En fundering kring forskning som görs i samverkan

Publicerat den

In English below

Dagens Nyheter har i ett flertal artiklar belyst frågor som på olika sätt berört skogsnäringen. Artiklarna har också lyft fram olika inriktningar och ståndpunkter som forskare vid SLU har, och där de olika forskarna inte är överens.  Det har även riktats kritik mot forskarnas koppling till den gröna sektorn. Jag noterar att mycket av det som skrivs verkar ha ett fokus på konflikt, medan jag tvärtom ser behovet av samverkan.

För mig är det viktigt att det inom ett universitet förs en öppen och seriös debatt, där flera röster och vinklar får göra sig hörda. Det finns mycket sällan enkla svar på komplexa forskningsfrågor och det är därför bra att våra forskare har olika ingångar på de frågor och utmaningar som de arbetar med. Om debatten blir polariserad och det finns målkonflikter, ställer det höga krav på de metoder och resultat som presenteras, liksom på de olika forskarna.

All forskning finansieras på flera olika sätt. Samverkan med företag och näring sker idag brett inom akademin. Och jag ser inget problem med samverkan så länge den hålls öppet och redovisas. Tvärtom är det positivt med näringslivssamverkan då forskningsresultat ofta kan komma samhället och företag till nytta snabbare och i högre utsträckning. Det kan också ge tillgång till miljöer med praktisk tillämpning eller mätningar som inte kan genomföras på ett universitet. Regeringen pekar också på vikten av samverkan i forskningspropositionen. Propositionen lyfter fram att samverkan kan förstärkas ytterligare genom att forskningsfinansiärerna i ökad utsträckning ställer krav på samverkansaktiviteter i de forskningsprojekt som de finansierar.

Jag tycker att vi på SLU med all rätt ska fortsätta vara stolta över den samverkan som finns med hela den gröna sektorn, både NGOs och näringsliv. I förutsättningarna för samverkan ligger givetvis att en forskare står för akademiska värden som frihet, kvalitet, integritet och hederlighet i sitt arbete och i samverkan med de olika intressenterna, och att viktiga resultat görs öppna. Alla intressenter måste fortsatt vara på det klara med att finansiärerna inte kan påverka forskningens integritet och resultat, när de stödjer och samverkar i forskningsprojekt. Vi behöver också ständigt lyfta frågan om forskningens och forskarnas integritet och deras oberoende för att fortsätta hålla en hög akademisk nivå inom SLU.

När det gäller vår skog finns det många målkonflikter och svåra avväganden, och det finns stort behov av fortsatt kunskap där många röster behöver höras och samverka. Resultat som tas fram med vetenskaplig integritet tål att öppet granskas, vare sig de tagits fram i enskilda statsfinansierade projekt eller i samverkan. På SLU har vi högt i tak och är världsledande inom våra forskningsområden. För att vi ska kunna fortsätta vara det, är det av stor vikt att hålla frågan levande där samverkan är en förutsättning för hög kvalitet i allt vi arbetar med. Jag är stolt över våra medarbetare vilka samverkar brett och bidrar till den kunskapsuppbyggnad som är en förutsättning för att nå ett hållbart samhälle.

____________________________________

Reflections on external collaborations

The newspaper, Dagens Nyheter, has published several articles, all of which address different elements of the forestry industry. The articles have also highlighted the various specialisations and attitudes held by researchers at SLU and the times where researchers are in disagreement.  Criticism has also been directed towards researchers’ links to the land-based sector. I have noticed that much of what has been written appears to focus on conflict – whereas I see this as a sign that collaboration is needed.

I believe it is essential that universities hold open and serious debates in which many voices are heard and approaches are explored. Answers to complex research questions are seldom simple, therefore it can only be a good thing that our researchers address the questions and challenges they work with in a variety of ways. If debate becomes polarised and goals conflict, this places tougher requirements on both researchers and the methods and results that are presented.

All research is financed in different ways. Today, external collaborations with businesses and industry are commonplace within academia. I see no problem with this, as long as collaborations are open and accounted for. On the contrary – collaborations with commerce and industry are positive, as society and industry can often reap the rewards of research findings faster and to a greater extent. They can also grant access to environments where practical work or measurements can take place which would be impossible in a university environment. The Government’s Research and Innovation Bill also points to the importance of collaboration in research. The bill highlights how research funding bodies require collaboration activities in projects they finance.

I believe that all of us at SLU are well within our rights to be proud of our collaborations throughout the entire land-based sector – both NGOs and business and industries. Researchers who respect the academic values of freedom, quality, integrity and honesty in both their own work and in partnerships are a prerequisite for successful collaborations. It is also essential that the results are made publicly available. Everyone involved must continue to make it clear that funding bodies cannot influence research integrity or results when they support and collaborate with research projects. We need to continually raise the issue of the integrity and independence of research and researchers in order to maintain the high quality academic community at SLU.

