish regional GDP 1855-2000: estimations and general trends in the Swedish regional system, in The Economic Development of Europe’s Regions A Quantitative History Since 1900 (eds. Nikolaus Wolf, Joan Ramon Roses). Routledge.

Molinder, Jakob & Karlsson, Tobias & Enflo, Kerstin, 2019. ”More Power to the People: Electricity Adoption, Technological Change and Social Conflict,” Lund Papers in Economic History 206, Lund University, Department of Economic History, revised 13 Oct 2020.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Energiproduktion och upprepning av historien?

av Åsa Össbo vid Ubmejen universitiähta – Umeå Universitet

Kanske är det för att jag är historiker, men just i det fält jag forskar – konsekvenser av energiproduktion med fokus på samiska samhällen – upplever jag ofta att historien verkar gå igen.

I miljöbalken (16 kap. 4 §) har vindkraften en särställning: det går endast att ge tillstånd till en vindkraftanläggning om den kommun där anläggningen ska byggas har godkänt det (kommunalt veto). Det finns undantag, om regeringen har tillåtit verksamheten. Det kommunala beslutet behöver inte motiveras, vidare saknas en tidsgräns för när kommunen måste fatta ett sådant beslut. Några beslutskriterier finns inte heller och kommunen har även möjlighet att ändra inställning i ett senare skede.

Naturvårdsverket och Energimyndigheten utredde det kommunala vetot 2016. Två scenarion undersöktes: tidig tillstyrkan (alltså tidssättning av tillstyrkan) och att upphäva kommunal tillstyrkan helt. Slutsatsen blev att upphävande ansågs bäst ur perspektivet rättssäker och förutsägbar process för vindkraftprojektens tillståndssökare medan det kommunala självstyret och planmonopolet kunde tillses på annat sätt, bl.a. genom översiktsplanering. Men hänsyn togs inte till frågan om hur lång tid det tar och hur mycket resurser som krävs för att göra nya översiktsplaner för lands- och glesbygdskommuner.

Den 19 oktober 2020 tillkännager regeringen att de tillsätter en utredning som ska se över möjligheten att ta bort kravet i miljöbalken på kommunal tillstyrkan av vindkraftsanläggningar.

Svensk Vindenergi uppger på sin hemsida att de har föreslagit att kommunernas veto i vindkraftfrågor ska ”justeras så att kommunens beslut uttalat gäller lokaliseringen, samt att besked lämnas tidigt och inte kan ändras under processens gång.” Det framstår alltså som att en branschorganisation har föreslagit en snabbutredning av borttagandet av det kommunala vetot i vindkraftfrågor. På regeringens hemsida finns en kort motivering:

Bestämmelsen /…/ har fått kritik av att den saknar beslutskriterier, krav på motivering och tidsgräns. Många aktörer anser därför att den är oförutsägbar och ett hinder i processen att bygga vindkraft. Utredningen ska lämna in sitt betänkande senast den 30 juni 2021. Utredningens uppdrag är att ta fram förslag som ska remissbehandlas – därefter kommer regeringen att ta ställning till förslagen.

Skrivningen ”Många aktörer anser….” väcker mitt intresse men även känslan av upprepning: vilka ”aktörer” avses? Är det kommuner, medborgare, sakägare i vindkraftmål såsom samebyar? Eller är dessa aktörer vindkraftbolag, investerare och politiker som förespråkar en vindkraftdriven omställning? Som utredare utses en f.d. riksdagsledamot för miljöpartiet.

Det framgår inte huruvida utredningen ska närma sig det kommunala vetot med frågor som ”hur ser det ut i andra länder?”; ”vilken inverkan har det?”; ”hur uppfattar kommunerna ansvaret/möjligheten?”, utan just borttagandet av det.

Vi (re)ser tillbaka:

Den 30 september 1939 föreslår Kungliga Vattenfallsstyrelsen och Svenska Vattenkraftföreningen förenklade förfaranden för vattenkraftutbyggnad mot bakgrund av krigsutbrottet. En snabbutredning tillsätts och redan den 20 oktober 1939 presenteras lagen med särskilda bestämmelser om tillfällig vattenreglering – en tillfällig lag om tillfällig vattenreglering som skulle tas bort efter kriget.

