En fundering kring forskning som görs i samverkan

Publicerat den

In English below

Dagens Nyheter har i ett flertal artiklar belyst frågor som på olika sätt berört skogsnäringen. Artiklarna har också lyft fram olika inriktningar och ståndpunkter som forskare vid SLU har, och där de olika forskarna inte är överens.  Det har även riktats kritik mot forskarnas koppling till den gröna sektorn. Jag noterar att mycket av det som skrivs verkar ha ett fokus på konflikt, medan jag tvärtom ser behovet av samverkan.

För mig är det viktigt att det inom ett universitet förs en öppen och seriös debatt, där flera röster och vinklar får göra sig hörda. Det finns mycket sällan enkla svar på komplexa forskningsfrågor och det är därför bra att våra forskare har olika ingångar på de frågor och utmaningar som de arbetar med. Om debatten blir polariserad och det finns målkonflikter, ställer det höga krav på de metoder och resultat som presenteras, liksom på de olika forskarna.

All forskning finansieras på flera olika sätt. Samverkan med företag och näring sker idag brett inom akademin. Och jag ser inget problem med samverkan så länge den hålls öppet och redovisas. Tvärtom är det positivt med näringslivssamverkan då forskningsresultat ofta kan komma samhället och företag till nytta snabbare och i högre utsträckning. Det kan också ge tillgång till miljöer med praktisk tillämpning eller mätningar som inte kan genomföras på ett universitet. Regeringen pekar också på vikten av samverkan i forskningspropositionen. Propositionen lyfter fram att samverkan kan förstärkas ytterligare genom att forskningsfinansiärerna i ökad utsträckning ställer krav på samverkansaktiviteter i de forskningsprojekt som de finansierar.

Jag tycker att vi på SLU med all rätt ska fortsätta vara stolta över den samverkan som finns med hela den gröna sektorn, både NGOs och näringsliv. I förutsättningarna för samverkan ligger givetvis att en forskare står för akademiska värden som frihet, kvalitet, integritet och hederlighet i sitt arbete och i samverkan med de olika intressenterna, och att viktiga resultat görs öppna. Alla intressenter måste fortsatt vara på det klara med att finansiärerna inte kan påverka forskningens integritet och resultat, när de stödjer och samverkar i forskningsprojekt. Vi behöver också ständigt lyfta frågan om forskningens och forskarnas integritet och deras oberoende för att fortsätta hålla en hög akademisk nivå inom SLU.

När det gäller vår skog finns det många målkonflikter och svåra avväganden, och det finns stort behov av fortsatt kunskap där många röster behöver höras och samverka. Resultat som tas fram med vetenskaplig integritet tål att öppet granskas, vare sig de tagits fram i enskilda statsfinansierade projekt eller i samverkan. På SLU har vi högt i tak och är världsledande inom våra forskningsområden. För att vi ska kunna fortsätta vara det, är det av stor vikt att hålla frågan levande där samverkan är en förutsättning för hög kvalitet i allt vi arbetar med. Jag är stolt över våra medarbetare vilka samverkar brett och bidrar till den kunskapsuppbyggnad som är en förutsättning för att nå ett hållbart samhälle.

____________________________________

Reflections on external collaborations

The newspaper, Dagens Nyheter, has published several articles, all of which address different elements of the forestry industry. The articles have also highlighted the various specialisations and attitudes held by researchers at SLU and the times where researchers are in disagreement.  Criticism has also been directed towards researchers’ links to the land-based sector. I have noticed that much of what has been written appears to focus on conflict – whereas I see this as a sign that collaboration is needed.

I believe it is essential that universities hold open and serious debates in which many voices are heard and approaches are explored. Answers to complex research questions are seldom simple, therefore it can only be a good thing that our researchers address the questions and challenges they work with in a variety of ways. If debate becomes polarised and goals conflict, this places tougher requirements on both researchers and the methods and results that are presented.

