Kunskaper för landsbygder

Välkommen till ett kunskapscentrum för alla som är intresserade av landsbygder! Här hittar du bland annat:

Blogginlägg skrivna av forskare runt om i Sverige som arbetar med landsbygds- och regionalforskning. Bloggen drivs som en del av Uppdrag Landsbygd: SLU:s regeringsuppdrag för att främja en bättre samordning och samverkan inom den svenska landsbygds- och regionalforskningen

Webbinarieserien Kunskaper för Landsbygder som drivs av SLU tillsammans med Akademi Norr och Högskolan i Gävle. Webbinarieserien innehåller dels kompetensutveckling för landsbygdsutvecklare, men även seminarier för de som är särskilt intresserade av entreprenörskap och affärsutveckling på landsbygden.

Här samlar vi även andra kunskaper som kan vara intressanta för alla som jobbar med landsbygdsutveckling: nätverkscaféer, aktuella event och annan matnyttig information

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Infrastruktur och regional tillväxt: ett historiskt perspektiv

av Kerstin Enflo vid Lunds universitet

Snabba samhällsförändringar riskerar att skapa vinnare och förlorare. Under Sveriges industrialisering från 1800-talets mitt gynnades tillväxten i hela landet av infrastrukturinvesteringar i järnväg och elektrifiering. Sedan 1980-talet har Sverige upplevt ett trendbrott. Den regionala klyftan har ökat i takt med framväxten av ett tjänstesamhälle vars produktivitet tenderat att öka i tättbefolkade områden. Figur 1 åskådliggör hur den regionala ojämlikheten utvecklats sedan industrialiseringen.

Idag upplever samhället återigen en snabb teknikomvandling. Tidens nya tillväxtkrafter kommer från automatisering och digitalisering, och under det senaste året har antalet personer som utför sitt arbete från hemmet ökat radikalt, något som har potential att förändra synen på vilka orter som anses attraktiva att bo i och arbeta i. Återigen lyfts frågan om vilka infrastrukturinvesteringar som är nödvändiga för att ta tillvara på utvecklingen och om den till och med skulle kunna gynna en landsbygdsbaserad tillväxt.

Men kan infrastrukturinvesteringar göra skillnad och hur långvariga är deras effekter? I min forskning har jag analyserat två viktiga historiska infrastruktursatsningar, järnvägens och elnätets utbyggnad, och kan påvisa stora och långvariga effekter på regional tillväxt.

Figur 1. Befolkningsjusterad variationskoefficient i BNP per capita, 24 svenska län.
Källa: Enflo, Henning och Schön (2018)

Exempel 1: Stambanans långsiktiga effekter

Det första riktigt stora beslutet som rör infrastruktur och regional utveckling är järnvägarnas utbyggnad genom stambanorna vid 1800-talets mitt. I Sverige, till skillnad från många andra länder, byggdes järnvägarna enligt en på förhand bestämd plan utarbetad av ingenjören Nils Ericson. Planen byggde på två principer: kusten skulle undvikas av militära skäl och järnvägslinjerna skulle ”bryta bygd”, något som innebar att områden som varit missgynnade av de historiska vattentransportlederna skulle prioriteras. Stambanorna kopplade samman många orter som var synnerligen små och landsbygdsbetonade och tidigare varit missgynnade av den ekonomiska utvecklingen.

Trots detta växte stationsorterna kraftigt under 1800-talets andra hälft. Tillsammans med Thor Berger har jag i en studie visat att dessa orter också utvecklade större företag och industrialiserades snabbare. Intressant nog kvarstår de befolkningsmässiga effekterna av den historiska satsningen än idag. Utvecklingen kan illustreras i figur 2 som visar två städer med till synes liknande befolkningsutveckling innan järnvägen byggdes: Skara och Skövde. Idag är Skövde, som fick järnväg 1862, nästan tre gånger större än Skara.

Figur 2. Stambanans långsiktiga effekter. Jämförelse av tvillingstäderna Skövde och Skara.
Källa: SCB befolkningsstatistik.

Exempel 2: elektriciteten som en teknologisk chock

Även det svenska elnätet byggdes ut enligt stamnätsprincipen. I början av 1900-talet fattade Kungliga Vattenfallstyrelsen beslutet att investera i tre större vattenkraftverk, Olidan, Porjus och Älvkarleby, och genom ett statligt finansierat elnät knyta samman dessa för att täcka elförsörjningen i landet. Utbyggnaden innebar en lokal teknikchock för de områden som fick tillgång till elnätets utbud av billigare energi först. Sänkta elkostnader innebar en stark stimulans mot att öka automatiseringstakten i ekonomin och ersätta den manuella arbetskraften med de nya elmotordrivna maskiner.

I en studie visar Jakob Molinder och Tobias Karlsson och jag att regioner med tidig eltillgång genom stamnätet, det så kallade centralblocket, upplevde en snabb strukturomvandling: jordbruksarbeten minskade och istället växte arbeten inom industrin och tjänstesektorn. Däremot försvann inte jobben. Snarare var det så att nya arbeten som krävde mer utbildning och erfarenhet, tillkom. Effekterna av den nya tekniken var lika stor oavsett om socknen var tät- eller glesbefolkad och det var de mest industriella sockarna som ytterligare kom att specialisera sig i de nya näringarna.

Jämförelse mellan de historiska satsningarna och framtidens:

Järnvägsnätet påverkade främst efterfrågan på produkter och tjänster, genom att minska transportkostnaderna för företag att nå en större marknad. Elnätet hade sin största påverkan på utbudssidan, genom att sänka produktionskostnaderna och stimulera införandet av ny teknik i det lokala näringslivet. Båda satsningarna skapade möjligheter för den landsbygdsbaserade industrin som förlades nära råvarorna, utanför de stora städerna.

Dagens stora diskuterade och planerade infrastrukturprojekt, utbyggnaden av höghastighetståg och digitaliseringen av landsbygden, har många likheter med de satsningar som ägde rum för mer än 100 år sedan. Historien visar att ökad tillgång på transporter genom stambanan stimulerade efterfrågan, möjliggjorde stordriftsfördelar och påverkade arbetsmarknaders storlek, sådana effekter kan även väntas av nya tågbanor. Elektriciteten visade att ny teknik drev på strukturomvandlingen på landsbygden, och att jobben inte försvann, utan snarare förändrades. Digital infrastruktur skulle kunna få liknande effekter, då den minskar kostnaderna för kontorsarbetskraft spridd över hela landet. Digitaliseringen kan även komma till användning i den produktionsorienterade industrin, genom möjligheten till automatisering.

De historiska exemplen visar att infrastruktur som drivits fram genom medvetna nationella satsningar fått stora regionala effekter och att dessa även tenderat att bli bestående över tid. Det finns därför alltid en risk att det nationella intresset kommer i konflikt med det regionala intresset, särskilt om orter som gynnas av satsningarna växer på bekostnad av närliggande områden. Det är särskilt olyckligt om stora satsningar blir till regionala huggsexor i ett nollsummespel om var tillväxten ska fördelas. Att bygga med allas gemensamma intresse i fokus är dock inte detsamma som att bara bygga i de växande städerna. En dynamisk och välmående landsbygd ligger i allra högsta grad i det nationella intresset. Den historiska utvecklingen visar att det inte bara varit möjligt att kombinera minskande regionala klyftor med en stark nationell tillväxt, utan att det till och med kan ha varit gynnsamt.

 

Kerstin Enflo, Professor i ekonomisk historia, Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet

Kerstin.Enflo@ekh.lu.se

https://sites.google.com/view/kerstinenflo/

Läs mer:

Berger, Thor and Kerstin Enflo (2017) Locomotives of local growth: The short- and long-term impact of railroads in Sweden, Journal of Urban Economics, 98, pages 124-138.

Enflo, Kerstin, Martin Henning och Lennart Schön (2018) Swedish regional GDP 1855-2000: estimations and general trends in the Swedish regional system, in The Economic Development of Europe’s Regions A Quantitative History Since 1900 (eds. Nikolaus Wolf, Joan Ramon Roses). Routledge.

Molinder, Jakob & Karlsson, Tobias & Enflo, Kerstin, 2019. ”More Power to the People: Electricity Adoption, Technological Change and Social Conflict,” Lund Papers in Economic History 206, Lund University, Department of Economic History, revised 13 Oct 2020.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Energiproduktion och upprepning av historien?

av Åsa Össbo vid Ubmejen universitiähta – Umeå Universitet

Kanske är det för att jag är historiker, men just i det fält jag forskar – konsekvenser av energiproduktion med fokus på samiska samhällen – upplever jag ofta att historien verkar gå igen.

