”Det beror på”. Det har varit ett vanligt svar på många frågor som dykt upp i krisledningsgruppen och den mer operativa coronagruppen de senaste två månaderna. ”Det beror på” är ett tråkigt svar både att ge och att få. Samtidigt är det i vissa lägen det enda svaret som finns.
Under våren har vi i krisledningsgruppen, den mer operativa coronagruppen, i ledningsgrupper på olika nivå här på SLU och även som individer säkert funderat på hur vi ska tolka och implementera de bindande rekommendationer och restriktioner som givits. Vi jämför med andra lärosäten och verksamheter och försöker ta så kloka beslut som möjligt. En extra utmaning för SLU:s del har varit att vi finns i hela landet och att det därmed varit olika smittspridningsläge.
SVT har sammanställt en lista med alla rekommendationer från Folkhälsomyndigheten som gäller i Sverige just nu. En del riktar sig till var och en av oss, andra gäller oss som arbetsgivare. I dagens blogg lyfter jag några rekommendationer för arbetsplatser som vi i krisledningen fått frågor runt.
Begränsa smittspridningen – men på vilket sätt?
Rekommendationerna är att vi som arbetsplats ska säkerställa att vi vidtar lämpliga åtgärder för att undvika smittspridning och se till att personal, om det är möjligt:
- Håller avstånd till varandra,
- regelbundet kan tvätta sina händer med tvål och vatten eller annars använda handsprit,
- arbetar hemifrån,
- undviker onödiga resor i arbetet,
- och kan anpassa sina arbetstider för att undvika att resa i rusningstid.
Rekommendationer säger tydligt vad som är viktigast för att hindra smittspridning, sedan är det upp till oss hur vi implementerar dem. Det innebär till exempel att vilka åtgärder som är lämpliga kan skilja sig åt beroende på smittspridningen på orten, om resa till arbetet görs i egen bil eller i kollektivtrafik, att vi behöver tänka igenom vad som är onödigt, och vad vi ställer om respektive ställer in.
De som undervisat under våren har fått fundera över hur studenterna ska uppnå lärandemålen på distans. Det kan handla om en laboration som är nödvändig för lärandet i normala fall, men om man ställer den i ljuset av att riskera liv bedöms den som mindre nödvändig och andra sätt att stödja lärandet har skapats.
När det handlar om lydelsen ”om det är möjligt” har jag hört många bra exempel på hur vi förändrat rutiner och därmed gjort det möjligt. Det kan handla om att rotera närvaron på arbetsplatsen för att lättare hålla avstånd, låta någon låna hem kontorsstolen för att möjliggöra hemarbete om personen har lätt att få ont i ryggen.
Men ibland är det inte möjligt att uppfylla alla fem råden, till exempel kan man inte arbeta hemifrån om uppgiften är att hålla en odling vid liv. Det kan också vara svårt att undersöka ett djur och samtidigt hålla två meters distans till andra människor. Då kan det bli än viktigare att hålla de andra råden för att minimera de totala kontakterna.
Icke-nödvändiga resor – vad betyder det?
Både UD och Folkhälsomyndigheten har gått ut med rekommendationen att undvika icke-nödvändiga resor, både inrikes och till andra länder. Begreppet ”icke-nödvändiga resor” lämnar stora möjligheter till tolkning och är därför en vanlig fråga till krisledningen och Coronagruppen. Svaret är återigen ”det beror på”.
I normala fall tänker vi att våra experiment är nödvändiga för att vi ska få resultat, så att vi kan leverera till våra medförfattare, uppnå våra mål innan vår post-doc eller doktorandtid tagit slut eller att vår resa är nödvändig för att genomföra fältstudier eller sommarkurs. Men nu i pandemiläge måste vi göra en omvärdering av nödvändigheten av resan.
Egentligen är det lätt; är målet med resan verkligen så viktigt att du är beredd att ta ansvaret att bidra till att fler kan insjukna, sätta press på sjukvården och att fler avlider? Kan målet senareläggas? Kan resan genomföras utan kontakter med andra? Kan man ta två bilar? Kan någon som redan är på plats genomföra testet? Hur tänker du hantera situationen om du själv eller dina medresenärer blir sjuka under resan?
