Vi publicerade nyligen en ny artikel om användningen av magnesiumoxid som ett alkaliskt substrat för uttorkning av urin i tidskriften Frontiers in Environmental Science.
https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fenvs.2020.619901/full
Sammanfattning: Efter att färsk människourin har alkaliserats för att förhindra den enzymatiska hydrolysen av urea, kan det torkas ut för att minska dess volym och för att producera ett fast gödningsmedel. I denna studie undersökte vi MgOs lämplighet att alkalisera och uttorka urin. Vi valde MgO på grund av dess låga löslighet (<2 gL−1) och relativt hög mättnadsgrad av pH (9,9 ± 0,2) i urinen. Med hjälp av en laboratorieskala, dehydratiserade vi urin tillsatt till ren MgO och MgO blandat med substrat (biochar, vetekli eller kalciumhydroxid) vid en temperatur på 50°C. Vi fann att uttorkande urin tillsatt till en blandning av MgO (25% vikt/vikt), biokol och vetekli resulterade i en massreduktion av >90% och N-återvinning av 80%, och gav produkter med höga koncentrationer av makronäringsämnen ( 7,8% N, 0,7% P och 3,9% K). Genom att modellera den kemiska specieringen i urin visade vi också att ammoniakstrippning snarare än ureahydrolys begränsade N-återvinningen, eftersom urinen som användes i vår studie delvis hydrolyserades. För att maximera återhämtningen av N under alkalisk urinuttorkning med MgO, rekommenderar vi att man behandlar färsk/icke hydrolyserad urin vid en temperatur <40°C, skräddarsy torkningssubstratet för att fånga NH+4 som struvit och använda det adderade substratet för att begränsa molekylen diffusion av ammoniak. Att behandla färsk urin genom alkalisk uttorkning kräver endast 3,6 kg MgO-lock−1y−1 och en kostnad på US $ 1,1 cap−1y−1. Därför är användningen av sparsamt lösliga alkaliska föreningar som MgO i urinavledande sanitetssystem mycket lovande.
Kontakt: Prithvi Simha