Författare: Rektor Peter Högberg

Scroll down for an English version.

På en fönsterbräda till mitt tjänsterum står en bronsstaty föreställande en ko. För en tid sedan ville jag flytta kon. När jag lyfte den, så visade det sig att statyns fundament var tudelat. En papperslapp med följande information blev synlig.

Kon hette (nummer 9) Lycka och föddes 1896 på en gård i Jämtlands län.  Hon gav under 7 år en medelavkastning på 3406 kg mjölk per år med en fetthalt på 3,83 % och 130 kg smörfett. Hon var mor till två framstående tjurar, Lycke Rex och Lyngve Rex.

Säkert fick hon även andra kalvar, men inga fler är omskrivna på lappen.

Lyckas mjölkproduktion var uppenbarligen anmärkningsvärd för drygt hundra år sedan. Idag finns det svenska gårdar, där en ko i genomsnitt producerar 12 000 kg mjölk per år (enstaka kor i Nordamerika producerar över 30 000 kg per år). Mycket annat är också annorlunda. På Lyckas tid var kon en livsviktig garanti för bondefamiljens tillgång till mat under den långa vintern. En stor andel av Sveriges befolkning var sysselsatt inom jordbruket och bodde på landsbygden. Nu ser många av oss sällan en ko, men handlar mjölk, smör, ost och nötkött i affärer, där en betydande andel av maten kommer från andra länder. Vi har tillgång till ett stort utbud av olika livsmedel året runt.

Vår genomsnittliga mjölkkonsumtion är 0,6 kg per dag. Allt detta dricks inte som mjölk, utan äts även som filmjölk, smör, ost med mer. En stad med 150 000 invånare, t ex Uppsala, behöver produktionen från i runda tal 20 gårdar med 150 mjölkkor vardera.

Har vår relation till kor utvecklats positivt eller negativt? Om det diskuterar de lärda, inte minst på vårt universitet. Vi borde äta mindre kött och mjölkprodukter för att produktionen leder till stora utsläpp av växthusgaser, påpekar några. Andra hävdar att det är oetiskt att hålla djur för att mjölka dem och sedan avliva och äta upp dem. Ännu en grupp betonar att kor kan äta foder som vi inte kan äta och att de kan producera mat i våra nordliga miljöer, som inte tillåter kontinuerlig växtodling. Ett annat argument för kor är att de främjar en hög artdiversitet hos växter och djur på hagmarkerna där de betar. Debatter om detta och mycket mer pågår på SLU.

Jag önskar att fler fick uppleva lycka tillsammans med kor. Att se dem ligga fridfullt i gräset skänker mig ro. Grannarnas kor är gracila och rörliga om så behövs. Ibland bildar de en böljande flock likt de vilda buffelhjordar jag upplevde när jag forskade i Afrika. Besök gärna SLU:s  kosläpp på till exempel Lövsta och Röbäcksdalen så får ni se ystra kor! Tyvärr finns det mindre välmående tamkor på andra ställen i världen.

SLU:s husdjursagronomer och veterinärer har gjort och gör fortsatt stora insatser för kors och andra djurs välmående och våra ekologer arbetar med miljöeffekterna av djurhållningen. Det ger mig förhoppningar om att även framtidens människor kan få uppleva fördelar av vår symbios med kor.

Peter Högberg, rektor

---

Happiness is a cow called Lycka

On a window sill in my office, there is a small bronze statue of a cow. A while ago, I wanted to move this statue. When I lifted it up, I could see that its base was split in two and that a small paper note had been tucked into it. It read like this:

This cow (number 9) was called Lycka (Happiness). She was born in 1896 at a farm in Jämtland County. During 7 years, she produced an average annual yield of 3,406 kg of milk with a fat content of 3.83% and 130 kg of butterfat. She was the mother of two prominent bulls, Lycke Rex and Lyngve Rex.

She most certainly had more calves, but only these two are mentioned on the note.

