Docent Andreas Bergh (LU) skrev i slutet av januari en intressant artikel i SvD om människors mycket begränsade förmåga att ändra åsikt när faktabaserade argument inte överensstämmer med de egna värderingarna: ”För alla som tror på idén om ett rationellt samtal där sakliga argument ställs mot varandra och de felaktiga argumenten avslöjas är det en nedslående tanke att sakliga argument sällan får någon att ändra åsikt. Samtidigt blir det lättare att förstå och fördra mycket av vad som förekommer i den offentliga debatten, där deltagarna utmanar andras åsikter mycket oftare än de utmanar sina egna”.
Den senaste tiden har vi sett en mycket livlig debatt – i ett för SLU ständigt återkommande ämne – om fördelar och nackdelar med konventionellt och ekologiskt lantbruk. Användning av genteknik inom växtförädlingen har också varit aktuell, liksom hållbarheten hos olika former av skogsavverkningsmetoder. Omvärlden förvånas ofta över att ett universitet kan hysa så helt motstridiga uppfattningar och över att vetenskapligt skolade personer kan komma till så vitt skilda slutsatser. En möjlig anledning till den interna splittringen om lantbruket är att SLU ju faktiskt har ett uppdrag från staten att både bedriva forsknings-verksamhet och att informera om ekologisk produktion och konsumtion (EPOK). Ekologisk produktion ålägger sig vissa tekniska begränsningar, t ex att avstå från användning av mineralgödsel, kemiska bekämpningsmedel och GMO, för att utifrån sina värderingar åstadkomma en livsmedelsproduktion med minskad miljöpåverkan.
SLU:s mer generella uppdrag – utryckt i vår verksamhetsidé – är att utveckla kunskapen om de biologiska naturresurserna och om människans hållbara nyttjande och förvaltande av dessa. Att utveckla kunskapen om mer hållbara produktionssystem även inom det ekologiska jordbruket passar alltså väl med vår verksamhetsidé – men de nämnda tekniska begränsningarna ställer till problem för ett mer förutsättningslöst, vetenskapligt arbetssätt. Det kan ju råka vara så att det är inom något av dessa områden som man kan finna de nya vetenskapsbaserade lösningar som faktiskt möjliggör en hållbar livsmedelsproduktion för en växande världsbefolkning.
En absolut förutsättning för att forskningen långsiktigt skall kunna utveckla ny kunskap är ju att dess utövare är fria att formulera forskningsproblem, att utveckla forskningsmetodik och att fritt publicera forskningsresultat (Högskolelagen 1:6). Dessa friheter utgör ju också själva kärnan i de värderingar som genomsyrar vetenskapssamhället, nationellt såväl som internationellt. I verkligheten begränsas naturligtvis alltid forskningsfriheten av ekonomiska ramar. Vi har också stor enighet om olika etiska riktlinjer för att t ex minska riskerna för att människor och djur far illa i experiment. Denna forskningens frihet under ansvar är ett viktigt kännetecken på utvecklade demokratier. Mer ensidiga ideologiska system begränsar alltid det fria kunskapssökandet, alternativt bortser dessa system från vetenskapsbaserad kunskap som inte överensstämmer med de egna värderingarna. Som individer bör vi kanske också reflektera över hur våra personliga värderingar påverkar vår syn på vetenskapen och dess tillämpningar.
Jag är övertygad om att alla vid SLU önskar att vår forskning skall kunna bidra till långsiktigt hållbara produktionssystem, vare sig det gäller jordbruk, skogsbruk eller fiske. Det finns däremot betydande inneboende värderingskonflikter kring vad vi tycker är det allra viktigast att uppnå.
Förenklat kan detta uttryckas som att för en grupp forskare är det absolut övergripande målet att kunna bidra till en god inomvetenskaplig utveckling. Man är säkert inte emot att resultaten kommer till användning i samhället, men ser inte alls detta som sin egen uppgift. För andra SLU-forskare har det ett mycket stort inneboende värde att ens egen forskning direkt kan stärka de gröna sektorernas konkurrenskraft. En annan tydlig värderingsdimension handlar mer om att bevara naturen i ett så ursprungligt och opåverkat tillstånd som möjligt. Dessa tre värderingsdimensioner, ”Vetenskapen, Sektorsnyttan, Naturen”, kan var för sig, eller i olika kombinationer, utgöra mycket starka inre drivkrafter för olika forskare eller forskningsmiljöer.
Personligen tycker jag att det är en stor styrka för SLU att vi har aktiva företrädare för alla dessa olika värderingar inom universitetet. Detta förutsätter dock att ett vetenskapligt förhållningssätt– och en vilja att lyssna och ompröva sina egna ståndpunkter – kännetecknar relationerna mellan företrädare för de tre värderingsdimensionerna.
PS.
I söndagens DN diskuterar Anders Lindholm, vd för undersökningsföretaget Demoskop, de politiska konsekvenserna av värderingsskiften hos svenska riksdagspartier och hur media beskriver politiken och kommer till slutsatsen att: ”Som väljare bör vi bli bättre på att både ifrågasätta den verklighet som beskrivs och på att öppna oss för nya argument
Så låt oss hoppas att nya faktabaserade argument trots allt kan tränga igenom våra olika värderingsbarriärer och därmed få kraften att förändra åsikter – både i vetenskapssamhället och samhället i stort!
Johan Schnürer
Vicerektor