Om diskriminering och trakasserier

Scroll down for English version

Den senaste tidens uppmärksamhet om den utbredda förekomsten av sexuella trakasserier på arbetsplatser och utbildningsmiljöer ger en skrämmande bild av missförhållanden. Det framgår tydligt att det finns mycket kvar att göra beträffande gamla kulturer och strukturer.

Vid SLU är det en självklarhet att vi inte accepterar sexuella trakasserier eller andra former av trakasserier och diskriminering. Vi har sedan länge rutiner och regler för vart den som är drabbad – student eller personal – ska vända sig samt rutiner för hur vi hanterar när vi får kännedom att det finns misstanke om trakasserier eller diskriminering. Vi kan dock inte slå oss till ro i tron att vi är befriade från osunda maktkulturer, utan vi måste alla ständigt arbeta för att våra värdegrunder och principer genomsyrar allt det vi gör på SLU.

På våra webbplatser finns information om hur SLU:s arbete kring trakasserier och lika villkor bedrivs och vi vill påminna alla medarbetare och studenter att uppdatera sig kring vad som gäller. Vi vill också uppmana till uppmärksamhet kring osunda strukturer och kulturer på arbetsplatsen eller i studiemiljön. Vi uppmanar alla chefer och våra studentkårer att aktivt diskutera dessa frågor med medarbetare respektive studenter.

Information för studenter
Information för medarbetare
Information för chefer

Peter Högberg, rektor
Karin Holmgren, prorektor


Discrimination and harassment

The recent attention given to the widespread existence of sexual harassment in workplaces and educational environments presents a frightening image of misconduct. It is clear that there is much left to do when it comes to old cultures and structures.

At SLU, it goes without saying that we don’t accept harassment or discrimination in any form. We have long-standing procedures and regulations for where the affected – students or staff – should turn. We also have procedures for how to manage suspicions of harassment or discrimination. However, we cannot sit back and believe that we are free from unhealthy power cultures; we must continuously work to ensure that our values and principles imbue everything we do at SLU.

Our web pages contain information on how SLU’s work with harassment and equal opportunities is carried out, and we would like to remind all staff members and students to stay updated. We also want you to keep an eye out for unhealthy structures and cultures in your workplace or study environment. We encourage all managers and our students’ unions to actively discuss these issues with their colleagues and students respectively.

Information to students
Information to staff members
Information to managers

Peter Högberg, Vice-Chancellor
Karin Holmgren, Deputy Vice-Chancellor

Hur ett lantbruksuniversitet också blir ett miljöuniversitet

Scroll down for English version

Baserat på hur ofta forskare citeras av andra forskare, så rankas SLU inom området ekologi och miljö så högt som nummer 15 bland världens alla universitet.

Hur kan det komma sig att ett lantbruksuniversitet också utvecklats till ett starkt miljöuniversitet? Svaret är att vi insett att vårt brukande av de biologiska naturresurserna har oönskade effekter på miljön, och till och med effekter, som gör att brukandet måste modifieras för att hålla i längden. Den insikten har inte varit allmänt accepterad förrän de senaste decennierna; det finns fortfarande många människor som tror att miljöproblemen inte är viktiga eller att de kommer att lösas enkelt i framtiden. Vi på SLU är övertygade om att en hållbar framtid kräver stora insatser redan idag och uttrycker det i ”Science and education for sustainable life”.

Forskning om ekologi och miljö är en relativt ny företeelse. Ordet ekologi myntades 1866, men det tog lång tid innan vetenskapsområdet utvecklades i en snabbare takt och inbegrep miljöproblem. Thomas Söderqvist beskriver i sin doktorsavhandling (1986) ”The Ecologists: From Merry Naturalists to Saviours of the Nation”, fritt översatt Ekologerna: från glada naturalister till nationens räddare, hur ekologi som ämne fick fäste vid svenska lärosäten. Söderqvist beskriver hur fokuset ändrades från något allmänt trevligt till något mer nödvändigt, även om han också var kritisk mot nationens förmenta räddare.

Det dröjde faktiskt ända fram till 1956 innan Sverige fick sin första professor i ekologi. Det var skogsekologen Carl-Olof Tamm vid Skogshögskolan, en av SLU:s föregångare. Idag har SLU mer än 30 professorer som har ordet ekologi i titeln för sin anställning. Därutöver har vi lika många professorer som arbetar med andra miljöperspektiv. Det betyder att en tredjedel av våra drygt 200 professorer arbetar explicit med miljöfrågor. Många av de andra professorerna bidrar också, från andra utgångspunkter, till lösningar av miljöproblem. Professorerna är inte ensamma representanter för vår förmåga; vi har samlat en mycket imponerande expertis för att arbeta med den stora utmaningen att göra goda avvägningar mellan produktions- och miljömål.

Vi behöver göra många och kloka sådana avvägningar i framtiden. För att göra dem på bästa sätt räcker det inte med endast naturvetare, utan det krävs även i hög grad ett samspel med samhällsvetare och humanister. Det gäller särskilt frågor som berör och upprör människor och leder till stora konflikter i samhället.

Min förhoppning är att våra framtidsplattformar, Framtidens mat, Framtidens skog, Framtidens städer och Framtidens djur, natur och samhälle, ska utvecklas till de vitala spelplaner vi och samhället så väl behöver för kvalificerade diskussioner om hur vi ska hantera de livsviktiga avvägningarna mellan produktions- och miljömål.

Peter Högberg, rektor


How an agricultural university also becomes an environmental university

Within the field of ecology and environment, SLU is ranked as high as number 15 among all universities in the world based on citations.

How can an agricultural university also have developed into a strong environmental university? The answer is that we have realised that our use of biological natural resources has unwanted effects on the environment. This means that if we want to continue to use natural resources, we have to change how we use them. This realisation has not been publicly accepted until these past few decades; there are still many people who believe that environmental issues aren’t important, or that they will have simple solutions in the future. At SLU, we are convinced that a sustainable future requires great efforts today. This is why our motto is “Science and education for sustainable life”.