All research is financed in different ways. Today, external collaborations with businesses and industry are commonplace within academia. I see no problem with this, as long as collaborations are open and accounted for. On the contrary – collaborations with commerce and industry are positive, as society and industry can often reap the rewards of research findings faster and to a greater extent. They can also grant access to environments where practical work or measurements can take place which would be impossible in a university environment. The Government’s Research and Innovation Bill also points to the importance of collaboration in research. The bill highlights how research funding bodies require collaboration activities in projects they finance.

I believe that all of us at SLU are well within our rights to be proud of our collaborations throughout the entire land-based sector – both NGOs and business and industries. Researchers who respect the academic values of freedom, quality, integrity and honesty in both their own work and in partnerships are a prerequisite for successful collaborations. It is also essential that the results are made publicly available. Everyone involved must continue to make it clear that funding bodies cannot influence research integrity or results when they support and collaborate with research projects. We need to continually raise the issue of the integrity and independence of research and researchers in order to maintain the high quality academic community at SLU.

Our forests are subject to many conflicts of interest and complex balancing acts, and there is a great need for knowledge that grows out of listening to many voices and collaborations. The results born out of scientific integrity will tolerate scrutiny, regardless of whether they are the product of single government-funded projects or external collaborations. We have an open climate at SLU, and we are world leaders in our research domains. If we are to maintain these characteristics, it is essential that we never overlook how important collaboration is for ensuring high quality in everything we do. I am proud of our staff, who collaborate far and wide and contribute to the knowledge necessary for creating a sustainable society.

Nobelpris…

Publicerat den

In English below

Något som jag, liksom andra forskare, alltid är nyfiken på är naturligtvis om årets Nobelpris berör något jag arbetat med, känner till eller har ansvar för. Jag har också ofta funderat över bristen på jämställdhet bland de naturvetenskapliga Nobelprisen. Är det faktiskt brist på kvinnor som förgrundsfigurer vid nya upptäckter? Och i så fall varför? Är kvinnor inte del av upptäckterna eller synliggörs de inte? Eller kommer det lösa sig på sikt? Under min tid på universitet har jag träffat många kvinnliga forskarkollegor som varit briljanta, nytänkande, noggranna och hårt arbetande.

Så förra årets moll av att se 9! manliga pristagare byttes snabbt i dur när jag läste att pristagarna till Nobelpriset i kemi var Emmanuelle Charpentier och Jennifer A. Doudna. Och extra roligt att priset berör det ämne som var det allra första jag läste in mig på inför Almedalen 2019; gensaxen CrispR/Cas9. Ännu roligare är det att Emmanuelle Charpentier dessutom var verksam i Sverige, vid Umeå universitet, vid upptäckten.

Det finns också flera hos oss som arbetar med gensaxen som med hög precision kan förändra arvsmassan i djur, växter och mikroorganismer. Det finns självklart etiska aspekter med en så kraftfull teknik, men också en stor potential för genomslag i växtforskning, växtförädling och i studier av geners funktion hos träd.  I Almedalen 2019 hette SLU:s seminarium GMO hjärta EKO = SANT? (1) och jag lärde mig mycket av den dialogen. Redan 2016 presenterades faktiskt Sveriges första ”CRISPR-Cas9-gröda” – en specialpotatis för stärkelseindustrin.

När fredspriset sedan går till FN:s livsmedelsprogram, WFP, som arbetar hårt mot Agenda2030-målet ”No hunger”, så blev dagen ännu ljusare. För det är ett arbete som är globalt avgörande, och under min tid på SLU har jag förstått mer och mer av komplexiteten i vad som krävs för att målet ska nås. Det finns också många på SLU som arbetar med att ta fram den kunskap som behövs för att trygga tillgången till livsmedel.

