Att se fram mot hösten 2020

Publicerat den
av

In English below

När jag var student såg jag alltid fram mot hösten; det krispiga i luften, att köpa nya kollegieblock och stift, att investera i nya tesorter för långa kvällar över studielitteratur och osäkerheten låg främst i hur svårbegripliga höstens kurser skulle vara. Även i år känner jag denna förväntan, trots att osäkerheten är större än vad vi är vana vid. För jag har sett under våren att det går bra, att det inte blir som vi tänkt men att det finns gott om bra lösningar, bra chefer och medarbetare som tar ansvar och peppar och lugnar varandra.

Viktigt är att både anställda och studenter känner sig trygga och det är allas ansvar att få det att fungera. Men visst finns det något i uttrycket att ”allas ansvar blir ofta ingens ansvar”. Så det blir viktigare än någonsin att vi motar ”nånannanismen” i grind och hjälps åt att hålla avstånd, tvätta händerna och inte gå till universitetet med symptom. Det kan vara att vänligt påminna i fikarummet eller i klassrummet när studenterna samlas runt en uppgift eller att välja att ge digital undervisning om man ser att det inte fungerar tillräckligt säkert. Ja, just nu har jag själv arbetat hemifrån två veckor med milda symptom som jag kanske förr ignorerat. Testet var negativt men jag vill inte riskera smitta någon.

Vi har beslutat att SLU ska följa FHM:s rekommendationer om hemarbete. Men vad står det där? Och hur ska vi tolka det?:

 ”I många verksamheter måste man befinna sig på sin arbetsplats. För att färdas så säkert som möjligt är det viktigt att undvika trängsel under resan till arbetsplatsen. FHM rekommenderar därför att så många som möjligt även under hösten arbetar hemifrån.”

Vi har stor variation i verksamhet och har därför sagt att närmsta chef behöver avgöra vilka funktioner som måste befinna sig på plats – alla dagar eller någon dag i veckan. SLU:s geografiska spridning innebär stora skillnader i kollektivtrafiken mellan olika orter vilket även det gör att vi tror det är klokast att ta lokalt beslut – om majoriteten kör bil eller cyklar till jobbet och det inte är trängsel på arbetsplatsen finns inte anledning att alla jobbar hemifrån. Men det är chefen som har ansvaret och beslutet:

”Liksom tidigare gäller att arbete hemifrån ska väljas i samförstånd med arbetsgivaren så att inte verksamheten drabbas av negativa effekter. För arbetsgivaren är det viktigt att arbete hemifrån genomförs med arbetsmiljöaspekter i åtanke.[1] ”

Fler och fler rapporterar om en mental trötthet kopplat till att arbeta på distans. Många längtar tillbaka till jobbet, till tre-fikat, de akademiska samtalen och till att samarbeta med kollegorna.

Och vi inte bara längtar efter det, vi vet att samarbete ger framgång akademiskt. Jag vet att flera har jobbat tillsammans över institutionsgränser och för högvarv de senaste veckorna för att skicka in stora ansökningar – så jag håller tummarna. När några lyckas så kan vi alla gratulera oss. För varje liten framgång ger ett bidrag till att vi fortsätter vara ett universitet i världstoppen med högkvalitativ miljöanalys, och att utvecklas ännu mer. Och samarbete i en arbetsmiljö som möjliggör att vi kan bidra utifrån våra olika roller ger inte bara bättre utbildning och vetenskap, vi trivs ofta bättre då. Något som är nog så eftersträvansvärt.

[1] https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/skydda-dig-och-andra/arbete-hemma-i-host/

——————————————————

Looking forward to autumn 2020

As a student, I always looked forward to autumn; the crisp air, buying new notebooks and pens, investing in new tea flavours for the long evenings poring over course literature, the only uncertainty being how difficult your new courses would be. This year, too, I have this sense of expectation, despite the fact that there’s more uncertainty than we’re used to. Because this spring, I’ve seen that we can handle this, things won’t go as planned but there are plenty of good solutions, good managers and colleagues who take responsibility and support and reassure each other.