Ecological and environmental research are relatively new occurrences. The word “ecology” was coined in 1866, but it took a long time before the research field developed and involved environmental issues. In his doctoral thesis from 1986 – The Ecologists: From Merry Naturalists to Saviours of the Nation – Thomas Söderqvist discusses how ecology as a subject found a hold at Swedish universities and how focus changed from something generally pleasant to something necessary, even though he also criticised the nation’s supposed saviours.

Sweden got its first professor of ecology as late as 1956 – forest ecologist Carl-Olof Tamm at the Forestry College, one of SLU’s predecessors. Today, there are more than 30 professors with the word “ecology” in their title at SLU. In addition, we have the same number of professors who work with other environmental perspectives. This means that a third of our more than 200 professors work explicitly with environmental issues. Many of our other professors also contribute solutions to environmental issues, but from other starting points. However, the professors are not the only representatives of our abilities: we have gathered highly impressive expertise in order to tackle the great challenge of balancing production and environmental objectives.

In the future, we will need to make many and wise adjustments to maintain this balance. In order to make them in the best way, natural scientists aren’t enough – we have to collaborate with social scientists and humanists, especially on issues that touch and stir people and which can lead to great societal conflicts.

My hope is that our future platforms SLU Future Food, SLU Future Forests, SLU Urban Future and SLU Future Animals, Nature and Health – will develop into the playing fields we and society need in order to have qualified discussions on how to handle the vital adjustments needed to balance production and environmental objectives.

Peter Högberg, Vice-chancellor

Varför blir det inte jämställt?

Scroll down for English version

När Boel Flodgren blev rektor för Lunds universitet 1992, så var hon den första kvinnliga rektorn vid ett större universitet i Europa. Eva Åkesson vid Uppsala universitet, ett universitet som i år fyller 540 år, blev deras första kvinnliga rektor så sent som för sex år sedan. Dessförinnan hade rektorerna varit en mycket lång rad män vid dessa och många andra svenska lärosäten. Idag är fördelningen mellan kvinnor och män bland Sveriges universitetsrektorer ungefär femti-femti. Det är tragiskt att man inte tagit tillvara halva befolkningens förmågor och erfarenheter bättre förrän nu.

Andelen män bland professorerna är i genomsnitt 74 procent vid svenska universitet och högskolor. Vid SLU är siffran obetydligt lägre, 71 procent. Kommer vi att se en lika snabb förändring av andelen kvinnor bland professorerna, som bland rektorerna? Det är tveksamt. För 10-20 år sedan, när andelen nyutexaminerade kvinnliga doktorer närmade sig 50 procent, trodde man att detta automatiskt på sikt skulle leda till jämställdhet bland professorerna. Vi vet idag att det ännu inte blivit så.

Det diskuteras mycket varför. Självklart måste vi bli bättre på att förstå oss själva och våra oförmågor i detta sammanhang. Det kanske är som en del säger att jämställdhet fungerar bara när män vill att det ska fungera? Jag är övertygad om att män och kvinnor vid SLU vill att vi ska vara jämställda. Men vi förstår nog inte alltid betydelsen av våra handlingar i detta sammanhang. Därför är vårt arbete med jämställdhetsintegrering viktigt. Det innebär att jobba mer medvetet och tydligare med att se till att alla ges samma möjligheter.

För en tid sedan fördelade vi så kallade karriärbidrag till tio forskare vid SLU. Vi bad fakulteterna att nominera lika många kvinnor som män (totalt 36 personer). Sedan granskades ansökningarna av en panel organiserad av forskningsrådet FORMAS, innan rektorsgruppen gjorde en slutlig bedömning. Vi följde panelens rekommendationer och gav utifrån dessa bidrag till fem personer av vardera kön, vilket inte ingick explicit i instruktionerna till panelen. En viss avvikelse hade vi accepterat, men vi behövde inte ens överväga det. Hade vi bett om nomineringar utan att begära en jämn fördelning mellan kvinnor och män kanske utfallet blivit annorlunda. Det vet vi inte, men vi vet att när 12 så kallade excellensbidrag delades ut för ungefär tio år sedan, så gick 75 procent av bidragen till män.

Metoden för fördelningen av karriärbidrag känns bra och kan säkert prövas i andra sammanhang. Men vi behöver säkert använda många fler andra konkreta metoder för att nå målet jämställdhet. Kom med förslag till våra kommittéer för lika villkor!

Peter Högberg, rektor


Where is the gender equality?

When Boel Flodgren became vice-chancellor of Lund University in 1992, she was the first female vice-chancellor of a larger European university. Eva Åkesson at Uppsala University, which celebrates 540 this year, became its first female vice-chancellor as late as six years ago. Before that, vice-chancellors had consisted of a long line of men at this and many other higher education institutions (HEIs). Today, the distribution of female and male vice-chancellors is about fifty-fifty. It’s tragic that half of the population’s abilities and experiences haven’t been utilised until now.

Male professors make up an average of 74 per cent at Swedish HEIs. At SLU, the number is insignificantly lower: 71 per cent. Will this change for professors as quickly as it did with the vice-chancellors? I doubt it. When the number of newly graduated female doctoral students was 50 percent, many thought that this would automatically lead to gender equality between professors. Now we know that didn’t happen.

Many wonder why. Obviously, we need to be better at understanding ourselves and our inabilities in this context. Some may even say that gender equality only works when men want it to work. I’m convinced that men and women at SLU want us to be gender-equal. However, we probably don’t always understand the importance of our actions. That is why gender mainstreaming is important. It means working in a more mindful and clear way to ensure that everyone has the same opportunities.

A while ago, we awarded career grants to ten researchers at SLU. We asked the faculties to nominate as many women as men (a total of 36 people). The applications were then reviewed by a panel organised by the Swedish Research Council Formas. I myself then made a final assessment together with the deputy vice-chancellor and pro vice-chancellors. We followed the panel’s recommendations and, based on them, awarded grants to five women and five men. The panel had not been explicitly instructed to select the winners that way. We would have accepted some deviation, but didn’t have to. The results may have varied if we’d asked for nominations without requiring an equal division of women and men. We don’t know this for certain, but when 12 excellence awards were given out about 10 years ago, 75 per cent of the grants were given to men.

The distribution method for career grants is very satisfactory and can undoubtedly be tested in other contexts. But we also need to use many other concrete methods to reach the gender equality objective. Please submit your proposals to our equal opportunities committees.