All denna nya kunskap kan göra stor nytta i arbetet med att nå Agenda 2030-målen. Det är uppenbart för mig hur samhällskunskap och naturvetenskap tillsammans behöver kroka arm för att vi ska nå en hållbar framtid. Och att dessa två pris påminner om att det arbete våra medarbetare gör på SLU är samhällsrelevant såväl som i forskningsfronten. Så även om alla Nobelpris är av stor vikt och roliga att läsa om så grattis, speciellt till pristagarna inom kemi och fredspriset då de berör SLU:s verksamhetsområden. Till Umeå universitet såklart men framför allt grattis till samhället. Det här är prisad verksamhet som är viktigt på riktigt.

(1) Seminariet i Almedalen finns inspelat i podcasten Shaping our food – om växtförädling och djuravel. https://shapingourfood.libsyn.com/15-gmo-hjrta-eko-lika-med-sant. Endast på svenska.

——————————————————————

The Nobel Prize…

Just like other researchers, I am always curious to see if the year’s Nobel Prizes are in any way related to something I have worked with, that I am familiar with, or have responsibility for. And I’ve often reflected on the lack of gender equality amongst Nobel Prize winners in the natural sciences. Are there simply fewer women at the forefront of new discoveries? If so, why? Are women just not involved in making these discoveries, or are they overlooked? Will this change over time? Throughout my academic career, I have met many outstanding, innovative, meticulous and dedicated researcher colleagues who happened to be women.

So imagine my delight when I found out that this year’s Nobel Prize in Chemistry has been awarded to Emmanuelle Charpentier and Jennifer A. Doudna – quite the change from last year’s nine (!) male prize winners. Even more exciting is that this year’s prize recognises a subject that is one of the very first I read up on before Almedalen Week 2019 – the CrispR/Cas9 genetic scissors. What’s more, Emmanuelle Charpentier was active at Sweden’s Umeå University when the discovery was made.

Many of us at SLU work with these genetic scissors that enable us to change the DNA of animals, plants and microorganisms with incredible precision. Naturally, such powerful technology raises ethical questions, but it also has great potential for breakthroughs in plant research and breeding, and in studies of the functional genetic studies of trees. . SLU’s seminar for the 2019 Almedalen Week addressed genetically modified organisms, and I learnt a lot from the discussions. Back in 2016, Sweden presented its first “CRISPR-Cas9-crop” – a special potato designed for the starch industry.

Another highlight was seeing the Peace Prize go to the UN’s World Food Programme that works hard towards the “Zero Hunger” goal of Agenda 2030. This goal is of global importance, and since joining SLU I have developed a greater understanding of the complexity involved in achieving it. Many people at SLU are working towards creating the knowledge necessary for securing access to food.

All this new knowledge can make an enormous difference in the work towards achieving the Agenda 2030 goals. I can see clearly how the social sciences and natural sciences need to work side by side in the quest for a sustainable future. These prize winners highlight how the work we do at SLU is relevant to both society and research. Even though all Nobel Prizes are major achievements and are exciting to learn about, I must especially congratulate this year’s Nobel Chemistry and Peace Prize winners, as their work has a direct link to SLU’s operations and activities; congratulations Umeå University, but most of all, congratulations to society. These are prized activities that really will make a difference.

Frågor och svar – ”Det beror på”

Publicerat den

”Det beror på”. Det har varit ett vanligt svar på många frågor som dykt upp i krisledningsgruppen och den mer operativa coronagruppen de senaste två månaderna. ”Det beror på” är ett tråkigt svar både att ge och att få. Samtidigt är det i vissa lägen det enda svaret som finns.

Under våren har vi i krisledningsgruppen, den mer operativa coronagruppen, i ledningsgrupper på olika nivå här på SLU och även som individer säkert funderat på hur vi ska tolka och implementera de bindande rekommendationer och restriktioner som givits. Vi jämför med andra lärosäten och verksamheter och försöker ta så kloka beslut som möjligt. En extra utmaning för SLU:s del har varit att vi finns i hela landet och att det därmed varit olika smittspridningsläge.