Denna ”krislag” tog bort krav på skade- och ersättningsutredningar som ”hindrade en snabb utbyggnad”, även offentliggörande av ansökan togs bort vilket omöjliggjorde för kännedom om och insyn i processerna. Lagen ledde till att ”orörda” sjöar i norr och renskötselområdet blev utbyggda (trots att lagen inte fick användas vid reglering av tidigare oreglerade sjöar), långdragna rättsprocesser då ersättningar inte fastställdes och många ouppklarade skador. Lagen fick användas till 1961, därefter blev den ”vilande krislag” igen. Sammantaget blev lagen avgörande för hur vattenkraft från Sápmi på svensk sida blev betraktad som ”billig el från norr” på grund av rättsosäkerhet och avfärdandet av sakägares rättigheter.

Konsekvenserna av lagen förde med tiden även något gott med sig: i kölvattnet av förluster och av det motstånd mot vattenkraftexpansionen som växte fram, togs nya regler fram som gav lokalsamhället mer insyn och inflytande under 1950-talet, även om det formellt sett inte gav så stor inverkan på vattenkraftexpansionen förrän långt senare. Läs mer i min artikel Recurring Colonial Ignorance.


Vy mot exploateringsområde med väg på annars obrutet fjäll i Norge, Øyfjellet vindkraftverk, september 2020 foto: Åsa Össbo

På norsk sida påbörjas nu en översyn av koncessionssystemet för vindkraft. Det norska systemet kan ses som mer centraliserat än det svenska, därför kan dessa två parallella processer gå i motsatta riktningar:

Regeringen avser ändra koncessionsbehandlingen för att uppnå en bättre lokal och regional förankring av nya vindkraftprojekt. /…/ Regeringen vill samtidigt förbättra beslutsunderlaget ge­nom grundligare samhällsekonomiska värder­ingar av för- och nackdelar. Koncessionsmyndig­heternas vägningar av för- och nackdelar skall synliggöras bättre vid beslut om vindkraft.

De båda länderna kan ha utbyte av varandras processer. I Norge har kritik framförts kring förfarandet där bolag kan sluta avtal med privata markägare innan planerna offentliggörs, detta är ett särskilt stort problem i samiska områden där egendomsrätt föreligger parallellt med äganderätt, men det gör det ju även i många andra områden. Många kommuner har gått samman för att kräva kommunalt veto. Båda utgångspunkter, det svenska avhändandet av kommunalt inflytande genom miljöbalkens bestämmelser och det norska som syftar mer till att närma sig ökat regionalt och kommunalt inflytande, lär ha bäring för såväl energipolitik som landsbygdspolitik. Och kanske borde utredaren på svensk sida blicka i backspegeln för att undvika att börja om på ruta ett: Kommunal tillstyrkan till vindkraftanläggningar har en historia som är starkt kopplad till vattenkraftutbyggnadens baksida vilket sedermera ledde till mer lokal insyn och visst inflytande i utbyggnadsfrågor.

Åsa Össbo, PhD., forskare vid Várdduo – Centrum för samisk forskning, Umeå universitet

asa.ossbo@umu.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Nya affärsmodeller kan stärka lantbrukets bidrag till den cirkulära ekonomin

av Niklas Karlsson vid Högskolan i Halmstad

Vi står just nu inför stora utmaningar gällande vår konsumtion av naturresurser och de negativa miljöeffekter vår höga konsumtionstakt ger upphov till, både på kort och lång sikt. För att kommande generationers behov ska kunna tillgodoses behöver det i dagsläget dominerande linjära ekonomiska system som bygger på en intensiv och ohållbar konsumtion av ändliga naturresurser, ersättas med en cirkulär ekonomi där varje utvunnen enhet naturresurs utnyttjas så effektivt så möjligt. Det innebär bland annat att tekniska material återcirkuleras med så lite avfallsgenerering som möjligt, och att biologiska material återförs till biosfären och naturliga kretslopp. I dessa flöden har lantbruket en viktig roll att spela.