Peter Högberg
Vice chancellor

En mycket god nyhet värd att fira!

Trots att SLU lyckats mycket bra i många avseenden under lång tid, har vi inte fått större ökningar av vår forskningsbudget, medan andra större svenska universitet för några år sedan fick rejäla tillskott till sin forskning.

I våras öppnade sig dock en möjlighet, som inte verkade så konkret till att börja med: prorektor Karin Holmgren deltar i regeringens samverkansgrupp inom området en cirkulär och biobaserad ekonomi. Gruppens uppdrag är att identifiera lösningar på hur produkter och råvaror kan utvecklas och an­vändas på ett resurseffektivt och smart sätt, genom fördjupad samverkan mellan näringsliv, forskarvärlden och offentlig sektor. Ett antal fokusområden identifierades. Karin lyfte möjligheten i rektors ledningsråd om deltagande och om att komma in med förslag. LTV:fakultetens vice-dekan Eva Johansson satsade på idén och producerade, tillsammans med representanter från LRF, Lantmännen och Region Skåne, ett förslag inom området innovativa bioråvaror och växtförädling inom jord- och trädgårdsbruk. I det fallet har det aktualiserades ett mycket uppenbart behov, inte minst i södra Sverige efter nedläggningen av Findus i Bjuv.

Nu har vi mycket glädjande nåtts av beskedet att regeringen satsar medel på oss för att bygga upp ett kompetenscentrum för växtförädling vid SLU, som ska möta det praktiska jordbrukets behov. Det rör sig om en hel del medel: 20 milj. kr 2018, 30 milj. kr 2019 och därefter 40 milj. kr per år, vilket sedan blir ett permanent tillskott.

Det är ett fantastiskt tillskott! Jag vill passa på att tacka Eva Johansson för hennes insats, och Karin Holmgren och även Erik Fahlbeck för deras bidrag. I förlängningen finns fler, som träget jobbat med växtförädlingsfrågorna att tacka och gratulera. Nu vidtar ett omfattande arbete med att, tillsammans med aktuella samarbetspartners inom den gröna näringen och offentlig sektor, utforma detaljer kring hur centret ska organiseras och styras. Att vi får förtroendet att göra detta känns mycket bra!

Peter Högberg, rektor SLU

Nyhet om kompetenscentrum för växtförädling

Världsklass för världens bästa

Scroll down for an English version.

Vår vision, som beslutades av styrelsen 2009, säger att SLU är ett universitet i världsklass inom livs- och miljövetenskaperna. Visionen väcker en del frågor och känslor. Somliga menar att visionen och verksamhetsidén (SLU utvecklar kunskapen om de biologiska naturresurserna och människans förvaltning och hållbara nyttjande av dessa …) borde byta plats, av formella skäl.

Här tänker jag inte försöka utreda det formella utan fokusera på begreppet världsklass. Vad menas egentligen med världsklass, och är det något absolut nödvändigt? Somliga känner sig utdefinierade och menar att det är viktigare för oss att bidra till en god utveckling av samhället. Är det oförenligt med ”världsklass”?

Jag menar att det är tvärtom – att vi behöver forskning, utbildning och fortlöpande miljöanalys av just världsklass, för att kunna lösa våra stora utmaningar. Jag menar dessutom att de stora utmaningarna kräver samarbeten både nationellt och globalt. I så fall har vi också ett behov av att identifieras som en intressant och värdefull partner för de ledande universiteten och instituten inom våra olika verksamhetsområden.

På motsvarande sätt anser sig svenskt näringsliv behöva forskning och utbildning av världsklass för att kunna hävda sig på en global marknad. Även svensk politik, t.ex. miljöpolitik, får begränsat genomslag om inte andra länder betraktar dess bas i forskning och miljöanalys som något av högsta klass.

SLU i världen
SLU är ett universitet bland 25 000 andra i en stor värld, och helt okänt för flertalet av världens invånare. Vi är t.o.m. relativt okända i Sverige. Många fler världen runt vet att exempelvis Harvard och Oxford är bra universitet. De beskrivs i termer av världsklass, vilket kan attrahera duktiga studenter, medarbetare och samarbetspartners. Hur ska vi få några av dessa att överväga att komma till oss istället?

Tyvärr är det inte allmänt känt att vi inom flera av våra områden rankas högre än många världsberömda lärosäten. Inom områdena plant and animal sciences och ecology/environment rankas vi så högt som 8:a respektive 15:e bland alla universitet baserat på kvaliteten på våra artiklar. Bland världens lantbruksuniversitet räknas vi numera ännu högre. Att sprida dessa omdömen kan knappast vara till nackdel för vår strävan att bidra till ett långsiktigt hållbart samhällsbyggande.

Men åsikterna om detta med världsklass är säkert mer komplexa än så. Olika sätt att mäta universitet kan t.ex. ge associationer till elitism. Akademiker konkurrerar med varandra om anställningar och om anslag – räcker inte det? Den konkurrensen är ofrånkomlig så länge som de tillgängliga anställningarna och anslagsmedlen underskrider efterfrågan. Måste då alla på SLU uppnå världsklass? Mitt svar är ett tydligt nej – det är universitetet, organisationen som helhet, summan av våra enskilda ansträngningar, som ska vara av världsklass.

Det finns säkert många fler föreställningar om vad begreppet kan innebära. Men handlar det inte främst om ambitioner (i forskning, undervisning och miljöanalys), snarare än om att stå på en prispall? Borde det inte mest handla om att bidra till att SLU blir ett bra universitet att arbeta och studera vid, och att vi gör största möjliga nytta för lokal, nationell och global utveckling? Det förutsätter att omvärlden uppfattar oss som värdefulla och fortsatt vill satsa betydande skattemedel och andra resurser på oss, och inte minst att duktiga människor fortsätter att söka sig till oss.

Peter Högberg
Rektor


A world-class university for a better world

According to our university’s vision, adopted by the SLU Board in 2009, SLU is a world-class university in the fields of life and environmental sciences. This vision gives rise to a number of questions and sentiments. Some believe our mission statement (SLU develops the understanding and sustainable use and management of biological natural resources …) should be our vision and vice versa.