One size fits all?
Att ignorera Folkhälsomyndighetens bindande rekommendationer är inte möjligt. Även om vi tycker att vi ändå bara träffar samma människor på arbetsplatsen, så vet vi inte hur stora var och ens nätverk är utanför arbetet. Har vi medarbetare varav en är i möjlig riskgrupp och kollegor har barn som går i skola där smittspridning just nu ökar eller en sambo med närkontakt med människor i sitt arbete? Då blir det ännu viktigare med en bedömning av hur vi kan hitta sätt att göra det möjligt att arbeta hemifrån.
När vi försöker se helhetsbilden och tar ansvar både som arbetsplats och som individ så kan vi hitta sätt att implementera råden utifrån arbetsuppgifter, ort, smittspridningstakt, medarbetares och studenters hela situation. Att formulera ett övergripande beslut som alla i verksamheten blir nöjda med och kan följa fullt ut, är därför varken önskvärt eller möjligt. Här litar jag på våra chefers förmåga att anpassa sina beslut till varje enskild situation.
Jag drar en slutsats som jag ofta gör: One-size-never-fits-all.
Hur blir det nu då i höst?
Jag liksom övriga i ledningen önskar innerligt att vi kunde veta hur pandemin utvecklar sig och vilka beslut då Folkhälsomyndighetens kommer att ta inför hösten. Vi är i samma läge som övriga lärosäten, och vi har tät kontakt för att jämföra hur man klokast kan agera i det ovissa läget.
Eftersom vi inte äger frågan om campusundervisning själva, så har vi hittills endast kunnat besluta att boka lokaler så att vi inte står helt oförberedda om Folkhälsomyndighetens tar bort restriktionerna, och vara beredda på distans om det fortsätter eller blir en andra smittvåg. Då distansläget verkar bli långvarigt och studenterna behöver genomföra viss undervisning som inte kunnat lösas på distans så beslutade Utbildningsnämnden redan nu i veckan att i vissa moment ge möjlighet till undantag från distansundervisning, men fortfarande strikt följa rekommendationerna om fysisk distans.
I förra veckan påbörjade krisledningen ett skarpt scenarioarbete för att vara beredda, se över vilka beslut vi skulle kunna ta redan nu och förbereda vilka beslut som ska tas beroende på vilka rekommendationer FHM ger. Vi ser två troliga scenarier: 1) att Folkhälsomyndighetens rekommendation är att vi kan ha corona-anpassad campusundervisning, 1b) samma men med reserestriktioner kvar utomlands så att internationella studenter inte kan resa hit 2) att samma rekommendationer som under våren kommer att fortsätta.
Så även om jag just idag återigen måste ge samma tråkiga svar ”Det beror på” (Folkhälsomyndighetens rekommendationer), så hoppas jag att vi inom någon vecka kan ge ett något mer uttömmande svar avseende hösten.
_____________________________________________
Questions and answers – ”That depends”
”That depends”. This has been a frequent answer to many questions that have surfaced in the crisis management group and the operational corona group these last two months. ”That depends” is not the most fun answer to get or give. But sometimes, it’s the only answer there is.
This spring, different constellations here at SLU – the crisis management group, the corona group, management groups at different levels, and most likely all of us as individuals – have been pondering how to interpret and implement the various binding recommendations and restrictions that have been introduced. We compare ourselves to other higher education institutions and other operations and try to make decisions that are as wise as possible. SLU has faced particular challenges as we are represented all over the country, and the situation regarding the spread of the virus has not been the same everywhere.
SVT, Swedish Television, has compiled a list of all recommendations from the Public Health Agency that currently apply in Sweden. Some affect us as individuals, others SLU as an employer. In this blog post, I want to highlight some of the recommendations for the workplace that the crisis management group has had questions about.
Limit the spread of the virus – but how?
The recommendation is that we, as a workplace, take suitable measures to avoid the virus spreading and to make sure that we, wherever possible:
- keep a suitable distance to each other;
- regularly wash our hands with soap and hot water or use a hand sanitiser;
- work from home;
- avoid non-essential business trips;
- adapt working hours to avoid travelling during rush hours.
