Nobelpris…

Publicerat den

In English below

Något som jag, liksom andra forskare, alltid är nyfiken på är naturligtvis om årets Nobelpris berör något jag arbetat med, känner till eller har ansvar för. Jag har också ofta funderat över bristen på jämställdhet bland de naturvetenskapliga Nobelprisen. Är det faktiskt brist på kvinnor som förgrundsfigurer vid nya upptäckter? Och i så fall varför? Är kvinnor inte del av upptäckterna eller synliggörs de inte? Eller kommer det lösa sig på sikt? Under min tid på universitet har jag träffat många kvinnliga forskarkollegor som varit briljanta, nytänkande, noggranna och hårt arbetande.

Så förra årets moll av att se 9! manliga pristagare byttes snabbt i dur när jag läste att pristagarna till Nobelpriset i kemi var Emmanuelle Charpentier och Jennifer A. Doudna. Och extra roligt att priset berör det ämne som var det allra första jag läste in mig på inför Almedalen 2019; gensaxen CrispR/Cas9. Ännu roligare är det att Emmanuelle Charpentier dessutom var verksam i Sverige, vid Umeå universitet, vid upptäckten.

Det finns också flera hos oss som arbetar med gensaxen som med hög precision kan förändra arvsmassan i djur, växter och mikroorganismer. Det finns självklart etiska aspekter med en så kraftfull teknik, men också en stor potential för genomslag i växtforskning, växtförädling och i studier av geners funktion hos träd.  I Almedalen 2019 hette SLU:s seminarium GMO hjärta EKO = SANT? (1) och jag lärde mig mycket av den dialogen. Redan 2016 presenterades faktiskt Sveriges första ”CRISPR-Cas9-gröda” – en specialpotatis för stärkelseindustrin.

När fredspriset sedan går till FN:s livsmedelsprogram, WFP, som arbetar hårt mot Agenda2030-målet ”No hunger”, så blev dagen ännu ljusare. För det är ett arbete som är globalt avgörande, och under min tid på SLU har jag förstått mer och mer av komplexiteten i vad som krävs för att målet ska nås. Det finns också många på SLU som arbetar med att ta fram den kunskap som behövs för att trygga tillgången till livsmedel.

All denna nya kunskap kan göra stor nytta i arbetet med att nå Agenda 2030-målen. Det är uppenbart för mig hur samhällskunskap och naturvetenskap tillsammans behöver kroka arm för att vi ska nå en hållbar framtid. Och att dessa två pris påminner om att det arbete våra medarbetare gör på SLU är samhällsrelevant såväl som i forskningsfronten. Så även om alla Nobelpris är av stor vikt och roliga att läsa om så grattis, speciellt till pristagarna inom kemi och fredspriset då de berör SLU:s verksamhetsområden. Till Umeå universitet såklart men framför allt grattis till samhället. Det här är prisad verksamhet som är viktigt på riktigt.

(1) Seminariet i Almedalen finns inspelat i podcasten Shaping our food – om växtförädling och djuravel. https://shapingourfood.libsyn.com/15-gmo-hjrta-eko-lika-med-sant. Endast på svenska.

——————————————————————

The Nobel Prize…

Just like other researchers, I am always curious to see if the year’s Nobel Prizes are in any way related to something I have worked with, that I am familiar with, or have responsibility for. And I’ve often reflected on the lack of gender equality amongst Nobel Prize winners in the natural sciences. Are there simply fewer women at the forefront of new discoveries? If so, why? Are women just not involved in making these discoveries, or are they overlooked? Will this change over time? Throughout my academic career, I have met many outstanding, innovative, meticulous and dedicated researcher colleagues who happened to be women.

So imagine my delight when I found out that this year’s Nobel Prize in Chemistry has been awarded to Emmanuelle Charpentier and Jennifer A. Doudna – quite the change from last year’s nine (!) male prize winners. Even more exciting is that this year’s prize recognises a subject that is one of the very first I read up on before Almedalen Week 2019 – the CrispR/Cas9 genetic scissors. What’s more, Emmanuelle Charpentier was active at Sweden’s Umeå University when the discovery was made.