It seems Lycka’s milk production was noteworthy back then, over a hundred years ago. Today, there are Swedish farms where cows produce on average of 12,000 kg milk annually (and in the US, you will find the odd cow producing over 30,000 kg annually). A lot of other things have changed too. In Lycka’s days, the cow was critical for ensuring that the farming family had access to food during the long winters. A large share of the population in Sweden worked in farming and lived in the countryside. These days, many of us rarely see a cow but get our milk, butter, cheese and beef from supermarkets, where a lot of the food is imported from abroad. We have access to a large range of foods all year.

Our average milk consumption is 0.6 kg/day. All of this is not consumed as milk, but also as yoghurt, butter, cheese etc. A town with 150,000 inhabitants, such as Uppsala, consume the equivalent of milk produced at approximately 20 farms with 150 cows each.

Has our relation to cows changed for better or for worse? This is a subject for debate, not least at our own university. We should eat less meat and dairy products as producing them is a large source of greenhouse gas emissions, some say. Others claim that it is unethical to keep animals in order to milk them and then kill them and eat them. Others again emphasise that cows can eat feed not fit for humans, and that they can produce food in our northern climate where it is not possible to grow crops all year round. Another argument in the favour of cows is that they promote species diversity among plants and animals where they graze. SLU is the forum for debate on this issue and many more.

I wish more people could experience happiness together with cows. Seeing them resting peacefully in the grass makes me feel at peace. Our neighbour’s cows are gracile and flexible when needed, at other times they form a billowing horde like the wild hordes of buffalo I witnessed when doing research in Africa. Take the opportunity to visit SLU’s cow release events at for example Lövsta or Röbäcksdalen to see the frolicking cows! Unfortunately, there are cows less well off in other parts of the world.

The animal scientists and vets at SLU have done and continue to do considerable work for the wellbeing of cows and other animals, and our ecologists are taking on the environmental effects of animal husbandry. This instils me with hope that future generations will also be allowed to experience the benefits of our symbiosis with cows.

Peter Högberg, Vice-Chancellor

Scroll down for an English version.

Julhelgen har gett möjligheter till vila och kontemplation. Jag hoppas att ni stärkta kan blicka framåt. Det nya året 2017 har precis öppnat sitt tidsfönster för våra möjligheter att förverkliga våra visioner. SLU:s forskning, utbildningar, fortlöpande miljöanalys och vår samverkan med omvärlden tar sats. Vi lever i en tid där vi blir alltmer medvetna om behovet av att balansera produktions- och miljömål. Ett varsamt brukande av våra naturresurser och en etiskt försvarbar djurhållning är viktiga vägar framåt, och SLU är särskilt lämpat att staka ut dessa vägar.

Strategin för 2017-2020 lyfter fram medarbetare och studenter som universitetets stora resurser. Vi gräver nu djupare i medarbetarundersökningen för att se vad vi kan lära, utveckla och göra bättre. Vi konkretiserar och intensifierar arbetet med jämställdhetsintegrering (https://blogg.slu.se/rektor/2016/09/29/vi-ska-bli-battre-pa-jamstalldhet/). Arbetet med grundutbildningarna fortsätter outtröttligt under prorektor Karin Holmgrens ledning. På samma sätt arbetar vice-rektorerna Erik Fahlbeck och Kevin Bishop engagerat vidare med sina domäner samverkan respektive fortlöpande miljöanalys.

Ett universitet som SLU har samhällets uppdrag att hämta information från hela världen. Vi har också uppdraget och ambitionen att bidra till global utveckling. Det är en lång tradition vid SLU, men som kan utvecklas ännu mer. För att ge de internationella frågorna mer kraft och fokus har jag rekryterat Ylva Hillbur som vice-rektor med ansvar för internationella relationer. Hon påbörjar sitt uppdrag 2017-02-23.