It’s important that students and staff feel safe, and we’re all responsible for making that happen. But, what’s the responsibility of everyone often becomes the responsibility of no-one. This is something we need to nip in the bud, and we must all contribute to keeping our distance, washing our hands and not coming to campus if we have symptoms. Remind those around you, in a kind way, be it at the coffee table or in the classroom where students gather around a task. If you find it difficult to ensure safe behaviour in the classroom, opt for online teaching. I’ve myself been working from home for two weeks as I had mild symptoms, the kind I would’ve ignored before the pandemic. I tested negative but didn’t want to risk passing something on to anyone.

SLU has decided to follow the guidelines of the Public Health Agency when it comes to working from home. These guidelines say that as some people don’t have the option of working from home, they must be able to travel to and from work safely, avoiding crowded public transport. This is why the agency recommends that those who can work from home continue to do so this autumn.

As our operations span a wide range of activities, we have decided that each line manager will need to decide who can work from home and who needs to be present, every day or a day or two every week. Our geographical distribution also means considerable differences in public transport, and this is another reason why we think making decisions locally is the best option – if the majority travel to work by car or bike, and there is no risk of crowding at the place of work, there is no reason for everyone to be working from home. But this is up to line managers to decide and take responsibility for.

The Public Health Agency guidelines state that as before, working from home should be agreed with the employer to ensure that there is no negative impact on operations. The employer also needs to keep aspects related to the work environment in mind when deciding on distance work.

There’s an increasing number of reports of mental fatigue related to distance work. A lot of us are longing to get back to work, the afternoon coffee break, the academic conversations, and cooperating with colleagues.

And not only do we need this, we know that cooperation breeds academic success. I know there has been intense inter-department cooperation these last few weeks to prepare substantial applications, so I’m keeping my fingers crossed. When some of us succeed, that is something we all can rejoice at. Every small success contributes to SLU remaining a top-level university with high-quality environmental assessment, and it helps us improve even further. Cooperating in a working environment that allows us to contribute in our different roles not only produces better education and better science, it also makes us more content. And that in itself is something worth striving for.

[1] https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/skydda-dig-och-andra/arbete-hemma-i-host/

En vicerektor tackar för sig

Publicerat den
av

In English below

Det har varit uppmuntrande att se rektors engagemang för miljöanalys under hennes första år på SLU. Jag har inga tvivel om att SLU:s unika verksamhetsgren kommer att märkas och utvecklas på många spännande sätt. En del av detta är rektors beslut att sammanföra miljöanalys och samverkan under en vicerektor. Det är ett klokt drag som kan fördjupa integreringen av miljöanalys i SLU och samtidigt stärka kontakten med samhället. Rekryteringen av Anna Lundhagen som vicerektor för de sammanslagna verksamheterna bådar också mycket gott för framtiden. Annas ledarskap som prefekt på Institutionen för ekologi är en erkänd förebild. Ekologi är dessutom ett centralt område för miljöanalys.

Den 31 augusti 2020 är det dags att tacka för mig i rollen som vicerektor. Det har varit ett lustfyllt uppdrag att under fyra och ett halvt år verka för SLU och SLU:s uppdrag att bedriva miljöanalys. Rådet för fortlöpande miljöanalys, med representanter från fakulteter och studenter, samt adjungerade prefekter/motsvarande, har varit ett spännande och konstruktivt forum för utbyte av idéer från SLU:s alla hörn som bidragit till genomtänkta underlag om miljöanalysen till rektor och rektors ledningsråd. Medarbetare inom miljödata-, gis- och kommunikationsstöd har varit både proffsiga och positiva att arbeta med. Jag vill rikta ett särskilt tack till Ann-Sofie Morén och Göran Adelsköld (nyligen pensionerad) som har hållit ordning i den komplexa verksamhet som miljöanalys är. Men det bästa har varit det dagliga samarbetet med verksamheten – vi har så många duktiga medarbetare inom SLU och samarbetspartners utanför SLU.