Our forests are subject to many conflicts of interest and complex balancing acts, and there is a great need for knowledge that grows out of listening to many voices and collaborations. The results born out of scientific integrity will tolerate scrutiny, regardless of whether they are the product of single government-funded projects or external collaborations. We have an open climate at SLU, and we are world leaders in our research domains. If we are to maintain these characteristics, it is essential that we never overlook how important collaboration is for ensuring high quality in everything we do. I am proud of our staff, who collaborate far and wide and contribute to the knowledge necessary for creating a sustainable society.

Nobelpris…

Publicerat den

In English below

Något som jag, liksom andra forskare, alltid är nyfiken på är naturligtvis om årets Nobelpris berör något jag arbetat med, känner till eller har ansvar för. Jag har också ofta funderat över bristen på jämställdhet bland de naturvetenskapliga Nobelprisen. Är det faktiskt brist på kvinnor som förgrundsfigurer vid nya upptäckter? Och i så fall varför? Är kvinnor inte del av upptäckterna eller synliggörs de inte? Eller kommer det lösa sig på sikt? Under min tid på universitet har jag träffat många kvinnliga forskarkollegor som varit briljanta, nytänkande, noggranna och hårt arbetande.

Så förra årets moll av att se 9! manliga pristagare byttes snabbt i dur när jag läste att pristagarna till Nobelpriset i kemi var Emmanuelle Charpentier och Jennifer A. Doudna. Och extra roligt att priset berör det ämne som var det allra första jag läste in mig på inför Almedalen 2019; gensaxen CrispR/Cas9. Ännu roligare är det att Emmanuelle Charpentier dessutom var verksam i Sverige, vid Umeå universitet, vid upptäckten.

Det finns också flera hos oss som arbetar med gensaxen som med hög precision kan förändra arvsmassan i djur, växter och mikroorganismer. Det finns självklart etiska aspekter med en så kraftfull teknik, men också en stor potential för genomslag i växtforskning, växtförädling och i studier av geners funktion hos träd.  I Almedalen 2019 hette SLU:s seminarium GMO hjärta EKO = SANT? (1) och jag lärde mig mycket av den dialogen. Redan 2016 presenterades faktiskt Sveriges första ”CRISPR-Cas9-gröda” – en specialpotatis för stärkelseindustrin.

När fredspriset sedan går till FN:s livsmedelsprogram, WFP, som arbetar hårt mot Agenda2030-målet ”No hunger”, så blev dagen ännu ljusare. För det är ett arbete som är globalt avgörande, och under min tid på SLU har jag förstått mer och mer av komplexiteten i vad som krävs för att målet ska nås. Det finns också många på SLU som arbetar med att ta fram den kunskap som behövs för att trygga tillgången till livsmedel.

All denna nya kunskap kan göra stor nytta i arbetet med att nå Agenda 2030-målen. Det är uppenbart för mig hur samhällskunskap och naturvetenskap tillsammans behöver kroka arm för att vi ska nå en hållbar framtid. Och att dessa två pris påminner om att det arbete våra medarbetare gör på SLU är samhällsrelevant såväl som i forskningsfronten. Så även om alla Nobelpris är av stor vikt och roliga att läsa om så grattis, speciellt till pristagarna inom kemi och fredspriset då de berör SLU:s verksamhetsområden. Till Umeå universitet såklart men framför allt grattis till samhället. Det här är prisad verksamhet som är viktigt på riktigt.

(1) Seminariet i Almedalen finns inspelat i podcasten Shaping our food – om växtförädling och djuravel. https://shapingourfood.libsyn.com/15-gmo-hjrta-eko-lika-med-sant. Endast på svenska.

——————————————————————

The Nobel Prize…

Just like other researchers, I am always curious to see if the year’s Nobel Prizes are in any way related to something I have worked with, that I am familiar with, or have responsibility for. And I’ve often reflected on the lack of gender equality amongst Nobel Prize winners in the natural sciences. Are there simply fewer women at the forefront of new discoveries? If so, why? Are women just not involved in making these discoveries, or are they overlooked? Will this change over time? Throughout my academic career, I have met many outstanding, innovative, meticulous and dedicated researcher colleagues who happened to be women.

So imagine my delight when I found out that this year’s Nobel Prize in Chemistry has been awarded to Emmanuelle Charpentier and Jennifer A. Doudna – quite the change from last year’s nine (!) male prize winners. Even more exciting is that this year’s prize recognises a subject that is one of the very first I read up on before Almedalen Week 2019 – the CrispR/Cas9 genetic scissors. What’s more, Emmanuelle Charpentier was active at Sweden’s Umeå University when the discovery was made.