I miljöbalken (16 kap. 4 §) har vindkraften en särställning: det går endast att ge tillstånd till en vindkraftanläggning om den kommun där anläggningen ska byggas har godkänt det (kommunalt veto). Det finns undantag, om regeringen har tillåtit verksamheten. Det kommunala beslutet behöver inte motiveras, vidare saknas en tidsgräns för när kommunen måste fatta ett sådant beslut. Några beslutskriterier finns inte heller och kommunen har även möjlighet att ändra inställning i ett senare skede.

Naturvårdsverket och Energimyndigheten utredde det kommunala vetot 2016. Två scenarion undersöktes: tidig tillstyrkan (alltså tidssättning av tillstyrkan) och att upphäva kommunal tillstyrkan helt. Slutsatsen blev att upphävande ansågs bäst ur perspektivet rättssäker och förutsägbar process för vindkraftprojektens tillståndssökare medan det kommunala självstyret och planmonopolet kunde tillses på annat sätt, bl.a. genom översiktsplanering. Men hänsyn togs inte till frågan om hur lång tid det tar och hur mycket resurser som krävs för att göra nya översiktsplaner för lands- och glesbygdskommuner.

Den 19 oktober 2020 tillkännager regeringen att de tillsätter en utredning som ska se över möjligheten att ta bort kravet i miljöbalken på kommunal tillstyrkan av vindkraftsanläggningar.

Svensk Vindenergi uppger på sin hemsida att de har föreslagit att kommunernas veto i vindkraftfrågor ska ”justeras så att kommunens beslut uttalat gäller lokaliseringen, samt att besked lämnas tidigt och inte kan ändras under processens gång.” Det framstår alltså som att en branschorganisation har föreslagit en snabbutredning av borttagandet av det kommunala vetot i vindkraftfrågor. På regeringens hemsida finns en kort motivering:

Bestämmelsen /…/ har fått kritik av att den saknar beslutskriterier, krav på motivering och tidsgräns. Många aktörer anser därför att den är oförutsägbar och ett hinder i processen att bygga vindkraft. Utredningen ska lämna in sitt betänkande senast den 30 juni 2021. Utredningens uppdrag är att ta fram förslag som ska remissbehandlas – därefter kommer regeringen att ta ställning till förslagen.

Skrivningen ”Många aktörer anser….” väcker mitt intresse men även känslan av upprepning: vilka ”aktörer” avses? Är det kommuner, medborgare, sakägare i vindkraftmål såsom samebyar? Eller är dessa aktörer vindkraftbolag, investerare och politiker som förespråkar en vindkraftdriven omställning? Som utredare utses en f.d. riksdagsledamot för miljöpartiet.

Det framgår inte huruvida utredningen ska närma sig det kommunala vetot med frågor som ”hur ser det ut i andra länder?”; ”vilken inverkan har det?”; ”hur uppfattar kommunerna ansvaret/möjligheten?”, utan just borttagandet av det.

Vi (re)ser tillbaka:

Den 30 september 1939 föreslår Kungliga Vattenfallsstyrelsen och Svenska Vattenkraftföreningen förenklade förfaranden för vattenkraftutbyggnad mot bakgrund av krigsutbrottet. En snabbutredning tillsätts och redan den 20 oktober 1939 presenteras lagen med särskilda bestämmelser om tillfällig vattenreglering – en tillfällig lag om tillfällig vattenreglering som skulle tas bort efter kriget.

Denna ”krislag” tog bort krav på skade- och ersättningsutredningar som ”hindrade en snabb utbyggnad”, även offentliggörande av ansökan togs bort vilket omöjliggjorde för kännedom om och insyn i processerna. Lagen ledde till att ”orörda” sjöar i norr och renskötselområdet blev utbyggda (trots att lagen inte fick användas vid reglering av tidigare oreglerade sjöar), långdragna rättsprocesser då ersättningar inte fastställdes och många ouppklarade skador. Lagen fick användas till 1961, därefter blev den ”vilande krislag” igen. Sammantaget blev lagen avgörande för hur vattenkraft från Sápmi på svensk sida blev betraktad som ”billig el från norr” på grund av rättsosäkerhet och avfärdandet av sakägares rättigheter.

Konsekvenserna av lagen förde med tiden även något gott med sig: i kölvattnet av förluster och av det motstånd mot vattenkraftexpansionen som växte fram, togs nya regler fram som gav lokalsamhället mer insyn och inflytande under 1950-talet, även om det formellt sett inte gav så stor inverkan på vattenkraftexpansionen förrän långt senare. Läs mer i min artikel Recurring Colonial Ignorance.


Vy mot exploateringsområde med väg på annars obrutet fjäll i Norge, Øyfjellet vindkraftverk, september 2020 foto: Åsa Össbo

På norsk sida påbörjas nu en översyn av koncessionssystemet för vindkraft. Det norska systemet kan ses som mer centraliserat än det svenska, därför kan dessa två parallella processer gå i motsatta riktningar:

Regeringen avser ändra koncessionsbehandlingen för att uppnå en bättre lokal och regional förankring av nya vindkraftprojekt. /…/ Regeringen vill samtidigt förbättra beslutsunderlaget ge­nom grundligare samhällsekonomiska värder­ingar av för- och nackdelar. Koncessionsmyndig­heternas vägningar av för- och nackdelar skall synliggöras bättre vid beslut om vindkraft.

De båda länderna kan ha utbyte av varandras processer. I Norge har kritik framförts kring förfarandet där bolag kan sluta avtal med privata markägare innan planerna offentliggörs, detta är ett särskilt stort problem i samiska områden där egendomsrätt föreligger parallellt med äganderätt, men det gör det ju även i många andra områden. Många kommuner har gått samman för att kräva kommunalt veto. Båda utgångspunkter, det svenska avhändandet av kommunalt inflytande genom miljöbalkens bestämmelser och det norska som syftar mer till att närma sig ökat regionalt och kommunalt inflytande, lär ha bäring för såväl energipolitik som landsbygdspolitik. Och kanske borde utredaren på svensk sida blicka i backspegeln för att undvika att börja om på ruta ett: Kommunal tillstyrkan till vindkraftanläggningar har en historia som är starkt kopplad till vattenkraftutbyggnadens baksida vilket sedermera ledde till mer lokal insyn och visst inflytande i utbyggnadsfrågor.

Åsa Össbo, PhD., forskare vid Várdduo – Centrum för samisk forskning, Umeå universitet

asa.ossbo@umu.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Nya affärsmodeller kan stärka lantbrukets bidrag till den cirkulära ekonomin

av Niklas Karlsson vid Högskolan i Halmstad

Vi står just nu inför stora utmaningar gällande vår konsumtion av naturresurser och de negativa miljöeffekter vår höga konsumtionstakt ger upphov till, både på kort och lång sikt. För att kommande generationers behov ska kunna tillgodoses behöver det i dagsläget dominerande linjära ekonomiska system som bygger på en intensiv och ohållbar konsumtion av ändliga naturresurser, ersättas med en cirkulär ekonomi där varje utvunnen enhet naturresurs utnyttjas så effektivt så möjligt. Det innebär bland annat att tekniska material återcirkuleras med så lite avfallsgenerering som möjligt, och att biologiska material återförs till biosfären och naturliga kretslopp. I dessa flöden har lantbruket en viktig roll att spela.

Ett bra exempel på en praktisk tillämpning av den cirkulära ekonomins filosofi är biogasproduktion på gårdsnivå. Biogas är en förnybar energiresurs som produceras genom mikrobiell nedbrytning (rötning) av organiskt material (ofta olika typer av avfall) i en syrefri miljö. Biogasen, som primärt innehåller metan och koldioxid, används för att möta gårdarnas egna behov av värme och el och till produktion av förnybart fordonsbränsle som kan användas i transportsektorn. Biogasproduktion ger dock fler värden än de som användningen av ett förnybart fordonsbränsle ger upphov till. Genom att röta gödsel till biogas minskar utsläppen av metan från lantbrukens gödselhantering. Dessutom kan användningen av biogasens restprodukt, biogödsel, minska behovet av mineralgödsel vars framställning bidrar till stora växthusgasutsläpp. Dessa miljömässiga och samhälleliga värden som gynnas oss alla är dock svåra att räkna på i lönsamhetskalkyler på grund av att de i dagsläget inte har en ”prislapp”. Eftersom det idag inte riktigt finns en marknad där man kan ta betalt för dessa värden blir biogasproduktion ofta en olönsam affär då samhällsnyttan är en så stor och viktig del av biogasproduktionens värdeerbjudande.