Ett bra exempel på en praktisk tillämpning av den cirkulära ekonomins filosofi är biogasproduktion på gårdsnivå. Biogas är en förnybar energiresurs som produceras genom mikrobiell nedbrytning (rötning) av organiskt material (ofta olika typer av avfall) i en syrefri miljö. Biogasen, som primärt innehåller metan och koldioxid, används för att möta gårdarnas egna behov av värme och el och till produktion av förnybart fordonsbränsle som kan användas i transportsektorn. Biogasproduktion ger dock fler värden än de som användningen av ett förnybart fordonsbränsle ger upphov till. Genom att röta gödsel till biogas minskar utsläppen av metan från lantbrukens gödselhantering. Dessutom kan användningen av biogasens restprodukt, biogödsel, minska behovet av mineralgödsel vars framställning bidrar till stora växthusgasutsläpp. Dessa miljömässiga och samhälleliga värden som gynnas oss alla är dock svåra att räkna på i lönsamhetskalkyler på grund av att de i dagsläget inte har en ”prislapp”. Eftersom det idag inte riktigt finns en marknad där man kan ta betalt för dessa värden blir biogasproduktion ofta en olönsam affär då samhällsnyttan är en så stor och viktig del av biogasproduktionens värdeerbjudande.

Biogasproduktion på den halländska landsbygden (bild: Anna Hansson)

En viktig aspekt för att möta hållbarhetsutmaningar och förverkliga övergången till en cirkulär ekonomi handlar om hur företag skapar, levererar och fångar ekonomiskt värde med hjälp av sin affärsmodell. En affärsmodell beskriver hur ett företag är tänkt att fungera, det vill säga vilka olika aktiviteter som företaget utför för att producera varor och tjänster, hur intäkter kommer in till företaget samt hur kunden slutligen kan tillgodogöra sig värdet av varan eller tjänsten. I min forskning undersöker jag hur affärsmodellsinnovation hos företag kan genomföras så att affärsmodeller, på ett mer uttalat sätt, prioriterar miljömässigt- och samhälleligt värdeskapande utöver ekonomiskt värde. Mer specifikt, syftar forskningen till att undersöka hur förändringsprocessen bakom framtagandet av sådana hållbara affärsmodeller kan se ut och om denna process på sikt kan bidra till ökad lönsamhet för gårdsbaserad biogasproduktion genom att fler av biogasens värden värdesätts. På det viset kan en win-win situation uppstå; biogasproducenterna får bättre betalt vilket i sin tur kan ge upphov till att fler miljö-och samhällsnyttor kan skapas.

Genom intervju- och enkätstudier med biogasproducerande lantbrukare och dess intressenter (distributörer, återförsäljare och kunder) visar min forskning att ett tydligt och starkt samarbete mellan dessa grupper möjliggör att de tillsammans kan hitta affärsupplägg där biogasens hållbarhetsvärden kan prissättas, vilket på sikt kan öka biogaslönsamheten för lantbruksföretagen. Däremot är den förändring som krävs för detta samarbete, att bryta invanda mönster och beteenden, svår att uppnå. Förändring är något som många initialt är skeptiska till eftersom rutiner, traditioner och invanda mönster skapar trygghet. Detta är ingen ny kunskap i sig, men att det även gäller när det kommer till affärsutövande och företagande har blivit väldigt tydligt i flera av mina studier.

Min forskning handlar om att åstadkomma företagsmässig förändring i en hållbar riktning. För att bidra till denna förändring har jag baserat på mina resultat utvecklat ett ramverk som kan underlätta den förändringsprocess som krävs. Framtida forskning kommer därför syfta till att testa och utvärdera om ramverket kan inspirera och bidra till att företag i praktiken genomför de hållbarhetsorienterade affärsmodellsförändringar som ramverket syftar till. I ett större perspektiv kan forskningen bidra till att fler företag, oavsett bransch, förändrar sina nuvarande affärsmodeller så att de fokuserar mer på att skapa hållbart värde som inte bara gynnar det egna företaget utan också dess intressenter och samhället i stort. Förhoppningsvis kan forskningen också utmana normen om att kortsiktigt ekonomiskt värde alltid bör prioriteras högst och istället inspirera till att ett mer långsiktigt perspektiv på ekonomisk avkastning och skapandet av hållbarhetsvärden kan få ett större fäste i marknadsekonomin.