The recommendations clearly state what we need to do to reduce the spread of the virus, but it’s up to us how we do this. This means that what are the most suitable measures may vary depending on where you work, if you travel to work in your own car or if you use public transport, and that we have to think about what is non-essential and what we need to cancel or reschedule.
Those who have been teaching this spring have had to think about how students can fulfil the intended learning outcomes when teaching takes place online. A lab session that may be necessary under normal circumstances is seen as less necessary when you consider that it may risk lives. Instead, other ways of supporting learning are created.
We often say ”if it’s possible”, but I have seen so many good examples of how we have changed the way we work and by doing so have made it possible. It could be rotating presence in the workplace to make it easier to practise social distancing, or letting someone working from home take their office chair home with them to prevent back problems.
However, sometimes it simply isn’t possible to follow all the advice. You can’t work from home if your job involves keeping crops alive. It can also be difficult to examine an animal and at the same time kepp 2 metres between yourself and others in the room. In situations like that, following the advice you can follow becomes even more important to reduce the total amount of contact.
Non-essential travel, what does that mean?
The Ministry for Foreign Affairs and the Public Health Agency have both issued recommendations to avoid non-essential travel, domestically and internationally. The concept ”non-essential travel” can be interpreted in different ways, and this is a common question asked of the crisis management and corona groups. Again, the answer is ”it depends”.
While we would normally think that our experiments are necessary for our findings, for delivering to our co-authors, to reach our objectives before our time as a postdoc or doctoral student comes to an end, or that our trip is necessary to do field studies or take part in a summer course – during this pandemic, we have to re-evaluate this. Is this trip really necessary?
This is actually an easy decision to make: Is the objective of this trip so important that you’re willing to take responsibility for more people falling ill, increasing the burden on healthcare services and risking more deaths? Can you reschedule? Can you take this trip without contact with others? Can you travel in separate cars? Can someone who’s already on site perform the test? How will you handle the situation if someone in your party falls ill during the trip?
Does one size really fit all?
We cannot ignore the binding recommendations from the Public Health Agency. Even if we think that we always see the same group of people at work, we don’t know what their networks look like. Do you have a colleague who belongs to an at-risk group while other colleagues have children at schools where the virus is spreading, or does someone have a partner who sees a lot of people as part of their job? If that’s the case, it becomes even more important to assess how we can make it possible for someone to work from home.
When we try to see the whole picture, when we take responsibility both as an employer and as individuals, we can find ways of implementing these recommendations based on tasks, the place of work, contagion speed and the overall situation of students and staff. To word a decision that everyone will be happy with and can comply fully with is neither useful nor possible. I trust our managers to adapt their decisions to each situation.
This is a conclusion I often draw: One size never fits all.
And what about after the summer?
Like everyone else that is part of SLU’s management, I sincerely wish we knew how the pandemic will develop and what decisions the Public Health Agency will be taking. Our situation is no different from that of other higher education institutions, and we’re in close contact to compare how to best act in these uncertain times.
As we’re not the ones with the final say on on-campus teaching, so far all we’ve done is book classrooms to make sure we’re prepared if the restrictions are lifted, but we must also be prepared for continued distance teaching if this continues or if there’s a second coronavirus wave. As distance teaching seems to remain our reality for some time still, and at the same time there is teaching that cannot take place online, the Board of Education earlier this week decided to make it possible to exempt some course components from the distance-teaching requirement. The recommendations on physical distancing are still to be fully respected.
Last week, the crisis management group initiated work with real-life situations to prepare, take inventory of any decisions that can be taken now, and prepare for decisions that will need to be taken depending on the recommendations from the Public Health Agency. We can see two likely scenarios: 1) The Agency recommendation is on-campus teaching adapted to the coronavirus, 1b) the same but with restrictions on travel abroad, meaning that international students won’t be able to travel to Sweden, 2) the current recommendations continue to apply.
So even if all I can do right now is to answer with the same boring ”that depends” (on the recommendations from the Public Health Agency), I hope that within a week or so, we’ll be able to give a more informative answer regarding the autumn semester.