Året är 1985. Jan Boklöv från Koskullskulle utanför Gällivare gör, efter ett benbrott, comeback i världscupen i backhoppning. Snart är det svenskens tur att hoppa. Förväntningarna är låga. Boklöv tillhör inte världseliten precis. Många i publiken väljer att hämta kaffe eller ta hand om andra, mer omedelbara behov. Boklöv startar, glider nerför backen och hoppar. Uppe i luften spänner han kroppen och vinklar skidorna utåt till ett V. Det ser lite okontrollerat och nybörjaraktigt ut. Lite som ett pappersflygplan som man inte riktigt vet var det ska landa. Publiken håller andan. Boklöv tar mark. Han har hoppat avsevärt längre än konkurrenterna. Det är knäpptyst på arenan i några sekunder varefter jublet bryter ut.
Jan Boklöv är känd som uppfinnare av V-stilen i backhoppning. Berättelsen om hur det gick till är på många sätt sedelärande och en, i mitt tycke, god illustration av en klassisk beskrivning av de olika faserna i en kreativ process.
Upprinnelsen till det hela var ett närmast fatalt hopp som Boklöv genomförde i samband med en tävling. Väl uppe i luften gör han nästan en kullerbytta och landar i marken som ett ihopfallande korthus och man tycker att det är ett under att han ens överlever. Boklöv bryter benet i kontakten med marken och far hem till Gällivare med gipsat ben. ”Nöden är uppfinningarnas moder” är ett klassiskt citat vilket också kan uttryckas som att en kreativ process ofta inleds med att man ser ett tydligt behov vilket fungerar som en igångsättare av kreativiteten. Boklöv funderar givetvis över sin framtid som backhoppare. Ska han överhuvudtaget fortsätta? Resultatmässigt ligger han en lång bit från världseliten och det kommer att ta lång tid att komma tillbaka efter skadan. Någonting behöver förändras! Boklöv går nu in i den kreativa processens inledande fas som är en förberedelsefas – hjärnan förbereds, medvetet, på det stundande kreativa arbetet. Boklöv sitter hemma i soffan med gipsat ben och studerar videoinspelningar på de bästa hopparna i världen, han läser böcker om hoppteknik och aerodynamik. Han samtalar med tränare, antecknar, analyserar och tänker. Han får inte ihop det… han finner inga svar.
Boklöv går nu in i den kreativa processens andra fas som är en inkubationsfas. Här tar det undermedvetna över och det är en fas som ofta präglas av ett visst svårmod, tungsinne, rent av ångest. Man har ett otal tankar och konkurrerande idéer i huvudet men vet inte om man någonsin kommer att få ihop det. Boklöv har i intervjuer berättat hur jobbig den här perioden var. Han isolerade sig i hemmet och ville absolut inte bli störd. Han mådde dåligt såväl fysiskt som psykiskt. Men så en dag satt han och lekte med ett papper som han vek till ett flygplan som han kastade iväg i vardagsrummet. Han såg planet ta luft och flyga iväg. HEUREKA! Boklöv går in i nästa fas i den kreativa processen – illuminationsfasen (eller insiktsfasen). Det gick upp ett ljus, bitarna föll på plats! Boklöv hade fått idén om V-stilen.
Boklöv återhämtar sig från skadan och nu ska han börja testa den nya hoppstilen. Han går in i nästa fas i den kreativa processen – verifikationsfasen. Nu ska idén, som ännu är ganska oborstad och vag i konturerna, testas, modifieras och förfinas. Den ska prövas mot ett medvetet förnuft. Boklöv testar på lokala backhoppningsanläggningen tills han känner sig redo att kliva in i den kreativa processens avslutande fas vilken är kommunikationsfasen. Han gör comeback i världscupen år 1985 och han hoppar med den nya V-stilen. Här är kreativitetsforskarna rörande överens! Det bemötande man får i kommunikationsfasen är direkt avgörande för individens fortsatta kreativa beteende. Vilket bemötande fick Boklöv? Domarna gav låga stilpoäng och de höga herrarna i styrelsen menade att detta måste förbjudas – det var ett hån mot backhoppningssporten. De svenska kommentatorerna lät skamsna, ty han var ju svensk också den här galningen! Den samlade journalistkåren liknade Boklövs hoppstil med en flaxande kråka. Publiken var emellertid förtjust eftersom Boklöv hoppade betydligt längre än någon av konkurrenterna. Regelverket ändrades och Boklövs innovation bejakades. ”Kråkan” vann världscupen! Idag är V-stilen standard och i princip alla hoppar som Boklöv. I intervjuer har Boklöv, långt senare, konstaterat att det inte är själva V-stilen som han är mest stolt över idag utan snarare att han själv hade modet att stå emot kritiken och hånet.
Vad kan vi då lära av exemplet Jan Boklöv? Vi kan, som ovan, använda den för att beskriva en kreativ process. Vi kan också reflektera över ledarskapets betydelse i den kreativa processens olika faser. Att ledarskapet har stor betydelse för kreativiteten är forskarna också överens om. Hur jag som ledare kan skapa en kreativ miljö där kreativa processer får snurra och som frigör kreativ potential torde vara en huvudutmaning för akademiska ledare. Några frågor man kan ställa sig är:
- Hur jag bemöter kreativt beteende och kreativa idéer, är jag för snabb med att avfärda?
- Visar jag tillräcklig förståelse när medarbetarna befinner sig i inkubationsfasen?
- Ger jag överhuvudtaget utrymme för inkubationer?
- Bejakar organisationskulturen kreativitet?
- Krävs det att man har de boklövska modet att stå emot för att lyckas?
- Tar vi vara på kraften/potentialen hos gruppen eller gynnas enbart ensamvargar?
- Tar jag vara på mångfalden i organisationen?
- Kan jag känna, och visa, tillit?
- Vågar jag ställa krav på nytänkande – och utmana medarbetarna?
- Är det tillåtet att misslyckas?
P.S. Det bör observeras att även goda berättelser genomgår kreativa processer. De utvecklas, förfinas och anpassas över tid. Det är nog inte en alltför oäven gissning att det är fallet också i berättelsen om Jan Boklöv. DS