Ylva Hillbur är anställd vid SLU i Alnarp, där hon forskat som kemisk ekolog och varit prefekt. De senaste åren har hon varit tjänstledig för att arbeta som Deputy Director General för IITA (International Institute of Tropical Agriculture) i Ibadan Nigeria. IITA har forskningsstationer i 13 afrikanska länder och ingår i CGIAR (Consortium of International Agricultural Research Centers). Ylva Hillbur kommer med viktiga erfarenheter av internationellt forsknings- och utvecklingsarbete. Hon kommer att vara baserad i Alnarp, men ha världen som arbetsfält!

Peter Högberg, rektor

---

New year and a new addition to SLU’s management

Christmas has provided us with the opportunity to rest and contemplate. I hope that you all have charged your batteries and are ready to move forward. 2017 has just begun and has given us plenty of opportunities to make our visions come true. SLU’s research, degree programmes, environmental assessment and collaboration with the outside world begin again. We live in a time where we are becoming more aware of the need to balance production and environmental objectives. Careful use of our natural resources and ethical animal husbandry make up important paths, and SLU is very suited to create those paths.

The strategy for 2017­–2020 highlights our staff and students as the university’s great resources. We’re now digging deeper into the staff survey to see what we can learn, develop and improve. We’re concretising and intensifying the work on gender mainstreaming (https://blogg.slu.se/rektor/2016/09/29/vi-ska-bli-battre-pa-jamstalldhet/). Deputy Vice-Chancellor Karin Holmgren tirelessly continues to lead the work on our Bachelor’s and Master’s programmes. Pro Vice-Chancellors Erik Fahlbeck and Kevin Bishop are equally tirelessly working on developing their domains collaboration and environmental monitoring and assessment respectively.

A university like SLU is tasked by society with collecting information from across the globe. We also have the task and ambition to contribute to global development – a long-standing tradition at SLU, but something which can be developed further. To strengthen and focus our work on international issues, I have recruited Ylva Hillbur as pro vice-chancellor responsible for international relations. She takes up her post on 23 February.

Ylva Hillbur is employed at SLU in Alnarp where she has worked and researched as a chemical ecologist and also been head of department. For the past few years, she has been on leave of absence to work as Deputy Director-General for IITA (International Institute of Tropical Agriculture) in Ibadan, Nigeria. IITA have research stations in 13 African countries and is part of CGIAR (Consortium of International Agricultural Research Centers). Ylva Hillbur has important experience in international research and development work. She will be based in Alnarp, but her work will span the whole world.

Peter Högberg, Vice-Chancellor

Scroll down for an English version.

Måndagen den 28 november kom regeringens forskningsproposition. Jag hade möjlighet att samma kväll höra den presenteras av utbildningsminister Helene Hellmark Knutsson vid ett möte på Ingenjörsvetenskapsakademin i Stockholm.

En forskningsproposition kan innebära förändringar av och tillägg till de uppdrag man tidigare har gett universitet, högskolor, andra forskningsutförare och forskningsråd. Propositionen är generell och beskriver inte lärosäte för lärosäte, med några få undantag. Propositionen inleds med målbeskrivningen:

”Målet för forskningspolitiken är att Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation, där högkvalitativ forskning, högre utbildning och innovation leder till samhällets utveckling och välfärd, näringslivets konkurrenskraft och svarar upp mot de samhällsutmaningar vi står inför, både i Sverige och globalt.”

SLU:s verksamhetsidé och vision är väl i linje med målbeskrivningen. Men vad kan man mer konkret utläsa av propositionen? Den innehåller en hel del smått, som närmast kan ses som politiska markeringar snarare än något av reell betydelse. Sådant kan vi lämna därhän här. Jag vill hellre kommentera det som är av större vikt.

