De historier och berättelser vi berättar på jobbet om jobbet utgör en stor del av vår organisationskultur. De förmedlar och ger mening åt termer och begrepp, värderingar och normer, verklighetsuppfattningar och förklaringsmodeller. En del berättelser, eller teman för berättelser, återkommer om och om igen och bli därigenom en del av vår organisatoriska identitet, något som definierar vad vi är för oss själva och andra.
En del berättelser blir självuppfyllande profetior genom att de
– först påverkar vad vi anser vara sant (t.ex. om ”vi” och ”dom”)
– därefter styr vår perception så att vi lättare ser och uppmärksammar det som vi anser vara sant
– och slutligen påverkar våra beteenden i en riktning som bekräftar vår världsbild.
Positiva och negativa generaliserande fördomar om olika grupper kan beskrivas med detta mönster.
Livligt upplevda berättelser som vi lever oss in i och som engagerar oss känslomässigt påverkar vårt omdöme. I förhållande till sådana engagerande historier blir vi mindre kritiska, har vi lättare att tro på de sanningar som presenteras och värderar vi den framställda protagonistens handlingar mer positivt.
När vi är nya lyssnar vi uppmärksamt till historierna runt oss för att förstå ”vad som gäller här”. Berättelser om arbetsplatsen och dess innevånare, på luncher och fikaraster, blir lika mycket vår introduktion till nya jobbet som vilket snillrikt utformat introduktionsprogram som helst.
Ju längre vi varit på en arbetsplats desto svårare blir det att vara medveten om vilka historier vi berättar och vad de egentligen förmedlar. Till slut krävs ett medvetet tankesteg ut ur kulturen för att kunna se och höra oss själva och våra berättelser. Denna typ av reflektion kräver dock fokus, energi och rätt verktyg. Även med dessa förutsättningar är det svårt att se och uttrycka sådant som känns självklart. Eller som Brutus säger till Cassius i Shakespeares Julius Caesar
”Nej Cassius, ögat kan ej se sig själv, om ej av andra ting det återspeglas.”
Att besvara följande frågor kan då ses som ett första steg mot att bli en mer medveten historieberättare (och kanske bättre ledare) på jobbet:
– Vilka historier (anekdoter, fiskehistorier, skräckexempel, vandringssägner, etc.) berättar jag? Vilken berättar jag återkommande?
– Vem eller vilka utmålas i mina berättelser som hjältar eller skurkar?
– När, hur och av vem/vilka triggas jag att berätta olika historier?
– Vilka värderingar och normer förmedlar jag genom mina historier? Vilka vill jag förmedla?