De senaste månadernas arbete med att välja ut SLU:s första kull av seniora miljöanalysspecialister har varit ett sätt för mig att knyta ihop säcken. Denna nya kompetensnivå stakar ut olika dimensioner av excellens inom SLU:s miljöanalys. Nu, när tydliga kriterier för excellens är satta, är förutsättningarna för att styra miljöanalys mot excellens ännu bättre.

Den ”docent i miljöanalys” som seniora miljöanalysspecialister representerar är bara en av många framgångar för miljöanalys under de senaste åren. Ytterligare några höjdpunkter från min tid som vicerektor är leverans av efterfrågade och aktuella beslutsunderlag om klimat, biodiversitet, fiske, skog och jordbruk, införande av miljöanalystitlar, ständig förbättring av miljödatas kvalitet och tillgänglighet, det omfattande arbetet med regeringens miljöövervakningsutredning, samt framgångar för framtidens miljöanalysmetoder i genomik, fjärranalys, medborgarforskning och big data.

Dialogen med de myndigheter som förlitar sig på beslutsstöd från SLU har också gått framåt och konkretiserats i nya eller förnyade samverkansavtal. Och en mycket kompetent kader av miljöanalysprogramkoordinatorer håller kontakterna igång både med samhället och inom SLU.

Bland framgångarna vill jag även framhäva hur SLU hanterade minskningen av ”utvecklingsresurser” från Jordbruksverkets landsbygdsprogram från 20 miljoner kronor år 2016 till noll kronor år 2018. Det var tråkigt, men de tio åren (2006-2016) med 20-40 miljoner kronor för utvecklingsarbete bidrog starkt till att miljöanalysen har förvandlats från en verksamhetsgren för sig själv till en integrerad del av SLU. De strukturer som byggdes upp under dessa år, många under Göran Ståhls tid som vicerektor, och människorna som befolkar dem, har hanterat nedskärningarna i gott samförstånd och med en bibehållen anda av samarbete för hela SLU:s bästa.

Motivationen för mig under mina år som vicerektor har varit att jobba för en fantastisk del av ett fantastiskt universitet – SLU:s miljöanalys. Den kraftfulla kombinationen av våra kunniga experter och omfattande miljödata är en tillgång för arbetet med samhällets stora utmaningar genom Agenda 2030. Jag är glad att nu ha möjligheten att arbeta vidare i min vanliga roll som professor i miljöanalys, berikad av flera års intensivt samarbete med många duktiga kollegor i rollen som vicerektor på ett universitet i världsklass.

Kevin Bishop, avgående vicerektor med ansvar för fortlöpande miljöanalys

A Pro Vice-Chancellor says thanks

It has been very encouraging to see the Vice-Chancellor’s commitment to environmental monitoring and assessment (EMA) during her first year at SLU. I have no doubt that this responsibility for supporting society with expertise and data that is so unique for our university will develop in exciting ways during the coming years. A key part of that development is already underway with the Vice-Chancellor’s decision to give one Pro Vice-Chancellor the responsibility for both EMA and other forms collaboration with society (“samverkan”). It is a wise move that can deepen the integration of EMA into SLU and at the same time strengthen SLUs interaction with society. The recruitment of Anna Lundhagen as the Pro Vice-Chancellor for this merged set of responsibilities also bodes well for the future. Anna has been recognized for her exemplary leadership while serving as the head of the Department of Ecology. That department’s work is also a central area for EMA.