För att återkoppla till målbeskrivningen, så nämns utmaningar såsom klimatförändringar, men också de långsiktiga förutsättningarna för människors hälsa och miljötillståndet i stort. I vissa fall är det uppenbart SLU-frågor, t ex att arbeta mot antibiotikaresistens, som ju är ett viktigt tema i vår forskning och undervisning om djurhälsa, men ibland är det kanske inte lika uppenbart för omvärlden vad SLU kan bidra med. Dessvärre kan nog propositionstexten om antibiotikaresistens fungera som exempel på just detta. Det är därför viktigt för oss att bättre beskriva vad vi gör och särskilt betydelsen av det i relation till de skrivningar som återfinns i propositionen och i andra liknande sammanhang.

Det s k basanslaget för forskning till universiteten ska ökas, men det kommer att ske först 2018. Forskningspropositionen ger således mer basanslag till lärosätena, men också mer till forskningsråden. Vi kommer därmed fortsatt att behöva hantera det stora långsiktiga inflytandet från råden över vilka som anställs hos oss. Propositionen föreslår förbättrade villkor för doktorander och nydisputerade. Det är bra, men de verkliga flaskhalsarna kommer senare i karriären för forskare/lärare och det missar man. Vi på SLU ser över vårt finansieringssystem och planerar för någon form av karriärbidrag för personer i intervallet 6-20 år efter disputation.

Man vill se en jämställd högskola och pekar där på den stora dominansen av män bland professorerna (74 % nationellt, något mindre vid SLU). Man säger uttryckligt att otryggheten i karriärvägarna kan missgynna kvinnor. Kvantitativa mål vid nyrekryteringar lyfts fram som medel att uppnå jämställdhet, men också att lärosätena kan använda anslagen mer aktivt för att öka andelen kvinnor.

Vidare trycker man i propositionen på betydelsen av samverkan. Man erkänner den stora betydelsen av fri grundforskning, men skriver mycket om vikten av att vi också har framstående tillämpningsnära forskning, så att forskningens nya landvinningar kommer samhället till nytta (Se tidigare blogginlägg Vi behöver både grundläggande och tillämpningsnära forskning, och att de samverkar!). Man avser därför att sjösätta en ny modell för fördelning av medel till lärosätena efter prestation, där de tidigare indikatorerna antal publicerade artiklar, antal citeringar och erhållna medel i konkurrens kompletteras med indikatorer för samverkan. Samverkan ska tillmätas lika stor vikt som forskningskvalitet enligt förslaget. Samverkan kan vara svårare att mäta, men Vinnovas tidigare utlysningar har visat att SLU står sig väl i jämförelser med andra svenska universitet.

Bland de strategiska innovationsområden, som man lyfter fram, finns cirkulär och biobaserad ekonomi, och där är SLU det enda universitetet som nämns:

”Satsningen genomförs via strategiska innovationsområden i samarbete mellan Formas, Vinnova och Energimyndigheten. En effektiv satsning på cirkulär och biobaserad ekonomi förutsätter samarbete mellan forskningsfinansiärerna och berörda forskningsutförare, myndigheter och aktörer som t ex Sveriges lantbruksuniversitet, Jordbruksverket, Skogs-styrelsen, Naturvårdsverket, Konsumentverket, Kemikalieinspektionen, Tillväxtverket och aktörer med regionalt utvecklingsansvar liksom ett nära samarbete med näringslivet, branschorganisationer samt enskilda företag.”

Detta måste tolkas som att vi måste samverka med en lång rad andra aktörer för att få tillgång till satsningen, men visst är det bra att vara särskilt utpekade!

Summa summarum, så innebär forskningspropositionen inget omvälvande. Det finns en del positiva förslag och mindre tillskott inom räckhåll, men det är också tydligt att det viktigaste för oss är att klokt och aktivt använda de betydande resurser vi redan får. Jag är framför allt mycket glad över att vi inte delar verklighet med kollegorna i t ex Danmark och Finland, som upplever nedskärningar i storleksordningen tiotals procent.