Many of us at SLU work with these genetic scissors that enable us to change the DNA of animals, plants and microorganisms with incredible precision. Naturally, such powerful technology raises ethical questions, but it also has great potential for breakthroughs in plant research and breeding, and in studies of the functional genetic studies of trees. . SLU’s seminar for the 2019 Almedalen Week addressed genetically modified organisms, and I learnt a lot from the discussions. Back in 2016, Sweden presented its first “CRISPR-Cas9-crop” – a special potato designed for the starch industry.

Another highlight was seeing the Peace Prize go to the UN’s World Food Programme that works hard towards the “Zero Hunger” goal of Agenda 2030. This goal is of global importance, and since joining SLU I have developed a greater understanding of the complexity involved in achieving it. Many people at SLU are working towards creating the knowledge necessary for securing access to food.

All this new knowledge can make an enormous difference in the work towards achieving the Agenda 2030 goals. I can see clearly how the social sciences and natural sciences need to work side by side in the quest for a sustainable future. These prize winners highlight how the work we do at SLU is relevant to both society and research. Even though all Nobel Prizes are major achievements and are exciting to learn about, I must especially congratulate this year’s Nobel Chemistry and Peace Prize winners, as their work has a direct link to SLU’s operations and activities; congratulations Umeå University, but most of all, congratulations to society. These are prized activities that really will make a difference.

Att se fram mot hösten 2020

Publicerat den

In English below

När jag var student såg jag alltid fram mot hösten; det krispiga i luften, att köpa nya kollegieblock och stift, att investera i nya tesorter för långa kvällar över studielitteratur och osäkerheten låg främst i hur svårbegripliga höstens kurser skulle vara. Även i år känner jag denna förväntan, trots att osäkerheten är större än vad vi är vana vid. För jag har sett under våren att det går bra, att det inte blir som vi tänkt men att det finns gott om bra lösningar, bra chefer och medarbetare som tar ansvar och peppar och lugnar varandra.

Viktigt är att både anställda och studenter känner sig trygga och det är allas ansvar att få det att fungera. Men visst finns det något i uttrycket att ”allas ansvar blir ofta ingens ansvar”. Så det blir viktigare än någonsin att vi motar ”nånannanismen” i grind och hjälps åt att hålla avstånd, tvätta händerna och inte gå till universitetet med symptom. Det kan vara att vänligt påminna i fikarummet eller i klassrummet när studenterna samlas runt en uppgift eller att välja att ge digital undervisning om man ser att det inte fungerar tillräckligt säkert. Ja, just nu har jag själv arbetat hemifrån två veckor med milda symptom som jag kanske förr ignorerat. Testet var negativt men jag vill inte riskera smitta någon.

Vi har beslutat att SLU ska följa FHM:s rekommendationer om hemarbete. Men vad står det där? Och hur ska vi tolka det?:

 ”I många verksamheter måste man befinna sig på sin arbetsplats. För att färdas så säkert som möjligt är det viktigt att undvika trängsel under resan till arbetsplatsen. FHM rekommenderar därför att så många som möjligt även under hösten arbetar hemifrån.”

Vi har stor variation i verksamhet och har därför sagt att närmsta chef behöver avgöra vilka funktioner som måste befinna sig på plats – alla dagar eller någon dag i veckan. SLU:s geografiska spridning innebär stora skillnader i kollektivtrafiken mellan olika orter vilket även det gör att vi tror det är klokast att ta lokalt beslut – om majoriteten kör bil eller cyklar till jobbet och det inte är trängsel på arbetsplatsen finns inte anledning att alla jobbar hemifrån. Men det är chefen som har ansvaret och beslutet:

”Liksom tidigare gäller att arbete hemifrån ska väljas i samförstånd med arbetsgivaren så att inte verksamheten drabbas av negativa effekter. För arbetsgivaren är det viktigt att arbete hemifrån genomförs med arbetsmiljöaspekter i åtanke.[1]

Fler och fler rapporterar om en mental trötthet kopplat till att arbeta på distans. Många längtar tillbaka till jobbet, till tre-fikat, de akademiska samtalen och till att samarbeta med kollegorna.