On 31 August 2020, it is time to step back from my role of Pro-Vice-Chancellor and into “ordinary” life as a professor. It has been an extremely rewarding assignment to promote EMA, and more generally SLU for the past four and a half years. The EMA Council (“Rådet för fortlöpande miljöanalys”), with representatives from faculties and students, has been an exciting and constructive forum for exchanging ideas from all corners of SLU in order to provide SLU’s leadership with guidance regarding EMA. I have also enjoyed the highly professional and positive support from colleagues working with environmental data support, GIS support and communication. I would like to extend a special thank you to Ann-Sofie Morén and Göran Adelsköld (recently retired) who have kept much-needed order in the complex phenomenon that EMA is. But the best thing for me during these years has been the daily collaboration with so many talented colleagues both within SLU and among our partners outside SLU.

The work of recent months to select SLU’s first group of senior environmental assessment specialists has been a particularly satisfactory way to round off my time as Pro Vice-Chancellor. This new “competence level” (which was created in 2018 for those working primarily with EMA as a more appropriate alternative to the Docent and Excellent teacher competence levels) outlines various dimensions of excellence in SLU’s EMA. Now that clear criteria for excellence in EMA have been set, the possibilities for encouraging excellence in this area throughout SLU are even better.

The new competence level tailor made for EMA is just one of many successes for EMA in recent years. Timely delivery to evidence-based decision-support to government agencies regarding climate, biodiversity, fisheries, forestry and agriculture, the continual improvement of environmental data quality and availability, the introduction of job titles at SLU appropriate for those working mostly with EMA, the extensive work with the government’s major review of environmental monitoring, and the creation of innovative new environmental assessment methods in genomics, remote sensing and citizen research are some more highlights from my time as Pro Vice-Chancellor.

The dialogue with the authorities that rely heavily on SLU for decision support has also progressed and been concretized in new or renewed collaboration agreements. And a very competent cadre of EMA program coordinators keeps the communication going between the scientific expertise within SLU and those outside SLU who are in need of support from that expertise.

Among the successes, I also want to highlight how SLU handled the loss of ”EMA development resources” from the Swedish Board of Agriculture’s rural program, which went from 20 million SEK in 2016 to zero SEK in 2018. It was sad, but the ten years (2006-2016) with 20-40 million SEK annually for developing EMA at SLU contributed greatly to transforming EMA from a largely isolated branch of activity into an integral part of SLU. The structures that were built up during these years, many during Göran Ståhl’s time as Pro Vice-Chancellor, and the people who make those structures work, have handled the financial cutbacks constructively while maintaining a positive, cooperative spirit that has kept what is best for SLU as a whole in focus.

The motivation for me during my years as vice-rector has been to work for a fantastic part of a fantastic university – SLU’s environmental monitoring and assessment. The powerful combination of our knowledgeable experts and extensive environmental data is an invaluable asset for working with society’s grand challenges as formulated in Agenda 2030. I am pleased to now have the opportunity to get back to working full-time again in my regular role as professor of environmental assessment, after this period as Pro Vice-Chancellor at a world-class university that has been enriched by years of intensive collaboration with many talented colleagues.

Kevin Bishop, outgoing Pro Vice-Chancellor responsible for environmental monitoring and assessment

Frågor och svar – ”Det beror på”

Publicerat den
av

”Det beror på”. Det har varit ett vanligt svar på många frågor som dykt upp i krisledningsgruppen och den mer operativa coronagruppen de senaste två månaderna. ”Det beror på” är ett tråkigt svar både att ge och att få. Samtidigt är det i vissa lägen det enda svaret som finns.

Under våren har vi i krisledningsgruppen, den mer operativa coronagruppen, i ledningsgrupper på olika nivå här på SLU och även som individer säkert funderat på hur vi ska tolka och implementera de bindande rekommendationer och restriktioner som givits. Vi jämför med andra lärosäten och verksamheter och försöker ta så kloka beslut som möjligt. En extra utmaning för SLU:s del har varit att vi finns i hela landet och att det därmed varit olika smittspridningsläge.