Peter Högberg

---

The 2016 research bill

The Government’s research bill was presented on Monday 28 November, and I had the opportunity to attend a presentation given by Minister for Higher Education and Research Helene Hellmark Knutsson at a meeting hosted by the Royal Swedish Academy of Engineering Sciences in Stockholm.

A research bill may involve changes to the tasks previously assigned to universities, university colleges, other research institutes and research councils. The bill is a general one and does not, with a few exceptions, give instructions for individual HEIs. The bill starts with the objective:

”The goal for the research policy is for Sweden to be one of the world’s foremost research and innovation countries and a leading knowledge nation, where high quality research, higher education and innovation lead to society’s development and welfare, the business sector’s competitiveness and respond to the societal challenges we face, both in Sweden and around the world.”

This is well in line with SLU’s mission and vision. But what else can you gather from the bill? There are quite a few details, but they are political signals rather than anything of actual importance. I prefer to comment on the more important aspects.

To feed back to the objective, challenges such as climate change are mentioned, but also the conditions needed long-term for human health and the state of the environment in general. In some cases these are obvious SLU issues, such as counteracting antibiotic resistance, an important theme in our research and teaching on animal health. In other cases, it may not be as obvious to the outside world how SLU can contribute. Unfortunately, the part of the bill on antibiotic resistance is an example of this. It’s important that we get better at describing what we do, in particular how our work relates to the wording of the bill and similar contexts.

The so-called basic appropriation for research will increase, but not until 2018. The research bill means increased funding to the universities, but also the research councils. This means we’ll have to continue to manage the long-term influence these councils have when it comes to the staff we recruit. The bill proposes improved conditions for doctoral students and new doctors. This is welcome but the real bottlenecks appear in the later stages of the academic career, and this is not addressed in the bill. At SLU, we are currently reviewing our financing system and are planning some kind of career support grant for those who took their doctorate 6–20 years ago.

The bill wants gender-balanced HEIs, and points to the dominance by men among professors (74% nationally, somewhat less at SLU). It is expressively stated that insecure career paths may disadvantage women. Quantitative recruitment targets are mentioned as a way of achieving gender balance, another suggestion is that the universities use their means more actively to increase the share of women.

Collaboration is another key word in the bill. The importance of free basic research is recognised, but a lot is also said about the importance of excellent application-oriented research in order for new research findings to benefit society (Link to previous blog post Basic and application-oriented research: we need them both, and we need them to interact). There are plans to launch a new model for appropriations with performance-based funding, where the existing indicators based on the number of articles published, the number of citations and grants awarded in competition will be complemented by indicators for collaboration. According to the bill, equal weight will be attached to collaboration and the quality of research. Collaboration is harder to measure, but previous Vinnova calls have shown SLU to hold its own ground in comparison with other Swedish universities.

Among the strategic innovation areas highlighted in the bill we find a circular and biobased economy, and here SLU is the only university to get a mention:

”This is done through strategic innovation areas in cooperation with the Swedish Research Council, Vinnova and the Swedish Energy Agency. Efficient investment in a circular and biobased economy presupposes cooperation between research funders and researchers, authorities and stakeholders such as the Swedish University of Agricultural Sciences, the Swedish Board of Agriculture, the Swedish Forest Agency, the Swedish Environmental Protection Agency, the Swedish Consumer Agency, the Swedish Chemicals Agency, the Swedish Agency for Economical and Regional Growth and actors with a regional responsibility for development, in addition to close cooperation with business and trade, trade associations and individual companies.”

This must be interpreted as a need for us to collaborate with a number of other actors to be part of this, but to get a special mention is in itself a good thing!

All in all, the research bill is not revolutionary in any way. There are positive proposals and small additional contributions to be had, but it is also clear that we must use the considerable resources we are already getting in a wise and active way. Above all, I’m very happy that we don’t share the fate of our colleagues in e.g. Denmark and Finland, who have seen cuts in double figures.

Peter Högberg