Och vi inte bara längtar efter det, vi vet att samarbete ger framgång akademiskt. Jag vet att flera har jobbat tillsammans över institutionsgränser och för högvarv de senaste veckorna för att skicka in stora ansökningar – så jag håller tummarna. När några lyckas så kan vi alla gratulera oss. För varje liten framgång ger ett bidrag till att vi fortsätter vara ett universitet i världstoppen med högkvalitativ miljöanalys, och att utvecklas ännu mer. Och samarbete i en arbetsmiljö som möjliggör att vi kan bidra utifrån våra olika roller ger inte bara bättre utbildning och vetenskap, vi trivs ofta bättre då. Något som är nog så eftersträvansvärt.

[1] https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/skydda-dig-och-andra/arbete-hemma-i-host/

——————————————————

Looking forward to autumn 2020

As a student, I always looked forward to autumn; the crisp air, buying new notebooks and pens, investing in new tea flavours for the long evenings poring over course literature, the only uncertainty being how difficult your new courses would be. This year, too, I have this sense of expectation, despite the fact that there’s more uncertainty than we’re used to. Because this spring, I’ve seen that we can handle this, things won’t go as planned but there are plenty of good solutions, good managers and colleagues who take responsibility and support and reassure each other.

It’s important that students and staff feel safe, and we’re all responsible for making that happen. But, what’s the responsibility of everyone often becomes the responsibility of no-one. This is something we need to nip in the bud, and we must all contribute to keeping our distance, washing our hands and not coming to campus if we have symptoms. Remind those around you, in a kind way, be it at the coffee table or in the classroom where students gather around a task. If you find it difficult to ensure safe behaviour in the classroom, opt for online teaching. I’ve myself been working from home for two weeks as I had mild symptoms, the kind I would’ve ignored before the pandemic. I tested negative but didn’t want to risk passing something on to anyone.

SLU has decided to follow the guidelines of the Public Health Agency when it comes to working from home. These guidelines say that as some people don’t have the option of working from home, they must be able to travel to and from work safely, avoiding crowded public transport. This is why the agency recommends that those who can work from home continue to do so this autumn.

As our operations span a wide range of activities, we have decided that each line manager will need to decide who can work from home and who needs to be present, every day or a day or two every week. Our geographical distribution also means considerable differences in public transport, and this is another reason why we think making decisions locally is the best option – if the majority travel to work by car or bike, and there is no risk of crowding at the place of work, there is no reason for everyone to be working from home. But this is up to line managers to decide and take responsibility for.

The Public Health Agency guidelines state that as before, working from home should be agreed with the employer to ensure that there is no negative impact on operations. The employer also needs to keep aspects related to the work environment in mind when deciding on distance work.

There’s an increasing number of reports of mental fatigue related to distance work. A lot of us are longing to get back to work, the afternoon coffee break, the academic conversations, and cooperating with colleagues.

And not only do we need this, we know that cooperation breeds academic success. I know there has been intense inter-department cooperation these last few weeks to prepare substantial applications, so I’m keeping my fingers crossed. When some of us succeed, that is something we all can rejoice at. Every small success contributes to SLU remaining a top-level university with high-quality environmental assessment, and it helps us improve even further. Cooperating in a working environment that allows us to contribute in our different roles not only produces better education and better science, it also makes us more content. And that in itself is something worth striving for.

[1] https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/skydda-dig-och-andra/arbete-hemma-i-host/


En vicerektor tackar för sig

Publicerat den

In English below

Det har varit uppmuntrande att se rektors engagemang för miljöanalys under hennes första år på SLU. Jag har inga tvivel om att SLU:s unika verksamhetsgren kommer att märkas och utvecklas på många spännande sätt. En del av detta är rektors beslut att sammanföra miljöanalys och samverkan under en vicerektor. Det är ett klokt drag som kan fördjupa integreringen av miljöanalys i SLU och samtidigt stärka kontakten med samhället. Rekryteringen av Anna Lundhagen som vicerektor för de sammanslagna verksamheterna bådar också mycket gott för framtiden. Annas ledarskap som prefekt på Institutionen för ekologi är en erkänd förebild. Ekologi är dessutom ett centralt område för miljöanalys.

Den 31 augusti 2020 är det dags att tacka för mig i rollen som vicerektor. Det har varit ett lustfyllt uppdrag att under fyra och ett halvt år verka för SLU och SLU:s uppdrag att bedriva miljöanalys. Rådet för fortlöpande miljöanalys, med representanter från fakulteter och studenter, samt adjungerade prefekter/motsvarande, har varit ett spännande och konstruktivt forum för utbyte av idéer från SLU:s alla hörn som bidragit till genomtänkta underlag om miljöanalysen till rektor och rektors ledningsråd. Medarbetare inom miljödata-, gis- och kommunikationsstöd har varit både proffsiga och positiva att arbeta med. Jag vill rikta ett särskilt tack till Ann-Sofie Morén och Göran Adelsköld (nyligen pensionerad) som har hållit ordning i den komplexa verksamhet som miljöanalys är. Men det bästa har varit det dagliga samarbetet med verksamheten – vi har så många duktiga medarbetare inom SLU och samarbetspartners utanför SLU.

De senaste månadernas arbete med att välja ut SLU:s första kull av seniora miljöanalysspecialister har varit ett sätt för mig att knyta ihop säcken. Denna nya kompetensnivå stakar ut olika dimensioner av excellens inom SLU:s miljöanalys. Nu, när tydliga kriterier för excellens är satta, är förutsättningarna för att styra miljöanalys mot excellens ännu bättre.

Den ”docent i miljöanalys” som seniora miljöanalysspecialister representerar är bara en av många framgångar för miljöanalys under de senaste åren. Ytterligare några höjdpunkter från min tid som vicerektor är leverans av efterfrågade och aktuella beslutsunderlag om klimat, biodiversitet, fiske, skog och jordbruk, införande av miljöanalystitlar, ständig förbättring av miljödatas kvalitet och tillgänglighet, det omfattande arbetet med regeringens miljöövervakningsutredning, samt framgångar för framtidens miljöanalysmetoder i genomik, fjärranalys, medborgarforskning och big data.

Dialogen med de myndigheter som förlitar sig på beslutsstöd från SLU har också gått framåt och konkretiserats i nya eller förnyade samverkansavtal. Och en mycket kompetent kader av miljöanalysprogramkoordinatorer håller kontakterna igång både med samhället och inom SLU.

Bland framgångarna vill jag även framhäva hur SLU hanterade minskningen av ”utvecklingsresurser” från Jordbruksverkets landsbygdsprogram från 20 miljoner kronor år 2016 till noll kronor år 2018. Det var tråkigt, men de tio åren (2006-2016) med 20-40 miljoner kronor för utvecklingsarbete bidrog starkt till att miljöanalysen har förvandlats från en verksamhetsgren för sig själv till en integrerad del av SLU. De strukturer som byggdes upp under dessa år, många under Göran Ståhls tid som vicerektor, och människorna som befolkar dem, har hanterat nedskärningarna i gott samförstånd och med en bibehållen anda av samarbete för hela SLU:s bästa.

Motivationen för mig under mina år som vicerektor har varit att jobba för en fantastisk del av ett fantastiskt universitet – SLU:s miljöanalys. Den kraftfulla kombinationen av våra kunniga experter och omfattande miljödata är en tillgång för arbetet med samhällets stora utmaningar genom Agenda 2030. Jag är glad att nu ha möjligheten att arbeta vidare i min vanliga roll som professor i miljöanalys, berikad av flera års intensivt samarbete med många duktiga kollegor i rollen som vicerektor på ett universitet i världsklass.

Kevin Bishop, avgående vicerektor med ansvar för fortlöpande miljöanalys

A Pro Vice-Chancellor says thanks

It has been very encouraging to see the Vice-Chancellor’s commitment to environmental monitoring and assessment (EMA) during her first year at SLU. I have no doubt that this responsibility for supporting society with expertise and data that is so unique for our university will develop in exciting ways during the coming years. A key part of that development is already underway with the Vice-Chancellor’s decision to give one Pro Vice-Chancellor the responsibility for both EMA and other forms collaboration with society (“samverkan”). It is a wise move that can deepen the integration of EMA into SLU and at the same time strengthen SLUs interaction with society. The recruitment of Anna Lundhagen as the Pro Vice-Chancellor for this merged set of responsibilities also bodes well for the future. Anna has been recognized for her exemplary leadership while serving as the head of the Department of Ecology. That department’s work is also a central area for EMA.

On 31 August 2020, it is time to step back from my role of Pro-Vice-Chancellor and into “ordinary” life as a professor. It has been an extremely rewarding assignment to promote EMA, and more generally SLU for the past four and a half years. The EMA Council (“Rådet för fortlöpande miljöanalys”), with representatives from faculties and students, has been an exciting and constructive forum for exchanging ideas from all corners of SLU in order to provide SLU’s leadership with guidance regarding EMA. I have also enjoyed the highly professional and positive support from colleagues working with environmental data support, GIS support and communication. I would like to extend a special thank you to Ann-Sofie Morén and Göran Adelsköld (recently retired) who have kept much-needed order in the complex phenomenon that EMA is. But the best thing for me during these years has been the daily collaboration with so many talented colleagues both within SLU and among our partners outside SLU.

The work of recent months to select SLU’s first group of senior environmental assessment specialists has been a particularly satisfactory way to round off my time as Pro Vice-Chancellor. This new “competence level” (which was created in 2018 for those working primarily with EMA as a more appropriate alternative to the Docent and Excellent teacher competence levels) outlines various dimensions of excellence in SLU’s EMA. Now that clear criteria for excellence in EMA have been set, the possibilities for encouraging excellence in this area throughout SLU are even better.

The new competence level tailor made for EMA is just one of many successes for EMA in recent years. Timely delivery to evidence-based decision-support to government agencies regarding climate, biodiversity, fisheries, forestry and agriculture, the continual improvement of environmental data quality and availability, the introduction of job titles at SLU appropriate for those working mostly with EMA, the extensive work with the government’s major review of environmental monitoring, and the creation of innovative new environmental assessment methods in genomics, remote sensing and citizen research are some more highlights from my time as Pro Vice-Chancellor.

The dialogue with the authorities that rely heavily on SLU for decision support has also progressed and been concretized in new or renewed collaboration agreements. And a very competent cadre of EMA program coordinators keeps the communication going between the scientific expertise within SLU and those outside SLU who are in need of support from that expertise.

Among the successes, I also want to highlight how SLU handled the loss of ”EMA development resources” from the Swedish Board of Agriculture’s rural program, which went from 20 million SEK in 2016 to zero SEK in 2018. It was sad, but the ten years (2006-2016) with 20-40 million SEK annually for developing EMA at SLU contributed greatly to transforming EMA from a largely isolated branch of activity into an integral part of SLU. The structures that were built up during these years, many during Göran Ståhl’s time as Pro Vice-Chancellor, and the people who make those structures work, have handled the financial cutbacks constructively while maintaining a positive, cooperative spirit that has kept what is best for SLU as a whole in focus.

The motivation for me during my years as vice-rector has been to work for a fantastic part of a fantastic university – SLU’s environmental monitoring and assessment. The powerful combination of our knowledgeable experts and extensive environmental data is an invaluable asset for working with society’s grand challenges as formulated in Agenda 2030. I am pleased to now have the opportunity to get back to working full-time again in my regular role as professor of environmental assessment, after this period as Pro Vice-Chancellor at a world-class university that has been enriched by years of intensive collaboration with many talented colleagues.

Kevin Bishop, outgoing Pro Vice-Chancellor responsible for environmental monitoring and assessment