Att öka företagsmässig lönsamhet genom ökad hållbarhetsprestanda är inte längre någon utopi, vi har vid det här laget kommit längre än så. Det är inte heller något som bara vissa utvalda företag kan åstadkomma. Det är sannolikt fullt möjligt för de allra flesta företag och organisationer, men det krävs proaktivitet, långsiktighet och intressentsamarbeten, särskilt bland små företag. Det är inte ovanligt att små företag har högt satta målsättningar och innovativa idéer när det kommer till hållbarhetsfrågor, men de har inte alltid de resurser och den kunskap som behövs för att realisera sina ambitioner. Det är då som samverkan, synergier och utvecklandet av gemensamma strategier mellan olika företag och intressenter blir extra relevant. Alla kan bidra till hållbart värdeskapande utifrån sina specifika roller och förutsättningar genom utveckling och implementering av hållbara affärsmodeller. Inom biogasbranschen kan hållbara affärsmodeller öka biogasproducenters betydelse och möjligheter i ett framtida förnybart och hållbart energisystem och på så sätt spela en viktig roll för omställningen till den cirkulära ekonomin.

Niklas Karlsson, universitetslektor vid akademin för företagande, innovation och hållbarhet, Högskolan i Halmstad

niklas.karlsson@hh.se

Läs mer:

Doktorsavhandling: Karlsson, N. (2019). Doing well by doing good: The business model innovation process for sustainability in farm-based biogas production. Halmstad University Press.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jordbrukets roll i landsbygders utveckling

av Cecilia Waldenström, Sveriges Lantbruksuniversitet

Hur bidrar jordbruket till landsbygdernas utveckling? Det är förstås en fråga med många olika svar. Förutsättningarna för jordbruket är ju så olika i vårt avlånga land. Här kommer jag helt kort att beskriva några skeenden som påverkar lantbrukets möjligheter. När man fördjupar sig i frågan om lantbruk och landsbygdsutveckling så öppnar sig svindlande framtidsfrågor om klimat, miljö, mat och kostvanor, om landsbygdernas utveckling och landskapens karaktär. Ett spännande och mångfacetterat område!

På kort sikt ser det dystert ut för lantbruket som en drivkraft i utvecklingen på landsbygden. Antalet jordbruk minskar stadigt, den odlade arealen minskar och produktionen koncentreras till stora specialiserade företag som främst ligger på slätterna i södra Sverige. Lantbrukarna pressas till att producera allt billigare av en alltmer globaliserad livsmedelsindustri. Samtidigt stiger kostnaderna. Att öka arbetsproduktiviteten med hjälp av ny teknik, kemiska insatsmedel och specialisering har varit kungsvägen för att kunna vara kvar i jordbruket alltsedan 1950-talet. Framförallt är det de mindre lantbruken som försvunnit. De som ökar idag är de med mer än 200 ha, eller de allra minsta, men då rör det sig oftast om ett landsbygdsboende med lite egen odling, kanske några hästar och uthus för skrymmande verksamheter.

Landskap i Skåne (Bild: Institutionen för stad och land)

Idag är bara lite drygt en procent av alla förvärvsarbetande sysselsatta i lantbruket. Med de anställda i livsmedelsindustrin, och andra företag som kan kopplas till lantbruket, ökar naturligtvis jordbrukets bidrag till sysselsättningen. Men de som är engagerade i själva markanvändningen och djurhållningen, är alltså en mycket liten del av befolkningen. Avståndet till produktionen på åkrar, i hagar och i stallar, har ökat och allt färre är förtrogna med hur maten vi äter produceras.

Det här är den dominerande trenden som syns i statistiken.  Det är dessutom en trend som kan komma att förstärkas av det ökade intresset för att producera annat än mat på åkrarna. I bioekonomin, som förhoppningsvis ska ersätta den fossilberoende ekonomin, ingår stora förhoppningar om att kunna producera energi, fibrer, kemikalier och annat på åkermark. Liksom inom livsmedelsindustrin finns här starka intressen för en produktion med hög arbetsproduktivitet och låga priser.

Den här trenden undergräver lantbrukets betydelse för landsbygdernas utveckling. Ett lantbruk i bygden innebär inte bara att någon arbetar där och att landskapet hålls öppet. Det kan också innebära andra arbetstillfällen, tjänster som t ex grävarbeten och snöröjning, och bidrag till den lokala ekonomin. En lokal produktion av mat och andra ekosystemtjänster ej att förglömma. Flera små jordbruk ger fler sådana effekter än få stora gör. När gårdar läggs ner försvinner allt detta från bygden.