Biogasproduktion på den halländska landsbygden (bild: Anna Hansson)

En viktig aspekt för att möta hållbarhetsutmaningar och förverkliga övergången till en cirkulär ekonomi handlar om hur företag skapar, levererar och fångar ekonomiskt värde med hjälp av sin affärsmodell. En affärsmodell beskriver hur ett företag är tänkt att fungera, det vill säga vilka olika aktiviteter som företaget utför för att producera varor och tjänster, hur intäkter kommer in till företaget samt hur kunden slutligen kan tillgodogöra sig värdet av varan eller tjänsten. I min forskning undersöker jag hur affärsmodellsinnovation hos företag kan genomföras så att affärsmodeller, på ett mer uttalat sätt, prioriterar miljömässigt- och samhälleligt värdeskapande utöver ekonomiskt värde. Mer specifikt, syftar forskningen till att undersöka hur förändringsprocessen bakom framtagandet av sådana hållbara affärsmodeller kan se ut och om denna process på sikt kan bidra till ökad lönsamhet för gårdsbaserad biogasproduktion genom att fler av biogasens värden värdesätts. På det viset kan en win-win situation uppstå; biogasproducenterna får bättre betalt vilket i sin tur kan ge upphov till att fler miljö-och samhällsnyttor kan skapas.

Genom intervju- och enkätstudier med biogasproducerande lantbrukare och dess intressenter (distributörer, återförsäljare och kunder) visar min forskning att ett tydligt och starkt samarbete mellan dessa grupper möjliggör att de tillsammans kan hitta affärsupplägg där biogasens hållbarhetsvärden kan prissättas, vilket på sikt kan öka biogaslönsamheten för lantbruksföretagen. Däremot är den förändring som krävs för detta samarbete, att bryta invanda mönster och beteenden, svår att uppnå. Förändring är något som många initialt är skeptiska till eftersom rutiner, traditioner och invanda mönster skapar trygghet. Detta är ingen ny kunskap i sig, men att det även gäller när det kommer till affärsutövande och företagande har blivit väldigt tydligt i flera av mina studier.

Min forskning handlar om att åstadkomma företagsmässig förändring i en hållbar riktning. För att bidra till denna förändring har jag baserat på mina resultat utvecklat ett ramverk som kan underlätta den förändringsprocess som krävs. Framtida forskning kommer därför syfta till att testa och utvärdera om ramverket kan inspirera och bidra till att företag i praktiken genomför de hållbarhetsorienterade affärsmodellsförändringar som ramverket syftar till. I ett större perspektiv kan forskningen bidra till att fler företag, oavsett bransch, förändrar sina nuvarande affärsmodeller så att de fokuserar mer på att skapa hållbart värde som inte bara gynnar det egna företaget utan också dess intressenter och samhället i stort. Förhoppningsvis kan forskningen också utmana normen om att kortsiktigt ekonomiskt värde alltid bör prioriteras högst och istället inspirera till att ett mer långsiktigt perspektiv på ekonomisk avkastning och skapandet av hållbarhetsvärden kan få ett större fäste i marknadsekonomin.

Att öka företagsmässig lönsamhet genom ökad hållbarhetsprestanda är inte längre någon utopi, vi har vid det här laget kommit längre än så. Det är inte heller något som bara vissa utvalda företag kan åstadkomma. Det är sannolikt fullt möjligt för de allra flesta företag och organisationer, men det krävs proaktivitet, långsiktighet och intressentsamarbeten, särskilt bland små företag. Det är inte ovanligt att små företag har högt satta målsättningar och innovativa idéer när det kommer till hållbarhetsfrågor, men de har inte alltid de resurser och den kunskap som behövs för att realisera sina ambitioner. Det är då som samverkan, synergier och utvecklandet av gemensamma strategier mellan olika företag och intressenter blir extra relevant. Alla kan bidra till hållbart värdeskapande utifrån sina specifika roller och förutsättningar genom utveckling och implementering av hållbara affärsmodeller. Inom biogasbranschen kan hållbara affärsmodeller öka biogasproducenters betydelse och möjligheter i ett framtida förnybart och hållbart energisystem och på så sätt spela en viktig roll för omställningen till den cirkulära ekonomin.

Niklas Karlsson, universitetslektor vid akademin för företagande, innovation och hållbarhet, Högskolan i Halmstad

niklas.karlsson@hh.se

Läs mer:

Doktorsavhandling: Karlsson, N. (2019). Doing well by doing good: The business model innovation process for sustainability in farm-based biogas production. Halmstad University Press.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jordbrukets roll i landsbygders utveckling

av Cecilia Waldenström, Sveriges Lantbruksuniversitet

Hur bidrar jordbruket till landsbygdernas utveckling? Det är förstås en fråga med många olika svar. Förutsättningarna för jordbruket är ju så olika i vårt avlånga land. Här kommer jag helt kort att beskriva några skeenden som påverkar lantbrukets möjligheter. När man fördjupar sig i frågan om lantbruk och landsbygdsutveckling så öppnar sig svindlande framtidsfrågor om klimat, miljö, mat och kostvanor, om landsbygdernas utveckling och landskapens karaktär. Ett spännande och mångfacetterat område!

På kort sikt ser det dystert ut för lantbruket som en drivkraft i utvecklingen på landsbygden. Antalet jordbruk minskar stadigt, den odlade arealen minskar och produktionen koncentreras till stora specialiserade företag som främst ligger på slätterna i södra Sverige. Lantbrukarna pressas till att producera allt billigare av en alltmer globaliserad livsmedelsindustri. Samtidigt stiger kostnaderna. Att öka arbetsproduktiviteten med hjälp av ny teknik, kemiska insatsmedel och specialisering har varit kungsvägen för att kunna vara kvar i jordbruket alltsedan 1950-talet. Framförallt är det de mindre lantbruken som försvunnit. De som ökar idag är de med mer än 200 ha, eller de allra minsta, men då rör det sig oftast om ett landsbygdsboende med lite egen odling, kanske några hästar och uthus för skrymmande verksamheter.

Landskap i Skåne (Bild: Institutionen för stad och land)

Idag är bara lite drygt en procent av alla förvärvsarbetande sysselsatta i lantbruket. Med de anställda i livsmedelsindustrin, och andra företag som kan kopplas till lantbruket, ökar naturligtvis jordbrukets bidrag till sysselsättningen. Men de som är engagerade i själva markanvändningen och djurhållningen, är alltså en mycket liten del av befolkningen. Avståndet till produktionen på åkrar, i hagar och i stallar, har ökat och allt färre är förtrogna med hur maten vi äter produceras.

Det här är den dominerande trenden som syns i statistiken.  Det är dessutom en trend som kan komma att förstärkas av det ökade intresset för att producera annat än mat på åkrarna. I bioekonomin, som förhoppningsvis ska ersätta den fossilberoende ekonomin, ingår stora förhoppningar om att kunna producera energi, fibrer, kemikalier och annat på åkermark. Liksom inom livsmedelsindustrin finns här starka intressen för en produktion med hög arbetsproduktivitet och låga priser.

Den här trenden undergräver lantbrukets betydelse för landsbygdernas utveckling. Ett lantbruk i bygden innebär inte bara att någon arbetar där och att landskapet hålls öppet. Det kan också innebära andra arbetstillfällen, tjänster som t ex grävarbeten och snöröjning, och bidrag till den lokala ekonomin. En lokal produktion av mat och andra ekosystemtjänster ej att förglömma. Flera små jordbruk ger fler sådana effekter än få stora gör. När gårdar läggs ner försvinner allt detta från bygden.

Det finns dock andra vägar än storskalighet. Många lantbrukare har ju blivit deltidsbrukare och har andra inkomster från företag eller tjänst. En del har hittat nya sätt att använda gårdens resurser. Det kan till exempel vara Bed & Breakfast, rehabilitering, att hyra ut ekonomibyggnaderna som garageplatser eller göra om dem till festlokaler.