SVT har sammanställt en lista med alla rekommendationer från Folkhälsomyndigheten som gäller i Sverige just nu. En del riktar sig till var och en av oss, andra gäller oss som arbetsgivare. I dagens blogg lyfter jag några rekommendationer för arbetsplatser som vi i krisledningen fått frågor runt.

Begränsa smittspridningen – men på vilket sätt?

Rekommendationerna är att vi som arbetsplats ska säkerställa att vi vidtar lämpliga åtgärder för att undvika smittspridning och se till att personal, om det är möjligt:

  1. Håller avstånd till varandra, 
  2. regelbundet kan tvätta sina händer med tvål och vatten eller annars använda handsprit,
  3. arbetar hemifrån,
  4. undviker onödiga resor i arbetet,
  5. och kan anpassa sina arbetstider för att undvika att resa i rusningstid.

Rekommendationer säger tydligt vad som är viktigast för att hindra smittspridning, sedan är det upp till oss hur vi implementerar dem. Det innebär till exempel att vilka åtgärder som är lämpliga kan skilja sig åt beroende på smittspridningen på orten, om resa till arbetet görs i egen bil eller i kollektivtrafik, att vi behöver tänka igenom vad som är onödigt, och vad vi ställer om respektive ställer in.

De som undervisat under våren har fått fundera över hur studenterna ska uppnå lärandemålen på distans. Det kan handla om en laboration som är nödvändig för lärandet i normala fall, men om man ställer den i ljuset av att riskera liv bedöms den som mindre nödvändig och andra sätt att stödja lärandet har skapats.

När det handlar om lydelsen ”om det är möjligt” har jag hört många bra exempel på hur vi förändrat rutiner och därmed gjort det möjligt. Det kan handla om att rotera närvaron på arbetsplatsen för att lättare hålla avstånd, låta någon låna hem kontorsstolen för att möjliggöra hemarbete om personen har lätt att få ont i ryggen.

Men ibland är det inte möjligt att uppfylla alla fem råden, till exempel kan man inte arbeta hemifrån om uppgiften är att hålla en odling vid liv. Det kan också vara svårt att undersöka ett djur och samtidigt hålla två meters distans till andra människor. Då kan det bli än viktigare att hålla de andra råden för att minimera de totala kontakterna.

Icke-nödvändiga resor – vad betyder det?

Både UD och Folkhälsomyndigheten har gått ut med rekommendationen att undvika icke-nödvändiga resor, både inrikes och till andra länder. Begreppet ”icke-nödvändiga resor” lämnar stora möjligheter till tolkning och är därför en vanlig fråga till krisledningen och Coronagruppen. Svaret är återigen ”det beror på”.

I normala fall tänker vi att våra experiment är nödvändiga för att vi ska få resultat, så att vi kan leverera till våra medförfattare, uppnå våra mål innan vår post-doc eller doktorandtid tagit slut eller att vår resa är nödvändig för att genomföra fältstudier eller sommarkurs. Men nu i pandemiläge måste vi göra en omvärdering av nödvändigheten av resan.

Egentligen är det lätt; är målet med resan verkligen så viktigt att du är beredd att ta ansvaret att bidra till att fler kan insjukna, sätta press på sjukvården och att fler avlider? Kan målet senareläggas? Kan resan genomföras utan kontakter med andra? Kan man ta två bilar? Kan någon som redan är på plats genomföra testet? Hur tänker du hantera situationen om du själv eller dina medresenärer blir sjuka under resan?

One size fits all?

Att ignorera Folkhälsomyndighetens bindande rekommendationer är inte möjligt. Även om vi tycker att vi ändå bara träffar samma människor på arbetsplatsen, så vet vi inte hur stora var och ens nätverk är utanför arbetet. Har vi medarbetare varav en är i möjlig riskgrupp och kollegor har barn som går i skola där smittspridning just nu ökar eller en sambo med närkontakt med människor i sitt arbete? Då blir det ännu viktigare med en bedömning av hur vi kan hitta sätt att göra det möjligt att arbeta hemifrån.