Det finns dock andra vägar än storskalighet. Många lantbrukare har ju blivit deltidsbrukare och har andra inkomster från företag eller tjänst. En del har hittat nya sätt att använda gårdens resurser. Det kan till exempel vara Bed & Breakfast, rehabilitering, att hyra ut ekonomibyggnaderna som garageplatser eller göra om dem till festlokaler.

En viktig väg är att försöka få ett högre pris för det man producerar. Man kan till exempel övergå till en annan produktion som ekologisk odling, odla specialgrödor eller söka upp särskilda marknader. Att sälja direkt till konsumenter kan vara ett annat sätt. Man kan dessutom börja med egen förädling och sälja exempelvis ost eller mjöl för att få högre pris. Gårdsbutiker, Bondens Marknad, kött- och grönsakslådor och framförallt REKO-ringar har ökat stort de senaste åren. Idag har REKO drygt 700 000 medlemmar.

Kor i fjällen (Bild: Cecilia Waldenström)

Vad man kan göra som lantbrukare beror naturligtvis på ens egna intressen och på gårdens förutsättningar, men också på var den ligger. Självklart är det enklare att sälja direkt till konsumenter om man verkar i en mer tättbebodd del av landet. Men synen på jordbruket tycks vara på väg att förändras. Det märks både i det ökade intresset för lokal mat och i nya politiska initiativ. Från att jordbrukets uppgift setts som att producera billigaste maten, och att vi bör importera det som kan fås billigare utifrån, har ett nytt intresse vuxit fram för den inhemska produktionen. 2016 kom till exempel en nationell livsmedelsstrategi. Det har följts av regionala och till och med kommunala strategier. Dessutom har frågan om krisberedskap fått nytt liv. Både torkan 2018 och pandemin i år har visat hur sårbart livsmedelssystemet kan bli. Kanske är det viktigt att ha en lite högre självförsörjningsgrad än dagens 50 procent? Frågan om livsmedelssäkerhet har fått en ny relevans i ljuset av klimatförändringar, pandemier, geopolitiska spänningar och livsmedelsskandaler.

Frågan om hur maten producerats har också lyfts alltmer. Miljöproblem som läckage av näringsämnen som leder till övergödning av vattendrag och rester av bekämpningsmedel finns i vattendrag, är en konsekvens av den teknik som pressar ner priserna. Utsläpp av växthusgaser bidrar till klimatförändringarna. Samtidigt minskar biodiversiteten dramatiskt. I EU har man nyligen tagit upp diskussionen om dessa frågor genom strategin Från jord till bord. Där knyter man för första gången samman frågor om jordbruk, livsmedelsindustri, hälsa och arbetsmiljöfrågor, allt med hållbarhet som ledord. Man vill bl a sätta tydliga mål för en minskad användning av bekämpningsmedel, för minskat näringsläckage från jordbruket och en ökad andel ekologisk odling.

Även om det är lätt att lyfta fram lantbrukets miljöproblem finns det också många olika saker man kan göra för att lösa dem. Vi kan utforma ett jordbruk som bidrar till att binda kol i marken, som ökar dess bördighet och vars miljöbelastning är bra mycket mindre. Och vi kommer att behöva göra det. Vi kommer antagligen även att behöva bruka all den odlingsmark vi har i landet. Globalt kommer klimatförändringarna att både minska tillgången på mark och minska skördarna. Den småbrutna marken, som inte är på slätterna lämpar sig inte för storskalighet och slätterna skulle behöva brukas på nya sätt för att gynna biodiversitet och markens bördighet.

Så vart är vi på väg? Är det mot mer av storskalighet, eller är det mot ett jordbruk som är mer inbäddat i de lokala sammanhangen? Kommer nya förutsättningar och miljöhänsyn, och intresset för lokal mat att leda till även de mindre gårdarna åter blir lönsamma? Antagligen är det både och, men intresset för jordbruket och för hur maten produceras lär öka, och det bådar gott för lantbrukets betydelse för landsbygdernas utveckling.