SVT har sammanställt en lista med alla rekommendationer från Folkhälsomyndigheten som gäller i Sverige just nu. En del riktar sig till var och en av oss, andra gäller oss som arbetsgivare. I dagens blogg lyfter jag några rekommendationer för arbetsplatser som vi i krisledningen fått frågor runt.

Begränsa smittspridningen – men på vilket sätt?

Rekommendationerna är att vi som arbetsplats ska säkerställa att vi vidtar lämpliga åtgärder för att undvika smittspridning och se till att personal, om det är möjligt:

  1. Håller avstånd till varandra, 
  2. regelbundet kan tvätta sina händer med tvål och vatten eller annars använda handsprit,
  3. arbetar hemifrån,
  4. undviker onödiga resor i arbetet,
  5. och kan anpassa sina arbetstider för att undvika att resa i rusningstid.

Rekommendationer säger tydligt vad som är viktigast för att hindra smittspridning, sedan är det upp till oss hur vi implementerar dem. Det innebär till exempel att vilka åtgärder som är lämpliga kan skilja sig åt beroende på smittspridningen på orten, om resa till arbetet görs i egen bil eller i kollektivtrafik, att vi behöver tänka igenom vad som är onödigt, och vad vi ställer om respektive ställer in.

De som undervisat under våren har fått fundera över hur studenterna ska uppnå lärandemålen på distans. Det kan handla om en laboration som är nödvändig för lärandet i normala fall, men om man ställer den i ljuset av att riskera liv bedöms den som mindre nödvändig och andra sätt att stödja lärandet har skapats.

När det handlar om lydelsen ”om det är möjligt” har jag hört många bra exempel på hur vi förändrat rutiner och därmed gjort det möjligt. Det kan handla om att rotera närvaron på arbetsplatsen för att lättare hålla avstånd, låta någon låna hem kontorsstolen för att möjliggöra hemarbete om personen har lätt att få ont i ryggen.

Men ibland är det inte möjligt att uppfylla alla fem råden, till exempel kan man inte arbeta hemifrån om uppgiften är att hålla en odling vid liv. Det kan också vara svårt att undersöka ett djur och samtidigt hålla två meters distans till andra människor. Då kan det bli än viktigare att hålla de andra råden för att minimera de totala kontakterna.

Icke-nödvändiga resor – vad betyder det?

Både UD och Folkhälsomyndigheten har gått ut med rekommendationen att undvika icke-nödvändiga resor, både inrikes och till andra länder. Begreppet ”icke-nödvändiga resor” lämnar stora möjligheter till tolkning och är därför en vanlig fråga till krisledningen och Coronagruppen. Svaret är återigen ”det beror på”.

I normala fall tänker vi att våra experiment är nödvändiga för att vi ska få resultat, så att vi kan leverera till våra medförfattare, uppnå våra mål innan vår post-doc eller doktorandtid tagit slut eller att vår resa är nödvändig för att genomföra fältstudier eller sommarkurs. Men nu i pandemiläge måste vi göra en omvärdering av nödvändigheten av resan.

Egentligen är det lätt; är målet med resan verkligen så viktigt att du är beredd att ta ansvaret att bidra till att fler kan insjukna, sätta press på sjukvården och att fler avlider? Kan målet senareläggas? Kan resan genomföras utan kontakter med andra? Kan man ta två bilar? Kan någon som redan är på plats genomföra testet? Hur tänker du hantera situationen om du själv eller dina medresenärer blir sjuka under resan?

One size fits all?

Att ignorera Folkhälsomyndighetens bindande rekommendationer är inte möjligt. Även om vi tycker att vi ändå bara träffar samma människor på arbetsplatsen, så vet vi inte hur stora var och ens nätverk är utanför arbetet. Har vi medarbetare varav en är i möjlig riskgrupp och kollegor har barn som går i skola där smittspridning just nu ökar eller en sambo med närkontakt med människor i sitt arbete? Då blir det ännu viktigare med en bedömning av hur vi kan hitta sätt att göra det möjligt att arbeta hemifrån.