En viktig väg är att försöka få ett högre pris för det man producerar. Man kan till exempel övergå till en annan produktion som ekologisk odling, odla specialgrödor eller söka upp särskilda marknader. Att sälja direkt till konsumenter kan vara ett annat sätt. Man kan dessutom börja med egen förädling och sälja exempelvis ost eller mjöl för att få högre pris. Gårdsbutiker, Bondens Marknad, kött- och grönsakslådor och framförallt REKO-ringar har ökat stort de senaste åren. Idag har REKO drygt 700 000 medlemmar.

Kor i fjällen (Bild: Cecilia Waldenström)

Vad man kan göra som lantbrukare beror naturligtvis på ens egna intressen och på gårdens förutsättningar, men också på var den ligger. Självklart är det enklare att sälja direkt till konsumenter om man verkar i en mer tättbebodd del av landet. Men synen på jordbruket tycks vara på väg att förändras. Det märks både i det ökade intresset för lokal mat och i nya politiska initiativ. Från att jordbrukets uppgift setts som att producera billigaste maten, och att vi bör importera det som kan fås billigare utifrån, har ett nytt intresse vuxit fram för den inhemska produktionen. 2016 kom till exempel en nationell livsmedelsstrategi. Det har följts av regionala och till och med kommunala strategier. Dessutom har frågan om krisberedskap fått nytt liv. Både torkan 2018 och pandemin i år har visat hur sårbart livsmedelssystemet kan bli. Kanske är det viktigt att ha en lite högre självförsörjningsgrad än dagens 50 procent? Frågan om livsmedelssäkerhet har fått en ny relevans i ljuset av klimatförändringar, pandemier, geopolitiska spänningar och livsmedelsskandaler.

Frågan om hur maten producerats har också lyfts alltmer. Miljöproblem som läckage av näringsämnen som leder till övergödning av vattendrag och rester av bekämpningsmedel finns i vattendrag, är en konsekvens av den teknik som pressar ner priserna. Utsläpp av växthusgaser bidrar till klimatförändringarna. Samtidigt minskar biodiversiteten dramatiskt. I EU har man nyligen tagit upp diskussionen om dessa frågor genom strategin Från jord till bord. Där knyter man för första gången samman frågor om jordbruk, livsmedelsindustri, hälsa och arbetsmiljöfrågor, allt med hållbarhet som ledord. Man vill bl a sätta tydliga mål för en minskad användning av bekämpningsmedel, för minskat näringsläckage från jordbruket och en ökad andel ekologisk odling.

Även om det är lätt att lyfta fram lantbrukets miljöproblem finns det också många olika saker man kan göra för att lösa dem. Vi kan utforma ett jordbruk som bidrar till att binda kol i marken, som ökar dess bördighet och vars miljöbelastning är bra mycket mindre. Och vi kommer att behöva göra det. Vi kommer antagligen även att behöva bruka all den odlingsmark vi har i landet. Globalt kommer klimatförändringarna att både minska tillgången på mark och minska skördarna. Den småbrutna marken, som inte är på slätterna lämpar sig inte för storskalighet och slätterna skulle behöva brukas på nya sätt för att gynna biodiversitet och markens bördighet.

Så vart är vi på väg? Är det mot mer av storskalighet, eller är det mot ett jordbruk som är mer inbäddat i de lokala sammanhangen? Kommer nya förutsättningar och miljöhänsyn, och intresset för lokal mat att leda till även de mindre gårdarna åter blir lönsamma? Antagligen är det både och, men intresset för jordbruket och för hur maten produceras lär öka, och det bådar gott för lantbrukets betydelse för landsbygdernas utveckling.

Cecilia Waldenström, Forskare vid Institutionen för stad och land, SLU

cecilia.waldenstrom@slu.se

Läs mer:

Hajdu F, Eriksson C, Waldenström C and Westholm E. 2020. Sveriges förändrade lantbruk – Lantbrukarnas egna röster om förändringar sedan 1990-talet och strategier inför framtiden. SLU Future Food Reports 11, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU Future Food. https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/fu-food/publikationer/future-food-reports/slu-futurefood_rapport_11.pdf

Waldenström, C. 2018. Lantbrukets roll i framtidens landsbygder. I: Syssner, J (ed) Nya visioner för landsbygden. Boxholm: Linnefors förlag, sid 203-231.

Livsmedelsstrategin:https://www.regeringen.se/4908a0/contentassets/89c5b3e5d23f473d843d12f12379d07b/livsmedelsstrategin_kortversion_170130.pdf

Från jord till bord: https://ec.europa.eu/info/strategy/priorities-2019-2024/european-green-deal_sv

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Rural women entrepreneurs need better support

av Karen Haandrikman och Natasha Webster, Stockholms universitet

Sweden has one of the lowest entrepreneurship rates for women compared to other European countries. However, the share of entrepreneurs among migrant women is higher than among native women. The significant inflow of migrant women to Sweden in recent decades offers great potential of building an even more innovative, diverse and creative Swedish labor market. A current project at Stockholm University focusing on migrant women entrepreneurs, having interviewed more than 40 migrant entrepreneurs and conducted in-depth statistical analyses on all women entrepreneurs, finds that migrant women entrepreneurs are still not receiving the kinds of supports they need to reach their potential in the Swedish economy. In rural areas, the challenges are uniquely amplified by geography, social supports and local economic conditions.  In order to understand how to support migrant women, we need to examine the main obstacles these women face and ask how can these be improved?

Women entrepreneurs do not have access to the same levels of capital investment, programs and the behind-the-scenes-networks as their male counterparts. Migrant women entrepreneurs, especially those that have newly arrived in Sweden, are doubly discriminated in these issues and this compounds when we start to bring in other factors. It is necessary to acknowledge that migrant women entrepreneurs are starting out well behind the starting line in the race and yet are fighting contenders to finish.

The traditional view of entrepreneurship is one of generating growth, scalability and profit. Innovation is the main buzzword, often defined within and by male-dominated industries; though women, and especially rural women, more often have businesses that are non-tech, smaller, and often based at their homes. Migrant entrepreneurship contributes to local, regional and national economies. Entrepreneurship plays a role in establishing migrants into the labor market, and entrepreneurs serve as important hubs of information exchange and social networks. In sum, they create a rich tapestry of diversity in our regions, cities, and villages and serve as bridges internationally.

Saitongs kök (bild: Saitong Kerdprasop)

Although these are important aspects of entrepreneurship, we find that they are not the only important issues facing a woman migrant starting up her business in Sweden. Every migrant entrepreneur we interviewed wanted to make a profit but just as importantly, they wanted to create a life for themselves in Sweden. They want to make their lives work in their communities and business sectors, in combination with being a member of the community, mother and/ or a life partner. They may struggle learning Swedish and with the Swedish codes of doing business. Migrant women face the challenges of opening businesses as well as becoming part of a place. Women in rural areas report good access to officials but face challenges in becoming involved with community organizations. On top of that, they have to deal with structural sexism and racism in society in general and in policy encounters in particular.

Given the multiple roles that migrant businesses play in economic and social growth, we need to broaden the range of supports beyond simply the economic. Due to biases in the systems, migrant women’s activities may be hidden when, in fact, a range of processes are entrepreneurial, creative, innovative and show risk-taking. The majority of the women in our project had been self-employed in countries other than Sweden. But by for instance being a visible minority and/or by not being fluent in Swedish, these women may not be seen as possessing the required skills for being an entrepreneur. At the same time, many policy actors have a hard time reaching out to women (migrant) entrepreneurs. We argue that greater understanding is needed to support and promote migrant women’s entrepreneurship. Three areas require the most attention.

First, we need to better understand the heterogeneity and diversity of the migrant experiences. Current policies and programs generally approach entrepreneurship as though entrepreneurs are all the same. Even though programming targeting migrant women exist which deliver much needed support, the generalized support systems need to be improved. Every woman has a different story, background, skills and business ideas. Their migration experience is often intricately interwoven with their business idea. No program fits all.

Second, migrant women need help in accessing networks in Sweden in a deep sense that will help them engage with the Swedish market and with the Swedish business world. Many women in our project indicated they need local mentors that are knowledgeable, influential, have time, and are willing to use their network to boost new entrepreneurs. Having such networks is a prerequisite to access financing that is needed for business growth.