När vi försöker se helhetsbilden och tar ansvar både som arbetsplats och som individ så kan vi hitta sätt att implementera råden utifrån arbetsuppgifter, ort, smittspridningstakt, medarbetares och studenters hela situation. Att formulera ett övergripande beslut som alla i verksamheten blir nöjda med och kan följa fullt ut, är därför varken önskvärt eller möjligt. Här litar jag på våra chefers förmåga att anpassa sina beslut till varje enskild situation.

Jag drar en slutsats som jag ofta gör: One-size-never-fits-all.

Hur blir det nu då i höst?

Jag liksom övriga i ledningen önskar innerligt att vi kunde veta hur pandemin utvecklar sig och vilka beslut då Folkhälsomyndighetens kommer att ta inför hösten. Vi är i samma läge som övriga lärosäten, och vi har tät kontakt för att jämföra hur man klokast kan agera i det ovissa läget.

Eftersom vi inte äger frågan om campusundervisning själva, så har vi hittills endast kunnat besluta att boka lokaler så att vi inte står helt oförberedda om Folkhälsomyndighetens tar bort restriktionerna, och vara beredda på distans om det fortsätter eller blir en andra smittvåg. Då distansläget verkar bli långvarigt och studenterna behöver genomföra viss undervisning som inte kunnat lösas på distans så beslutade Utbildningsnämnden redan nu i veckan att i vissa moment ge möjlighet till undantag från distansundervisning, men fortfarande strikt följa rekommendationerna om fysisk distans.

I förra veckan påbörjade krisledningen ett skarpt scenarioarbete för att vara beredda, se över vilka beslut vi skulle kunna ta redan nu och förbereda vilka beslut som ska tas beroende på vilka rekommendationer FHM ger. Vi ser två troliga scenarier: 1) att Folkhälsomyndighetens rekommendation är att vi kan ha corona-anpassad campusundervisning, 1b) samma men med reserestriktioner kvar utomlands så att internationella studenter inte kan resa hit 2) att samma rekommendationer som under våren kommer att fortsätta.

Så även om jag just idag återigen måste ge samma tråkiga svar ”Det beror på” (Folkhälsomyndighetens rekommendationer), så hoppas jag att vi inom någon vecka kan ge ett något mer uttömmande svar avseende hösten.

_____________________________________________

Questions and answers – ”That depends”

”That depends”. This has been a frequent answer to many questions that have surfaced in the crisis management group and the operational corona group these last two months. ”That depends” is not the most fun answer to get or give. But sometimes, it’s the only answer there is.

This spring, different constellations here at SLU – the crisis management group, the corona group, management groups at different levels, and most likely all of us as individuals – have been pondering how to interpret and implement the various binding recommendations and restrictions that have been introduced. We compare ourselves to other higher education institutions and other operations and try to make decisions that are as wise as possible. SLU has faced particular challenges as we are represented all over the country, and the situation regarding the spread of the virus has not been the same everywhere.

SVT, Swedish Television, has compiled a list of all recommendations from the Public Health Agency that currently apply in Sweden. Some affect us as individuals, others SLU as an employer. In this blog post, I want to highlight some of the recommendations for the workplace that the crisis management group has had questions about.

Limit the spread of the virus – but how?

The recommendation is that we, as a workplace, take suitable measures to avoid the virus spreading and to make sure that we, wherever possible:

  1. keep a suitable distance to each other; 
  2. regularly wash our hands with soap and hot water or use a hand sanitiser;
  3. work from home;
  4. avoid non-essential business trips;
  5. adapt working hours to avoid travelling during rush hours.

The recommendations clearly state what we need to do to reduce the spread of the virus, but it’s up to us how we do this. This means that what are the most suitable measures may vary depending on where you work, if you travel to work in your own car or if you use public transport, and that we have to think about what is non-essential and what we need to cancel or reschedule.