När vi försöker se helhetsbilden och tar ansvar både som arbetsplats och som individ så kan vi hitta sätt att implementera råden utifrån arbetsuppgifter, ort, smittspridningstakt, medarbetares och studenters hela situation. Att formulera ett övergripande beslut som alla i verksamheten blir nöjda med och kan följa fullt ut, är därför varken önskvärt eller möjligt. Här litar jag på våra chefers förmåga att anpassa sina beslut till varje enskild situation.

Jag drar en slutsats som jag ofta gör: One-size-never-fits-all.

Hur blir det nu då i höst?

Jag liksom övriga i ledningen önskar innerligt att vi kunde veta hur pandemin utvecklar sig och vilka beslut då Folkhälsomyndighetens kommer att ta inför hösten. Vi är i samma läge som övriga lärosäten, och vi har tät kontakt för att jämföra hur man klokast kan agera i det ovissa läget.

Eftersom vi inte äger frågan om campusundervisning själva, så har vi hittills endast kunnat besluta att boka lokaler så att vi inte står helt oförberedda om Folkhälsomyndighetens tar bort restriktionerna, och vara beredda på distans om det fortsätter eller blir en andra smittvåg. Då distansläget verkar bli långvarigt och studenterna behöver genomföra viss undervisning som inte kunnat lösas på distans så beslutade Utbildningsnämnden redan nu i veckan att i vissa moment ge möjlighet till undantag från distansundervisning, men fortfarande strikt följa rekommendationerna om fysisk distans.

I förra veckan påbörjade krisledningen ett skarpt scenarioarbete för att vara beredda, se över vilka beslut vi skulle kunna ta redan nu och förbereda vilka beslut som ska tas beroende på vilka rekommendationer FHM ger. Vi ser två troliga scenarier: 1) att Folkhälsomyndighetens rekommendation är att vi kan ha corona-anpassad campusundervisning, 1b) samma men med reserestriktioner kvar utomlands så att internationella studenter inte kan resa hit 2) att samma rekommendationer som under våren kommer att fortsätta.

Så även om jag just idag återigen måste ge samma tråkiga svar ”Det beror på” (Folkhälsomyndighetens rekommendationer), så hoppas jag att vi inom någon vecka kan ge ett något mer uttömmande svar avseende hösten.

_____________________________________________

Questions and answers – ”That depends”

”That depends”. This has been a frequent answer to many questions that have surfaced in the crisis management group and the operational corona group these last two months. ”That depends” is not the most fun answer to get or give. But sometimes, it’s the only answer there is.

This spring, different constellations here at SLU – the crisis management group, the corona group, management groups at different levels, and most likely all of us as individuals – have been pondering how to interpret and implement the various binding recommendations and restrictions that have been introduced. We compare ourselves to other higher education institutions and other operations and try to make decisions that are as wise as possible. SLU has faced particular challenges as we are represented all over the country, and the situation regarding the spread of the virus has not been the same everywhere.

SVT, Swedish Television, has compiled a list of all recommendations from the Public Health Agency that currently apply in Sweden. Some affect us as individuals, others SLU as an employer. In this blog post, I want to highlight some of the recommendations for the workplace that the crisis management group has had questions about.

Limit the spread of the virus – but how?

The recommendation is that we, as a workplace, take suitable measures to avoid the virus spreading and to make sure that we, wherever possible:

  1. keep a suitable distance to each other; 
  2. regularly wash our hands with soap and hot water or use a hand sanitiser;
  3. work from home;
  4. avoid non-essential business trips;
  5. adapt working hours to avoid travelling during rush hours.

The recommendations clearly state what we need to do to reduce the spread of the virus, but it’s up to us how we do this. This means that what are the most suitable measures may vary depending on where you work, if you travel to work in your own car or if you use public transport, and that we have to think about what is non-essential and what we need to cancel or reschedule.