Third, entrepreneurship should not be seen as a quick fix to a complex problem. Entrepreneurship is a process and as such, time is a key part of entrepreneurial success. Migrant women, just as other entrepreneurs, need time to develop their businesses and are in need of stable support in long-term programs and financial support. Entrepreneurship covers more than just the start-up phase. In rural areas, accessing the market and building local connections may require longer supports. Sustainable businesses take years to establish and the support system needs to be flexible enough to provide support also during the growth and development stages.

Combining an understanding of diversity, process and time means that changes are needed at the policy and program levels.

  • Short-term programs may look nice on paper but they provide little in terms of sustainability of businesses. Programs develop competencies and knowledge, and in the current system these are aborted with the next financing cycle. Program leaders, support officers, and advisors need to be able to maintain and develop their programs to support women.
  • Mentorship needs to be based on deep meaningful contacts and community. This means matches should be based on sectors, business types, business goals and aims the entrepreneur has. Mentors need proper training in mentorship and mentors need to be supported financially for this work.
  • The diversity of businesses and the importance of all sectors needs to be recognized. Women need to be encouraged and supported to move into male-dominated sectors. In rural areas, supports for women entering these sectors, for example forestry, should be developed.
  • Recognition of the importance of small and family businesses needs to be improved.
  • Structural racism and sexism need to be addressed. We need more women and migrants as support officersand advisors in funding and in policy programs, in order to improve the outreach to migrant women.

Migrant women entrepreneurs are amongst the most creative and innovative people in our economy. They adapt their skills and talents in a new setting, notwithstanding the many obstacles they face in integration and establishing their businesses. In many small towns and villages, migrant rural entrepreneurs are opening new businesses and are key for sustaining a range of local services. Entrepreneurship is not a quick-fix solution to bringing migrants into the labor market, as entrepreneurship is not an easy path. We must take women’s entrepreneurship with seriousness and give migrant women a support system that recognizes their skills and talents for what they are – opportunities for a better integrated economy.

Link to Swedish report: Haandrikman, K. and Webster, N. (2020), Kvinna, utrikes född och företagare – En heterogen grupp med olika behov. I Heijne, Hedvig, Framtidens Chefer – Nyanlända och utrikes födda kvinnors entreprenörskap (pp. 20-54). Stockholm: FORES.

Karen Haandrikman, universitetslektor på Kulturgeografiska Institutionen vid Stockholms universitet, karen.haandrikman@humangeo.su.se

Natasha Webster, forskare på Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet natasha.webster@humangeo.su.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Urbana normen under omprövning?

av Lotta Svensson vid FoU Hälsingland

Redan i slutet av mars tänkte jag det första gången – nu kan det ju inte fortsätta som förut … Och allt sedan dess har den uppfattningen förstärkts för varje dag, för varje tv- och tidningsinslag – som nu ger en annan bild av relationen mellan stad och land, en annan värdering av vad som är viktigt på riktigt, som nu bekymrar sig om t.ex. självförsörjningskvoter (vi skulle få svårt att överleva på spannmål, socker och morötter), distansarbete, personalförsörjning inom välfärden och beredskapslager. Och där begränsade resurser i de mindre kommunerna kan utgöra gränser och hinder för de sommarboende från större kommuner (där de betalar sin skatt, oftast lägre än i sommarkommunen), som längtar ut till landsortens natur och avkoppling.

Allt detta har sedan förstärkts av den insamling av dagboksanteckningar från vardagen i Coronatider som vi påbörjat här på FoU Hälsingland, även den i mars. I dagböckerna finns mycket att hämta, och en sak som blir tydlig är den stora tacksamhet som dagboksskrivarna känner över närheten till naturen och till de småskaliga möjligheterna till hjälp och att kunna hjälpa till. De vuxnas tydligt uttryckta tacksamhet och nöjdhet över att bo där de bor är något nytt, den står i kontrast till den norm som min tidigare forskning belyste – där de vuxna i tysthet förmedlade att landsortsboende egentligen är ett sämre val eller ett ickeval, särskilt för unga människor.

Och jag tänker att detta väl ändå måste komma att påverka den där urbana normen som jag nu har varit ute och pratat om i så många år. Jag har visat hur den negativt påverkar de landsortsboende ungas självkänsla, självförtroende och självaktning och deras delaktighet i samhällsliv och utvecklingsfrågor.

Men ingen av oss vet vad som väntar efter Coronapandemin, kanske består idén om storstadens överlägsenhet, där unga som bor i landsorten och vill bo kvar där kommer att uppfattas som att de inte fattat vad som gäller och att det är ett uttryck för bristande ambitioner att ”bli kvar”.

Vilka erfarenheter och vilka framtidsdrömmar de unga har skiljer sig åt, individuellt men också i hög grad utifrån social bakgrund, Det är främst de unga med en arbetarklassbakgrund som önskar att framtiden skulle kunna utspela sig i uppväxtorten. Medelklassungdomarna menar att den karriär och den utveckling de önskar sig finns att hämta någon annanstans, men inte var som helst – utan i storstäderna. Att vara ”en som tänker flytta” blir också en identitetsmarkör av att man är en person som har förstått vilka normer som gäller för att vara lyckad, i samhället.

De normerna förmedlas även av de omgivande vuxna som, när de talar om ungdomarna som grupp, oreflekterat beskriver att det är naturligt och normalt att flytta som ung, och som medvetet eller omedvetet behandlar de som stannar som några som inte riktigt är att räkna med. Mina tidigare studier visar att många vuxna på de mindre orterna har fokus på de som planerar att flytta och glömmer/negligerar/förminskar de som försöker att bo kvar. Trots att detta är de unga som vill bo kvar för att det är deras önskan och idé om hur ett gott liv ska se ut, och som är villiga att t ex jobba i välfärden, laga våra bilar och sälja vår mat. Detta var vad som framkom när jag gjorde mitt avhandlingsarbete i Söderhamn, (och därpå följande uppföljningar) och som sedan visade sig kännas igen i hela Sverige.

Mycket arbete har lagts ner på att förändra dessa synsätt sedan dess, av bl.a. Hela Sverige ska Leva och Unga på Landsbygden. Dessutom har normer och orättvisor kring förhållandet stad och land börjat diskuteras offentligt i mycket större grad och många kulturella yttringar har tagit sig an temat. Den urbana normens sanning är nu förpassad till att vara en ”sanning”. Likafullt har min forskning fortsatt att vara aktuell och det den visar – att unga som vill stanna känner sig nedvärderade – fortsätter att vara verklighet och kännas igen i otaliga kommuner. Det har gjort att jag efterfrågats för föreläsningar, nu i många år, efter att jag gjorde denna studie. Många har också frågat mig ”vad ska man göra då?” och så småningom tog jag mig an frågan och skrev en bok (tillsammans med erfarna praktiker) om vad som behöver göras för att unga i landsorten ska uppleva riktig delaktighet och känsla av sammanhang och därmed kunna känna självförtroende, självaktning och stolthet även när deras framtidsönskningar innebär att vilja bo kvar där de vuxit upp.

Det är förstås ett medvetet och långsiktigt arbete som krävs, men kanske kan Coronapandemin hjälpa oss att se att det är värden, värderingar och resursprioriteringar vi diskuterar när frågan om relationen mellan stad och land hettar till – inte några självklara sanningar. Coronaprövningen rymmer möjligheten att de självskrivna ”sanningarna” om globalisering, urbanisering och rörlighet – och den underförstådda normen som säger att unga som har ambitioner måste flytta till storstaden för att bli något – kan komma att i grunden omprövas.

Och vad händer då? Hur visar sig i så fall förändringen? Gissa om det kittlar min nyfikenhet, och gissa om jag hoppas på att kunna följa upp mitt, numera, ”före”-material (som rymmer regelbundna nedslag hos gymnasieungdomar sedan nästan 20 år tillbaka) med undersökningar som kan visa vad som egentligen hände med våra värderingar, och med den urbana normen, i samband med och efter Coronan …

Lotta Svensson, Ph.D i sociologi, forskare vid FoU Hälsingland

ann-charlott.svensson@hufb.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sommarhälsning

Under våren har vi fått läsa om många spännande forskningsprojekt och perspektiv på landsbygds- och regionalutveckling!

Team Uppdrag Landsbygd vill tacka alla bloggare och läsare för ert engagemang i att sprida kunskap om både landsbygds- och regionalutveckling.

Nu går vi ut och njuter av våra vackra svenska landsbygder. Vi är tillbaka i början av augusti med nya kunskaper.

