Livsmedelsförsörjningen står och faller med lantbrukets situation och framtida utveckling, och detta debatteras för närvarande livligt både här hemma och i vår närmaste omvärld. Det handlar både om produktion, handel och befarade klimatförändringar i en värld där behoven idag ökar snabbare än produktiviteten.
För ett par veckor sedan representerade jag (på Landsbygdsdepartementets önskan) Sverige vid ”International AgroForum Balticum” i Tartu, Estland. För inbjudan stod den estniske jordbruksministern, Estlands Life Science University och St Petersburg State University samt FAO. Temat var ”Food and Agricultural Potential of the European Region” och syftet med mötet var att adressera strategiska frågor inför framtiden i det baltisk-nordiska perspektivet.
Vid mötet fokuserade man på behovet av ökad produktivitet med mindre insatser, och på klimatförändringarnas påverkan på produktionen. Bland de frågor som debatterades i olika sessioner mellan politiker, forskare och näringslivsrepresentanter lyftes tre faktorer som de viktigaste för en positiv och hållbar utveckling inom livsmedelsförsörjningen: samverkan, ökad produktivitet och nydanande forskning.
Samverkan mellan parterna inom lantbrukssektorn men också samverkan globalt – vi måste producera för oss själva men också för världsmarknaden. Ökad produktivitet måste ske med mindre insatsmedel och med bättre metoder och teknik för att klara hållbarhetskraven. Samtliga företrädare för universiteten vittnade om behovet av strategiska satsningar inom forskning och utbildning. För att klara de mål som EU satt upp inför 2020 behöver vi ny och bättre kunskap och vi behöver välutbildade ungdomar som vill producera maten.
Med stolthet och glädje kunde jag – som ofta är fallet i internationella sammanhang – konstatera att det finns ett stort intresse för SLU bland kollegorna från de deltagande Life Science-universiteten, med många förfrågningar om samverkan inom både forskning och utbildning.
Lisa Sennerby Forsse