I don’t intend to focus on that, but instead on the concept of “world-class”. What does it mean, and is it something that is absolutely necessary? There are those who don’t feel included in this definition, and instead believe it’s more important that we contribute to a positive development of society. Are the two incompatible?

Personally, I believe the opposite to be true – what we need to manage the great challenges facing us are just that – world-class research, teaching and environmental monitoring and assessment. I also believe these challenges require cooperation both nationally and globally. For that to happen, leading universities and institutions in our fields need to see us as an interesting and valuable partner.

In the same way, Swedish businesses need world-class research and teaching to compete in a global market. The impact of Sweden’s policies, such as our environmental policy, will be limited unless other countries consider the science they are based on to be world-class.

SLU in the world
SLU is one of 25,000 universities, and completely unknown to most people. We are even relatively unknown in our own country. Compare that with universities such as Harvard and Oxford, considered top universities by most. They are described as world-class, and that attracts good students, employees and cooperation partners. What can we do to get them to choose us instead?

Unfortunately, it’s not widely known that we rank higher than many world-famous universities when it comes to some of our subject fields. In the fields plant and animal sciences as well as ecology/environment, we are ranked 8th and 15th respectively, based on the quality of our publications. Compared to other agricultural science universities, we rank even higher. Spreading the word about this can hardly be a disadvantage in our efforts to contribute to a society characterised by long-term sustainability.

But opinions about the importance of being world-class are probably more complex than that. Different ways of measuring the quality of universities may give rise to connotations of elitism. Academics are already competing about posts and grants – do we need even more competition? That competition is hard to avoid as long the demand for posts and grants is greater than the supply. But must everyone at SLU aim for world-class standard? My answer is a clear no it’s the university as a whole, the sum of our individual contributions, that should be world-class.

I’m sure there are even more ideas of what the concept world-class involves. But are we not talking primarily about ambitions (in research, teaching and environmental monitoring), rather than always coming out tops? Shouldn’t it be about contributing to making SLU a good university, for students and for staff, and creating maximal benefit for local, national and global development? For that to happen, we need the world to see us as valuable – valuable enough to invest the taxpayers’ money and other resources in us, and not least we need skilled people to continue to see us as an attractive workplace.

Peter Högberg
Vice-Chancellor

Sommarhälsning från rektor

For English version, see below

Solen skiner över en nästan klarblå himmel. Sommaren är nu i full gång. Solljuset färdas långt genom en iskall rymd, når jorden och omvandlas till värmestrålning, driver vattnets kretslopp, vindarna, havsströmmarna och växternas fotosyntes. Dessutom påverkar solljuset vårt och våra djurs mentala välbefinnande positivt. Kanske har ni en hund eller katt som sträcker ut sig i någon solfläck på köksgolvet eller känner själva för att göra detsamma där eller på någon strand?

Där vi bor och verkar på norra halvklotet minskar atmosfärens halt av koldioxid från vinterns höga halter (nu rekordhöga 400 miljondelar*) med uppemot 20 miljondelar under våren och sommaren till följd av växternas upptag genom fotosyntes. De årliga variationerna i koldioxid har ökat de senaste decennierna, vilket tyder på att de nordliga naturliga och av människan brukade ekosystemen har ökat sin kapacitet att ta upp koldioxid.

Det rör sig om ett gigantiskt nettoupptag av koldioxid under sommaren, trots människans stora påverkan i den andra riktningen genom användningen av fossilt kol, produktionen av betong med mera.

Vi på SLU arbetar med hur vi ska använda flödet av lagrad solenergi genom växter och djur på bästa möjliga sätt, vilket bland annat innebär att minska användandet av gammal lagrad fossil energi och därmed den hittills obevekliga nettoökning av koldioxidhalten som sker under året.

Det är ett mycket viktigt arbete! För att göra det och annat viktigt som vi arbetar med riktigt bra, behöver vi då och då återhämta oss ordentligt. För de flesta av oss innebär sommaren det bästa tillfället.

Det är också då vi har störst möjligheter att komma i kontakt med de fantastiska resultaten av fotosyntesen. Den lagrade solenergin i kolföreningar med sitt ursprung i atmosfärens koldioxid finns i bären och svampen vi plockar i skogen, grönsakerna vi skördar från trädgården (eller köper i affären), fisken vi metar upp, ja i alla biologiska produkter.

Vi på SLU har tillsammans en enormt stor samlad kunskap om allt detta och mer finns inom räckhåll för oss. Men nu är det dags för återhämtning och tid att göra allt det andra vi inte hinner med under terminerna.

Ha en skön sommar!

Peter Högberg, rektor

*Under den senaste miljonen år har atmosfärens halt av koldioxid varierat rytmiskt mellan istidernas 180 miljondelar och mellanistidernas 280 miljondelar. De senaste dryga 100 åren har människan orsakat en snabb ökning, som vi inte ser någon inbromsning av.

——————————————————————————————

English version

A summer greeting from the vice-chancellor

The sun is shining from an almost perfectly blue sky. Summer is upon us. Sunlight travels a long distance through ice-cold space, reaches Earth where it is transformed into thermal radiation, drives the water cycle, the winds, the sea currents and the photosynthesis of plants. Sunlight also has a positive effect on the mental wellbeing of both humans and animals. I’m sure you’ve all seen a cat or dog stretching out in a spot of sunlight on the kitchen floor, and felt tempted to do the same, there or on a sunny beach somewhere?

In the northern hemisphere, where we live and work, the high levels of carbon dioxide in the atmosphere drop by approximately 20 millionths during spring and summer, compared to the higher winter levels (now a record-high 400 millionths*) – a result of plants absorbing carbon dioxide through photosynthesis. The yearly variations in carbon dioxide levels have increased during the last decades, a sign that the northern ecosystems, natural and those used by humans, have increased their capacity to absorb carbon dioxide.

What we see now is a massive net absorption of carbon dioxide during summer, despite the large impact of humans in the opposite direction through the use of fossil coal, production of concrete etc.

At SLU, we are looking at how we can use the flow of solar energy stored through plants and animals in the best way possible. This includes reducing the use of old, stored fossil energy and through that the unrelenting net increase of carbon dioxide levels that takes place during the year.

This is important work! To be able to do this, and all the other important things we do, we need to recover on a regular basis. For most of us, summer is the best time to do this.