Vi önskar Er alla en riktigt härlig sommar!

Team Uppdrag Landsbygd

Suvi Kokko, Emma Sahlström, Alexandre Dubois, Thomas Norrby och Cecilia Waldenström vid Institutionen för Stad och Land, Sveriges Lantbruksuniversitet

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Småföretagare på landsbygden: livsstilsmigranter, ’mushers’ och nedväxlare

Av Marco Eimermann, Umeå universitet

Mitt intresse för småskaligt företagande på landsbygden väcktes när jag intervjuade nederländska barnfamiljer som hade flyttat till Bergslagen i början av 2000 talet. Några idéer bland kollegor på Örebro universitet var att familjerna flydde från risker för översvämning (då en stor del av Nederländerna ligger under havsnivån) eller från tättbefolkade urbana områden. Det förstnämnda kom inte alls upp under intervjuerna, men det sistnämnda nämndes desto tydligare. I min avhandling Dutch lifestyle migrants moving to rural Sweden (2013), har jag teoretiserat familjernas flytt utifrån forskning om internationell kontraurbanisering och livsstilsmigration.

Intervjupersonernas motiveringar för flytten och resonemang kring flytten handlade mycket om att uppnå en bättre livskvalitet genom att få uppleva mer frihet. Deras företag var ett sätt att få större kontroll över tiden, som de t.ex. ville spendera mer med familjen. Att flytta utomlands är i sig ett tecken på företagsamhet, och många nederländare var dessutom driftiga entreprenörer på så sätt att de tog med sina befintliga mikroföretag (t.ex. inom arbetsmiljöcertifiering) eller startade nya företag och öppnade verksamhet inom t.ex. skylt och dekor, kaminförsäljning, robotteknik, småskaligt jordbruk eller postproduktion (för TV program). Majoriteten hade inga tidigare erfarenheter av entreprenörskap och deras flytt var just för att bryta med tidigare mönster där de arbetade som anställda – vilket de ofta beskrev som tråkiga kontorsjobb i ett ekorrhjul. Å andra sidan fanns det inte hur mycket jobb som helst på den platsen dit de flyttade så de var tvungna att använda sin kreativitet för att få en inkomst. Denna situation kan man diskutera utifrån syn på företagande både som en nödvändighet och möjlighet.

Det viktiga här är att företagarna som jag studerade inte hade stora ekonomiska ambitioner. De ville snarare kunna finansiera sin livsstil med hjälp av inkomsterna, njuta av att spendera tid med varandra och i naturen, samt ha tid för andra fritidsintressen så som åka mountainbike, anordna isfestivaler, delta i skridskolopp, eller bjuda in sitt internationella sociala nätverk till drakflygningsevenemang. Doris Carson har i sina studier i norra Sverige kommit fram till liknande resultat, dock med mer fokus på attraktioner som vintern, vildmarken och förhållandevis bra wifi och bredband. Vi skrev en artikel med Dean Carson om dessa europeiska migranters kombinerade motiv för migration, entreprenörskap och livsstil. Bland många andra frågor tittade vi på deras samarbete med andra lokala och regionala företagare. Vi identifierade ett antal interkulturella och kommunikativa skillnader och utmaningar vilka blev till barriärer för produktiva lokala nätverk och samarbeten.

Fältarbete i Västerbottens inland. Bild: Marco Eimermann

Temat där internationella entreprenöriella livsstilsmigranter tillsammans med andra intressenter anordnar evenemang har jag börjat studera nyligen inom ramen för forskningsprojektet Mikro-urbanisering och mobilitet i norra Sveriges glesbygd: utmaningar och möjligheter för små samhällen samt satsningen ’Access Abisko’. Här studerar vi i vårt kulturgeografiska respektive multidisciplinära team vilka betydelser olika befolkningsgrupper som livsstilsmigranter kan ha för växande och krympande byar i Västerbottens inland. En studie på mikronivå handlar om hur företagarna tillsammans med lokala och regionala intressenter anordnar och deltar i hundslädestävlingar och vilka möjligheter och begränsningar detta ger för lokal landsbygdsutveckling. Man kan hävda att det finns en stor potential för att öka befolkningen i norra Sverige om man ser det som Europas sista vildmark med relativt bra vinterförhållanden. Detta kan attrahera tyskar, schweizare, österrikare och andra som har musher-livet (som slädhundsförare) som livsstil. Med Benedict Singleton har jag studerat detta som ett möjligt gemensamt projekt som främjar naturbaserad integration mellan de olika individerna som anordnar detta evenemang. Visste du t.ex. att det finns stora skillnader mellan hundslädesföretag som en del av turistindustrin å ena sidan och hundslädesföretag som en del av gemenskapen som tränar för de stora tävlingarna å andra sidan? Detta går att läsa i vårt kapitel i boken ”More than Nature”. Där skriver vi också mer om att t.ex. livsstilsmigranter funderar på att flytta ännu längre norrut om vintrarna i Västerbotten blir för milda för deras verksamheter, medan lokala och regionala slädhundsentusiaster snarare väljer barmarkstävlingar på samma plats istället. På så vis knyter vi olika perspektiv på mobilitet till företagsamhet och småskaliga evenemang på landsbygden.

Abisko naturvetenskapliga station. Bild: Marco Eimermann

Inom ramen för projektet ”Geografiska perspektiv på downshifting och frivillig enkelhet” tar vårt forskarteam en liten annan vinkling på företagsamhet. Vi fokuserar på människor som redan bor i Sverige och deras process att ställa om till ett mer hållbart liv. Vi har hittat informanterna bl.a. via 2019 års omställningskonferens i Umeå och Omställningsnätverket Norr som startades då. Efter en fokusgruppstudie har vår postdoc Mari Nuga genomfört kring 25 intervjuer med människor som vill leva i frivillig enkelhet som omställare (eller nedväxlare – vi diskuterar gärna skillnader och likheter med dig!). Vi har märkt att denna process i vissa fall kopplas till flytt från stad till land, men inte alltid. Informanternas idé är att man kan göra en mental omställning där man bor, vilket vi skriver om i den populärvetenskapliga boken Dipping in to the North.

Omställningskonferens i Umeå 2019: Bild: Marco Eimermann

Vad har detta med företagsamhet på landsbygden att göra? Vi ser att människor som växlar ned eller ställer om har tankar på att sluta jobba och först ta en period för att reflektera vad de vill göra med sina liv och hur de kan bidra till större ekologisk hållbarhet. Vi ser också att dessa människor ibland bor i kollektiv, startar stadsodling, odlar grönsaker tillsammans på sin mark eller funderar på att starta verksamhet där de hyr ut rum till människor som vill prova på att leva ett enklare liv på landet. Detta kopplar vi till (social) företagsamhet som utgår ifrån sociala, ekonomiska och miljömässiga värderingar snarare än den klassiska bilden av entreprenörskap där ekonomiska motiv är störst. I boken Dipping in to the North beskrivs detta även som ”ekoprenörskap”. En sak som jag vill studera vidare är hur detta kan kopplas till ’slow innovation’ (vilket tex Heike Mayer skriver om med bas i centraleuropeiska periferier), kopplad till ekonomisk geografi.

Allt i allt hoppas jag att denna text har gett en inblick i den typen av företagsamhet som jag studerar: en typ som handlar om individernas välmående snarare än ekonomisk vinst, samtidigt som det kan gynna kommuner, regioner och länder att uppnå de globala hållbarhetsmålen. Strax före Coronapandemins utbrott diskuterade ett 30-tal forskare några av dessa aspekter med koppling till klimatförändring och internationell livsstilsmigration, i samband med en konferens i Umeå. Vill du veta mer om detta? Besök då nätverkets hemsida: the Lifestyle migration hub.

Marco Eimermann, forskarassistent vid geografiska institutionen, Umeå universitet       

Marco.eimermann@umu.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

När det lokala blir centralt

Av Susanne Stenbacka, Uppsala Universitet

Förhållanden på den svenska landsbygden engagerar alltfler. Tillgången till välfärd på landsbygden och i mindre orter är plötsligt en fråga för hela landet. Den pågående pandemin har inte bara ökat engagemanget men också påverkat innehållet i diskussioner och debatt. Vårt resande och vår vana att leva livet på olika platser ifrågasätts när det synliggörs att tillgången till vård och omsorg är geografiskt begränsad.

