I maj damp den ner i våra brevlådor – broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” – från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Och under Almedalsveckan anordnade SLU ett seminarium med titeln ”Käk för kris och krig – livsmedelsberedskap för en ny tid” (där Pernilla Tidåker från New Legume Foods deltog).
Vad är då lämplig ”kriskost”? Ja, i händelse av avspärrning måste Sverige i stor utsträckning kunna klara sig på livsmedel som kan produceras inom rikets gränser. Men det räcker inte. Matproduktionen kan inte heller vara beroende av ständig tillförsel av insatsvaror – olja, diesel, foder och mineralgödsel – som transporterats långväga. Energiintensiv animalieproduktion blir då svår att bibehålla. Svenskodlade ärtor och bönor kan däremot stärka sin position på den svenska tallriken. Med sin förmåga till kvävefixering kan de odlas helt utan mineralkvävegödsel och kommer dessutom lämna efter sig kväve till efterföljande gröda. De är dessutom lagringsdugliga och kräver därmed inte någon obruten kylkedja som havererar om eltillförseln stryps. Baljväxternas roll som viktig krismat visade sig mycket viktig under de båda världskrigen då baljväxtarealen ökade.
Men hur ser det ut i våra svenska livsmedelsbutiker? Är vår beredskap god? En genomgång som Johanna Östlund tidigare gjort för projektets räkning visar att utbudet av färdigkokta ärtor och bönor på burk eller torkade för tillagning i hemmet i många fall har transporterats långt, ofta mycket långt – Kina, Turkiet, Kanada och Italien levererar idag en stor del av de ärter och bönor som läggs i varukorgen och sedermera hamnar på våra tallrikar.
Baljväxtarealen har fluktuerat kraftigt de senaste decennierna och är idag uppe och nosar på de nivåer vi hade 1987 (Figur 1). Men totalt sett odlas bara trindsäd på omkring 2 % av den svenska åkerarealen vilket är långt ifrån dess potential.
Figur 1. Den svenska odlingen av trindsäd till mogen skörd har uppvisat kraftiga fluktuationer de senaste decennierna.
Det är framförallt odlingen av åkerbönor som ökat kraftigt de senaste 10 åren. Den ökade arealen av trindsäd går framförallt som foder till grisar och nötkreatur vilket i sin tur har inneburit en minskning i sojaimporten. Detta är naturligtvis glädjande utifrån behovet av en ökad självförsörjningsgrad, men även med tanke på den negativa påverkan som sojaodlingen globalt är förknippad med. Men användningen av svenskodlade baljväxter för humankonsumtion är fortfarande liten, och odlingen av konservärt har till och med minskat senaste året (Figur 2).
Figur 2. Den markanta expansionen av ärter och bönor de senaste 10 åren kan framförallt förklaras av en kraftig ökning av arealen med åkerbönor.
Bruna bönor var länge något av en nationalrätt men arealmässigt är det små ytor som tas i anspråk för denna odling med dess epicentrum på Öland. Glädjande nog har många lantbrukare på Öland även med framgång börjat odla andra typer av bönor – vita, svarta, kidney, borlotti och yin-yang. Men totalt rör det sig bara om knappt 1000 hektar och ytterligare expansion begränsas av odlingsmässiga hinder som klimat och jordart. Vi behöver alltså se en renässans för den vanliga hederliga ärtan bortom den (alltför) traditionstyngda ärtsoppan – rostade som snacks, i grytor och som en svensk variant av hummus. Och kanske börja servera åkerbönan som den tillagas i Egypten – som falafel?
Så trots ett ökande intresse för att äta mer vegetabiliskt protein bland många konsumenter så har merparten av svenska lantbrukare inte kunnat rida på vågen och leverera svenskproducerade ärter och bönor till oss kunder. Det finns alltså mycket att göra för lantbrukare, produktutvecklare, marknadsförare, kockar, livsmedelsindustrin, handeln och många andra för att svenska ärter och bönor ska bli ett självklart förstahandsval för svenska konsumenter – och samtidigt bidra till att minska sårbarheten och öka beredskapen om vi hamnar i en allvarlig kris som omöjliggör import av livsmedel och insatsvaror. Och förutom att bygga upp en lagerhållning av nödvändiga livsmedel som Försvarsberedningen föreslår i sin rapport ”Motståndskraft” från 2017 så bör vi fokusera mer på vad som ska odlas för att öka livsmedelsberedskapen. Och där kommer våra svenskodlade ärter och bönor in; i en hållbar och motståndskraftig livsmedelsproduktion måste inhemsk odling av baljväxter ingå.
Hur har då de svenska baljväxterna klarat sommarens kris – den extrema torkan? Det återkommer vi till i ett kommande blogginlägg.