Many of us at SLU work with these genetic scissors that enable us to change the DNA of animals, plants and microorganisms with incredible precision. Naturally, such powerful technology raises ethical questions, but it also has great potential for breakthroughs in plant research and breeding, and in studies of the functional genetic studies of trees. . SLU’s seminar for the 2019 Almedalen Week addressed genetically modified organisms, and I learnt a lot from the discussions. Back in 2016, Sweden presented its first “CRISPR-Cas9-crop” – a special potato designed for the starch industry.

Another highlight was seeing the Peace Prize go to the UN’s World Food Programme that works hard towards the “Zero Hunger” goal of Agenda 2030. This goal is of global importance, and since joining SLU I have developed a greater understanding of the complexity involved in achieving it. Many people at SLU are working towards creating the knowledge necessary for securing access to food.

All this new knowledge can make an enormous difference in the work towards achieving the Agenda 2030 goals. I can see clearly how the social sciences and natural sciences need to work side by side in the quest for a sustainable future. These prize winners highlight how the work we do at SLU is relevant to both society and research. Even though all Nobel Prizes are major achievements and are exciting to learn about, I must especially congratulate this year’s Nobel Chemistry and Peace Prize winners, as their work has a direct link to SLU’s operations and activities; congratulations Umeå University, but most of all, congratulations to society. These are prized activities that really will make a difference.

En vicerektor tackar för sig

Publicerat den

In English below

Det har varit uppmuntrande att se rektors engagemang för miljöanalys under hennes första år på SLU. Jag har inga tvivel om att SLU:s unika verksamhetsgren kommer att märkas och utvecklas på många spännande sätt. En del av detta är rektors beslut att sammanföra miljöanalys och samverkan under en vicerektor. Det är ett klokt drag som kan fördjupa integreringen av miljöanalys i SLU och samtidigt stärka kontakten med samhället. Rekryteringen av Anna Lundhagen som vicerektor för de sammanslagna verksamheterna bådar också mycket gott för framtiden. Annas ledarskap som prefekt på Institutionen för ekologi är en erkänd förebild. Ekologi är dessutom ett centralt område för miljöanalys.

Den 31 augusti 2020 är det dags att tacka för mig i rollen som vicerektor. Det har varit ett lustfyllt uppdrag att under fyra och ett halvt år verka för SLU och SLU:s uppdrag att bedriva miljöanalys. Rådet för fortlöpande miljöanalys, med representanter från fakulteter och studenter, samt adjungerade prefekter/motsvarande, har varit ett spännande och konstruktivt forum för utbyte av idéer från SLU:s alla hörn som bidragit till genomtänkta underlag om miljöanalysen till rektor och rektors ledningsråd. Medarbetare inom miljödata-, gis- och kommunikationsstöd har varit både proffsiga och positiva att arbeta med. Jag vill rikta ett särskilt tack till Ann-Sofie Morén och Göran Adelsköld (nyligen pensionerad) som har hållit ordning i den komplexa verksamhet som miljöanalys är. Men det bästa har varit det dagliga samarbetet med verksamheten – vi har så många duktiga medarbetare inom SLU och samarbetspartners utanför SLU.

De senaste månadernas arbete med att välja ut SLU:s första kull av seniora miljöanalysspecialister har varit ett sätt för mig att knyta ihop säcken. Denna nya kompetensnivå stakar ut olika dimensioner av excellens inom SLU:s miljöanalys. Nu, när tydliga kriterier för excellens är satta, är förutsättningarna för att styra miljöanalys mot excellens ännu bättre.

Den ”docent i miljöanalys” som seniora miljöanalysspecialister representerar är bara en av många framgångar för miljöanalys under de senaste åren. Ytterligare några höjdpunkter från min tid som vicerektor är leverans av efterfrågade och aktuella beslutsunderlag om klimat, biodiversitet, fiske, skog och jordbruk, införande av miljöanalystitlar, ständig förbättring av miljödatas kvalitet och tillgänglighet, det omfattande arbetet med regeringens miljöövervakningsutredning, samt framgångar för framtidens miljöanalysmetoder i genomik, fjärranalys, medborgarforskning och big data.

Dialogen med de myndigheter som förlitar sig på beslutsstöd från SLU har också gått framåt och konkretiserats i nya eller förnyade samverkansavtal. Och en mycket kompetent kader av miljöanalysprogramkoordinatorer håller kontakterna igång både med samhället och inom SLU.

Bland framgångarna vill jag även framhäva hur SLU hanterade minskningen av ”utvecklingsresurser” från Jordbruksverkets landsbygdsprogram från 20 miljoner kronor år 2016 till noll kronor år 2018. Det var tråkigt, men de tio åren (2006-2016) med 20-40 miljoner kronor för utvecklingsarbete bidrog starkt till att miljöanalysen har förvandlats från en verksamhetsgren för sig själv till en integrerad del av SLU. De strukturer som byggdes upp under dessa år, många under Göran Ståhls tid som vicerektor, och människorna som befolkar dem, har hanterat nedskärningarna i gott samförstånd och med en bibehållen anda av samarbete för hela SLU:s bästa.