Those who have been teaching this spring have had to think about how students can fulfil the intended learning outcomes when teaching takes place online. A lab session that may be necessary under normal circumstances is seen as less necessary when you consider that it may risk lives. Instead, other ways of supporting learning are created.

We often say ”if it’s possible”, but I have seen so many good examples of how we have changed the way we work and by doing so have made it possible. It could be rotating presence in the workplace to make it easier to practise social distancing, or letting someone working from home take their office chair home with them to prevent back problems.

However, sometimes it simply isn’t possible to follow all the advice. You can’t work from home if your job involves keeping crops alive. It can also be difficult to examine an animal and at the same time kepp 2 metres between yourself and others in the room. In situations like that, following the advice you can follow becomes even more important to reduce the total amount of contact.

Non-essential travel, what does that mean?

The Ministry for Foreign Affairs and the Public Health Agency have both issued recommendations to avoid non-essential travel, domestically and internationally. The concept ”non-essential travel” can be interpreted in different ways, and this is a common question asked of the crisis management and corona groups. Again, the answer is ”it depends”.

While we would normally think that our experiments are necessary for our findings, for delivering to our co-authors, to reach our objectives before our time as a postdoc or doctoral student comes to an end, or that our trip is necessary to do field studies or take part in a summer course – during this pandemic, we have to re-evaluate this. Is this trip really necessary?

This is actually an easy decision to make: Is the objective of this trip so important that you’re willing to take responsibility for more people falling ill, increasing the burden on healthcare services and risking more deaths? Can you reschedule? Can you take this trip without contact with others? Can you travel in separate cars? Can someone who’s already on site perform the test? How will you handle the situation if someone in your party falls ill during the trip?

Does one size really fit all?

We cannot ignore the binding recommendations from the Public Health Agency. Even if we think that we always see the same group of people at work, we don’t know what their networks look like. Do you have a colleague who belongs to an at-risk group while other colleagues have children at schools where the virus is spreading, or does someone have a partner who sees a lot of people as part of their job? If that’s the case, it becomes even more important to assess how we can make it possible for someone to work from home.

When we try to see the whole picture, when we take responsibility both as an employer and as individuals, we can find ways of implementing these recommendations based on tasks, the place of work, contagion speed and the overall situation of students and staff. To word a decision that everyone will be happy with and can comply fully with is neither useful nor possible. I trust our managers to adapt their decisions to each situation.

This is a conclusion I often draw: One size never fits all.

And what about after the summer?

Like everyone else that is part of SLU’s management, I sincerely wish we knew how the pandemic will develop and what decisions the Public Health Agency will be taking. Our situation is no different from that of other higher education institutions, and we’re in close contact to compare how to best act in these uncertain times.

As we’re not the ones with the final say on on-campus teaching, so far all we’ve done is book classrooms to make sure we’re prepared if the restrictions are lifted, but we must also be prepared for continued distance teaching if this continues or if there’s a second coronavirus wave. As distance teaching seems to remain our reality for some time still, and at the same time there is teaching that cannot take place online, the Board of Education earlier this week decided to make it possible to exempt some course components from the distance-teaching requirement. The recommendations on physical distancing are still to be fully respected.

Last week, the crisis management group initiated work with real-life situations to prepare, take inventory of any decisions that can be taken now, and prepare for decisions that will need to be taken depending on the recommendations from the Public Health Agency. We can see two likely scenarios: 1) The Agency recommendation is on-campus teaching adapted to the coronavirus, 1b) the same but with restrictions on travel abroad, meaning that international students won’t be able to travel to Sweden, 2) the current recommendations continue to apply.

So even if all I can do right now is to answer with the same boring ”that depends” (on the recommendations from the Public Health Agency), I hope that within a week or so, we’ll be able to give a more informative answer regarding the autumn semester.