Scroll down for English version

När Boel Flodgren blev rektor för Lunds universitet 1992, så var hon den första kvinnliga rektorn vid ett större universitet i Europa. Eva Åkesson vid Uppsala universitet, ett universitet som i år fyller 540 år, blev deras första kvinnliga rektor så sent som för sex år sedan. Dessförinnan hade rektorerna varit en mycket lång rad män vid dessa och många andra svenska lärosäten. Idag är fördelningen mellan kvinnor och män bland Sveriges universitetsrektorer ungefär femti-femti. Det är tragiskt att man inte tagit tillvara halva befolkningens förmågor och erfarenheter bättre förrän nu.

Andelen män bland professorerna är i genomsnitt 74 procent vid svenska universitet och högskolor. Vid SLU är siffran obetydligt lägre, 71 procent. Kommer vi att se en lika snabb förändring av andelen kvinnor bland professorerna, som bland rektorerna? Det är tveksamt. För 10-20 år sedan, när andelen nyutexaminerade kvinnliga doktorer närmade sig 50 procent, trodde man att detta automatiskt på sikt skulle leda till jämställdhet bland professorerna. Vi vet idag att det ännu inte blivit så.

Det diskuteras mycket varför. Självklart måste vi bli bättre på att förstå oss själva och våra oförmågor i detta sammanhang. Det kanske är som en del säger att jämställdhet fungerar bara när män vill att det ska fungera? Jag är övertygad om att män och kvinnor vid SLU vill att vi ska vara jämställda. Men vi förstår nog inte alltid betydelsen av våra handlingar i detta sammanhang. Därför är vårt arbete med jämställdhetsintegrering viktigt. Det innebär att jobba mer medvetet och tydligare med att se till att alla ges samma möjligheter.

För en tid sedan fördelade vi så kallade karriärbidrag till tio forskare vid SLU. Vi bad fakulteterna att nominera lika många kvinnor som män (totalt 36 personer). Sedan granskades ansökningarna av en panel organiserad av forskningsrådet FORMAS, innan rektorsgruppen gjorde en slutlig bedömning. Vi följde panelens rekommendationer och gav utifrån dessa bidrag till fem personer av vardera kön, vilket inte ingick explicit i instruktionerna till panelen. En viss avvikelse hade vi accepterat, men vi behövde inte ens överväga det. Hade vi bett om nomineringar utan att begära en jämn fördelning mellan kvinnor och män kanske utfallet blivit annorlunda. Det vet vi inte, men vi vet att när 12 så kallade excellensbidrag delades ut för ungefär tio år sedan, så gick 75 procent av bidragen till män.

Metoden för fördelningen av karriärbidrag känns bra och kan säkert prövas i andra sammanhang. Men vi behöver säkert använda många fler andra konkreta metoder för att nå målet jämställdhet. Kom med förslag till våra kommittéer för lika villkor!

Peter Högberg, rektor

---

Where is the gender equality?

When Boel Flodgren became vice-chancellor of Lund University in 1992, she was the first female vice-chancellor of a larger European university. Eva Åkesson at Uppsala University, which celebrates 540 this year, became its first female vice-chancellor as late as six years ago. Before that, vice-chancellors had consisted of a long line of men at this and many other higher education institutions (HEIs). Today, the distribution of female and male vice-chancellors is about fifty-fifty. It’s tragic that half of the population’s abilities and experiences haven’t been utilised until now.

Male professors make up an average of 74 per cent at Swedish HEIs. At SLU, the number is insignificantly lower: 71 per cent. Will this change for professors as quickly as it did with the vice-chancellors? I doubt it. When the number of newly graduated female doctoral students was 50 percent, many thought that this would automatically lead to gender equality between professors. Now we know that didn’t happen.

Many wonder why. Obviously, we need to be better at understanding ourselves and our inabilities in this context. Some may even say that gender equality only works when men want it to work. I’m convinced that men and women at SLU want us to be gender-equal. However, we probably don’t always understand the importance of our actions. That is why gender mainstreaming is important. It means working in a more mindful and clear way to ensure that everyone has the same opportunities.

A while ago, we awarded career grants to ten researchers at SLU. We asked the faculties to nominate as many women as men (a total of 36 people). The applications were then reviewed by a panel organised by the Swedish Research Council Formas. I myself then made a final assessment together with the deputy vice-chancellor and pro vice-chancellors. We followed the panel’s recommendations and, based on them, awarded grants to five women and five men. The panel had not been explicitly instructed to select the winners that way. We would have accepted some deviation, but didn’t have to. The results may have varied if we’d asked for nominations without requiring an equal division of women and men. We don’t know this for certain, but when 12 excellence awards were given out about 10 years ago, 75 per cent of the grants were given to men.

The distribution method for career grants is very satisfactory and can undoubtedly be tested in other contexts. But we also need to use many other concrete methods to reach the gender equality objective. Please submit your proposals to our equal opportunities committees.

Peter Högberg
Vice chancellor

Trots att SLU lyckats mycket bra i många avseenden under lång tid, har vi inte fått större ökningar av vår forskningsbudget, medan andra större svenska universitet för några år sedan fick rejäla tillskott till sin forskning.

I våras öppnade sig dock en möjlighet, som inte verkade så konkret till att börja med: prorektor Karin Holmgren deltar i regeringens samverkansgrupp inom området en cirkulär och biobaserad ekonomi. Gruppens uppdrag är att identifiera lösningar på hur produkter och råvaror kan utvecklas och an­vändas på ett resurseffektivt och smart sätt, genom fördjupad samverkan mellan näringsliv, forskarvärlden och offentlig sektor. Ett antal fokusområden identifierades. Karin lyfte möjligheten i rektors ledningsråd om deltagande och om att komma in med förslag. LTV:fakultetens vice-dekan Eva Johansson satsade på idén och producerade, tillsammans med representanter från LRF, Lantmännen och Region Skåne, ett förslag inom området innovativa bioråvaror och växtförädling inom jord- och trädgårdsbruk. I det fallet har det aktualiserades ett mycket uppenbart behov, inte minst i södra Sverige efter nedläggningen av Findus i Bjuv.

Nu har vi mycket glädjande nåtts av beskedet att regeringen satsar medel på oss för att bygga upp ett kompetenscentrum för växtförädling vid SLU, som ska möta det praktiska jordbrukets behov. Det rör sig om en hel del medel: 20 milj. kr 2018, 30 milj. kr 2019 och därefter 40 milj. kr per år, vilket sedan blir ett permanent tillskott.

Det är ett fantastiskt tillskott! Jag vill passa på att tacka Eva Johansson för hennes insats, och Karin Holmgren och även Erik Fahlbeck för deras bidrag. I förlängningen finns fler, som träget jobbat med växtförädlingsfrågorna att tacka och gratulera. Nu vidtar ett omfattande arbete med att, tillsammans med aktuella samarbetspartners inom den gröna näringen och offentlig sektor, utforma detaljer kring hur centret ska organiseras och styras. Att vi får förtroendet att göra detta känns mycket bra!

Peter Högberg, rektor SLU

Nyhet om kompetenscentrum för växtförädling

Scroll down for an English version.

Vår vision, som beslutades av styrelsen 2009, säger att SLU är ett universitet i världsklass inom livs- och miljövetenskaperna. Visionen väcker en del frågor och känslor. Somliga menar att visionen och verksamhetsidén (SLU utvecklar kunskapen om de biologiska naturresurserna och människans förvaltning och hållbara nyttjande av dessa …) borde byta plats, av formella skäl.

Här tänker jag inte försöka utreda det formella utan fokusera på begreppet världsklass. Vad menas egentligen med världsklass, och är det något absolut nödvändigt? Somliga känner sig utdefinierade och menar att det är viktigare för oss att bidra till en god utveckling av samhället. Är det oförenligt med ”världsklass”?

Jag menar att det är tvärtom – att vi behöver forskning, utbildning och fortlöpande miljöanalys av just världsklass, för att kunna lösa våra stora utmaningar. Jag menar dessutom att de stora utmaningarna kräver samarbeten både nationellt och globalt. I så fall har vi också ett behov av att identifieras som en intressant och värdefull partner för de ledande universiteten och instituten inom våra olika verksamhetsområden.

På motsvarande sätt anser sig svenskt näringsliv behöva forskning och utbildning av världsklass för att kunna hävda sig på en global marknad. Även svensk politik, t.ex. miljöpolitik, får begränsat genomslag om inte andra länder betraktar dess bas i forskning och miljöanalys som något av högsta klass.

SLU i världen
SLU är ett universitet bland 25 000 andra i en stor värld, och helt okänt för flertalet av världens invånare. Vi är t.o.m. relativt okända i Sverige. Många fler världen runt vet att exempelvis Harvard och Oxford är bra universitet. De beskrivs i termer av världsklass, vilket kan attrahera duktiga studenter, medarbetare och samarbetspartners. Hur ska vi få några av dessa att överväga att komma till oss istället?

Tyvärr är det inte allmänt känt att vi inom flera av våra områden rankas högre än många världsberömda lärosäten. Inom områdena plant and animal sciences och ecology/environment rankas vi så högt som 8:a respektive 15:e bland alla universitet baserat på kvaliteten på våra artiklar. Bland världens lantbruksuniversitet räknas vi numera ännu högre. Att sprida dessa omdömen kan knappast vara till nackdel för vår strävan att bidra till ett långsiktigt hållbart samhällsbyggande.

Men åsikterna om detta med världsklass är säkert mer komplexa än så. Olika sätt att mäta universitet kan t.ex. ge associationer till elitism. Akademiker konkurrerar med varandra om anställningar och om anslag – räcker inte det? Den konkurrensen är ofrånkomlig så länge som de tillgängliga anställningarna och anslagsmedlen underskrider efterfrågan. Måste då alla på SLU uppnå världsklass? Mitt svar är ett tydligt nej – det är universitetet, organisationen som helhet, summan av våra enskilda ansträngningar, som ska vara av världsklass.

Det finns säkert många fler föreställningar om vad begreppet kan innebära. Men handlar det inte främst om ambitioner (i forskning, undervisning och miljöanalys), snarare än om att stå på en prispall? Borde det inte mest handla om att bidra till att SLU blir ett bra universitet att arbeta och studera vid, och att vi gör största möjliga nytta för lokal, nationell och global utveckling? Det förutsätter att omvärlden uppfattar oss som värdefulla och fortsatt vill satsa betydande skattemedel och andra resurser på oss, och inte minst att duktiga människor fortsätter att söka sig till oss.

Peter Högberg
Rektor

---

A world-class university for a better world

According to our university’s vision, adopted by the SLU Board in 2009, SLU is a world-class university in the fields of life and environmental sciences. This vision gives rise to a number of questions and sentiments. Some believe our mission statement (SLU develops the understanding and sustainable use and management of biological natural resources …) should be our vision and vice versa.

I don’t intend to focus on that, but instead on the concept of “world-class”. What does it mean, and is it something that is absolutely necessary? There are those who don’t feel included in this definition, and instead believe it’s more important that we contribute to a positive development of society. Are the two incompatible?

Personally, I believe the opposite to be true – what we need to manage the great challenges facing us are just that – world-class research, teaching and environmental monitoring and assessment. I also believe these challenges require cooperation both nationally and globally. For that to happen, leading universities and institutions in our fields need to see us as an interesting and valuable partner.

In the same way, Swedish businesses need world-class research and teaching to compete in a global market. The impact of Sweden’s policies, such as our environmental policy, will be limited unless other countries consider the science they are based on to be world-class.

SLU in the world
SLU is one of 25,000 universities, and completely unknown to most people. We are even relatively unknown in our own country. Compare that with universities such as Harvard and Oxford, considered top universities by most. They are described as world-class, and that attracts good students, employees and cooperation partners. What can we do to get them to choose us instead?

Unfortunately, it’s not widely known that we rank higher than many world-famous universities when it comes to some of our subject fields. In the fields plant and animal sciences as well as ecology/environment, we are ranked 8^th and 15^th respectively, based on the quality of our publications. Compared to other agricultural science universities, we rank even higher. Spreading the word about this can hardly be a disadvantage in our efforts to contribute to a society characterised by long-term sustainability.

But opinions about the importance of being world-class are probably more complex than that. Different ways of measuring the quality of universities may give rise to connotations of elitism. Academics are already competing about posts and grants – do we need even more competition? That competition is hard to avoid as long the demand for posts and grants is greater than the supply. But must everyone at SLU aim for world-class standard? My answer is a clear no – it’s the university as a whole, the sum of our individual contributions, that should be world-class.

I’m sure there are even more ideas of what the concept world-class involves. But are we not talking primarily about ambitions (in research, teaching and environmental monitoring), rather than always coming out tops? Shouldn’t it be about contributing to making SLU a good university, for students and for staff, and creating maximal benefit for local, national and global development? For that to happen, we need the world to see us as valuable – valuable enough to invest the taxpayers’ money and other resources in us, and not least we need skilled people to continue to see us as an attractive workplace.

Peter Högberg
Vice-Chancellor