Motivationen för mig under mina år som vicerektor har varit att jobba för en fantastisk del av ett fantastiskt universitet – SLU:s miljöanalys. Den kraftfulla kombinationen av våra kunniga experter och omfattande miljödata är en tillgång för arbetet med samhällets stora utmaningar genom Agenda 2030. Jag är glad att nu ha möjligheten att arbeta vidare i min vanliga roll som professor i miljöanalys, berikad av flera års intensivt samarbete med många duktiga kollegor i rollen som vicerektor på ett universitet i världsklass.

Kevin Bishop, avgående vicerektor med ansvar för fortlöpande miljöanalys

A Pro Vice-Chancellor says thanks

It has been very encouraging to see the Vice-Chancellor’s commitment to environmental monitoring and assessment (EMA) during her first year at SLU. I have no doubt that this responsibility for supporting society with expertise and data that is so unique for our university will develop in exciting ways during the coming years. A key part of that development is already underway with the Vice-Chancellor’s decision to give one Pro Vice-Chancellor the responsibility for both EMA and other forms collaboration with society (“samverkan”). It is a wise move that can deepen the integration of EMA into SLU and at the same time strengthen SLUs interaction with society. The recruitment of Anna Lundhagen as the Pro Vice-Chancellor for this merged set of responsibilities also bodes well for the future. Anna has been recognized for her exemplary leadership while serving as the head of the Department of Ecology. That department’s work is also a central area for EMA.

On 31 August 2020, it is time to step back from my role of Pro-Vice-Chancellor and into “ordinary” life as a professor. It has been an extremely rewarding assignment to promote EMA, and more generally SLU for the past four and a half years. The EMA Council (“Rådet för fortlöpande miljöanalys”), with representatives from faculties and students, has been an exciting and constructive forum for exchanging ideas from all corners of SLU in order to provide SLU’s leadership with guidance regarding EMA. I have also enjoyed the highly professional and positive support from colleagues working with environmental data support, GIS support and communication. I would like to extend a special thank you to Ann-Sofie Morén and Göran Adelsköld (recently retired) who have kept much-needed order in the complex phenomenon that EMA is. But the best thing for me during these years has been the daily collaboration with so many talented colleagues both within SLU and among our partners outside SLU.

The work of recent months to select SLU’s first group of senior environmental assessment specialists has been a particularly satisfactory way to round off my time as Pro Vice-Chancellor. This new “competence level” (which was created in 2018 for those working primarily with EMA as a more appropriate alternative to the Docent and Excellent teacher competence levels) outlines various dimensions of excellence in SLU’s EMA. Now that clear criteria for excellence in EMA have been set, the possibilities for encouraging excellence in this area throughout SLU are even better.

The new competence level tailor made for EMA is just one of many successes for EMA in recent years. Timely delivery to evidence-based decision-support to government agencies regarding climate, biodiversity, fisheries, forestry and agriculture, the continual improvement of environmental data quality and availability, the introduction of job titles at SLU appropriate for those working mostly with EMA, the extensive work with the government’s major review of environmental monitoring, and the creation of innovative new environmental assessment methods in genomics, remote sensing and citizen research are some more highlights from my time as Pro Vice-Chancellor.

The dialogue with the authorities that rely heavily on SLU for decision support has also progressed and been concretized in new or renewed collaboration agreements. And a very competent cadre of EMA program coordinators keeps the communication going between the scientific expertise within SLU and those outside SLU who are in need of support from that expertise.

Among the successes, I also want to highlight how SLU handled the loss of ”EMA development resources” from the Swedish Board of Agriculture’s rural program, which went from 20 million SEK in 2016 to zero SEK in 2018. It was sad, but the ten years (2006-2016) with 20-40 million SEK annually for developing EMA at SLU contributed greatly to transforming EMA from a largely isolated branch of activity into an integral part of SLU. The structures that were built up during these years, many during Göran Ståhl’s time as Pro Vice-Chancellor, and the people who make those structures work, have handled the financial cutbacks constructively while maintaining a positive, cooperative spirit that has kept what is best for SLU as a whole in focus.

The motivation for me during my years as vice-rector has been to work for a fantastic part of a fantastic university – SLU’s environmental monitoring and assessment. The powerful combination of our knowledgeable experts and extensive environmental data is an invaluable asset for working with society’s grand challenges as formulated in Agenda 2030. I am pleased to now have the opportunity to get back to working full-time again in my regular role as professor of environmental assessment, after this period as Pro Vice-Chancellor at a world-class university that has been enriched by years of intensive collaboration with many talented colleagues.

Kevin Bishop, outgoing Pro Vice-Chancellor responsible for environmental monitoring and assessment