Det finns få saker som engagerar människor så mycket som mat.
Vi behöver mat för att överleva fysiskt, olika religioner har sina egna ”kostrekommendationer”, vilket bidrar till att hålla ihop grupper, och nästan alla uppskattar ju mat för dess smakvariation och bidrag till mänsklig gemenskap.
Att dela brödet, att dela måltiden är ju väldigt mycket att vara människa.
Att säkra tillgången på mat för en växande befolkning är också en av de stora globala utmaningarna. Produktionen av mat kräver mycket stora insatser av arbete, mark, energi, gödning, bekämpningsmedel och inte minst vatten, samtidigt som den ger stora utsläpp av växthusgaser och andra miljöstörningar.
Här finns mycket att göra för forskning, miljöanalys och utbildning, i nära samverkan med myndigheter, rådgivning och jordbruk. Man räknar idag med att nästan en miljard av världens människor går hungriga och att ytterligare en miljard får för lite mineraler och vitaminer i sin kost. Bland den rikare delen av jordens befolkning – i alla länder – har vi å andra sidan en miljard människor som äter alldeles för mycket. Detta ger övervikt med en mängd följdsjukdomar, plågsamma för individer och mycket kostsamt för det globala samhället.
I Sverige har maten har aldrig varit så varierad eller så billig, och därmed också så lätt att slänga och slösa med. Vi har dessutom paradoxen att vi aldrig haft så mycket tillgång till olika matlagningsrecept via kokböcker, mat-tidningar och nätet och samtidigt aldrig tillbringat så lite tid med att faktiskt laga egen mat från råvaror. Vi har också ett svenskt jordbruk som i många produktionsgrenar har svårt att klara tillräcklig lönsamhet – trots en relativt miljövänlig produktion, mycket god djuromsorg, litet smitt-tryck och en mycket begränsad användning av antibiotika. Allt detta borde ju – i en ideal värld – vara konkurrensfördelar på marknaden. I realiteten innebär det stället en kostnadshöjning jämfört med konkurrerande produktion som inte behöver betala för de stora omvärldsskador som t ex dålig Salmonella-hygien och vårdslös antibiotikaanvändning medför.
Vi har också en i mitt tycke upprörande brist på konsekvens när samhället ställer lägre krav på mat som importeras jämfört med den som produceras i Sverige. Det offentliga borde här föregå med gott exempel och aldrig servera mat på våra skolor, sjukhus och åldringsboenden som inte uppfyller de berättigade krav samhället ställer på svensk livsmedelsproduktion. Dessa krav har ofta sin vetenskapliga förankring i den forskning om djuromsorg, veterinärmedicin, växtskydd och miljöfrågor som bedrivits vid SLU. Frågorna genomsyrar också många av våra utbildningar.
SLU har således anledning att ta frågor om maten på allra största allvar. Vi har nu också under fem år efter KoN-utvärderingen profilerat och utvecklat vår samlade livsmedelsforskning inom SLUmat. Den 7 maj ordnade denna plattform ett seminarium, ”Livsmedelsforskning vid SLU – nu och i framtiden”, som bl a beskrev resultat från de projekt SLUmat kunnat stödja med anslag. Det var mycket spännande att se hur vår forskning spänner från råvarukvalitet och hygien, över metabolism och nutrition till olika hälsoaspekter. Det var också glädjande att se hur många forskare som framgångsrikt arbetar i projekt som går över olika disciplinära och institutionella gränser. Detta är mycket lovande för framtiden! Ett bra exempel var ett projekt mellan forskare på Institutionerna för Livsmedelsvetenskap och Energi och Teknik som analyserade vilka effekter tre olika dieter/kosthållningar hade både på rekommenderad näringsstatus och på miljön (koldioxidutsläpp). LCHF-dieten var inget föredöme i något avseende!
Seminariet avslutades med en bra paneldiskussion om framtidens utmaningar mellan företrädare för Landsbygdsdepartementet, LRF, Livsmedelsverket, Livsmedelsindustrierna, Konsumentföreningen Stockholm och ett antal SLU-forskare.
Hela seminariet kan ses på videolänk under minst en månad framöver