Cecilia Waldenström, Forskare vid Institutionen för stad och land, SLU

cecilia.waldenstrom@slu.se

Läs mer:

Hajdu F, Eriksson C, Waldenström C and Westholm E. 2020. Sveriges förändrade lantbruk – Lantbrukarnas egna röster om förändringar sedan 1990-talet och strategier inför framtiden. SLU Future Food Reports 11, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU Future Food. https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/fu-food/publikationer/future-food-reports/slu-futurefood_rapport_11.pdf

Waldenström, C. 2018. Lantbrukets roll i framtidens landsbygder. I: Syssner, J (ed) Nya visioner för landsbygden. Boxholm: Linnefors förlag, sid 203-231.

Livsmedelsstrategin:https://www.regeringen.se/4908a0/contentassets/89c5b3e5d23f473d843d12f12379d07b/livsmedelsstrategin_kortversion_170130.pdf

Från jord till bord: https://ec.europa.eu/info/strategy/priorities-2019-2024/european-green-deal_sv

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Rural women entrepreneurs need better support

av Karen Haandrikman och Natasha Webster, Stockholms universitet

Sweden has one of the lowest entrepreneurship rates for women compared to other European countries. However, the share of entrepreneurs among migrant women is higher than among native women. The significant inflow of migrant women to Sweden in recent decades offers great potential of building an even more innovative, diverse and creative Swedish labor market. A current project at Stockholm University focusing on migrant women entrepreneurs, having interviewed more than 40 migrant entrepreneurs and conducted in-depth statistical analyses on all women entrepreneurs, finds that migrant women entrepreneurs are still not receiving the kinds of supports they need to reach their potential in the Swedish economy. In rural areas, the challenges are uniquely amplified by geography, social supports and local economic conditions.  In order to understand how to support migrant women, we need to examine the main obstacles these women face and ask how can these be improved?

Women entrepreneurs do not have access to the same levels of capital investment, programs and the behind-the-scenes-networks as their male counterparts. Migrant women entrepreneurs, especially those that have newly arrived in Sweden, are doubly discriminated in these issues and this compounds when we start to bring in other factors. It is necessary to acknowledge that migrant women entrepreneurs are starting out well behind the starting line in the race and yet are fighting contenders to finish.

The traditional view of entrepreneurship is one of generating growth, scalability and profit. Innovation is the main buzzword, often defined within and by male-dominated industries; though women, and especially rural women, more often have businesses that are non-tech, smaller, and often based at their homes. Migrant entrepreneurship contributes to local, regional and national economies. Entrepreneurship plays a role in establishing migrants into the labor market, and entrepreneurs serve as important hubs of information exchange and social networks. In sum, they create a rich tapestry of diversity in our regions, cities, and villages and serve as bridges internationally.

Saitongs kök (bild: Saitong Kerdprasop)

Although these are important aspects of entrepreneurship, we find that they are not the only important issues facing a woman migrant starting up her business in Sweden. Every migrant entrepreneur we interviewed wanted to make a profit but just as importantly, they wanted to create a life for themselves in Sweden. They want to make their lives work in their communities and business sectors, in combination with being a member of the community, mother and/ or a life partner. They may struggle learning Swedish and with the Swedish codes of doing business. Migrant women face the challenges of opening businesses as well as becoming part of a place. Women in rural areas report good access to officials but face challenges in becoming involved with community organizations. On top of that, they have to deal with structural sexism and racism in society in general and in policy encounters in particular.

Given the multiple roles that migrant businesses play in economic and social growth, we need to broaden the range of supports beyond simply the economic. Due to biases in the systems, migrant women’s activities may be hidden when, in fact, a range of processes are entrepreneurial, creative, innovative and show risk-taking. The majority of the women in our project had been self-employed in countries other than Sweden. But by for instance being a visible minority and/or by not being fluent in Swedish, these women may not be seen as possessing the required skills for being an entrepreneur. At the same time, many policy actors have a hard time reaching out to women (migrant) entrepreneurs. We argue that greater understanding is needed to support and promote migrant women’s entrepreneurship. Three areas require the most attention.

First, we need to better understand the heterogeneity and diversity of the migrant experiences. Current policies and programs generally approach entrepreneurship as though entrepreneurs are all the same. Even though programming targeting migrant women exist which deliver much needed support, the generalized support systems need to be improved. Every woman has a different story, background, skills and business ideas. Their migration experience is often intricately interwoven with their business idea. No program fits all.