När förutsättningarna att leva de för-givet-tagna mobila liven dras undan ökar insikten om betydelsen av vår lokala omgivning, oavsett om du bor i stadsmiljö eller på landsbygden. Det du gör och kan göra i din omedelbara närhet utan att lämna byn eller orten, förorten eller stadsdelen eller till och med hemmet är avgörande. Att vara ute och gå är en ny folkrörelse, den lokala pizzerian är inte enbart en matleverantör men också en symbol för ett entreprenörskap som ska värnas. Parallellt med att betydelsen av det lokala synliggörs, blir också betydelsen av en agerande stat framträdande. Utrikesdepartementet har agerat för att omkring 7 000 svenskar skall kunna resa hem trots stängda gränser och begränsad rörlighet i övrigt, ett konkret kvitto på statliga insatser. Det är staten som levererar miljarder i stödpaket för att lindra pandemins effekter på marknaden.

Statens lokala närvaro och engagemang speglas också i tillgången till välfärd, en välfärd som produceras och konsumeras lokalt i människors vardagsliv. Fördelningen av välfärdstjänster tenderar bli alltmer ojämn, särskilt när det handlar om tjänster ”på plats”; i vårdinrättningar, på lokalkontor eller i form av kollektivtrafik. Det är positivt att du kan nå den digitala försäkringskassan eller arbetsförmedlingen 24 timmar om dygnet, men institutioners synlighet och fysiska närvaro handlar också om platsers värde och människors upplevelser av delaktighet. I debatter benämns sådana processer ofta som rumslig sammanhållning och integration, som kontrast mot klyftor och segregation.

Bild: Susanne Stenbacka

I de forskningsprojekt jag arbetat med de senaste åren har det lokalt levda livet stått i centrum. Studierna synliggör samspelet mellan människan och den lokala miljön; mellan samhälle och individ. I lokal miljö ingår såväl fysisk miljö (natur och bebyggelse), social miljö och nätverk liksom ekonomisk miljö i form av arbetsplatser och institutioner. Livet på landet och i centralorten är individuellt och kollektivt på samma gång. Samhället och de strukturer och institutioner som ingår där är avgörande för att livet ska fungera oavsett var du bor.

Ett projekt har handlat om internationell flyktingmigration till svensk landsbygd och mindre orter. Det kan låta som ett internationellt fokus, där mobilitet och rörelse dominerar. Men både för planerare och migranter är det lokalt levda livet centralt. Resultaten visar att ett utvecklingsperspektiv dominerar kommunens ansats, det finns en förhoppning om en förstärkt bas för lokal service och en möjlighet att inflyttarna kan tillgodose behovet av arbetskraft. Inflyttarnas eller migranternas berättelser kretsar kring vardagslivets rutiner, om värdet av biblioteket eller arbetsförmedlingens lokalkontor, om var de bästa bärskogarna finns eller att man ser en möjlighet till arbete inom den lokala äldreomsorgen. Dessa studier fortsätter i ett europeiskt forskningsprojekt, MATILDE, som syftar till att undersöka hur internationell migration påverkar landsbygden ekonomiskt och socialt.

Ett annat projekt handlar om funktionsnedsättning i relation till glesa miljöer. Berättelser från såväl planerare som individer med funktionsnedsättning visar att landsbygden upplevs som både möjliggörande och hindrande, men ett framträdande drag är att relationen till det lokala är central för att förstå sig själv och sina möjligheter. En läsning och utvärdering av den lokala omgivningen pågår oavbrutet. Det innebär att det finns goda möjligheter till dialog och delaktighet kring lokala utvecklingsfrågor, om planeringen tar tillvara individers och gruppers lokala erfarenheter.

Bild: Susanne Stenbacka

Ett tredje projekt belyser hur förutsättningarna för det lokala polisarbetet påverkar lokalsamhället.  Studien, som ingår i projektet ”Blått ljus i gröna omgivningar”, visar hur organisationer som exempelvis socialtjänst, ambulansservice och naturbevakning anpassar sitt arbete och samarbete efter polisens förutsättningar. Ett omhändertagande av socialtjänsten, ett försvinnande eller en trafikolycka är högst lokala företeelser. Det är ”nära” händelser som kräver ett ”nära” agerande och det är händelser som inbegriper sårbarhet, utsatthet och en ifrågasatt trygghet. Ett tätt samarbete mellan polisen på lokalområdesnivå och de organisationer som nämns här har utvecklats för att möta den problematik som följer på polisens organisation med få poliser i till ytan stora regioner. Parallellt finns också en känsla av uppgivenhet som väcker frågor om hur tillgången till välfärdstjänster hänger samman med platsers värde och status och i förlängningen individers upplevelser av delaktighet.

I den pågående debatten om inrikes förflyttningar och landsbygdens förmåga att ta emot deltidsboende och besökare – en förmåga som hänger samman med välfärdsnivån – är vissa perspektiv mer framträdande än andra. Rekommendationer kring begränsade inrikesresor har till exempel främst handlat om huruvida stadsborna är oönskade på de delar av landsbygden som normalt sett upplever ett högt besökstryck, det har inte handlat om landsbygdsbornas minskade möjligheter att besöka och semestra i storstäderna. Problematiken synliggör dels en obalans vad gäller perspektiv och dels landsbygdens varierade funktion som bland annat boendemiljö, arbetsmarknad, välfärdsproducent och plats för rekreation. Inte så förvånande att tillgången till lokal välfärd blir central.

Bild: Susanne Stenbacka

Utan att förringa det nyvaknade intresset för det lokala i form av promenader och återkommande besök hos pizzerian eller thairestaurangen så är det högst aktuellt att uppmärksamma att ett lokalt välfärdssamhälle inbegriper mer än så. En rådande politisk ambition är att landsbygderna ska ges samma förutsättningar att utvecklas som andra delar av landet och att befolkningen på landsbygden ska få likvärdiga förutsättningar till ett gott liv. Förhoppningsvis kan nyligen erhållna erfarenheter, om än ofrivilliga, bidra till nya insikter om värdet av det lokala på flera nivåer – i stadsdelen, orten eller byn – och leda till utveckling och förstärkning av alla de sektorer som är grunden för våra lokala liv.

Susanne Stenbacka, Professor på Kulturgeografiska institutionen vid Uppsala Universitet

susanne.stenbacka@kultgeog.uu.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Studier om social rättvisa på landsbygder i ett komparativt perspektiv

av Ildikó Asztalos Morell, SLU

Jag har varit verksam som landsbygdssociolog under de senaste trettio åren. Central för mig har varit att studera hur olika delar av världen knyts samman i frågor som berör lokalsamhällen. Under de senaste tio åren har mitt intresse vänts från att främst ha gällt landsbygdsomvandlingen i de postsocialistiska länderna till att gälla svensk landsbygd och svenska kommuner. Mycket av min tidigare forskning har berikat mitt perspektiv på Sverige. Då jag har forskat om romers utsatthet i Östeuropa med fokus på ungersk landsbygd har jag med mig erfarenheter om situationen för etniska minoriteter och relationen mellan en majoritets och en minoritetskultur. När det gäller romers situation har det varit intressant för mig att undersöka anledningen till att de blev de mest drabbade av den förödande konsekvensen som den ekonomiska omställningen från statssocialismen till kapitalismen innebar för landsbygden. Från att landsbygden har varit den ungerska ”Gulasch-kommunismens” vagga, med god konsumtionsstandard, särskilt när det gäller mat, som var till stor del producerad av hushållarna, har en stor del av landsbygdsbefolkningen blivit av med sina jobb. Liknande förändringar inträffade från femtio- och sextiotalet i Sverige, då industrialiseringen och välfärdstjänsternas utveckling sög upp den överflödiga arbetskraften då lantbruket moderniserades. Landsbygdsbefolkningen flyttade till städerna. I motsats till denna process, drog övergången till kapitalismen i de tidigare statssocialistiska länderna med sig en rörlighet i annan riktning. Industrin, gruvverksamheten, likväl som jordbruket blev nedmonterat och vart fjärde jobb försvann. Bland romer föll sysselsättningen från 70 procent till 25 procent. Detta tapp, som skedde direkt åren efter övergången har inte vänt. Det påbörjades en migration från städerna mot landsbygdskommuner. De med minst resurser flyttade ut till småkommunerna på landsbygden med åldrande befolkning och det skapades ghettosamhällen med extremt hög arbetslöshet. Då kommunreformen efter övergången har demonterat den tidigare kommunsammanslagningen har strukturen med en socken = en kommun återskapats. Landet klövs i två delar: en som utvecklas och en som inte hänger med. Romernas marginalisering är delvis relaterad till att de är överrepresenterade i kommuner som inte hänger med i utvecklingen och har små resurser. Delvis har det att göra med ökad racifiering i samhällen. Samspel mellan kommun och civilsamhälle för att överbrygga fattigdom i Ungern undersöks i artikeln The Role of Public Private Partnership in the Governance of Racialised Poverty in a Marginalised Rural Municipality in Hungary.