Summer is also when we have the best opportunity to see the amazing results of the photosynthesis. The solar energy stored in carbon compounds originating from the carbon dioxide in the atmosphere can be found in the berries and mushrooms we pick in the forest, the vegetables we harvest in our garden (or buy in the supermarket), the fish we land – actually, in any biological product.

At SLU, we have a huge amount of combined knowledge on this subject, and more is within reach. But first, it’s time to recover and do all the things we can’t find the time for during the rest of the year.

I wish you all a restful summer.

Peter Högberg, Vice-Chancellor

*During the last million years, the carbon dioxide levels in the atmosphere have varied rhythmically between the 180 millionths of the glacial periods and 280 millionths during the interglacial periods. For the last 100 years, humans have been causing a rapid increase, which shows no sign of slowing down.

Kon Lycka

Scroll down for an English version.

PBild på kon Lycka.å en fönsterbräda till mitt tjänsterum står en bronsstaty föreställande en ko. För en tid sedan ville jag flytta kon. När jag lyfte den, så visade det sig att statyns fundament var tudelat. En papperslapp med följande information blev synlig.

Kon hette (nummer 9) Lycka och föddes 1896 på en gård i Jämtlands län.  Hon gav under 7 år en medelavkastning på 3406 kg mjölk per år med en fetthalt på 3,83 % och 130 kg smörfett. Hon var mor till två framstående tjurar, Lycke Rex och Lyngve Rex.

Säkert fick hon även andra kalvar, men inga fler är omskrivna på lappen.

Lyckas mjölkproduktion var uppenbarligen anmärkningsvärd för drygt hundra år sedan. Idag finns det svenska gårdar, där en ko i genomsnitt producerar 12 000 kg mjölk per år (enstaka kor i Nordamerika producerar över 30 000 kg per år). Mycket annat är också annorlunda. På Lyckas tid var kon en livsviktig garanti för bondefamiljens tillgång till mat under den långa vintern. En stor andel av Sveriges befolkning var sysselsatt inom jordbruket och bodde på landsbygden. Nu ser många av oss sällan en ko, men handlar mjölk, smör, ost och nötkött i affärer, där en betydande andel av maten kommer från andra länder. Vi har tillgång till ett stort utbud av olika livsmedel året runt.

Vår genomsnittliga mjölkkonsumtion är 0,6 kg per dag. Allt detta dricks inte som mjölk, utan äts även som filmjölk, smör, ost med mer. En stad med 150 000 invånare, t ex Uppsala, behöver produktionen från i runda tal 20 gårdar med 150 mjölkkor vardera.

Har vår relation till kor utvecklats positivt eller negativt? Om det diskuterar de lärda, inte minst på vårt universitet. Vi borde äta mindre kött och mjölkprodukter för att produktionen leder till stora utsläpp av växthusgaser, påpekar några. Andra hävdar att det är oetiskt att hålla djur för att mjölka dem och sedan avliva och äta upp dem. Ännu en grupp betonar att kor kan äta foder som vi inte kan äta och att de kan producera mat i våra nordliga miljöer, som inte tillåter kontinuerlig växtodling. Ett annat argument för kor är att de främjar en hög artdiversitet hos växter och djur på hagmarkerna där de betar. Debatter om detta och mycket mer pågår på SLU.

Jag önskar att fler fick uppleva lycka tillsammans med kor. Att se dem ligga fridfullt i gräset skänker mig ro. Grannarnas kor är gracila och rörliga om så behövs. Ibland bildar de en böljande flock likt de vilda buffelhjordar jag upplevde när jag forskade i Afrika. Besök gärna SLU:s  kosläpp på till exempel Lövsta och Röbäcksdalen så får ni se ystra kor! Tyvärr finns det mindre välmående tamkor på andra ställen i världen.

SLU:s husdjursagronomer och veterinärer har gjort och gör fortsatt stora insatser för kors och andra djurs välmående och våra ekologer arbetar med miljöeffekterna av djurhållningen. Det ger mig förhoppningar om att även framtidens människor kan få uppleva fördelar av vår symbios med kor.

Peter Högberg, rektor


Happiness is a cow called Lycka

Bild på kon Lycka.On a window sill in my office, there is a small bronze statue of a cow. A while ago, I wanted to move this statue. When I lifted it up, I could see that its base was split in two and that a small paper note had been tucked into it. It read like this:

This cow (number 9) was called Lycka (Happiness). She was born in 1896 at a farm in Jämtland County. During 7 years, she produced an average annual yield of 3,406 kg of milk with a fat content of 3.83% and 130 kg of butterfat. She was the mother of two prominent bulls, Lycke Rex and Lyngve Rex.

She most certainly had more calves, but only these two are mentioned on the note.

It seems Lycka’s milk production was noteworthy back then, over a hundred years ago. Today, there are Swedish farms where cows produce on average of 12,000 kg milk annually (and in the US, you will find the odd cow producing over 30,000 kg annually). A lot of other things have changed too. In Lycka’s days, the cow was critical for ensuring that the farming family had access to food during the long winters. A large share of the population in Sweden worked in farming and lived in the countryside. These days, many of us rarely see a cow but get our milk, butter, cheese and beef from supermarkets, where a lot of the food is imported from abroad. We have access to a large range of foods all year.

Our average milk consumption is 0.6 kg/day. All of this is not consumed as milk, but also as yoghurt, butter, cheese etc. A town with 150,000 inhabitants, such as Uppsala, consume the equivalent of milk produced at approximately 20 farms with 150 cows each.

Has our relation to cows changed for better or for worse? This is a subject for debate, not least at our own university. We should eat less meat and dairy products as producing them is a large source of greenhouse gas emissions, some say. Others claim that it is unethical to keep animals in order to milk them and then kill them and eat them. Others again emphasise that cows can eat feed not fit for humans, and that they can produce food in our northern climate where it is not possible to grow crops all year round. Another argument in the favour of cows is that they promote species diversity among plants and animals where they graze. SLU is the forum for debate on this issue and many more.

I wish more people could experience happiness together with cows. Seeing them resting peacefully in the grass makes me feel at peace. Our neighbour’s cows are gracile and flexible when needed, at other times they form a billowing horde like the wild hordes of buffalo I witnessed when doing research in Africa. Take the opportunity to visit SLU’s cow release events at for example Lövsta or Röbäcksdalen to see the frolicking cows! Unfortunately, there are cows less well off in other parts of the world.

The animal scientists and vets at SLU have done and continue to do considerable work for the wellbeing of cows and other animals, and our ecologists are taking on the environmental effects of animal husbandry. This instils me with hope that future generations will also be allowed to experience the benefits of our symbiosis with cows.

Peter Högberg, Vice-Chancellor

Nytt år och nytt i ledningen

Scroll down for an English version.

Julhelgen har gett möjligheter till vila och kontemplation. Jag hoppas att ni stärkta kan blicka framåt. Det nya året 2017 har precis öppnat sitt tidsfönster för våra möjligheter att förverkliga våra visioner. SLU:s forskning, utbildningar, fortlöpande miljöanalys och vår samverkan med omvärlden tar sats. Vi lever i en tid där vi blir alltmer medvetna om behovet av att balansera produktions- och miljömål. Ett varsamt brukande av våra naturresurser och en etiskt försvarbar djurhållning är viktiga vägar framåt, och SLU är särskilt lämpat att staka ut dessa vägar.

Strategin för 2017-2020 lyfter fram medarbetare och studenter som universitetets stora resurser. Vi gräver nu djupare i medarbetarundersökningen för att se vad vi kan lära, utveckla och göra bättre. Vi konkretiserar och intensifierar arbetet med jämställdhetsintegrering (http://blogg.slu.se/rektor/2016/09/29/vi-ska-bli-battre-pa-jamstalldhet/). Arbetet med grundutbildningarna fortsätter outtröttligt under prorektor Karin Holmgrens ledning. På samma sätt arbetar vice-rektorerna Erik Fahlbeck och Kevin Bishop engagerat vidare med sina domäner samverkan respektive fortlöpande miljöanalys.

Ett universitet som SLU har samhällets uppdrag att hämta information från hela världen. Vi har också uppdraget och ambitionen att bidra till global utveckling. Det är en lång tradition vid SLU, men som kan utvecklas ännu mer. För att ge de internationella frågorna mer kraft och fokus har jag rekryterat Ylva Hillbur som vice-rektor med ansvar för internationella relationer. Hon påbörjar sitt uppdrag 2017-02-23.

Ylva Hillbur är anställd vid SLU i Alnarp, där hon forskat som kemisk ekolog och varit prefekt. De senaste åren har hon varit tjänstledig för att arbeta som Deputy Director General för IITA (International Institute of Tropical Agriculture) i Ibadan Nigeria. IITA har forskningsstationer i 13 afrikanska länder och ingår i CGIAR (Consortium of International Agricultural Research Centers). Ylva Hillbur kommer med viktiga erfarenheter av internationellt forsknings- och utvecklingsarbete. Hon kommer att vara baserad i Alnarp, men ha världen som arbetsfält!

Peter Högberg, rektor


New year and a new addition to SLU’s management

Christmas has provided us with the opportunity to rest and contemplate. I hope that you all have charged your batteries and are ready to move forward. 2017 has just begun and has given us plenty of opportunities to make our visions come true. SLU’s research, degree programmes, environmental assessment and collaboration with the outside world begin again. We live in a time where we are becoming more aware of the need to balance production and environmental objectives. Careful use of our natural resources and ethical animal husbandry make up important paths, and SLU is very suited to create those paths.

The strategy for 2017­–2020 highlights our staff and students as the university’s great resources. We’re now digging deeper into the staff survey to see what we can learn, develop and improve. We’re concretising and intensifying the work on gender mainstreaming (http://blogg.slu.se/rektor/2016/09/29/vi-ska-bli-battre-pa-jamstalldhet/). Deputy Vice-Chancellor Karin Holmgren tirelessly continues to lead the work on our Bachelor’s and Master’s programmes. Pro Vice-Chancellors Erik Fahlbeck and Kevin Bishop are equally tirelessly working on developing their domains collaboration and environmental monitoring and assessment respectively.

A university like SLU is tasked by society with collecting information from across the globe. We also have the task and ambition to contribute to global development – a long-standing tradition at SLU, but something which can be developed further. To strengthen and focus our work on international issues, I have recruited Ylva Hillbur as pro vice-chancellor responsible for international relations. She takes up her post on 23 February.

Ylva Hillbur is employed at SLU in Alnarp where she has worked and researched as a chemical ecologist and also been head of department. For the past few years, she has been on leave of absence to work as Deputy Director-General for IITA (International Institute of Tropical Agriculture) in Ibadan, Nigeria. IITA have research stations in 13 African countries and is part of CGIAR (Consortium of International Agricultural Research Centers). Ylva Hillbur has important experience in international research and development work. She will be based in Alnarp, but her work will span the whole world.

Peter Högberg, Vice-Chancellor

Kommentarer till forskningspropositionen

Scroll down for an English version.

Måndagen den 28 november kom regeringens forskningsproposition. Jag hade möjlighet att samma kväll höra den presenteras av utbildningsminister Helene Hellmark Knutsson vid ett möte på Ingenjörsvetenskapsakademin i Stockholm.

En forskningsproposition kan innebära förändringar av och tillägg till de uppdrag man tidigare har gett universitet, högskolor, andra forskningsutförare och forskningsråd. Propositionen är generell och beskriver inte lärosäte för lärosäte, med några få undantag. Propositionen inleds med målbeskrivningen:

”Målet för forskningspolitiken är att Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation, där högkvalitativ forskning, högre utbildning och innovation leder till samhällets utveckling och välfärd, näringslivets konkurrenskraft och svarar upp mot de samhällsutmaningar vi står inför, både i Sverige och globalt.”

SLU:s verksamhetsidé och vision är väl i linje med målbeskrivningen. Men vad kan man mer konkret utläsa av propositionen? Den innehåller en hel del smått, som närmast kan ses som politiska markeringar snarare än något av reell betydelse. Sådant kan vi lämna därhän här. Jag vill hellre kommentera det som är av större vikt.

För att återkoppla till målbeskrivningen, så nämns utmaningar såsom klimatförändringar, men också de långsiktiga förutsättningarna för människors hälsa och miljötillståndet i stort. I vissa fall är det uppenbart SLU-frågor, t ex att arbeta mot antibiotikaresistens, som ju är ett viktigt tema i vår forskning och undervisning om djurhälsa, men ibland är det kanske inte lika uppenbart för omvärlden vad SLU kan bidra med. Dessvärre kan nog propositionstexten om antibiotikaresistens fungera som exempel på just detta. Det är därför viktigt för oss att bättre beskriva vad vi gör och särskilt betydelsen av det i relation till de skrivningar som återfinns i propositionen och i andra liknande sammanhang.

Det s k basanslaget för forskning till universiteten ska ökas, men det kommer att ske först 2018. Forskningspropositionen ger således mer basanslag till lärosätena, men också mer till forskningsråden. Vi kommer därmed fortsatt att behöva hantera det stora långsiktiga inflytandet från råden över vilka som anställs hos oss. Propositionen föreslår förbättrade villkor för doktorander och nydisputerade. Det är bra, men de verkliga flaskhalsarna kommer senare i karriären för forskare/lärare och det missar man. Vi på SLU ser över vårt finansieringssystem och planerar för någon form av karriärbidrag för personer i intervallet 6-20 år efter disputation.

Man vill se en jämställd högskola och pekar där på den stora dominansen av män bland professorerna (74 % nationellt, något mindre vid SLU). Man säger uttryckligt att otryggheten i karriärvägarna kan missgynna kvinnor. Kvantitativa mål vid nyrekryteringar lyfts fram som medel att uppnå jämställdhet, men också att lärosätena kan använda anslagen mer aktivt för att öka andelen kvinnor.

Vidare trycker man i propositionen på betydelsen av samverkan. Man erkänner den stora betydelsen av fri grundforskning, men skriver mycket om vikten av att vi också har framstående tillämpningsnära forskning, så att forskningens nya landvinningar kommer samhället till nytta (Se tidigare blogginlägg Vi behöver både grundläggande och tillämpningsnära forskning, och att de samverkar!). Man avser därför att sjösätta en ny modell för fördelning av medel till lärosätena efter prestation, där de tidigare indikatorerna antal publicerade artiklar, antal citeringar och erhållna medel i konkurrens kompletteras med indikatorer för samverkan. Samverkan ska tillmätas lika stor vikt som forskningskvalitet enligt förslaget. Samverkan kan vara svårare att mäta, men Vinnovas tidigare utlysningar har visat att SLU står sig väl i jämförelser med andra svenska universitet.

Bland de strategiska innovationsområden, som man lyfter fram, finns cirkulär och biobaserad ekonomi, och där är SLU det enda universitetet som nämns:

”Satsningen genomförs via strategiska innovationsområden i samarbete mellan Formas, Vinnova och Energimyndigheten. En effektiv satsning på cirkulär och biobaserad ekonomi förutsätter samarbete mellan forskningsfinansiärerna och berörda forskningsutförare, myndigheter och aktörer som t ex Sveriges lantbruksuniversitet, Jordbruksverket, Skogs-styrelsen, Naturvårdsverket, Konsumentverket, Kemikalieinspektionen, Tillväxtverket och aktörer med regionalt utvecklingsansvar liksom ett nära samarbete med näringslivet, branschorganisationer samt enskilda företag.”

Detta måste tolkas som att vi måste samverka med en lång rad andra aktörer för att få tillgång till satsningen, men visst är det bra att vara särskilt utpekade!

Summa summarum, så innebär forskningspropositionen inget omvälvande. Det finns en del positiva förslag och mindre tillskott inom räckhåll, men det är också tydligt att det viktigaste för oss är att klokt och aktivt använda de betydande resurser vi redan får. Jag är framför allt mycket glad över att vi inte delar verklighet med kollegorna i t ex Danmark och Finland, som upplever nedskärningar i storleksordningen tiotals procent.

Peter Högberg


The 2016 research bill

The Government’s research bill was presented on Monday 28 November, and I had the opportunity to attend a presentation given by Minister for Higher Education and Research Helene Hellmark Knutsson at a meeting hosted by the Royal Swedish Academy of Engineering Sciences in Stockholm.

A research bill may involve changes to the tasks previously assigned to universities, university colleges, other research institutes and research councils. The bill is a general one and does not, with a few exceptions, give instructions for individual HEIs. The bill starts with the objective:

The goal for the research policy is for Sweden to be one of the world’s foremost research and innovation countries and a leading knowledge nation, where high quality research, higher education and innovation lead to society’s development and welfare, the business sector’s competitiveness and respond to the societal challenges we face, both in Sweden and around the world.

This is well in line with SLU’s mission and vision. But what else can you gather from the bill? There are quite a few details, but they are political signals rather than anything of actual importance. I prefer to comment on the more important aspects.

To feed back to the objective, challenges such as climate change are mentioned, but also the conditions needed long-term for human health and the state of the environment in general. In some cases these are obvious SLU issues, such as counteracting antibiotic resistance, an important theme in our research and teaching on animal health. In other cases, it may not be as obvious to the outside world how SLU can contribute. Unfortunately, the part of the bill on antibiotic resistance is an example of this. It’s important that we get better at describing what we do, in particular how our work relates to the wording of the bill and similar contexts.

The so-called basic appropriation for research will increase, but not until 2018. The research bill means increased funding to the universities, but also the research councils. This means we’ll have to continue to manage the long-term influence these councils have when it comes to the staff we recruit. The bill proposes improved conditions for doctoral students and new doctors. This is welcome but the real bottlenecks appear in the later stages of the academic career, and this is not addressed in the bill. At SLU, we are currently reviewing our financing system and are planning some kind of career support grant for those who took their doctorate 6–20 years ago.

The bill wants gender-balanced HEIs, and points to the dominance by men among professors (74% nationally, somewhat less at SLU). It is expressively stated that insecure career paths may disadvantage women. Quantitative recruitment targets are mentioned as a way of achieving gender balance, another suggestion is that the universities use their means more actively to increase the share of women.

Collaboration is another key word in the bill. The importance of free basic research is recognised, but a lot is also said about the importance of excellent application-oriented research in order for new research findings to benefit society (Link to previous blog post Basic and application-oriented research: we need them both, and we need them to interact). There are plans to launch a new model for appropriations with performance-based funding, where the existing indicators based on the number of articles published, the number of citations and grants awarded in competition will be complemented by indicators for collaboration. According to the bill, equal weight will be attached to collaboration and the quality of research. Collaboration is harder to measure, but previous Vinnova calls have shown SLU to hold its own ground in comparison with other Swedish universities.

Among the strategic innovation areas highlighted in the bill we find a circular and biobased economy, and here SLU is the only university to get a mention:

”This is done through strategic innovation areas in cooperation with the Swedish Research Council, Vinnova and the Swedish Energy Agency. Efficient investment in a circular and biobased economy presupposes cooperation between research funders and researchers, authorities and stakeholders such as the Swedish University of Agricultural Sciences, the Swedish Board of Agriculture, the Swedish Forest Agency, the Swedish Environmental Protection Agency, the Swedish Consumer Agency, the Swedish Chemicals Agency, the Swedish Agency for Economical and Regional Growth and actors with a regional responsibility for development, in addition to close cooperation with business and trade, trade associations and individual companies.”

This must be interpreted as a need for us to collaborate with a number of other actors to be part of this, but to get a special mention is in itself a good thing!

All in all, the research bill is not revolutionary in any way. There are positive proposals and small additional contributions to be had, but it is also clear that we must use the considerable resources we are already getting in a wise and active way. Above all, I’m very happy that we don’t share the fate of our colleagues in e.g. Denmark and Finland, who have seen cuts in double figures.

Peter Högberg

Skilda världar – om vår roll när vetenskapen sätts på prov

Scroll down for an English version

Vi lever i en värld, men människor upplever den på olika sätt. Trots en ökande tillgång på information finns det inget som tyder på att skillnaderna mellan människors världsbilder håller på att minska. Det förekommer återkommande belägg för att starkt kontrasterande världsbilder utvecklas och består i de modernaste av samhällen. Sannolikt förstärks denna tendens av att allt fler hämtar alltmer av sin information från nätet, där det idag finns ”nyhetsförmedlare” med mycket olika avsikter och målsättningar.

För oss på SLU är pluralismen fundamentalt viktig, men också respekten för fakta. I en ideal värld odlas pluralism i sökandet efter ny kunskap, samtidigt som alla successivt tillägnar sig en allt bredare bas av allmänt accepterad kunskap. Men i den reella världen ser vi exempel på att man använder sin demokratiska rätt att uttrycka misstro till det som många forskare anser vara fakta.

Ingen, inklusive forskare, kan betraktas som helt objektiv. Vi har familjeband, ekonomiska, religiösa, politiska och andra ideologiska värderingar, som påverkar oss. Men vi forskare har uppdraget att kritiskt testa även de utsagor som kan beröra vår egen världsbild. Vi måste göra detta ännu mer förutsättningslöst, transparent och pedagogiskt än tidigare. Kollektivt bär vi ansvaret för att allmänheten tilltror oss förmågan att vara så objektiva som det bara går.

Jag menar att den så kallade faktaresistensen kräver betydligt mer än att vi repeterar samma sak. Vi måste vara mer självkritiska och ödmjuka inför vårt uppdrag och inför dem, som misstror oss. Beläggs  vi med felaktiga argument i en kontroversiell fråga, kan detta följa med som ett motargument under mycket lång tid och dessutom sänka förtroendet för forskarkåren som helhet.

Universiteten måste kliva fram som en starkare, mer oberoende och mer ansvarsfull positiv kraft än vad vi gör idag. Det kräver att vi ifrågasätter våra egna hypoteser i experiment, med den tydliga ansatsen och kraften att falsifiera dem, och att vi formulerar våra slutsatser utifrån att de ska kunna förstås även av de som kan tänkas misstro dem.

För oss på SLU är detta extra viktigt, eftersom vi arbetar med viktiga överlevnadsfrågor och inte minst med många politiskt kontroversiella frågor. Jag har stora förhoppningar att de fyra nya framtidsplattformarna (SLU Framtidens skog, SLU Framtidens mat, SLU Framtidens stad och SLU Framtidens djur och hälsa) blir arenor för en skärpt, sansad och respektfull diskussion om vad våra vetenskaper lär oss och hur resultaten kan kommuniceras med vår omvärld.

Peter Högberg


Worlds apart – our role when science is put to the test

We all live in the same world, but our conception of it is different. Despite ever increasing access to information, there is nothing to suggest that these differences are shrinking. On the contrary, we regularly see proof that strongly contrasting views of the world develop and remain strong even in the most modern communities. This tendency is likely strengthened by the fact that so many people these days get more and more of their information from the web, where you can find ‘news sites’ with very different agendas and objectives.

To us at SLU, pluralism is of fundamental importance, but so is the respect for facts. In an ideal world, pluralism is nurtured in the search for new knowledge, while at the same time we all successively gain a broader base of generally accepted knowledge. Instead, in the real world we see how people use their democratic rights to question what many scientists consider to be facts.

Nobody, scientists included, is completely objective. We are all affected by family ties, financial, religious, political and other ideological values. But as scientists, it is our task to test critically also those statements that may affect our own view of the world. We need to do this in a manner that is even more unprejudiced, transparent and pedagogical than before. We have a collective responsibility to make the public trust us to be as objective as we possibly can be.

I believe that this resistance to facts demands more than just repeating the same thing. We must become more self-critical and humble when faced with our mission and those who distrust us. If we are found to use faulty arguments in a controversial issue, this can be used as a counter-argument for a long time to come and contribute to diminishing the public’s confidence in scientists in general.

Universities need to come forward as a stronger, independent and more responsible positive force than is the case today. This means we need to question our own hypotheses in experiments, with the clear intent of refuting them, and we need to formulate our conclusions in a way that makes it possible to understand them, even for those who are likely to want to question them.

This is of utmost importance to us at SLU as our work is about important questions of survival, and not least many issues that are politically controversial. I have great hopes in our four new future platforms (SLU Future Forests, SLU Future Food, SLU Urban Future and SLU Future Animals and Health) and hope they can become the forum for a sharp, sensible and respectful discussion about what our sciences teach us, and how our findings can be communicated to the surrounding world.

Peter Högberg