Second, migrant women need help in accessing networks in Sweden in a deep sense that will help them engage with the Swedish market and with the Swedish business world. Many women in our project indicated they need local mentors that are knowledgeable, influential, have time, and are willing to use their network to boost new entrepreneurs. Having such networks is a prerequisite to access financing that is needed for business growth.

Third, entrepreneurship should not be seen as a quick fix to a complex problem. Entrepreneurship is a process and as such, time is a key part of entrepreneurial success. Migrant women, just as other entrepreneurs, need time to develop their businesses and are in need of stable support in long-term programs and financial support. Entrepreneurship covers more than just the start-up phase. In rural areas, accessing the market and building local connections may require longer supports. Sustainable businesses take years to establish and the support system needs to be flexible enough to provide support also during the growth and development stages.

Combining an understanding of diversity, process and time means that changes are needed at the policy and program levels.

  • Short-term programs may look nice on paper but they provide little in terms of sustainability of businesses. Programs develop competencies and knowledge, and in the current system these are aborted with the next financing cycle. Program leaders, support officers, and advisors need to be able to maintain and develop their programs to support women.
  • Mentorship needs to be based on deep meaningful contacts and community. This means matches should be based on sectors, business types, business goals and aims the entrepreneur has. Mentors need proper training in mentorship and mentors need to be supported financially for this work.
  • The diversity of businesses and the importance of all sectors needs to be recognized. Women need to be encouraged and supported to move into male-dominated sectors. In rural areas, supports for women entering these sectors, for example forestry, should be developed.
  • Recognition of the importance of small and family businesses needs to be improved.
  • Structural racism and sexism need to be addressed. We need more women and migrants as support officersand advisors in funding and in policy programs, in order to improve the outreach to migrant women.

Migrant women entrepreneurs are amongst the most creative and innovative people in our economy. They adapt their skills and talents in a new setting, notwithstanding the many obstacles they face in integration and establishing their businesses. In many small towns and villages, migrant rural entrepreneurs are opening new businesses and are key for sustaining a range of local services. Entrepreneurship is not a quick-fix solution to bringing migrants into the labor market, as entrepreneurship is not an easy path. We must take women’s entrepreneurship with seriousness and give migrant women a support system that recognizes their skills and talents for what they are – opportunities for a better integrated economy.

Link to Swedish report: Haandrikman, K. and Webster, N. (2020), Kvinna, utrikes född och företagare – En heterogen grupp med olika behov. I Heijne, Hedvig, Framtidens Chefer – Nyanlända och utrikes födda kvinnors entreprenörskap (pp. 20-54). Stockholm: FORES.

Karen Haandrikman, universitetslektor på Kulturgeografiska Institutionen vid Stockholms universitet, karen.haandrikman@humangeo.su.se

Natasha Webster, forskare på Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet natasha.webster@humangeo.su.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Urbana normen under omprövning?

av Lotta Svensson vid FoU Hälsingland

Redan i slutet av mars tänkte jag det första gången – nu kan det ju inte fortsätta som förut … Och allt sedan dess har den uppfattningen förstärkts för varje dag, för varje tv- och tidningsinslag – som nu ger en annan bild av relationen mellan stad och land, en annan värdering av vad som är viktigt på riktigt, som nu bekymrar sig om t.ex. självförsörjningskvoter (vi skulle få svårt att överleva på spannmål, socker och morötter), distansarbete, personalförsörjning inom välfärden och beredskapslager. Och där begränsade resurser i de mindre kommunerna kan utgöra gränser och hinder för de sommarboende från större kommuner (där de betalar sin skatt, oftast lägre än i sommarkommunen), som längtar ut till landsortens natur och avkoppling.

Allt detta har sedan förstärkts av den insamling av dagboksanteckningar från vardagen i Coronatider som vi påbörjat här på FoU Hälsingland, även den i mars. I dagböckerna finns mycket att hämta, och en sak som blir tydlig är den stora tacksamhet som dagboksskrivarna känner över närheten till naturen och till de småskaliga möjligheterna till hjälp och att kunna hjälpa till. De vuxnas tydligt uttryckta tacksamhet och nöjdhet över att bo där de bor är något nytt, den står i kontrast till den norm som min tidigare forskning belyste – där de vuxna i tysthet förmedlade att landsortsboende egentligen är ett sämre val eller ett ickeval, särskilt för unga människor.