Jag har berört frågor om etnisk och social marginalisering även i Sverige. Jag har följt civil mobilisering för både utsatta EU medborgare och nyanlända ungdomar. Migration tar olika former. De som kommer från länder inom EU kan ta sig fritt till Sverige och söka jobb p.g.a. den fria rörligheten inom EU. Vi ser i dagarna hur starkt beroendet av arbetskraftsinvandring från EU-länder blivit inom de gröna näringarna. Då reserestriktioner införs har lantbrukare och skogssektorn svårt att rekrytera arbetskraft. Arbetsmigranter jobbar på minilöner och under hårda arbetsvillkor som det anses att de bosatta i Sverige är inte beredda att godta. Viljan att migrera och acceptera lågt betalda jobb hänger samman med det stora lönegapet mellan de östeuropeiska länderna och Sverige och övriga EU15 länder. Samtidigt som de gröna näringarna, men även hälsovården och omsorgsverksamheten i Sverige tar emot arbetskraft från Östeuropa, är inte EU-migranter som saknar utbildning eller yrkeskunskaper med vilken de kan bidra till samhället i Sverige – t.ex. som utsatta EU- medborgare från Rumänien och Bulgarien välkomna att utnyttja samma fria rörlighet. De Östeuropeiska länderna krävs på ansvar för de socialt utsatta, samtidigt som utbildade medborgare, vars utbildning bekostats av samma länder inte bidrar med skatteinkomster för att finansiera välfärden där de utbildades. Jag undersöker civilsamhällets mobilisering för utsatta EU medborgare i Sverige i min artikel: Solidarity not alms.

Jag har sökt fortsatt forskningsanslag för att belysa translokala samspel mellan migrantarbetares hemländer och Sverige. Projektet är tänkt att belysa arbetsvillkoren inom skogsbruket. Vilka faktorer är det som motiverar arbetsmigranter att söka arbete i de gröna näringarna i Sverige? Hur ser deras arbetsvillkor ut i Sverige? Hurdan är deras tillgång till sociala rättigheter? Hur påverkar inkomster och nya kunskaper deras hushåll i hemlandet? När, in- och utreserestriktioner införs på grund av COVID 19 liksom rädslan för att  bli smittad, gör att migrantarbetare uteblir från att ta jobb i Sverige, växer frågan om vilka alternativa arbetskraftskällor som finns? Vad gör att svensk arbetskraft inte söker sig till dessa jobb? Vad skulle krävs för att förbättra arbetsvillkoren inom de gröna näringarna?

Finansierad av Samverkansmedel vid Mälardalens högskola deltog jag i ett projekt om nyanlända ungdomars mottagande och jämställdhetsintegrering i Sverige. Vi genomförde 40 intervjuer i fyra kommuner i Mälarregionen med ungdomar och drev forskningscirklar med välfärdssektorsanställda. Vi belyste nyanlända ungdomars resiliens, motståndskraft i mötet med etableringsinsatser samt utmaningar och framgångsfaktorer som kommuner erfarit efter den stora flyktingvågen av 2015, då kommuner fick snabbt bygga ut kapaciteten för mottagande. Resultat av studien finns tillgängliga i boken: Ensamkommandes upplevelser och professionellas erfarenheter. Här hittar du också en film om boken.

Jag berör civilsamhällets engagemang med ungdomar från Afghanistan i bokkapiteln: Contestation of the Swedish Deportation Regime: Civil Mobilisation for and with Afghan Youth. Att undersöka de etniska minoriteters villkor även i Sverige är ett av mina forskningsintressen. Jag leder för närvarande ett internationellt projekt om mat och försäljning av rennäringens produkter i Sverige, Finland och Ryssland. Projektet stöds av Future Food vid SLU. Vi vill undersöka hur produkter från rennäringen marknadsförs och hur samverkan mellan forskning och rennäringens representanter kan skapa innovativa sätt att öka renskötarnas möjligheter att marknadsföra sina produkter till konsumenter. Jag har erhållit medel inom ramen av JUSTNORTH projektet ledd av Institutionen för Ryssland och Euroasiatiska Studier vid Uppsala Universitet för att undersöka hur jämlika och rättvisa villkor för ursprungsbefolkningens ekonomi kan skapas genom entreprenörskap. Projektet bygger på fortsatt samverkan med representanter från den samiska rennäringen.

Jag har ett långvarigt engagemang i frågor om åldrandets villkor. Med stöd av mitt Formas finansierade projekt ”Lokala omsorgsregimer i sammanhanget av landsbygdens och välfärdens omvandling” skrev Cecilia Bygdell sin avhandling ”Omsorgsfylld landsbygd” om hur omsorg om äldre formas i samspel mellan kommun, frivilliga och familj på landsbygden.

Genom olika samverkansprojekt mellan Mälardalens högskola och närliggande kommuner har jag arbetat med projekt om äldreomsorgens organisering och hur föreställningar om den ideella vårdaren ändras då etniska och könsmässiga mångfalden bland både omsorgens brukare och dem som arbetar inom omsorgsyrken ökar. Ett mångfaldsperspektiv står i fokus även för mitt nuvarande projekt med Lena-Karin Gustafsson från Mälardalens högskola som medsökande. Projektet ”Multikulturella aspekter på aktivt åldrande: en kooperativt studie mellan Sverige och Indien”, som är samfinansierad av Forte och det Indiska Medicinska Forskningsinstitutet, är ett kooperativt projekt som undersöker åldrandets villkor i Sverige och Indien från äldre och vårdarnas synvinklar.

Sedan sent åttiotal har professionella vårdares syn på åldrande, som tidigare karaktäriserats av uppfattningar om tillbakagång och förlust av funktioner, till ett främjande av aktivt åldrande. Det finns dock en obalans mellan livsmål och förväntningar hos äldre personer och professionella vårdares syn på nödvändig vård vilket påverkar möjligheten för dem att möta vårdtagares förväntningar på ett tillfredsställande sätt. Utmaningar ställs på samhället genom en åldrande befolkning. I Sverige sker nedskärningar av vård och omsorg som ökar kraven på familjerna att ta hand om äldre. I Indien där hittills familjen varit den största vårdgivaren pågår en omvandling av familjestrukturen som ställer krav på alternativa system. Projektets mål är att genom jämförande studier i två kommuner i Indien och Sverige: utforska vikten av äldre personers olika identiteter och villkor för hur de uppfattar: a) framgångsrikt och aktivt åldrande, b) den typ av insatser som önskas, c) vilka leverantörer av dessa insatser som föredras. Projektet ska också klargöra i vilken utsträckning den typ av insatser som tillhandahålls av lokala vårdgivare speglar önskningar hos de äldre personer som de ger vård. Slutligen ska projektet utveckla ett instrument som hjälper att utforma insatser som utgår från äldres olika förutsättningar och förväntningar. Det skrivs en doktorsavhandling samfinansierad av Mälardalens högskola av doktoranden Carl Johansson inom ramen för projektet. Projektet leds av vårdvetaren Shanta De i Indien.

Att belysa sociala och ekonomiska processer utifrån ett könsperspektiv har varit ett genomgående aspekt i min egen forskning ända sedan min avhandling: Emancipation’s dead-end roads?: Studies in the formation and development of the Hungarian model for agriculture and gender, 1956-1989. Det har också inspirerat mig att initiera internationella samarbeten som har lett till flera bok- och tidskriftsprojekt. Bland annat var jag medredaktör till boken Gender Regimes, Citizen Participation and Rural Restructuring och volymen om Gending of Postsocialism: Old Legacies and New Hierarchies.

Ildikó Asztalos Morell

Docent, lektor vid Sveriges Lantbruksuniversitet,Institutionen för stad och land, avdelningen för landsbygdsutveckling

ildiko.asztalos.morell@slu.se

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar