Rektorsbloggen

SLU är ett framträdande och framgångsrikt universitet. Jag är stolt över att vara en del av SLU och det är ett privilegium att som ny prorektor få vara projektledare för det viktiga och nödvändiga förändringsarbete som vi nu står inför.

För mig som kommer utifrån är det uppenbart att vi på SLU måste fortsätta värna om det som är unikt för oss i högskolesverige. Framförallt är SLU ett sektorsuniversitet med fokus på verksamheter av betydelse för många stora sektorer inom det svenska samhället som är direkta mottagare av vår forskning, våra analyser och våra programutbildningar. Jag vet av lång erfarenhet att en stark sektorsforskning måste gå hand i hand med en stark grundforskning.

Det andra som är unikt för SLU är våra yrkesutbildningar med stark anknytning till naturresurser. Även här är en stark sektors- och grundforskning en förutsättning för SLUs verksamhet i framtiden.

Huvudskälen för den nu förestående omorganisationen har konkretiserats i två utredningar som presenterades i höstas.

• SLU måste ha en fakultetsorganisation som medför att varje fakultet äger sitt verksamhetsområde. Detta för att fakulteterna ska kunna fatta strategiska beslut, om t.ex. utveckling eller avveckling av forskningsinriktningar, utan att detta hindras av konkurrens eller motstridiga uppfattningar från andra fakulteter eller annan intern splittring.
• Den nya organisationen måste samtidigt inbjuda till intern samverkan. SLUs administrativa rutiner måste därför harmoniseras. Samstämmiga modeller för finansiering av tjänster, forskningsverksamhet, lokaler och undervisning är viktiga förutsättningar för hög rörlighet mellan institutioner och fakulteter.
• SLU måste ändra styrningen och ledningen av utbildningarna. Detta så att ansvaret för utbildningsmål och utbildningsplaner går hand i hand med det ekonomiska ansvaret och där programmen utgår från tydliga utbildningsmål och inte från enskilda kursmål. Speciellt viktig här är att den nya utbildningsorganisationen bidrar till att knyta grundutbildningen närmare forskningen, vilket är en grundval för ett modernt lärosäte.
• Ledningsstrukturen inom SLU måste ändras så att vi får en tydligare ansvars- och beslutslinje i ledningen från institutionsnivå till universitetsnivå. Det är viktigt för att vi inom SLU skall kunna fatta de strategiska beslut som behövs för att vi skall kvarstå som ETT dynamiskt och framåtsträvande sektorsuniversitet.

I de flesta fall finns det redan ledningsgrupper eller ledningsråd runt rektor, dekanerna och prefekterna, men vi vill nu utveckla dessa grupper så att skilda åsikter på ett positivt sätt tas till vara för att finna de bästa lösningarna och där argument för och emot kan användas i det förankringsarbete som behövs för att få den nya organisationen på plats. Tanken är att denna ledningslinje skall bli en kanal för idéer och förslag både från rektors ledningsråd till institutionerna och från institutionerna till rektor. Här kommer prefekter och dekaner att vara viktiga för att föra diskussionen vidare i bägge riktningarna. Alla kommer inte få som man vill men det är viktigt att alla kan göra sin röst eller sina idéer hörda och dessutom få argumenten för att det inte alltid blev som man själv önskade.

Jag ser det som en tillgång att vi i detta läge har hårda deadlines att följa. Diskussionen om SLUs organisation har pågått länge internt och vi kan inte längre skjuta upp besluten till morgondagen. Styrelsen skall fatta beslut om den nya organisationen i juni och i januari 2014 skall vi börja jobba i framtidens SLU.

Målet är ETT SLU där medarbetarna får energi och arbetsglädje från organisationen och från känslan av att tillhöra samma universitet.

Torbjörn von Schantz

37 rektorer från landets alla universitet och högskolor samlades till en lunch- till- lunch konferens på Steningevik utanför Stockholm i veckan. Agendan för mötet – som hölls i SUHF:s regi – handlade dels om vad som nu händer på Vetenskapsrådet med anledning av forskningsproppen. (Den är faktiskt ännu inte beslutad, men beslutet bör komma när som helst). Dels fick vi en uppdatering av Jan Björklund om regeringens olika funderingar kring utbildningsfrågor, Horizon 2020 samt styrning och ledningsstruktur i högskolan. Det aviserades även att frågan om stiftelseformen för lärosäten kommer på remiss under våren.

Vetenskapsrådet har fått ett antal nya uppdrag i samband med forskningsproppen och man lyfte ett antal frågor som man önskar diskutera med lärosätena framöver. En högaktuell fråga är den om ett nytt resursfördelningssystem. Regeringen har aviserat att en höjning från 10 till 20 procent av basanslaget ska utsättas för konkurrens och fördelas efter excellens till lärosätena. Det handlar om hur kvaliteteten på forskningen ska bedömas vid våra lärosäten, och VR har i uppdrag att föreslå hur ett system baserat på peer-rewiev skulle kunna se ut. Ett seminarium om just detta hålls på Svenskt Näringsliv idag, där för- och nackdelar med ett sådant system diskuteras med flera inbjudna talare från länder som redan har ett sådant eller liknande system. Frågorna som ställs är t ex. vad ska bedömas, vilka aspekter och kriterier, hur är det med relevans och nytta, tvärvetenskap, peer-rewiev-panelernas sammansättning etc. Jag tycker dock att den första frågan borde vara om vi överhuvudtaget ska ha ett sådant system i landet? Vad är det bra för? Bidrar det till att öka kvaliteten på forskningen eller är det bara förvirrande? I dagsläget finns många frågor hur den nuvarande bedömningen egentligen beräknas. SLU finns med bland de lärosäten som kommer att få frågan från VR om erfarenheterna från vår egen peeer-rewiev utvärdering, (KoN 2009). Diskussionen om detta lär ta fart under våren!

Lisa Sennerby Forsse

I början av 2000-talet blev kartläggningen av människans gener fullbordad. Det var bara början på en snabb utveckling inom den biovetenskapliga forskningen. Idag har flera olika arter fått sina gener kartlagda och vid SLU pågår forskning om både djurs och växters DNA. Ett spännande projekt är t ex kartläggningen av granens gener som förutom att öka förståelsen för hur arv och miljö interagerar också kan öppna dörren för snabbare tillväxt och effektivare framställning av nya material. Samarbetet mellan forskare vid SLU och UU som nyligen visat hur hästens gångarter hänger samman med en enda gen är ett annat exempel på banbrytande ny kunskap inom den biovetenskapliga forskningen. (Läsvärd artikel om detta i UNT 130109!)

Biobanker har kommit i ropet och i takt med den snabbt växande medicinska forskningen har samlingar av humanbiologiska prover blivit en omistlig källa till data för forskningen om människans sjukdomar. Den största satsningen på biobanker någonsin i Sverige har gjorts av Vetenskapsrådet och Karolinska Institutet. För åren 2010-2014 bidrar Vetenskapsrådet med 148 miljoner kronor, Karolinska Institutet bidrar med minst 30 miljoner kronor till den nationella biobanken (BBMRI.se).

Sedan något år tillbaka pågår ett arbete med att bygga en biobank på SLU. Här är den biovetenskapliga forskningen främst inriktad på djur, växter och mikroorganismer. Biobanken är en viktig strategisk satsning som vi gör inom universitetet för att samla våra unika provsamlingar och göra dem sökbara och lättare tillgängliga för forskare. Den innehåller biologiskt material från såväl djur och växter som mikroorganismer och är också en del av vårt samarbete med SciLifeLab i Uppsala. Den utgör därmed ytterligare en nationell resurs för grundläggande biovetenskaplig forskning. Jag är övertygad om att SLU:s biobank kommer att bli en alltmer betydelsefull resurs i arbetet med att öka förståelsen för vilka faktorer som styr olika funktioner och egenskaper hos andra arter än människan. Den kan erbjuda unika data som gör det möjligt att upptäcka och nyttja den genetiska potentialen hos de biologiska resurserna och hantera biologiska system på ett effektivt och hållbart sätt. Som enda icke-humana biobank i landet har den blivit Sveriges fönster utåt i internationella sammanhang och finns med i ett antal internationella samarbeten.

Lisa Sennerby Forsse