Och jag tänker att detta väl ändå måste komma att påverka den där urbana normen som jag nu har varit ute och pratat om i så många år. Jag har visat hur den negativt påverkar de landsortsboende ungas självkänsla, självförtroende och självaktning och deras delaktighet i samhällsliv och utvecklingsfrågor.

Men ingen av oss vet vad som väntar efter Coronapandemin, kanske består idén om storstadens överlägsenhet, där unga som bor i landsorten och vill bo kvar där kommer att uppfattas som att de inte fattat vad som gäller och att det är ett uttryck för bristande ambitioner att ”bli kvar”.

Vilka erfarenheter och vilka framtidsdrömmar de unga har skiljer sig åt, individuellt men också i hög grad utifrån social bakgrund, Det är främst de unga med en arbetarklassbakgrund som önskar att framtiden skulle kunna utspela sig i uppväxtorten. Medelklassungdomarna menar att den karriär och den utveckling de önskar sig finns att hämta någon annanstans, men inte var som helst – utan i storstäderna. Att vara ”en som tänker flytta” blir också en identitetsmarkör av att man är en person som har förstått vilka normer som gäller för att vara lyckad, i samhället.

De normerna förmedlas även av de omgivande vuxna som, när de talar om ungdomarna som grupp, oreflekterat beskriver att det är naturligt och normalt att flytta som ung, och som medvetet eller omedvetet behandlar de som stannar som några som inte riktigt är att räkna med. Mina tidigare studier visar att många vuxna på de mindre orterna har fokus på de som planerar att flytta och glömmer/negligerar/förminskar de som försöker att bo kvar. Trots att detta är de unga som vill bo kvar för att det är deras önskan och idé om hur ett gott liv ska se ut, och som är villiga att t ex jobba i välfärden, laga våra bilar och sälja vår mat. Detta var vad som framkom när jag gjorde mitt avhandlingsarbete i Söderhamn, (och därpå följande uppföljningar) och som sedan visade sig kännas igen i hela Sverige.

Mycket arbete har lagts ner på att förändra dessa synsätt sedan dess, av bl.a. Hela Sverige ska Leva och Unga på Landsbygden. Dessutom har normer och orättvisor kring förhållandet stad och land börjat diskuteras offentligt i mycket större grad och många kulturella yttringar har tagit sig an temat. Den urbana normens sanning är nu förpassad till att vara en ”sanning”. Likafullt har min forskning fortsatt att vara aktuell och det den visar – att unga som vill stanna känner sig nedvärderade – fortsätter att vara verklighet och kännas igen i otaliga kommuner. Det har gjort att jag efterfrågats för föreläsningar, nu i många år, efter att jag gjorde denna studie. Många har också frågat mig ”vad ska man göra då?” och så småningom tog jag mig an frågan och skrev en bok (tillsammans med erfarna praktiker) om vad som behöver göras för att unga i landsorten ska uppleva riktig delaktighet och känsla av sammanhang och därmed kunna känna självförtroende, självaktning och stolthet även när deras framtidsönskningar innebär att vilja bo kvar där de vuxit upp.

Det är förstås ett medvetet och långsiktigt arbete som krävs, men kanske kan Coronapandemin hjälpa oss att se att det är värden, värderingar och resursprioriteringar vi diskuterar när frågan om relationen mellan stad och land hettar till – inte några självklara sanningar. Coronaprövningen rymmer möjligheten att de självskrivna ”sanningarna” om globalisering, urbanisering och rörlighet – och den underförstådda normen som säger att unga som har ambitioner måste flytta till storstaden för att bli något – kan komma att i grunden omprövas.

Och vad händer då? Hur visar sig i så fall förändringen? Gissa om det kittlar min nyfikenhet, och gissa om jag hoppas på att kunna följa upp mitt, numera, ”före”-material (som rymmer regelbundna nedslag hos gymnasieungdomar sedan nästan 20 år tillbaka) med undersökningar som kan visa vad som egentligen hände med våra värderingar, och med den urbana normen, i samband med och efter Coronan …

Lotta Svensson, Ph.D i sociologi, forskare vid FoU Hälsingland

ann-charlott.svensson@hufb.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar