Kategori: Okategoriserade

Veckan före påsk hade vi besök av vår nye landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och statssekreterare Elisabeth Backteman. Anledningen var förstås att de vill få mer kunskap om sin största myndighet, tillika universitet.

Under förmiddagen besökte ministern BioCentrum, UDS och VHC. Under besöket fick han också träffa dekanerna och få information om fakulteterna. SLU:s samlade studentkårer, Sluss, hade dessutom en egen halvtimme med ministern. Under eftermiddagen besökte statsrådet Lövsta, forskningscentrum för lantbrukets djur.

Det är första gången som landsbygdsministern besöker Campus Ultuna och Lövsta. Tidigare har han varit på SLU Alnarp och deltagit i invigningen av SLU-stödda  Vegafish, en  räkodlingsanläggning i Uppsala. Tanken var att han skulle ha besökt Ultuna redan efter valet i höstas, men på grund av regeringskrisen blev besöket uppskjutet.

Jag noterade att de hade massor av frågor och ett stort intresse av vår verksamhet.

Vi kan alltså hoppas på en fortsatt bra kontakt med landets nya politiska ledning och landsbygdsministern!

Samma vecka gick vårens prefektmöte av stapeln på Ultuna. Det var en i princip mangrann uppslutning från norr och söder och vi fick bl. a tillfälle att höra prefekternas syn på den svåra frågan om finansiering av högre tjänster. Hur ska vi använda basanslaget, vilka högre tjänster ska finansieras – förutom rekryterade professorer? Styrelsen har gett mig i uppdrag att föreslå en modell för finansiering av högre akademiska tjänster till strategimötet i juni, och arbetet pågår nu med att kartlägga konsekvenserna av ett par olika modeller. Det är en grannlaga uppgift, men det är samtidigt viktigt att kunna erbjuda karriärvägar till de bästa forskarna och lärarna. Och i sammanhanget får man heller inte glömma de yngre forskarna. Det är kanske inte så förvånande att åsikterna bland prefekterna gick isär!

Veckan avslutades med SUHF:s förbundsförsamling i Falun, där samtliga landets rektorer enades om ett manifest för ett uthålligt och styr- och resursfördelningssystem. Det handlar framförallt om att ge lärosätena en anslagsfördelningsmodell som möjliggör långsiktighet och mångfald. Man vill helt enkelt kunna använda sina resurser som ett samlat anslag. Det är något som SLU i princip redan har, men då vi samtidigt har ett forskningsuppdrag i regleringsbrevet är vi ändå bakbundna när det gäller att själva bestämma över anslaget.

Lisa Sennerby Forsse

Rektor

 

Docent Andreas Bergh (LU) skrev i slutet av januari en intressant artikel i SvD om människors mycket begränsade förmåga att ändra åsikt när faktabaserade argument inte överensstämmer med de egna värderingarna: ”För alla som tror på idén om ett rationellt samtal där sakliga argument ställs mot varandra och de felaktiga argumenten avslöjas är det en nedslående tanke att sakliga argument sällan får någon att ändra åsikt. Samtidigt blir det lättare att förstå och fördra mycket av vad som förekommer i den offentliga debatten, där deltagarna utmanar andras åsikter mycket oftare än de utmanar sina egna”.

Den senaste tiden har vi sett en mycket livlig debatt – i ett för SLU ständigt återkommande ämne – om fördelar och nackdelar med konventionellt och ekologiskt lantbruk. Användning av genteknik inom växtförädlingen har också varit aktuell, liksom hållbarheten hos olika former av skogsavverkningsmetoder. Omvärlden förvånas ofta över att ett universitet kan hysa så helt motstridiga uppfattningar och över att vetenskapligt skolade personer kan komma till så vitt skilda slutsatser. En möjlig anledning till den interna splittringen om lantbruket är att SLU ju faktiskt har ett uppdrag från staten att både bedriva forsknings-verksamhet och att informera om ekologisk produktion och konsumtion (EPOK). Ekologisk produktion ålägger sig vissa tekniska begränsningar, t ex att avstå från användning av mineralgödsel, kemiska bekämpningsmedel och GMO, för att utifrån sina värderingar åstadkomma en livsmedelsproduktion med minskad miljöpåverkan.

SLU:s mer generella uppdrag – utryckt i vår verksamhetsidé – är att utveckla kunskapen om de biologiska naturresurserna och om människans hållbara nyttjande och förvaltande av dessa. Att utveckla kunskapen om mer hållbara produktionssystem även inom det ekologiska jordbruket passar alltså väl med vår verksamhetsidé – men de nämnda tekniska begränsningarna ställer till problem för ett mer förutsättningslöst, vetenskapligt arbetssätt. Det kan ju råka vara så att det är inom något av dessa områden som man kan finna de nya vetenskapsbaserade lösningar som faktiskt möjliggör en hållbar livsmedelsproduktion för en växande världsbefolkning.

En absolut förutsättning för att forskningen långsiktigt skall kunna utveckla ny kunskap är ju att dess utövare är fria att formulera forskningsproblem, att utveckla forskningsmetodik och att fritt publicera forskningsresultat (Högskolelagen 1:6). Dessa friheter utgör ju också själva kärnan i de värderingar som genomsyrar vetenskapssamhället, nationellt såväl som internationellt. I verkligheten begränsas naturligtvis alltid forskningsfriheten av ekonomiska ramar. Vi har också stor enighet om olika etiska riktlinjer för att t ex minska riskerna för att människor och djur far illa i experiment. Denna forskningens frihet under ansvar är ett viktigt kännetecken på utvecklade demokratier.  Mer ensidiga ideologiska system begränsar alltid det fria kunskapssökandet, alternativt bortser dessa system från vetenskapsbaserad kunskap som inte överensstämmer med de egna värderingarna. Som individer bör vi kanske också reflektera över hur våra personliga värderingar påverkar vår syn på vetenskapen och dess tillämpningar.