Those who have been teaching this spring have had to think about how students can fulfil the intended learning outcomes when teaching takes place online. A lab session that may be necessary under normal circumstances is seen as less necessary when you consider that it may risk lives. Instead, other ways of supporting learning are created.

We often say ”if it’s possible”, but I have seen so many good examples of how we have changed the way we work and by doing so have made it possible. It could be rotating presence in the workplace to make it easier to practise social distancing, or letting someone working from home take their office chair home with them to prevent back problems.

However, sometimes it simply isn’t possible to follow all the advice. You can’t work from home if your job involves keeping crops alive. It can also be difficult to examine an animal and at the same time kepp 2 metres between yourself and others in the room. In situations like that, following the advice you can follow becomes even more important to reduce the total amount of contact.

Non-essential travel, what does that mean?

The Ministry for Foreign Affairs and the Public Health Agency have both issued recommendations to avoid non-essential travel, domestically and internationally. The concept ”non-essential travel” can be interpreted in different ways, and this is a common question asked of the crisis management and corona groups. Again, the answer is ”it depends”.

While we would normally think that our experiments are necessary for our findings, for delivering to our co-authors, to reach our objectives before our time as a postdoc or doctoral student comes to an end, or that our trip is necessary to do field studies or take part in a summer course – during this pandemic, we have to re-evaluate this. Is this trip really necessary?

This is actually an easy decision to make: Is the objective of this trip so important that you’re willing to take responsibility for more people falling ill, increasing the burden on healthcare services and risking more deaths? Can you reschedule? Can you take this trip without contact with others? Can you travel in separate cars? Can someone who’s already on site perform the test? How will you handle the situation if someone in your party falls ill during the trip?

Does one size really fit all?

We cannot ignore the binding recommendations from the Public Health Agency. Even if we think that we always see the same group of people at work, we don’t know what their networks look like. Do you have a colleague who belongs to an at-risk group while other colleagues have children at schools where the virus is spreading, or does someone have a partner who sees a lot of people as part of their job? If that’s the case, it becomes even more important to assess how we can make it possible for someone to work from home.

When we try to see the whole picture, when we take responsibility both as an employer and as individuals, we can find ways of implementing these recommendations based on tasks, the place of work, contagion speed and the overall situation of students and staff. To word a decision that everyone will be happy with and can comply fully with is neither useful nor possible. I trust our managers to adapt their decisions to each situation.

This is a conclusion I often draw: One size never fits all.

And what about after the summer?

Like everyone else that is part of SLU’s management, I sincerely wish we knew how the pandemic will develop and what decisions the Public Health Agency will be taking. Our situation is no different from that of other higher education institutions, and we’re in close contact to compare how to best act in these uncertain times.

As we’re not the ones with the final say on on-campus teaching, so far all we’ve done is book classrooms to make sure we’re prepared if the restrictions are lifted, but we must also be prepared for continued distance teaching if this continues or if there’s a second coronavirus wave. As distance teaching seems to remain our reality for some time still, and at the same time there is teaching that cannot take place online, the Board of Education earlier this week decided to make it possible to exempt some course components from the distance-teaching requirement. The recommendations on physical distancing are still to be fully respected.

Last week, the crisis management group initiated work with real-life situations to prepare, take inventory of any decisions that can be taken now, and prepare for decisions that will need to be taken depending on the recommendations from the Public Health Agency. We can see two likely scenarios: 1) The Agency recommendation is on-campus teaching adapted to the coronavirus, 1b) the same but with restrictions on travel abroad, meaning that international students won’t be able to travel to Sweden, 2) the current recommendations continue to apply.

So even if all I can do right now is to answer with the same boring ”that depends” (on the recommendations from the Public Health Agency), I hope that within a week or so, we’ll be able to give a more informative answer regarding the autumn semester.