Jag är övertygad om att alla vid SLU önskar att vår forskning skall kunna bidra till långsiktigt hållbara produktionssystem, vare sig det gäller jordbruk, skogsbruk eller fiske. Det finns däremot betydande inneboende värderingskonflikter kring vad vi tycker är det allra viktigast att uppnå.

Förenklat kan detta uttryckas som att för en grupp forskare är det absolut övergripande målet att kunna bidra till en god inomvetenskaplig utveckling. Man är säkert inte emot att resultaten kommer till användning i samhället, men ser inte alls detta som sin egen uppgift.  För andra SLU-forskare har det ett mycket stort inneboende värde att ens egen forskning direkt kan stärka de gröna sektorernas konkurrenskraft. En annan tydlig värderingsdimension handlar mer om att bevara naturen i ett så ursprungligt och opåverkat tillstånd som möjligt. Dessa tre värderingsdimensioner, ”Vetenskapen, Sektorsnyttan, Naturen”, kan var för sig, eller i olika kombinationer, utgöra mycket starka inre drivkrafter för olika forskare eller forskningsmiljöer.

Personligen tycker jag att det är en stor styrka för SLU att vi har aktiva företrädare för alla dessa olika värderingar inom universitetet. Detta förutsätter dock att ett vetenskapligt förhållningssätt– och en vilja att lyssna och ompröva sina egna ståndpunkter – kännetecknar relationerna mellan företrädare för de tre värderingsdimensionerna.

PS.

I söndagens DN diskuterar Anders Lindholm, vd för undersökningsföretaget Demoskop, de politiska konsekvenserna av värderingsskiften hos svenska riksdagspartier och hur media beskriver politiken och kommer till slutsatsen att: ”Som väljare bör vi bli bättre på att både ifrågasätta den verklighet som beskrivs och på att öppna oss för nya argument

Så låt oss hoppas att nya faktabaserade argument trots allt kan tränga igenom våra olika värderingsbarriärer och därmed få kraften att förändra åsikter – både i vetenskapssamhället och samhället i stort!

Johan Schnürer

Vicerektor

 

Nu har vi firat 8 mars, kvinnodagen! Ett tillfälle att reflektera över hur vi har det på SLU. Det finns mycket att önska, och vi kämpar hårt för att göra SLU mer jämlikt. Tyvärr går det långsamt, särskilt när det gäller de högsta akademiska anställningarna.

Idag har vi ca 28 procent kvinnliga professorer, för några år sedan var det 23 procent, så det rör i alla fall på sig. De mest jämställda grupperna är universitetslektorer, doktorander och teknisk personal. Inom grundutbildningarna ser vi att traditionellt manliga områden som skogliga utbildningar fortfarande har flest män. Den största obalansen har vi inom djurutbildningarna där männen idag tyvärr är försvinnande få.

Vi jobbar med jämställdheten på flera olika sätt. Ett nytt spännande program är Diamond Cutters – en kurs för att främja forskarkarriären för SLU:s kvinnliga doktorer. Den har som övergripande syfte att förbättra villkoren för SLU:s kvinnliga doktorer så att kvinnor i högre utsträckning väljer att fortsätta sin forskarkarriär. Förhoppningsvis kommer den att bidra med att öka rekryteringsbasen för de högra anställningarna inom universitetet.

I veckan gick det politiska startskottet för arbetet med att utarbeta en nationell livsmedelstrategi. Det är ett efterlängtat startskott för utvecklingen inom det svenska lantbruket. SLU har vid upprepade tillfällen uppmärksammat detta. Sverige och Norge är de länder inom EU som importerar mest livsmedel och saknar mål för den egna livsmedelsproduktionen. Nu äntligen ser vi ett samfällt politiskt intresse för att vi ska öka egenförsörjningen, och dessutom satsa på export. Ett tydligt politiskt stöd är en mycket viktig signal till lantbruket att våga satsa!

Vid samma tillfälle presenterades också konkurrenskraftsutredningen. Ett av fyra viktiga områden för nya satsningar är ”Kunskap och Innovation”. Här finns många intressanta analyser och rekommendationer, inte minst för SLU. Utredningen anser bl.a. att mer medel ska satsas på behovsdriven forskning för att stärka konkurrenskraften i sektorn. Det är välkommet! Under lång tid har vi sett en otillräcklig finansiering av den tillämpade forskningen. SLUs ledning har nu en viktig uppgift att analysera utredningen och rekommendationerna.

Det gamla då? För några år sedan började vi med det som nu är en tradition, att tacka de medarbetare som gått i pension. Vi samlas i rikssalen på Uppsala slott för att tacka och hedra alla de som bidragit till SLU:s framgångar. Drygt tvåhundra deltagare från SLU:s alla orter och verksamhetsområden hade tackat ja till inbjudan till årets seniormiddag den 4 mars, och det var hög stämning och många glada återseenden.

Våra seniorer är en av våra viktigaste alumni-grupper. Med sina erfarenheter och många värdefulla nätverk i Sverige och världen är de utomordentliga ambassadörer för vårt lärosäte.

Lisa Sennerby Forsse
Rektor